Grillkolskrift i ett vindskydd vid Assjösjön

“Han började med att konstatera att avregleringen av etermedia i slutet av åttiotalet hade givit upphov till deras nuvarande situation. När dammluckan väl hade öppnats på politikernas order hade landet på bara några år dränkts i en informationsflod utan dess like. Alla dessa tusen och åter tusen nya sändningstimmar i radio och teve (för att inte tala om internet som inte av en slump föddes samtidigt) måste ju fyllas med något. Och inte bara fyllas, de olika formaten måste ju också synas och märkas för att dra åt sig reklampengar och publik. Så påbörjades den negativa spiralen rakt ner i det offentliga helvetet. Ingenting var längre heligt. Ingenting var längre privat. För att märkas måste aktörerna på samma gång vara högljudda och intimiserande, provocerande och bevekande. I detta vulkaniskt inflatoriska mediauniversum gick allt finstilt under. Vad som fanns kvar var en gigantisk exhibitionistisk dumhetsdyrkan, klonade åsikter, etik i upplösning; en djupt degenererad värld.”

Visst är det välformulerat? Pessimistiskt ja, men ganska sanningsenligt. Det står på sidan 367 i pocketutgåvan, men vem är författaren, och vad heter boken?

Bloggportalen Intressant Andra bloggar om: massmedia, litteratur

Sverige har en djupt rotad folkrörelsetradition på penningsamlarområdet. Därför har t ex Greepeace och World Social Forum kritiserats för sina skumma finansieringsmetoder och förblivit udda inslag i en svensk kontext. Andra länder har helt andra traditioner på solidaritetsarbetets område.

Fundrasing är det vanligaste, vilket är något helt annat än våra insamlingar. Fundrasing vänder sig framför allt till rika människor och organisationer för att få in mycket pengar mot att givarna får goodwillbevis i retur.

Nå, svenska Ship to Gaza har enligt en artikel i DN 2010-06-11 samarbetat med en på pappret lika tvättäkta organisation som Greenpeace, nämligen den Cypernbaserade Free Gaza Movement med filialer i många länder, dock ej i Sverige. Free Gaza Movement skryter faktisk på sin hemsida med att man fått pengar från denne Mahathir Mohamed.

Det här visar möjligen en enda sak, nämligen att antisemitism finns bland Israels kritiker. Det borde inte förvåna någon med tankarna någorlunda i ordning. Israel utger sig ju för att vara en “judisk” stat. Var ska antisemiterna flockas om inte runt dem som kritiserar den “judiska” staten Israel.

Är därmed Ship to Gaza antisemitiskt? Styrs därmed Ship to Gaza av antisemitiska intressen? Svaret är förstås dubbelt nej. Det är en humanitär aktion med det politiska målet att bryta Israels olagliga blockad mot 1,5 miljoner palestinier.

Ingen i svenska Ship to Gaza är antisemit. Men ingen kan heller garantera att det inte finns någon enstaka Nationaldemokrat (svenska antisemiter och Israelkritiker) som lagt pengar i Ship to Gazas bössor på stan eller skickat in pengar på plusgirot. Allas pengar kan faktiskt göra nytta i det här fallet. Problemet är när bidragsgivarna blir så stora att det skapar ett beroende. Så är inte fallet med några hundralappar från någon anonym Nationaldemokrat.

I Sverige kan vi hålla rågången klar mellan antisemitism och Israelkritik. Det är säkert inte lika lätt i Malaysia. Med fundrasingmodellen skapas säkert beroenden. Det problemet ska inte underskattas. Därför tillämpas andra metoder i det demokratiska Sverige.

Kvinnan från Kulturnyheterna hade uppenbarligen mycket diffusa begrepp om dessa demokratins grundfrågor. Jag sa att man nog borde vara skeptisk till alla påståenden som dyker upp i Ship to Gazas kölvatten, att propagandakriget inte har några gränser och att Israels vänner är i desperat behov av att finna kopplingar till antisemitism. Jag exemplifierade med att IB-agenter fotograferade listor på FNL-insamlingens bidragsgivare och att ekonomiskt oberoende (från staten) alltid betraktats som mycket viktigt inom FiB/K.

Hon ville komma upp med en kamera för att låta mig lägga ut texten om det här, men jag hänvisade till FiB:s ordförande eller till Åke Kilander när det gäller FNL-rörelsen. Vi får se vad det blir av detta i Kulturnyheterna – kanske idag.

Jag snokade själv runt en stund vad som kan ha varit hennes källor och fann Patrik Öhbergs artikel i DN 2010-06-11. Dennes uppgifter om Mahathir Mohameds stöd till Free Gaza Movement är ett övertydligt tecken på Israelvännernas desperata behov den antisemitiska kopplingen. Denne doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs universitet har tidigare på Newsmill 2010-01-27 tillsammans med Eli Göndör skrivit ett eländigt angrepp på Ilmar Reepalu, som beskylldes för okunnighet samtidigt som Öhberg/Göndör grovt förenklade och förskönade bilden av sionismen. Artikelns andra mening lyder:

“Hur många liv som tagits och hur fantasirik förföljelse av judar varit på grund av antisemitism är nästan oöverskådlig.”

Jag skulle vilja komplettera med att påstå även följande:

Hur många liv som tagits och hur fantasirik förföljelse av palestinier varit på grund av sionismen är nästan oöverskådlig.

Bloggportalen Intressant Andra bloggar om: antisemitism, Israel, Eli Göndör, FNL-rörelsen, Folket i Bild/Kulturfront, IB-agenter, Free Gaza Movement, Ilmar Reepalu, israelkritiker, Kulturnyheterna, Mahathir Mohamed, palestinier, Patrik Öhberg, fundraising

Stig på Uppsalaåsen

I Öregrunds skola arbetade jag med folkskolläraren Stig Södergren, ännu en arketypisk folkrörelsemänniska, jämnårig med Olof Palme och Jan Myrdal. I hans bagage fanns bland annat följande: Fattig uppväxt i jämtländsk lantarbetarmiljö, skogsarbete, Europaresor efter kriget, arbete på Saab i Linköping, Hermods, realexamen vid Statens läroverk för vuxna, kurator vid Storängens hem för psykiskt efterblivna, Folkskoleseminariet, ny familj som på 70-talet förde till Öregrunds skola.

Lagom till Stigs 50-årsdag 1977 klev jag in som en av Öregrundsskolans tre mellanstadielärare. Stig och jag fick samma lunchtid första året och vi såg till att det så förblev tills jag flyttade nio år senare.

Jag lärde av hans sätt att se världen och litteraturen och han lyssnade på mig och min syn på skolan, kulturen, livet och politiken. Han är en människa med stor bildning helt befriad från högfärd. Det var Stig som fick mig att läsa Ivar Lo-Johansson, som bokstavligen bekräftade att: “Allt intressant kommer från arbetarklassen”. Jag var på väg att bli en riktig gråsosse, samtidigt som skolan och socialdemokratin var på väg åt helt annat håll.

Genom mina kontakter ute i det kulturpolitiska livet blev Stig senare dels intervjuad av författaren Jan Stolpe i FiB och av Gunnar Ohrlander i TV. Han hade intressanta saker att berätta och var en god representant för det bästa i svensk demokratisk folkbildningstradition.

I mina ögon är Stig och tidigare skolministern och demokratiutredaren Bengt Göransson inte bara jämnåriga, utan även syskonsjälar. Stig jobbade hela sitt arbetsliv ute bland människorna medan Bengt Göransson en period klev upp på toppen. Jag tror att det lika gärna skulle kunna ha varit tvärt om.

Så kommer det att stå i den bok som jag ger ut om en tid. Plötsligt försvann Stig efter en kort tids akut sjukdom. Han ville liksom Gunnar Ohrlander inte tala om sin sjukdom. Den behöll han för sig själv. Som framgår ovan betydde han mycket för mig, men säkert också för många andra utanför hans stora familj. Nu minns jag hans humoristiska visdom på våra promenader till matsalen. När jag kände mig hårt pressad i mitt lärarjobb och var riktigt upprörd, så sa han: “Men Knut, man dör inte av det.” Och det hade han ju rätt i.

Läs också om Stigs egna berättelser

Annika Lanz

Jag skrev om Lantz i P1 när det var alldeles nytt och skulle dra ungdomliga lyssnare till P1. Jag kan nu meddela att Lantzeringen av P1 fortsätter. På väg till Uppsala från Stjärnudden klockan 15.00 igår hamnade jag i programmet igen. Det var plågsamt.

Innan det ens började skulle Annika Lantz flamsa med Helena Groll och Anders Holmberg om vad som skulle komma i samhällsprogrammet Studio ett en timme senare. För att locka lyssnare till det seriösa antar jag. Man hörde redan där att Lantz flams skar sig med Grolls och Holmbergs ambition att anlägga en aning mer seriös ton. De blev gång på gång avbrutna och tvingades flamsa med. Deras ansträngda skratt signalerade falskhet och var direkt obehagliga. De höll med stort besvär fast vid sin tråd. Det lät som de skulle komma att skälla ut varandra när mikrofonerna senare stängts av.

Det här är hjärntvätt av lyssnarna. Ska man tvingas stänga av radion för att man plågas av P1:s ouppklarade konflikter. Det är också underskattning av lyssnarna. Vad tror dom att man är? Tror mam inte att det hörs att dom skiter i lyssnarna? Något för programmet Konflikt, eller kanske Medierna?

Grundfelet är att Lantz i P1 sätter formen framför innehållet, som väljs utifrån att Annika Lantz med sin jargång och sina egenformulerade väl förberedda putslustigheter ska kunna plocka egna poäng. Thomas Nordegren försöker passa in sig i formen, och har lite mer i sitt bagage trots allt. Till formen hör också en “sajdkick”, en mansperson, kvinnoperson hos Nordegren, som ska vara lagom motvals och skapa spänning i studion och i etern. När de inte är samspelta, vilket de sällan är, blir det bara pinsamt. Licenspengar! tänker förstås de allra flesta. Hur i helvete förvaltar SR sina resurser? Nej, låt journalisterna få jobba med nya riktiga produktioner istället för att vara “sajdkick” åt Lantz och Nordegren.

När så Norrland och björnjagande norrlänningar blev ett flabbigt skämt i deras finkulturella “gödselränna” knäppte jag över till P4. Sluta håna daglyssnarna och flytta flamset till natten. Ge oss istället va fan som helst, bara det görs på allvar och med innehållet som nav.

Lyssna på programmet!

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Annika Lantz, P1, SR, Sveriges radio

Snart slut på både Nationell idag och Proletären

Presstödssystemet bestod provet. Nämnden förmådde följa lagen och Nationell idag fick presstöd. Men, hur länge kommer systemet att stå pall? Och, är presstödet till nytta för tryckfriheten?

Presstödsnämnden stod inför samma dilemma då samhällsomstörtarna runt Proletären första gången sökte och fick presstöd. Av någon anledning har man kunnat fördra kommunister och annan vänster, kanske för de trots allt har varit en viktig röst i svensk debatt sedan 60-talet. De senaste årens försök att jämställa kommunism och fascism (nazism) och bildandet av myndigheten Forum för levande historia har skärpt villkoren och underlättat byråkratiska lösningar av presstödsdilemmat. Snart kommer man säkert att finna formeln för att kunna avgränsa sig mot de “antidemokratiska” ytterkanterna.

En rimlig gissning är att Proletären och Nationell idag har ett par år på sig att ordna sin ekonomi för att inte dö den dagen subventionskranen stängs, medan Svenska Dagbladet, Skånskan och kanske den välanpassade vänsterpressen kommer att kunna fortsätta kvittera ut sina bidrag.

Den mera välanpassade vänster är komiskt enig i sitt försvar av det nuvarande presstödssystemet, om än på lite olika sätt. De har ju faktiskt varit framgångsrika på det här området genom åren. Mediaentreprenörerna på ETC har gått i spetsen genom att skickligt utnyttja presstödsreglerna för att ge ut flera lokala ETC-tidningar – som är lagom lite samma ETC som haft svårt att överleva som rikstidning. Därmed får man ut flera gånger fler presstöd än med bara en riks-ETC. I Uppsala finns den nystartade ETC-UppsalaDemokraten. 12 av de 32 sidorna varje vecka är Uppsalamaterial, medan resten är reklam eller allmänt ETC-material, förstås med ETC-trotskisterna Sten Ljunggren och Johan Ehrenberg som tunga ankare. Tidningen är inte sämre än andra välanpassade vänstertidningar. Hygglig men mycket förutsägbar. Jag introduktionsprenumererar.

Förstatidningarna i våra stora städer, DN (Bonniers) t ex, som aldrig behövt presstöd, är förstås kritiska mot hela systemet som ju snedvrider konkurrensen. I sin ledare 2010-04-25 skriver man:

“Tidningsdöden fortsatte trots mångmiljonstödet. … Felet är inte att staten är alltför kyligt objektiv när den delar ut presstödspengar. Så länge innehållet i tryckta skrifter inte strider mot lagen ska staten inte lägga sig i. Felet är att hela presstödssystemet har överlevt sig självt. Det är inte bara kostsamt, utan också ineffektivt och godtyckligt.”

Undantaget på vänsterkanten är Folket i Bild/Kulturfront som av principiella skäl ända sedan starten 1972 avstått från att ens söka presstöd. Motiveringen är att en tidning endast ska vara beroende av sina läsare, inte av staten. Efter IB-affären blev man bara ännu säkrare på den saken. Tack vare denna inställning lever man fortfarande efter 38 år – trots att man gör alldeles för lite väsen av sig i denna och andra profilfrågor. “Den malligaste morgontidningen” och Folket i Bild/Kulturfront skulle här kunna bilda en liten enhetsfront.

________
Artiklar om frågan: Martin Ahlquist DN-debatt, Bloggaren Svensson, Bloggaren Jinge, Nina Beshara Dagens Arena, Björn Wiman DN-Kultur, Nationell idag, SvD Kulturministern vill se över, Sydsvenskan om Pagrotsky

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: ETC, Folket i Bild/Kulturfront, Nationell idag, presstöd, presstödsnämnden, Proletären, UppsalaDemokraten, vänstern

På bokrean köpte jag Görings Sverige – en hatkärlek av Björn Fontander. Tänkte jag skulle finna något om människorna runt min faster och hennes tyske man.

Fontander verkar lätt besatt av det faktum att nazisternas andre man hade så djupa svenska förbindelser. Han har snokat fram dagböcker och brev i stora mängder och citerar och citerar. Han har även skrivit en bok Carin skriver hem, som bygger på endast hennes brev. Orkar man läsa igenom allt det här framträder en bild av hur den svenska noblessen tänkte och handlade mellan de två världskrigen.

Jag fann dock inget om min faster. Möjligen kan jag säga att jag återupplevde en språkton och en doft av förlamande förfining som präglade en del vuxna i min barndom. Människor av klass! En kuslig förnimmelse av en bortglömd sida av mig själv.

Från överklassens aristokratiska ideal till nazismens var hoppet mycket kort. Gemensamt var svärmeriet för starka handlingskraftiga ledare, höga ideal, stolta deviser och suggestiva symboler. För aristokratin var demokrati liktydigt med kulturellt förfall. Den moraliska upprustningen efter Weimarrepublikens urartade (Entartete) kultur, hade stor dragningskraft. Nationalsocialismens framtoning blev för denna nobless oemotståndlig. När de senare även tågade mot bolsjevismen blev euforin total.

Det var Hermann Göring och hans sköna svenska hustru Carin Göring (gift Kantzow, född Fock) som i dessa kretsar framgångsrikt kunde föra fram Nationalsocialisternas budskap. Adolf Hitler var betydligt mindre attraktiv, en liten oansenlig man utan stil och anor. Hitler behövde den yvigt utåtriktade Göring för att ge nazismen glitter, glans och färg.

För dem inom noblessen med judiska anor och vänner var ändå “judesaken” en broms. Det förstod Göring, som här försökte tona ner. I Nürnbergrättegången 1946 försvarade han sig genom att förneka att formuleringen om “den slutliga lösningen” i protokollet från Wannseekonferensen 1942 alls skulle tolkas som ett planerat massmord på judar. Det var bara fråga om att “slutligt ordna det för Europas judar”, vilket var en närmast human åtgärd.

Att man inte protokollförde planerna på massutrotning med gaskammare och annat är fullt logiskt. Dels var säkert alla i ledningen inte eniga om utrotningslinjen. Göring och andra vacklade möjligen en aning. Dels förstod man att om utrotningslinjen beskrevs i svart på vitt ökade risken att fienden skulle komma över uppgifterna och skapa skadlig motpropaganda. Därför är det logiskt att protokollet från Wannsee formulerades en smula diffust. Göring ansvarade för konferensens pampiga inramningen, men han utsåg Reinhard Heidrich till konferensordförande.

Intressant är att dagens svenska förintelserevisionister använder samma argumentationsteknik som Göring. De diffusa formuleringarna fyller alltså sin funktion.

Om man försöker sätta sig in i förhållandena på 30-talet är det lättare att förstå att det gick som det gick. Överklassens knäfall för Nationalsocialismen är ganska lätt att förstå. Det enda svenska motstånd som nämns är Torgny Segerstedt med sina misshagliga skriverier i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Karl Gerhards ökända trojanska häst. Men i Sverige var motståndet mot nazismen mycket mer än detta. Men det beskrivs inte i denna bok, antagligen för att det knappast berörde Görings svenska kretsar.

Att folk i allmänhet i Tyskland i så stor utsträckning valde Nationalsocialismen är svårare att förklara. Några pusselbitar här är att det tyska folket led av arbetslöshet och osäkerhet under 30-talskrisen. Då fanns inga a-kassor och arbetsmarknadsutbildningar. Man drömde sig tillbaka till kejsar Wilhelms dagar före den stora förnedringen i Versaillefreden 1918. Den tyska arbetarrörelsen splittrades och förmådde därmed inte bjuda nazismen något motstånd. Nazisterna kunde förknippa dem med oredan, krisen och den urartade konsten. Så vann NSDAP en jordskredsseger i riksdagsvalet 1933 och Adolf Hitler blev rikskansler.

Kan man säga att det finns likheter med Europa idag? Ja, men situationen är också mycket annorlunda. Ingen idag säger öppet att man vill avskaffa demokratin, inte ens Sverigedemokraterna. Visst finns det politikermissnöje, visst är arbetslösheten hög, visst skapar folkomflyttningar och krig social oro, visst har vi finanskris och ekonomisk kris. Men bromsen mot öppet totalitära lösningar, som i Tyskland 1933, är ändå stark.

Däremot kan man lära att fascismens ansikte varierar. Det mest eteriska, mest finstämda och de mest sprödbakade små torskar kan bakom fasaden dölja det mest fasansfulla. Det är Hermann Göring, hans två fruar, hans styvson Thomas, hans dotter Edda, hans morbida Carinhall etc, etc tydliga bevis för.

Till sist ska nämnas att historien om Göring som konsttjuv är helt fantastisk. Förmodligen är han den störste i denna bransch någonsin. Det tänkte förmodligen även Carl-Johan Vallgren som på sid 433 och 434 (eller möjligen någon annan stans) måste ha hämtat just sin skicklige konservator - han som blev konstförfalskare - till romanen Kunzelmann & Kunzelmann.

Tänk om jag kunde ringa upp min gamla faster och tala om allt det här. Det hade hon gillat.

________________
Några artiklar om boken: Internationalen, Populär historia,

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Björn Fontander, Hermann Göring, Carin Kantzow, Görings Sverige – en hatkärlek, Carin skriver hem, Nürnbergrättegången, Wannseekonferensen, Torgny Segerstedt, Nationalsocialisterna, Sverigedemokraterna, NSDAP

Igår var det exakt 30 år sedan folkomröstningen om kärnkraften. Uppmarschen till omröstningen var en plågsam tid för oss som var politiskt aktiva på vänsterkanten och samtidigt trodde på både teknik och förnuft. Tittade i min dagbok och fann lite om det här. 15/3 1980, en vecka före omröstningen demonstrerade linje 3 i det lilla Östhammar:

“Ute hela familjen för att bese det bedrövliga skådespelet på stan. Det godkända folket marscherade och beskyllde oss andra för att vara ansvarslösa, barnamördare, motståndare till livet och jag vet inte allt. JA TILL LIVET – NEJ TILL KÄRNKRAFT var huvudparollen för tåget. Det angav tonen. Att det fanns så mycket flummare i kommunen var en överraskning. Fam. Lindelöf gjorde sensation genom att stå utanför.

Denna rörelse är en besvikelse. Jag känner på något sätt igen mig i den. Ser mina egna fel och förstår varför folk i allmänhet föraktar vänstern. Den rena osakligheten, den blinda övertygelsen, enigheten om något obestämt påhittat, ett slags väckelserörelse byggd på enkla slagord och attribut. Jag blir rädd. Jag undrar om förnuftet idag har en chans. Är resonerande omöjligt? Vad händer med demokratin i detta klimat?

Att jag nu står utanför demonstrationen beror inte på att jag älskar k-kraft, det är snarare motståndarnas blinda övertygelse om att k-kraftsavskaffande skall lösa alla problem, allt från människors ensamhet till arbetslösheten och freden.

Plågsamt att se så många vänner i tåget. Kanske funderade någon lite på varför jag stod vid sidan.”

22/3, dagen före omröstningen:

“Sverige håller andan. Det är obehagligt med denna omröstning, den skär rätt in. Å ena sidan beundrar jag denna rörelse för sin verkligt massomfattande verksamhet. Fantasin och tillförsikten verkar enorm. Sverige kommer aldrig att bli som tidigare. En verkligt politisk omvälvning har faktiskt skett.

Och den har jag bekämpat. Jag förstår helt enkelt inte den politik som linje 3 bedriver. Den verkar glad och förhoppningsfull, men jag uppfattar den som djupt pessimistisk. Den odlar katastrof- och skräckstämning. Svenska folket föraktas som enbart pryl- och ABBA-diggare. Det är en falsk bild.

Men någonstans är det ändå rätt och riktigt. Jag reder inte ut det ena från det andra. Jag lyckas idag, dagen före omröstningen, inte se vilken sida som väger över. Skall de få min röst eller inte? B säger att hon känner sig tvingad att rösta 3. Det är nästan samma med mig.

Har varit trött idag och haft ångest efter en nästan sömnlös natt.”

26/3, tre dagar efter omröstningen:

“Röstade blankt. Att rösta 3 hade varit att falla för påtryckningar.”

Att vi nu till och med är på väg att kunna ersätta de gamla reaktorerna är ett framsteg, trots att det för med sig bränsle- och avfallsproblem. Men, de problemen verkar gå att lösa genom att elda nya reaktorer med de gamla reaktorernas avfall. Ja, det har faktiskt gått framåt sedan 1980. Den tekniska utvecklingen har blivit tillåten igen, men det tog en hel generation att komma vidare.

Atriklar om saken: DN 2010-03-23, AB 2010-03-22, GP 2010-03-23

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: atomkraft, folkomröstningen 1980, kärnkraft

En bildruta ur Jan Lööfs första Bellmanserie. Då fanns självdistans och humor.

Någon måste idag ta sig an kampen För en folkets kultur mot såväl eliternas revirskapande som högerpopulismen. Tidningen Folket i Bild har sedan 70-talet haft denna stolta paroll, men har med tiden blivit allt blekare. Man verkar ha svårt att själv orientera sig på kulturfronten. Vad med det nationella, folket, konsten och religionen t ex?

I FiB/K:s Uppsalaavdelning har vi diskuterat saken under det senaste halvåret och blivit djupt oeniga om hur problemen ska formuleras. Men vi har kommit fram till att det är naturligt och till och med bra att så är fallet. Vi konstaterade att enighet inte ens är önskvärd. Kanske det även är så att orsaken till dagens vilsenhet har sin grund i en vänstertradition att “slå fast rätta linjen” i form av resolutioner eller normerande att-satser. Någon uttryckte det så här:

“Med denna paroll är det som med våren eller som med ett musikstycke. I samma ögonblick som man börjar analysera och dissekera alltför mycket tappar man det väsentliga. Den skimrande droppen förångas.”

Denna fråga är förresten en av de verkligt allvarliga som Jan Guillou tar upp i sin bok Ordets makt och vanmakt. FiB har mycket sällan förmått gestalta något av bestående värde för en folkets kultur med majoritetsbeslut i stadgemässig ordning.

Så här vill jag formulera problemet. Parollen För en folkets kultur innebär förutom att folket har rätt till kunskap och de sköna konsterna också insikten om att kunskapen och de sköna konsterna (kulturarvet) springer ur det arbetande folket och historien.

I radions “Obs-kulturkvarten” formulerade författaren och liberalen (dock ej Folkpartist) Lars Gustavsson sitt ideologiska sidbyte till att bli “Kulturfrontsvän” 1976. Han poängterade kampen mot porr och prostitution, svenska kyrkans betydelse för vår nationella identitet och att franska revolutionens frihetsideal innehöll individualitet. “Det enskilda ansiktet blev tydligt.” Individualiteten måste tänkas in i dagens villkor, sa han. “Arbetarklassen kommer aldrig låta sig talas till.” Ulf Lindes “konstiga” konst på Moderna muséet pekade han ut som en hårsmån från fascismen och att en svensk litteratur måste kunna få växa fram. Vidare vädrade han motvilja mot modernismen, att poesi skulle tala klartext och att “sanning, frihet och lögn” skulle komma på rätt plats igen. Det här kunde många instämma i 1976.

Vad som skiljt Folket i Bild från de flesta andra på vänsterkanten har varit att man från början underkände uppdelningen i finkultur och folkkultur eftersom en sådan syn på kultur innebär folkförakt. En nyckelmening var att “folket egentligen föredrar Ivar Lo framför utvikningsbrudar”. I praktiken ledde det till att vi på 70-talet medverkade till att väcka liv i den insomnade svenska proletärlitteraturen, lyfte fram nya unga författare i denna tradition, tog kamp mot porr och prostitution och slogs för kunskap i skolan mot flumpedagogiken. De striderna fördes ofta i allians med värdekonservativa och gråsossar, mot stora delar av dåtidens radikaler inom vänstern.

Fortfarande är det så att överheten pinkar in sina revir, utvecklar sin egen elitkultur, samtidigt som man producerar sövande underhållningsdynga åt “folket”. Den kraft med vilken detta idag sker har med medieutvecklingen blivit närmast bedövande.

Jag uppfattar att en dominerande del av den radikala vänstern idag vänt kappan efter de nyliberala vindarna. USA och EU styr och ställer med den svenska nationen på ett sätt som får förödande konsekvenser på kulturens område. Svenska folkliga värderingar i den demokratiska traditionen har blivit hemlösa. Det skapar motstånd, bitterhet, missmod och till och med hat. Av detta blir det stora motsättningar som på sikt hotar en vettig social samhällsordning. Främmande tankegångar förknippas med invandring och skapar främlingsfientlighet som i värsta fall kan blomma ut i ren rasism. Vi har sett det förr.

Till folkets kulturtradition hör själva demokratin. Den grundar sig i mångas frivilliga arbete i folkrörelser och fredliga opinionsyttringar inom yttrandefrihetens ramar. Gatudemonstrationer i politiska frågor bör inte förvandlas till sekteristiska och främmande upptåg med slagord på främmande språk till exempel. Invandrare och svenskar måste förenas och tillsammans bekämpa överhetens splittringsförsök.

Religion kan ses som tradition och kultur. Men religion kan också ses som fundamentalt och överordnat allt annat. Dessa två betraktelsesätt kan existera i ömsesidig respekt. Parollen “För en folkets kultur” kommer ur en tradition där det är naturligt att betrakta religion som en privatsak – vid sidan av politiken. Landets lagar ska inte diskriminera någon trosriktning.

I Sverige idag där människor bekänner sig till olika religioner eller ser sig som religiöst neutrala blir religionsfriheten i meningen “frikoppling från staten” mycket viktig. Religionen bör utövas i fria samfund, under statens demokratiskt stiftade lagar. Ett samhälle där fria medborgare med olika tro kan förenas med icke troende under demokratiska former är en vacker dröm. Ren religionskritik blir nästan alltid kontraproduktiv ur demokratisk synpunkt.

Jag trevar försiktigt efter en gemensam grund för ett svenskt nationellt projekt och vill peka på några viktiga punkter. Området är minerat, så håll i er nu.

Den fria folkbildningen och folkundervisningen från folkskolan och framåt är fundamental. Den är idag praktisk taget nedriven och förvandlad till en kommersiell marknad, vilket är ett svårt bakslag för folket. Traditionen med skolavslutning i kyrkan med psalmsång och församlingspräst involverad är levande på många håll. Den bör respekteras.

Kyrkorummen vittnar om forna tiders hårt arbetande och djupt troende människors strävanden. De har format många av oss och satt sig djupt i vårt tänkande.

Jag ser ingen annan råd än att man bör försvara något som slarvigt kan kallas den “svenska” traditionen i familjepolitiken, trots att den aldrig varit entydig och problemfri. En del i detta är i alla fall barnets starka ställning i Sverige. Rätten för homosexuella att vigas i svenska kyrkan bör inte lagregleras eftersom kyrkan bör stå fri från staten. Det bör i konsekvens med ovanstående vara en fråga för varje enskilt trossamfund. Det behöver alltså inte ses som en fråga om religionsfrihet, utan blott som en fråga om respekt för folkliga traditioner.

Svensk kultur vilar i det svenska språket – från Gustav Vasas och Karl XII:s bibleöversättningar till Strindbergs och många andras författarskap såväl som i nödvändig språkförändring som hela tiden pågår. Engelska språket (och amerikanska) måste hindras att tränga ännu djupare in i sammanhang som fjärmar oss från den svenska kulturen. I svenska skolor ska undervisningen vara på svenska. Universitetens kurslitteratur bör kunna läsas på svenska, trots att förstås engelskan är ett internationellt språk inom många forskningsfält. Vem ska kunna läsa och förstå Strindberg, Ivar-Lo, Astrid Lindgren m fl svenska författare om svenskan marginaliseras till ett vardagligt talspråk?

Nu sker det man länge kunnat förutse. Högerpopulismen tar öppet upp kampen om “svenska värderingar” och “den svenska kulturen”. Sverigedemokraterna försöker kapa skolavslutningar, Den blomstertid … och Astrid Lindgren. Och Kristdemokraterna hänger på. De försöker även kapa begreppet folket; “verklighetens folk”.

Men dessa företräder överhetens syn på folket. De söker det “naturligt oförstörda” hos det fogligt arbetande folket, de med mössan i hand. Denna syn på folket avspeglades tydligt i “tjänstehjonsstadgan”, som avskaffades så sent som 1926. I förlängningen landar dessa “foklvänner” i det rasistiska begreppet “den gode vilden”, som kan tämjas och läras upp till lydiga undersåte. Glöm inte att rasism var ett helt naturligt tänkesätt i alla samhällsklasser långt in på 1900-talet.

Med Folket i Folkets kultur menas något annat. Det utgår från varje medborgares individuella fri- och rättigheter samt rätten och kraften i kollektiv organisering hos arbetarklassen och andra. Fria bönder formade vårt sätt att tänka på ett alldeles speciellt sätt. Vanligt arbetande folk har alltid spelat en viktig roll i svensk verklighet. Det är vårt folk.

När FiB 1972 formulerade sin paroll För en folkets kultur skydde alla (inkl. LO/SAP och bokstavsvänstern, senare även Statens Kulturråd) parollen som pesten. De tog inte ordet “folket” i sin mun. Det var inte fint nog. Frågan är alltså om vi hade fel? Har folket och nationen blivit för komprometterade begrepp för att ingå i en demokratisk vänsterretorik? Jag tror inte det. Nej, innehållet i begreppen bestäms av styrkeförhållandena på kulturfronten. Så, låt oss diskutera.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Bellman, Jan Lööf, Lars Gustavsson, Jan Guillou, kulturfronten, folket, nationen, Ulf Linde, svenskhet

En orolig man

Talade med en kvinna häromdan som liksom jag höll på med Mankells sista Wallanderbok Den orolige mannen. Hon tyckte den var hopplöst tråkig med allt gubbgnäll och alldeles för lång. Jag hade nästan läst ut då och hon hade ännu inte passerat mitten.

Det är en lång bok. Det ska medges. Men jag tycker om den. Gillar skildringen av en åldrande mans gradvisa förfall. Det där med minnesluckorna som återkommer håller en oro vid liv hos läsaren och får sin sorgligt trovärdiga förklaring. Och diabetesproblemen. Och rädslan för att bara bli gammal och tappa livslusten. Vi är många som uppnått åldern när urinstrålen tappat sin spänst och knäna börjat värka – trots att vi är medicinskt helt friska. Skildringen är kanske inte så munter, men mycket bra.

De goda sidorna av livet finns ju också med, även om Kurt Wallander inte själv verkar ta vara på tillfällena särskilt bra. Han är fortfarande en mästerlig kriminalare med erfarenheter och full intuition i behåll. Dottern Linda och dotterdottern Klara finns där och han drömmer om att få ha Klara hos sig och se henne växa upp i sitt hus på landet. Och förhållandet till Linda är mycket bra skildrat. Han älskar Linda och Klara och Linda känner sin pappa bättre än han känner sig själv. Det är genialt och så självklart.

Ovanpå denna goda människoskildring är faktiskt spiontemat och de politiska tankegångarna intressanta. Mankell har med denna bok effektivt tagit död på sin deckarhjälte Kurt Wallander. Han sörjer nog lite själv, men det är nog också en sorts befrielse.

Artiklar om boken: DN 2009-08-18, SvD 2009-09-18, Expressen 2009-08-18, Kulturbloggen

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Den orolige mannen, Henning Mankell, Kurt Wallander

80 cm böcker i vår hemmabokhylla, hittade ingen roligare bild.

Kulturen lever farligt. De offentligt betalda företrädarna lever i sin egen pseudovärld, den så kallade kultursektorn.

I UNT 2010-01-10 frågas kulturdirektör Sten Bernhardsson hur han ser på kulturens villkor på 10-talet. Ur texten framträder en monumentbygge av stor tomhet:

Ett kulturhus … gränsöverskridande arbete … pedagogiskt ansvar … nycklar till kulturen … ökad mångfald där dans formgivning arkitektur och visuell konst kan mötas och utvecklas … privata kultursfären ska komplettera och utmana … demokratisk mångfald och en hållbar utveckling … skapa kulturella mötesplatser … renässans för kunskap och bildning … djup och en styrka i klassisk kultur – särskilt om den levereras med en “twist” … genom tekniken skapa tillgänglighet för möten i nya rum …

Svadan följs inte upp av den självklara frågan: Hur menar du då? Nej, journalisten Gabriella Hernqvist refererar och citerar lydigt. Eller skriver hon som hon gör för att den kejserligt intellektuella nakenheten ska skrika högt mellan raderna? I alla fall får jag en riktig flasch.

Lite orolig är Bernharsddon antagligen, för till synes helt opåkallat säger han:

“Rädslan för isolering tror jag är överdriven eftersom även ett möte i den virtuella världen passar framtidsmänniskan.”

Nå, det framgår emellertid helt klart att “kulturen” nu blivit ett elitisolat. Kulturstrategerna talar bara till varandra och använder konstnärerna för sina egna syften. Eftersom de är allt mer beroende av strategerna, sitter de vackert och äter snällt ur deras händer.

För att bilden ändå inte ska bli alltför svart ska ett undantag framhållas. Reginateaterns chef, Paul Kessel tror på lågbudgetföreställningar med stor konstnärlig skicklighet som talar direkt till publiken. “Serious Comedy” kallas det, med rötter i en folklig teatertradition, som tar upp mänskliga, existentiella och angelägna problem av etisk, religiös eller politisk art som är tankeväckande och oroande. Inte ett ord om att gå ut på på gatan för att hitta till människorna. De kommer – även de teaterovana – om man lyckas skapa angelägen teater av högsta konstnärliga kvalitet.

Den så kallade kulturpolitiken i stat och kommuner borde inskränkas till välskött infrastruktur; teatrar, musikhus, muséer, bibliotek, samlingslokaler och generella bidragsformer. Kulturpolitiker och strateger verkar inte förstå att kulturen växer ovanpå det mänskliga arbetet (i vidaste bemärkelse). Kopplingen mellan arbetet och kulturen (tänkandet) får aldrig förringas. Kapas denna förbindelse uppstår behovet av kulturstrateger. Då lever kulturen farligt, som nu.

Bloggportalen Intressant

Andra bloggar om: kulturpolitik, kulturstrateger, Sten Bernhardsson, Gabriella Hernqvist, Paul Kessel