Category Archives: Politikultur

Politikst material från utrikes- till inrikes ofta med mitt ”folkets kultur-perspektiv” som fond.

Jimmy mot rasket!

Publiceringsdatum by
11

US-amerikansk och arabisk påverkan på svenska språket är kraftfull. Amerikanska påverkar medel- och överklassens liksom kulturelitens språk, medan arabiskan bryter in på vårt moderna samhälles bakgårdar. Någon ”riktig” levande svenska finns inte längre. Den finns bara i vårt litterära arv samt hos en och annan pensionär.

Samma är det med musiken. Påverkan från samma kulturella motpoler även där. Fast det US-amerikanska på musikområdet är så dominerande att det arabiska blivit lika undanskuffat som svensk folkmusik.

Hur är det då med mat och dryck? I princip samma sak. Fast den onyttiga amerikanska skräpmaten skapar fetma inom underklassen, som inte har anammat gymkulturen för att hålla sig i form. Öl-, vin- och spritkulturen breder ut sig som om nykterhetsrörelsens bekämpade av alkoholeländet för 100 år sedan bara var gammeldags moralism. Sa du folkhälsoperspektiv? Släng dig i väggen!

Och vad är konst idag? Det tycks kunna vara vad som helst som väcker uppseende, provocerar och kittlar medierna – bara upphovsmannen kallar sig konstnär. Kvalitetsaspekter som traditioner, hantverksskicklighet, form- och färgsinne verkar ha förlorat all relevans.

Filmvågen som sköljer över oss via stora och små bildskärmar innehåller allt från ren pornografi till gamla ”kvalitetsserier” som Hedebyborna. Utbudet är lättillgängligt, men om vi vill gratisbada i detta filmhav måste vi acceptera reklaminslag var tionde minut och infantila trailers för andra små rännilar i denna tsunami.

Så här kan man hålla på och måla upp bilden av vår kultur som slits mellan det onda och det goda. Jag tror många kan se problemet, men jag saknar en sansad diskussion om saken. Göran Hägglunds berömda inhopp med ”verklighetens folk” härom året var ett försök att väcka diskussion, men han sågades reflexmässigt jäms med fotknölarna av kulturjournalisterna och deras politiska vänner.

Senaste utslaget av det här problemet var när kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth häromdagen trampade snett i radions Kulturnytt. Hon fördömdes omedelbart i hetska ordalag av kulturjournalisterna. Några axplock:

SR Kulturnyheterna Björn Wiman och Lena Adelsohn Liljeroth, HD, Sydsvenskan, Expressen, Aftonbladet, SvD 1, SvD 2, VK

De tongivande i mina egna kulturpolitiska hemtrakter runt Folket i Bild/Kulturfront agerar till min förvåning och besvikelse på samma sätt som sina tidigare antagonister inom kulturetablissemanget. De hukar. En motion till förra årets föreningsstämma om saken behandlades välvilligt, men ledde inte till varken någon diskussion eller försvar för hur vår stolta paroll ”För en folkets kultur”.

De enda som utan problem kan närma sig problemet är alltså Sverigedemokraterna. De ställer sig skickligt på den skenbart reflekterande sidan och tjänar på att alla deras politiska motståndare blockeras och reflexmässigt hukar för att undgå SD-varningar från sina närmaste. SD har alltså allt att vinna på att saken inte diskuteras på ett klokt sätt av människor med kunskap och överblick, så att känsla och förnuft kan mötas.

Jag tror att fibbare har mycket att bidra med i denna nya nationella kulturkonfrontation. Vad skiljer till exempel vårt ”folket” från Hägglunds ”verklighetens folk”? Vad skiljer vårt mångåriga försvar för det borgerliga kulturarvet – i strid med diverse bokstavsvänster/senare uppstigna i etablissemang – från SD:s skrivningar på sin hemsida:

”Ett kraftigt utökat stöd till bevarandet av det svenska kulturarvet. Sverigedemokraterna vill markant höja de statliga anslagen till de föreningar, organisationer, myndigheter och institutioner vars verksamhet syftar till att bevara och levandegöra det svenska kulturarvet.”

Det finns även andra goda krafter på vänsterkanten som förstår den kulturkonservativa vinkeln. Det här renhållningsjobbet måste utföras. SD är ju idag ett riksdagsparti på frammarsch, alltså ingen dagslända som många förmodligen hoppas på. De bygger ju från basen som alla framgångsrika partier och folkrörelser gjort.

Alltså, hur mycket Björn Wiman och andra än ylar från sina piedestaler så hopar sig ändå frågorna. Kan man göra något åt språkpåverkan? Kan man stärka en svensk musiktradition mot det angloamerikanska inflytandet? Kan verkligen ingenting göras för att främja bättre mattraditioner och ifrågasätta den ohämmade alkohol-/drogvågen – är folkhälsa ett omöjligt begrepp idag? Varför håller konstbegreppet på att uttunnas till konstigheter? Ska det vara omöjligt att främja kvalitetsfilm utan reklamavbrott på våra bildskärmar? Finns överhuvud taget en förnuftig kulturpolitik utanför den allra mest generella infrastrukturen?

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

PISA-rapporten

Publiceringsdatum by
4

Jag ser den svenska skolans utveckling som arbetarrörelsens - på väg in i en mörk tunnel

Om alla de stora skolfrågorna har jag skrivit många gånger, kanske alltför många gånger. Det har blivit två böcker och ett otal artiklar. Mellan 1979 och fram till 90-talet var det kunskapens ställning och de pedagogiska frågorna i folkbildningsperspektivet som var mitt fokus. Ända fram till dess trodde vi att grundskolan var en stabil grund för utveckling och för vidare reformer.

Men vi hade fel. Efter 20 års pedagogisk och kunskapsmässig urvattning började allt skaka ordentligt på 90-talet. Då kom i snabb takt ”det fria skolvalet”, ”kommunalisering” och ”markberedningen för en fri skolmarknad”. Vi fick Europas friaste friskolesystem. Till och med Milton Friedman blev imponerad.

De senaste 20 åren har därför fokus i mitt skolskrivande flyttats från kunskap/pedagogik till ett krampaktigt försvar av en obligatorisk, likvärdig och genomgående högkvalitativ skola för alla, medan den dominerande skoldebatten fortsatt älta kunskap/pedagogik (men inte ur ett folkbildningsperspektiv). Många nickade instämmande till Jag Björklund i början, för 70- och 80-talen hade ju skapat en kunskapsmässig och pedagogiskt drömvärld, men alla tappade helt garden mot införande av marknadstänkande i skolan. Det här gjorde att alla aktivt (alliansen) eller mer sömngångaraktigt (de rödgröna) medverkade till etableringen av den fria skolmarknaden.

Roade mig med att bläddra i läggen och se tillbaka några år på vad jag faktiskt skrivit om dessa ting. Som sagt det blir en hel del. Följande texter (sedan 2005) finns tillgängliga på mina bloggar:

15/2 2003 Efter Fadimeh Sahindal (inlagd 2005), 2/11 2005 Sveriges sämsta arbetsplats, 22/2 2006 Döda pedagogers sällskap, 29/3 2006 Bort med kunskap, fram för sunda värderingar, 8/5 2006 Iskall lärarvår I, 10/5 2006 Riksdagsbeslut om mer segregering I, 11/5 2006 Riksdagsbeslut om mer segregering II, 12/5 2006 Ytterbyskolan backar, 13/5 2006 Iskall lärarvår II, 14/5 2006 Värdegrund, 19/5 2006 Den automatiska skolan, 16/6 2006 Trivsel anses viktigare än kunskaper (UNT), 26/1 2007 Ordning för de ”väl sedda”, 15/3 2007 Rika Svenne kapar åt sig, 15/4 2007 Bocken till trädgårdsmästare, 20/4 2007 Friskoleentreprenörerna ruvar i vassen, 7/8 2007 Svar till valfard@sap.se, 22/8 2007 Den sista skolavslutningen (reportage i FiB), 16/10 2007 Liberal dubbelmoral, 18/11 2007 Den urspårade skolpolitiken, 14/1 2008 Frihetens pris, 18/2 2008 Klass 9A, 7/3 2008 Sexualundervisningen behövs och fungerar, 10/3 2008 I Martin Ingvars hjärna, 31/3 Ett litet ljus i mörkret, 9/4 2008 Bravo Haninge!, 28/4 2008 Varifrån kommer skolvåldet?, 28/5 2008 Bokskrivande, 1/9 2008 Problemet Jan Björklund, 4/9 2008 Stoppa friskolor och privatiseringar, 23/10 2008 Käpphästar och krokodiltårar, 12/2 2009 Grundskolan är stendöd
15/2 2009 Skolsamtal i Rågsved, 20/3 2009 Meningslöst att “lagstadga barns rätt att utvecklas i lust och trygghet”, 18/6 2009 Ny (S)kolpolitik, 28/6 2009 ”Skattepengar till välfärd får inte gå till kapitalister”, 30/6 2009 (S)kolkriget är nu ett faktum, 2/8 2009 Debatten på Enn Kocks blogg om friskolor, 7/8 2009 Elefanterna och skolan, 9/8 2009 Höststormen om friskolan, 13/8 2009 Valfrihet, 14/8 2009 Grundskolan är död, 28/8 2009 Friskolor polisanmäls för betygsfusk, 30/8 2009 I friskolor håller man truten, 30/8 2009 Ge inga skattepengar till friskolor, 20/10 2009 Björklund ångar vidare, 7/8 2010 En anonym, men förnuftig röst om skolan

Den svenska grundskolans paradigmskifte omkring 1990 banade alltså väg för en sämre skola för alla i alla avseenden. PISA-undersökningen 2010 är en bekräftelse på det. Det hela är mycket sorgligt  och något vi svenskar av alla kulörer, klasser och religioner kommer att få betala ett mycket högt pris för.

Ser just nu att Elisabeth Höglund skrivit en typisk dussinartikel i Aftonbladet idag. En typiskt Björklundare, skulle jag vilja säga. Klart att skolan ska präglas av plugg, kunskap och ordning, men marknadsskolan ger hon sig inte på.

Jag slipper skriva om just denna PISA-rapport. Det är nämligen redan gjort på ett utomordentligt sätt av den mångbegåvade Erik Berg. Läs och bli förskräckt!

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , ,

Mina år med Socialdemokraterna, del II

Publiceringsdatum by
3
Folk på marsch en vacker majdag 1993 på Rådhustorget i Östhammar

Folk på marsch en vacker majdag 1993 på Rådhustorget i Östhammar

I januari 1993 skickade jag ett kort brev till partiombudsmannen A. Jag försökte genom några exempel förklara att situationen i föreningen var orimlig, ja faktiskt sjuk. Ingen gör något, allt står still. Utom den heltidsanställde kommunombudsmannen, som ändå mest vänder papper som en kommunal byråkrat. Det sista skrev jag inte, för jag ville komma till tals med A om saken. Men inget svar kom.

Den timide A, som ville vara vän med alla, fick ännu ett bekymmer. Vad skulle han göra med brevet? Visa det för ledningen? Birger? Ännu visste jag inte att Birger tålde A mycket dåligt. Birger tyckte att A var en mespropp.

Det var i februari 1993. Jag var på mitt första årsmöte i lokala S-föreningen. På en halvtimme var allt på dagordningen avklarat. Verksamhetsberättelse på femton rader antogs. Ekonomisk berättelse godkändes efter revisorernas snabba granskning och godkännande. Tre styrelseledamöter omvaldes, trots att ingen av dem yttrat ett ord, eller ens deltagit i något av de tre föreningsmöten jag bevistat. Enmansvalberedaren B, en med mig jämnårig och sympatisk högre kommuntjänsteman, hade undvikit alla bekymmer genom att göra som året innan och året dessförinnan, alltså endast fråga om personer ställde upp för omval. Alla omvaldes, bland annat Birgers sympatiske svåger som sammankallande i studiekommittén, trots att denna kommitté sovit djupt hela året. En yngre kvinna C, som jag kände från tiden som elev på ortens högstadium och som varit med i FiB-gruppen, omvaldes till ordinarie på plats nr. 13 (av föreningens 15) i arbetarekommunens representantskap och ledamot i föreningens studiekommitté. Hon var inte närvarande, men henne röstade jag förstås för och tänkte att henne kunde jag kontakta för att söka en allierad i vitaliseringsarbetet. Även jag invaldes i studiekommittén.

Inga motioner fanns att behandla.

Därefter begärde som vanligt Birger ordet. Han ställde sig upp, klippte på sitt speciella sätt med ögonen, det såg ut som han blundade, vaggade lite i Gunnar Sträng-stil och inledde ett för dagen passande eftertänksamt anförande. Han kände oro för partimedlemmarnas och grundorganisationernas passivitet och brist på initiativ. Kanske det ändå skulle finnas underlag för nå´n form av aktivitet i till exempel EG-frågan? EG-frågan var het och Birger var själv svuren EG-motståndare. EG hade ännu inte blivit EU med sitt Maastrichtfördrag och Sverige hade ännu inte sökt medlemskap. Han nämnde att föreningsstyrelsen behandlat frågan men inte kommit till skott. Sanningen var den att medlemmarna var djupt splittrade i EG-frågan och att ett initiativ genast skulle visa en spricka i fasaden.

Anförandet var en tydlig produkt av mitt brev till A. Det hördes på tonfallet, kändes i luften och anades i Birgers blick. A hade alltså visat brevet för Birger, som hade läst och tagit intryck av. I alla fall funderat på ett sätt att hantera saken. Många nickade instämmande, jag instämde också i hans funderingar i en kort replik. Så lägrade sig åter lugnet och mötet tog slut. Det var något på TV som lockade.

Ingenting hände förstås. Man låg lågt och inväntade partitoppens riktningsgivande utspel i EG-frågan. Våren och sommaren passerade utan aktiviteter, men i oktober skulle plötsligt en ny ledningsorganisation för skolan beslutas i fullmäktige. Socialdemokraterna var i opposition och partiets fullmäktigegrupp hade i beredningsarbetet opponerat mot de borgerligas idéer om en ”marknadsanpassad beställarutförarmodell”. För att få ihop en lösning åkte kommunalråden (inklusive oppostitionsrådet Birger Norén) på Finlandskryssning. Man lyckades trots allt enas om ett så kallat marknadsanpassat beställarutförarkoncept, alltså precis det som Socialdemokraterna dittills motsatt sig. Man enades också om att behålla det mesta i den gamla organisationsöverbyggnaden och istället lägga de tunga neddragningarna ute i den så kallade skolverksamheten. Det sista var förmodligen det Birger Norén fick mot att gå med på marknadskonceptet.

Det här skrev jag öppet om i en artikel i UNT 1993-10-20. Jag fick ta emot diskreta ryggdunkar från för mig både kända och okända Socialdemokrater. Enligt flera informella rapporter från kommunhusets kafferum var många av kommunens tjänstemän positiva till det jag skrivit. Men ordningen rubbades förstås inte. Överenskommelsen rullades igenom som planerat. Birger Noréns grepp om den allt mer malätna S-apparaten var järnhårt.

Birgers politiska karriär började som radikal SSU-are och byggnadsarbetare. Senare blev han känd som sossen som kompromissade om vräkningen av familjen i Lars Molins film Baddjävlar. Som vaktmästare på kommunala daghemmet Logården blev han fackligt och polititiskt aktiv. Det blev hans plattform tills kommunpolitiken som snart var hans levebröd. Vid sidan om drev han hela tiden sitt jordbruk på hemgården i Valö. Han levde med sina hästar och tittade till dem nästan varje dag. Till kommunkontoret kom han ofta i den gamla duetten full med jord och halm iklädd blåbyxor. Ortens ungdomar mötte honom ofta på lördagskvällarna med stora guldbrickan på bröstet. Han var ordningsvakt på ungdomsdiskon och andra offentliga festiviteter. Birger var ett föredöme, en man av folket som uppbar stor respekt från många. En rejäl och pålitlig karl helt enkelt.

Till sin hjälp hade alltså Birger Norén sin familje- och släktklan, de så kallade Norénarna – med flera centralt placerade personer i olika kommunala verksamheter, alla Socialdemokrater. Flera i den stora släkten insåg det djupt osunda i dessa förhållanden och skämdes. Men istället för att ta strid, drog de sig bort från den kommunalpolitiska hetluften och lämnade därmed fritt fram för de politiskt aktiva Norénarna.

Jag var kluven inför pratet bakom Birgers rygg. Vid mina möten och diskussioner med honom tyckte jag mig se bred bildning och ett ärligt politiskt engagemang, något jag såg mycket lite av hos alla andra. De flesta var rädda och hukade för hans politiska utfall. Jag tror att han uppskattade att jag sa emot och ställde frågor. Inom vissa gränser förstås. Problemet i Östhammars arbetarekommun var absolut inte bara Birger Norén. Det var lika mycket en partikultur som formats under lång tid och som präglades av medlemmars underordnande attityd till den/de man valt som sina företrädare. Man lät Birger hållas för att själv slippa kliva fram och ta ansvar. Det här vet jag att Birger också tänkte, även om han aldrig sa det rent ut. Han var obrottsligt lojal mot partiet, men ofta kritisk mot sina undersåtar. Om det var vi faktiskt ganska överens.

Jag kontaktade C för att tala lite om tillståndet bland Östhammars sossar. Hennes kritik visade sig betydligt mer förbittrad än min. Hon hade nästan gett upp och tänkt lämna partiet eftersom hon ansåg att partiet faktiskt förde en politik i strid med kongressbeslut. Hon ansåg att lokalsossarna helt styrdes av Norénarna. De kontrollerade praktiskt taget alla viktiga poster. Vi beslutade att försöka delta i något möte gemensamt för att därmed bli två som öppet opponerade.

Fortsättning följer …

Bloggportalen: Intressant

Andra bloggar om: , , , , , ,

Bokcitat

Publiceringsdatum by
4
suckers_520

Grillkolskrift i ett vindskydd vid Assjösjön

”Han började med att konstatera att avregleringen av etermedia i slutet av åttiotalet hade givit upphov till deras nuvarande situation. När dammluckan väl hade öppnats på politikernas order hade landet på bara några år dränkts i en informationsflod utan dess like. Alla dessa tusen och åter tusen nya sändningstimmar i radio och teve (för att inte tala om internet som inte av en slump föddes samtidigt) måste ju fyllas med något. Och inte bara fyllas, de olika formaten måste ju också synas och märkas för att dra åt sig reklampengar och publik. Så påbörjades den negativa spiralen rakt ner i det offentliga helvetet. Ingenting var längre heligt. Ingenting var längre privat. För att märkas måste aktörerna på samma gång vara högljudda och intimiserande, provocerande och bevekande. I detta vulkaniskt inflatoriska mediauniversum gick allt finstilt under. Vad som fanns kvar var en gigantisk exhibitionistisk dumhetsdyrkan, klonade åsikter, etik i upplösning; en djupt degenererad värld.”

Visst är det välformulerat? Pessimistiskt ja, men ganska sanningsenligt. Det står på sidan 367 i pocketutgåvan, men vem är författaren, och vad heter boken?

Bloggportalen Intressant Andra bloggar om: ,

Varning för Israels antisemitism

Publiceringsdatum by
1

Blev igår uppringd av en kvinna på SVT:s Kulturnyheterna. Hon frågade hur svenska solidaritetsorganisationer resonerar med anledning av att Ship to Gaza tydligen mottagit pengar från Malaysias ex-president Mahathir Mohamed, som gjort sig känd som judehatare. I ett programinslag tänkte de ”fördjupa diskussionen” om solidaritetsarbetet genom enhetsfronter.

Sverige har en djupt rotad folkrörelsetradition på penningsamlarområdet. Därför har t ex Greepeace och World Social Forum kritiserats för sina skumma finansieringsmetoder och förblivit udda inslag i en svensk kontext. Andra länder har helt andra traditioner på solidaritetsarbetets område.

Fundrasing är det vanligaste, vilket är något helt annat än våra insamlingar. Fundrasing vänder sig framför allt till rika människor och organisationer för att få in mycket pengar mot att givarna får goodwillbevis i retur.

Nå, svenska Ship to Gaza har enligt en artikel i DN 2010-06-11 samarbetat med en på pappret lika tvättäkta organisation som Greenpeace, nämligen den Cypernbaserade Free Gaza Movement med filialer i många länder, dock ej i Sverige. Free Gaza Movement skryter faktisk på sin hemsida med att man fått pengar från denne Mahathir Mohamed.

Det här visar möjligen en enda sak, nämligen att antisemitism finns bland Israels kritiker. Det borde inte förvåna någon med tankarna någorlunda i ordning. Israel utger sig ju för att vara en ”judisk” stat. Var ska antisemiterna flockas om inte runt dem som kritiserar den ”judiska” staten Israel.

Är därmed Ship to Gaza antisemitiskt? Styrs därmed Ship to Gaza av antisemitiska intressen? Svaret är förstås dubbelt nej. Det är en humanitär aktion med det politiska målet att bryta Israels olagliga blockad mot 1,5 miljoner palestinier.

Ingen i svenska Ship to Gaza är antisemit. Men ingen kan heller garantera att det inte finns någon enstaka Nationaldemokrat (svenska antisemiter och Israelkritiker) som lagt pengar i Ship to Gazas bössor på stan eller skickat in pengar på plusgirot. Allas pengar kan faktiskt göra nytta i det här fallet. Problemet är när bidragsgivarna blir så stora att det skapar ett beroende. Så är inte fallet med några hundralappar från någon anonym Nationaldemokrat.

I Sverige kan vi hålla rågången klar mellan antisemitism och Israelkritik. Det är säkert inte lika lätt i Malaysia. Med fundrasingmodellen skapas säkert beroenden. Det problemet ska inte underskattas. Därför tillämpas andra metoder i det demokratiska Sverige.

Kvinnan från Kulturnyheterna hade uppenbarligen mycket diffusa begrepp om dessa demokratins grundfrågor. Jag sa att man nog borde vara skeptisk till alla påståenden som dyker upp i Ship to Gazas kölvatten, att propagandakriget inte har några gränser och att Israels vänner är i desperat behov av att finna kopplingar till antisemitism. Jag exemplifierade med att IB-agenter fotograferade listor på FNL-insamlingens bidragsgivare och att ekonomiskt oberoende (från staten) alltid betraktats som mycket viktigt inom FiB/K.

Hon ville komma upp med en kamera för att låta mig lägga ut texten om det här, men jag hänvisade till FiB:s ordförande eller till Åke Kilander när det gäller FNL-rörelsen. Vi får se vad det blir av detta i Kulturnyheterna – kanske idag.

Jag snokade själv runt en stund vad som kan ha varit hennes källor och fann Patrik Öhbergs artikel i DN 2010-06-11. Dennes uppgifter om Mahathir Mohameds stöd till Free Gaza Movement är ett övertydligt tecken på Israelvännernas desperata behov den antisemitiska kopplingen. Denne doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs universitet har tidigare på Newsmill 2010-01-27 tillsammans med Eli Göndör skrivit ett eländigt angrepp på Ilmar Reepalu, som beskylldes för okunnighet samtidigt som Öhberg/Göndör grovt förenklade och förskönade bilden av sionismen. Artikelns andra mening lyder:

”Hur många liv som tagits och hur fantasirik förföljelse av judar varit på grund av antisemitism är nästan oöverskådlig.”

Jag skulle vilja komplettera med att påstå även följande:

Hur många liv som tagits och hur fantasirik förföljelse av palestinier varit på grund av sionismen är nästan oöverskådlig.

Bloggportalen Intressant Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Ännu en av de verkligt betydelsefulla människorna har försvunnit

Publiceringsdatum by
Reply
stig_520

Stig på Uppsalaåsen

I Öregrunds skola arbetade jag med folkskolläraren Stig Södergren, ännu en arketypisk folkrörelsemänniska, jämnårig med Olof Palme och Jan Myrdal. I hans bagage fanns bland annat följande: Fattig uppväxt i jämtländsk lantarbetarmiljö, skogsarbete, Europaresor efter kriget, arbete på Saab i Linköping, Hermods, realexamen vid Statens läroverk för vuxna, kurator vid Storängens hem för psykiskt efterblivna, Folkskoleseminariet, ny familj som på 70-talet förde till Öregrunds skola.

Lagom till Stigs 50-årsdag 1977 klev jag in som en av Öregrundsskolans tre mellanstadielärare. Stig och jag fick samma lunchtid första året och vi såg till att det så förblev tills jag flyttade nio år senare.

Jag lärde av hans sätt att se världen och litteraturen och han lyssnade på mig och min syn på skolan, kulturen, livet och politiken. Han är en människa med stor bildning helt befriad från högfärd. Det var Stig som fick mig att läsa Ivar Lo-Johansson, som bokstavligen bekräftade att: ”Allt intressant kommer från arbetarklassen”. Jag var på väg att bli en riktig gråsosse, samtidigt som skolan och socialdemokratin var på väg åt helt annat håll.

Genom mina kontakter ute i det kulturpolitiska livet blev Stig senare dels intervjuad av författaren Jan Stolpe i FiB och av Gunnar Ohrlander i TV. Han hade intressanta saker att berätta och var en god representant för det bästa i svensk demokratisk folkbildningstradition.

I mina ögon är Stig och tidigare skolministern och demokratiutredaren Bengt Göransson inte bara jämnåriga, utan även syskonsjälar. Stig jobbade hela sitt arbetsliv ute bland människorna medan Bengt Göransson en period klev upp på toppen. Jag tror att det lika gärna skulle kunna ha varit tvärt om.

Så kommer det att stå i den bok som jag ger ut om en tid. Plötsligt försvann Stig efter en kort tids akut sjukdom. Han ville liksom Gunnar Ohrlander inte tala om sin sjukdom. Den behöll han för sig själv. Som framgår ovan betydde han mycket för mig, men säkert också för många andra utanför hans stora familj. Nu minns jag hans humoristiska visdom på våra promenader till matsalen. När jag kände mig hårt pressad i mitt lärarjobb och var riktigt upprörd, så sa han: ”Men Knut, man dör inte av det.” Och det hade han ju rätt i.

Läs också om Stigs egna berättelser

Va fan är en ”sajdkick”?

Publiceringsdatum by
8
lanz-i-p1_520

Annika Lanz

Jag skrev om Lantz i P1 när det var alldeles nytt och skulle dra ungdomliga lyssnare till P1. Jag kan nu meddela att Lantzeringen av P1 fortsätter. På väg till Uppsala från Stjärnudden klockan 15.00 igår hamnade jag i programmet igen. Det var plågsamt.

Innan det ens började skulle Annika Lantz flamsa med Helena Groll och Anders Holmberg om vad som skulle komma i samhällsprogrammet Studio ett en timme senare. För att locka lyssnare till det seriösa antar jag. Man hörde redan där att Lantz flams skar sig med Grolls och Holmbergs ambition att anlägga en aning mer seriös ton. De blev gång på gång avbrutna och tvingades flamsa med. Deras ansträngda skratt signalerade falskhet och var direkt obehagliga. De höll med stort besvär fast vid sin tråd. Det lät som de skulle komma att skälla ut varandra när mikrofonerna senare stängts av.

Det här är hjärntvätt av lyssnarna. Ska man tvingas stänga av radion för att man plågas av P1:s ouppklarade konflikter. Det är också underskattning av lyssnarna. Vad tror dom att man är? Tror mam inte att det hörs att dom skiter i lyssnarna? Något för programmet Konflikt, eller kanske Medierna?

Grundfelet är att Lantz i P1 sätter formen framför innehållet, som väljs utifrån att Annika Lantz med sin jargång och sina egenformulerade väl förberedda putslustigheter ska kunna plocka egna poäng. Thomas Nordegren försöker passa in sig i formen, och har lite mer i sitt bagage trots allt. Till formen hör också en ”sajdkick”, en mansperson, kvinnoperson hos Nordegren, som ska vara lagom motvals och skapa spänning i studion och i etern. När de inte är samspelta, vilket de sällan är, blir det bara pinsamt. Licenspengar! tänker förstås de allra flesta. Hur i helvete förvaltar SR sina resurser? Nej, låt journalisterna få jobba med nya riktiga produktioner istället för att vara ”sajdkick” åt Lantz och Nordegren.

När så Norrland och björnjagande norrlänningar blev ett flabbigt skämt i deras finkulturella ”gödselränna” knäppte jag över till P4. Sluta håna daglyssnarna och flytta flamset till natten. Ge oss istället va fan som helst, bara det görs på allvar och med innehållet som nav.

Lyssna på programmet!

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , ,

Avskaffa presstödet

Publiceringsdatum by
8
prollen-nationell

Snart slut på både Nationell idag och Proletären

Presstödssystemet bestod provet. Nämnden förmådde följa lagen och Nationell idag fick presstöd. Men, hur länge kommer systemet att stå pall? Och, är presstödet till nytta för tryckfriheten?

Presstödsnämnden stod inför samma dilemma då samhällsomstörtarna runt Proletären första gången sökte och fick presstöd. Av någon anledning har man kunnat fördra kommunister och annan vänster, kanske för de trots allt har varit en viktig röst i svensk debatt sedan 60-talet. De senaste årens försök att jämställa kommunism och fascism (nazism) och bildandet av myndigheten Forum för levande historia har skärpt villkoren och underlättat byråkratiska lösningar av presstödsdilemmat. Snart kommer man säkert att finna formeln för att kunna avgränsa sig mot de ”antidemokratiska” ytterkanterna.

En rimlig gissning är att Proletären och Nationell idag har ett par år på sig att ordna sin ekonomi för att inte dö den dagen subventionskranen stängs, medan Svenska Dagbladet, Skånskan och kanske den välanpassade vänsterpressen kommer att kunna fortsätta kvittera ut sina bidrag.

Den mera välanpassade vänster är komiskt enig i sitt försvar av det nuvarande presstödssystemet, om än på lite olika sätt. De har ju faktiskt varit framgångsrika på det här området genom åren. Mediaentreprenörerna på ETC har gått i spetsen genom att skickligt utnyttja presstödsreglerna för att ge ut flera lokala ETC-tidningar – som är lagom lite samma ETC som haft svårt att överleva som rikstidning. Därmed får man ut flera gånger fler presstöd än med bara en riks-ETC. I Uppsala finns den nystartade ETC-UppsalaDemokraten. 12 av de 32 sidorna varje vecka är Uppsalamaterial, medan resten är reklam eller allmänt ETC-material, förstås med ETC-trotskisterna Sten Ljunggren och Johan Ehrenberg som tunga ankare. Tidningen är inte sämre än andra välanpassade vänstertidningar. Hygglig men mycket förutsägbar. Jag introduktionsprenumererar.

Förstatidningarna i våra stora städer, DN (Bonniers) t ex, som aldrig behövt presstöd, är förstås kritiska mot hela systemet som ju snedvrider konkurrensen. I sin ledare 2010-04-25 skriver man:

”Tidningsdöden fortsatte trots mångmiljonstödet. … Felet är inte att staten är alltför kyligt objektiv när den delar ut presstödspengar. Så länge innehållet i tryckta skrifter inte strider mot lagen ska staten inte lägga sig i. Felet är att hela presstödssystemet har överlevt sig självt. Det är inte bara kostsamt, utan också ineffektivt och godtyckligt.”

Undantaget på vänsterkanten är Folket i Bild/Kulturfront som av principiella skäl ända sedan starten 1972 avstått från att ens söka presstöd. Motiveringen är att en tidning endast ska vara beroende av sina läsare, inte av staten. Efter IB-affären blev man bara ännu säkrare på den saken. Tack vare denna inställning lever man fortfarande efter 38 år – trots att man gör alldeles för lite väsen av sig i denna och andra profilfrågor. ”Den malligaste morgontidningen” och Folket i Bild/Kulturfront skulle här kunna bilda en liten enhetsfront.

________
Artiklar om frågan: Martin Ahlquist DN-debatt, Bloggaren Svensson, Bloggaren Jinge, Nina Beshara Dagens Arena, Björn Wiman DN-Kultur, Nationell idag, SvD Kulturministern vill se över, Sydsvenskan om Pagrotsky

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

Hermann Göring & Co

Publiceringsdatum by
3

goring_300Min faster gifte sig någon gång på 30-talet med en tysk officer. Det är en spännande men olycklig historia som hon tyvärr till största delen tog med sig i graven. Men det berättas att hon träffade sin blivande man på ett societetsbröllop i Stockholm där Hermann och Carin Göring deltog. Ännu var de tyska Nationalsocialisterna välsedda gäster hos den svenska noblessen.

På bokrean köpte jag Görings Sverige – en hatkärlek av Björn Fontander. Tänkte jag skulle finna något om människorna runt min faster och hennes tyske man.

Fontander verkar lätt besatt av det faktum att nazisternas andre man hade så djupa svenska förbindelser. Han har snokat fram dagböcker och brev i stora mängder och citerar och citerar. Han har även skrivit en bok Carin skriver hem, som bygger på endast hennes brev. Orkar man läsa igenom allt det här framträder en bild av hur den svenska noblessen tänkte och handlade mellan de två världskrigen.

Jag fann dock inget om min faster. Möjligen kan jag säga att jag återupplevde en språkton och en doft av förlamande förfining som präglade en del vuxna i min barndom. Människor av klass! En kuslig förnimmelse av en bortglömd sida av mig själv.

Från överklassens aristokratiska ideal till nazismens var hoppet mycket kort. Gemensamt var svärmeriet för starka handlingskraftiga ledare, höga ideal, stolta deviser och suggestiva symboler. För aristokratin var demokrati liktydigt med kulturellt förfall. Den moraliska upprustningen efter Weimarrepublikens urartade (Entartete) kultur, hade stor dragningskraft. Nationalsocialismens framtoning blev för denna nobless oemotståndlig. När de senare även tågade mot bolsjevismen blev euforin total.

Det var Hermann Göring och hans sköna svenska hustru Carin Göring (gift Kantzow, född Fock) som i dessa kretsar framgångsrikt kunde föra fram Nationalsocialisternas budskap. Adolf Hitler var betydligt mindre attraktiv, en liten oansenlig man utan stil och anor. Hitler behövde den yvigt utåtriktade Göring för att ge nazismen glitter, glans och färg.

För dem inom noblessen med judiska anor och vänner var ändå ”judesaken” en broms. Det förstod Göring, som här försökte tona ner. I Nürnbergrättegången 1946 försvarade han sig genom att förneka att formuleringen om ”den slutliga lösningen” i protokollet från Wannseekonferensen 1942 alls skulle tolkas som ett planerat massmord på judar. Det var bara fråga om att ”slutligt ordna det för Europas judar”, vilket var en närmast human åtgärd.

Att man inte protokollförde planerna på massutrotning med gaskammare och annat är fullt logiskt. Dels var säkert alla i ledningen inte eniga om utrotningslinjen. Göring och andra vacklade möjligen en aning. Dels förstod man att om utrotningslinjen beskrevs i svart på vitt ökade risken att fienden skulle komma över uppgifterna och skapa skadlig motpropaganda. Därför är det logiskt att protokollet från Wannsee formulerades en smula diffust. Göring ansvarade för konferensens pampiga inramningen, men han utsåg Reinhard Heidrich till konferensordförande.

Intressant är att dagens svenska förintelserevisionister använder samma argumentationsteknik som Göring. De diffusa formuleringarna fyller alltså sin funktion.

Om man försöker sätta sig in i förhållandena på 30-talet är det lättare att förstå att det gick som det gick. Överklassens knäfall för Nationalsocialismen är ganska lätt att förstå. Det enda svenska motstånd som nämns är Torgny Segerstedt med sina misshagliga skriverier i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Karl Gerhards ökända trojanska häst. Men i Sverige var motståndet mot nazismen mycket mer än detta. Men det beskrivs inte i denna bok, antagligen för att det knappast berörde Görings svenska kretsar.

Att folk i allmänhet i Tyskland i så stor utsträckning valde Nationalsocialismen är svårare att förklara. Några pusselbitar här är att det tyska folket led av arbetslöshet och osäkerhet under 30-talskrisen. Då fanns inga a-kassor och arbetsmarknadsutbildningar. Man drömde sig tillbaka till kejsar Wilhelms dagar före den stora förnedringen i Versaillefreden 1918. Den tyska arbetarrörelsen splittrades och förmådde därmed inte bjuda nazismen något motstånd. Nazisterna kunde förknippa dem med oredan, krisen och den urartade konsten. Så vann NSDAP en jordskredsseger i riksdagsvalet 1933 och Adolf Hitler blev rikskansler.

Kan man säga att det finns likheter med Europa idag? Ja, men situationen är också mycket annorlunda. Ingen idag säger öppet att man vill avskaffa demokratin, inte ens Sverigedemokraterna. Visst finns det politikermissnöje, visst är arbetslösheten hög, visst skapar folkomflyttningar och krig social oro, visst har vi finanskris och ekonomisk kris. Men bromsen mot öppet totalitära lösningar, som i Tyskland 1933, är ändå stark.

Däremot kan man lära att fascismens ansikte varierar. Det mest eteriska, mest finstämda och de mest sprödbakade små torskar kan bakom fasaden dölja det mest fasansfulla. Det är Hermann Göring, hans två fruar, hans styvson Thomas, hans dotter Edda, hans morbida Carinhall etc, etc tydliga bevis för.

Till sist ska nämnas att historien om Göring som konsttjuv är helt fantastisk. Förmodligen är han den störste i denna bransch någonsin. Det tänkte förmodligen även Carl-Johan Vallgren som på sid 433 och 434 (eller möjligen någon annan stans) måste ha hämtat just sin skicklige konservator - han som blev konstförfalskare - till romanen Kunzelmann & Kunzelmann.

Tänk om jag kunde ringa upp min gamla faster och tala om allt det här. Det hade hon gillat.

________________
Några artiklar om boken: Internationalen, Populär historia,

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Atomkraften är ett framsteg

Publiceringsdatum by
Reply

kkraftnejtack

Igår var det exakt 30 år sedan folkomröstningen om kärnkraften. Uppmarschen till omröstningen var en plågsam tid för oss som var politiskt aktiva på vänsterkanten och samtidigt trodde på både teknik och förnuft. Tittade i min dagbok och fann lite om det här. 15/3 1980, en vecka före omröstningen demonstrerade linje 3 i det lilla Östhammar:

”Ute hela familjen för att bese det bedrövliga skådespelet på stan. Det godkända folket marscherade och beskyllde oss andra för att vara ansvarslösa, barnamördare, motståndare till livet och jag vet inte allt. JA TILL LIVET – NEJ TILL KÄRNKRAFT var huvudparollen för tåget. Det angav tonen. Att det fanns så mycket flummare i kommunen var en överraskning. Fam. Lindelöf gjorde sensation genom att stå utanför.

Denna rörelse är en besvikelse. Jag känner på något sätt igen mig i den. Ser mina egna fel och förstår varför folk i allmänhet föraktar vänstern. Den rena osakligheten, den blinda övertygelsen, enigheten om något obestämt påhittat, ett slags väckelserörelse byggd på enkla slagord och attribut. Jag blir rädd. Jag undrar om förnuftet idag har en chans. Är resonerande omöjligt? Vad händer med demokratin i detta klimat?

Att jag nu står utanför demonstrationen beror inte på att jag älskar k-kraft, det är snarare motståndarnas blinda övertygelse om att k-kraftsavskaffande skall lösa alla problem, allt från människors ensamhet till arbetslösheten och freden.

Plågsamt att se så många vänner i tåget. Kanske funderade någon lite på varför jag stod vid sidan.”

22/3, dagen före omröstningen:

”Sverige håller andan. Det är obehagligt med denna omröstning, den skär rätt in. Å ena sidan beundrar jag denna rörelse för sin verkligt massomfattande verksamhet. Fantasin och tillförsikten verkar enorm. Sverige kommer aldrig att bli som tidigare. En verkligt politisk omvälvning har faktiskt skett.

Och den har jag bekämpat. Jag förstår helt enkelt inte den politik som linje 3 bedriver. Den verkar glad och förhoppningsfull, men jag uppfattar den som djupt pessimistisk. Den odlar katastrof- och skräckstämning. Svenska folket föraktas som enbart pryl- och ABBA-diggare. Det är en falsk bild.

Men någonstans är det ändå rätt och riktigt. Jag reder inte ut det ena från det andra. Jag lyckas idag, dagen före omröstningen, inte se vilken sida som väger över. Skall de få min röst eller inte? B säger att hon känner sig tvingad att rösta 3. Det är nästan samma med mig.

Har varit trött idag och haft ångest efter en nästan sömnlös natt.”

26/3, tre dagar efter omröstningen:

”Röstade blankt. Att rösta 3 hade varit att falla för påtryckningar.”

Att vi nu till och med är på väg att kunna ersätta de gamla reaktorerna är ett framsteg, trots att det för med sig bränsle- och avfallsproblem. Men, de problemen verkar gå att lösa genom att elda nya reaktorer med de gamla reaktorernas avfall. Ja, det har faktiskt gått framåt sedan 1980. Den tekniska utvecklingen har blivit tillåten igen, men det tog en hel generation att komma vidare.

Atriklar om saken: DN 2010-03-23, AB 2010-03-22, GP 2010-03-23

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , ,