Läget på kulturfronten

bellman_520

En bildruta ur Jan Lööfs första Bellmanserie. Då fanns självdistans och humor.

Någon måste idag ta sig an kampen För en folkets kultur mot såväl eliternas revirskapande som högerpopulismen. Tidningen Folket i Bild har sedan 70-talet haft denna stolta paroll, men har med tiden blivit allt blekare. Man verkar ha svårt att själv orientera sig på kulturfronten. Vad med det nationella, folket, konsten och religionen t ex?

I FiB/K:s Uppsalaavdelning har vi diskuterat saken under det senaste halvåret och blivit djupt oeniga om hur problemen ska formuleras. Men vi har kommit fram till att det är naturligt och till och med bra att så är fallet. Vi konstaterade att enighet inte ens är önskvärd. Kanske det även är så att orsaken till dagens vilsenhet har sin grund i en vänstertradition att ”slå fast rätta linjen” i form av resolutioner eller normerande att-satser. Någon uttryckte det så här:

”Med denna paroll är det som med våren eller som med ett musikstycke. I samma ögonblick som man börjar analysera och dissekera alltför mycket tappar man det väsentliga. Den skimrande droppen förångas.”

Denna fråga är förresten en av de verkligt allvarliga som Jan Guillou tar upp i sin bok Ordets makt och vanmakt. FiB har mycket sällan förmått gestalta något av bestående värde för en folkets kultur med majoritetsbeslut i stadgemässig ordning.

Så här vill jag formulera problemet. Parollen För en folkets kultur innebär förutom att folket har rätt till kunskap och de sköna konsterna också insikten om att kunskapen och de sköna konsterna (kulturarvet) springer ur det arbetande folket och historien.

I radions ”Obs-kulturkvarten” formulerade författaren och liberalen (dock ej Folkpartist) Lars Gustavsson sitt ideologiska sidbyte till att bli ”Kulturfrontsvän” 1976. Han poängterade kampen mot porr och prostitution, svenska kyrkans betydelse för vår nationella identitet och att franska revolutionens frihetsideal innehöll individualitet. ”Det enskilda ansiktet blev tydligt.” Individualiteten måste tänkas in i dagens villkor, sa han. ”Arbetarklassen kommer aldrig låta sig talas till.” Ulf Lindes ”konstiga” konst på Moderna muséet pekade han ut som en hårsmån från fascismen och att en svensk litteratur måste kunna få växa fram. Vidare vädrade han motvilja mot modernismen, att poesi skulle tala klartext och att ”sanning, frihet och lögn” skulle komma på rätt plats igen. Det här kunde många instämma i 1976.

Vad som skiljt Folket i Bild från de flesta andra på vänsterkanten har varit att man från början underkände uppdelningen i finkultur och folkkultur eftersom en sådan syn på kultur innebär folkförakt. En nyckelmening var att ”folket egentligen föredrar Ivar Lo framför utvikningsbrudar”. I praktiken ledde det till att vi på 70-talet medverkade till att väcka liv i den insomnade svenska proletärlitteraturen, lyfte fram nya unga författare i denna tradition, tog kamp mot porr och prostitution och slogs för kunskap i skolan mot flumpedagogiken. De striderna fördes ofta i allians med värdekonservativa och gråsossar, mot stora delar av dåtidens radikaler inom vänstern.

Fortfarande är det så att överheten pinkar in sina revir, utvecklar sin egen elitkultur, samtidigt som man producerar sövande underhållningsdynga åt ”folket”. Den kraft med vilken detta idag sker har med medieutvecklingen blivit närmast bedövande.

Jag uppfattar att en dominerande del av den radikala vänstern idag vänt kappan efter de nyliberala vindarna. USA och EU styr och ställer med den svenska nationen på ett sätt som får förödande konsekvenser på kulturens område. Svenska folkliga värderingar i den demokratiska traditionen har blivit hemlösa. Det skapar motstånd, bitterhet, missmod och till och med hat. Av detta blir det stora motsättningar som på sikt hotar en vettig social samhällsordning. Främmande tankegångar förknippas med invandring och skapar främlingsfientlighet som i värsta fall kan blomma ut i ren rasism. Vi har sett det förr.

Till folkets kulturtradition hör själva demokratin. Den grundar sig i mångas frivilliga arbete i folkrörelser och fredliga opinionsyttringar inom yttrandefrihetens ramar. Gatudemonstrationer i politiska frågor bör inte förvandlas till sekteristiska och främmande upptåg med slagord på främmande språk till exempel. Invandrare och svenskar måste förenas och tillsammans bekämpa överhetens splittringsförsök.

Religion kan ses som tradition och kultur. Men religion kan också ses som fundamentalt och överordnat allt annat. Dessa två betraktelsesätt kan existera i ömsesidig respekt. Parollen ”För en folkets kultur” kommer ur en tradition där det är naturligt att betrakta religion som en privatsak – vid sidan av politiken. Landets lagar ska inte diskriminera någon trosriktning.

I Sverige idag där människor bekänner sig till olika religioner eller ser sig som religiöst neutrala blir religionsfriheten i meningen ”frikoppling från staten” mycket viktig. Religionen bör utövas i fria samfund, under statens demokratiskt stiftade lagar. Ett samhälle där fria medborgare med olika tro kan förenas med icke troende under demokratiska former är en vacker dröm. Ren religionskritik blir nästan alltid kontraproduktiv ur demokratisk synpunkt.

Jag trevar försiktigt efter en gemensam grund för ett svenskt nationellt projekt och vill peka på några viktiga punkter. Området är minerat, så håll i er nu.

Den fria folkbildningen och folkundervisningen från folkskolan och framåt är fundamental. Den är idag praktisk taget nedriven och förvandlad till en kommersiell marknad, vilket är ett svårt bakslag för folket. Traditionen med skolavslutning i kyrkan med psalmsång och församlingspräst involverad är levande på många håll. Den bör respekteras.

Kyrkorummen vittnar om forna tiders hårt arbetande och djupt troende människors strävanden. De har format många av oss och satt sig djupt i vårt tänkande.

Jag ser ingen annan råd än att man bör försvara något som slarvigt kan kallas den ”svenska” traditionen i familjepolitiken, trots att den aldrig varit entydig och problemfri. En del i detta är i alla fall barnets starka ställning i Sverige. Rätten för homosexuella att vigas i svenska kyrkan bör inte lagregleras eftersom kyrkan bör stå fri från staten. Det bör i konsekvens med ovanstående vara en fråga för varje enskilt trossamfund. Det behöver alltså inte ses som en fråga om religionsfrihet, utan blott som en fråga om respekt för folkliga traditioner.

Svensk kultur vilar i det svenska språket – från Gustav Vasas och Karl XII:s bibleöversättningar till Strindbergs och många andras författarskap såväl som i nödvändig språkförändring som hela tiden pågår. Engelska språket (och amerikanska) måste hindras att tränga ännu djupare in i sammanhang som fjärmar oss från den svenska kulturen. I svenska skolor ska undervisningen vara på svenska. Universitetens kurslitteratur bör kunna läsas på svenska, trots att förstås engelskan är ett internationellt språk inom många forskningsfält. Vem ska kunna läsa och förstå Strindberg, Ivar-Lo, Astrid Lindgren m fl svenska författare om svenskan marginaliseras till ett vardagligt talspråk?

Nu sker det man länge kunnat förutse. Högerpopulismen tar öppet upp kampen om ”svenska värderingar” och ”den svenska kulturen”. Sverigedemokraterna försöker kapa skolavslutningar, Den blomstertid … och Astrid Lindgren. Och Kristdemokraterna hänger på. De försöker även kapa begreppet folket; ”verklighetens folk”.

Men dessa företräder överhetens syn på folket. De söker det ”naturligt oförstörda” hos det fogligt arbetande folket, de med mössan i hand. Denna syn på folket avspeglades tydligt i ”tjänstehjonsstadgan”, som avskaffades så sent som 1926. I förlängningen landar dessa ”foklvänner” i det rasistiska begreppet ”den gode vilden”, som kan tämjas och läras upp till lydiga undersåte. Glöm inte att rasism var ett helt naturligt tänkesätt i alla samhällsklasser långt in på 1900-talet.

Med Folket i Folkets kultur menas något annat. Det utgår från varje medborgares individuella fri- och rättigheter samt rätten och kraften i kollektiv organisering hos arbetarklassen och andra. Fria bönder formade vårt sätt att tänka på ett alldeles speciellt sätt. Vanligt arbetande folk har alltid spelat en viktig roll i svensk verklighet. Det är vårt folk.

När FiB 1972 formulerade sin paroll För en folkets kultur skydde alla (inkl. LO/SAP och bokstavsvänstern, senare även Statens Kulturråd) parollen som pesten. De tog inte ordet ”folket” i sin mun. Det var inte fint nog. Frågan är alltså om vi hade fel? Har folket och nationen blivit för komprometterade begrepp för att ingå i en demokratisk vänsterretorik? Jag tror inte det. Nej, innehållet i begreppen bestäms av styrkeförhållandena på kulturfronten. Så, låt oss diskutera.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Oroliga män

en-orolig-man

En orolig man

Talade med en kvinna häromdan som liksom jag höll på med Mankells sista Wallanderbok Den orolige mannen. Hon tyckte den var hopplöst tråkig med allt gubbgnäll och alldeles för lång. Jag hade nästan läst ut då och hon hade ännu inte passerat mitten.

Det är en lång bok. Det ska medges. Men jag tycker om den. Gillar skildringen av en åldrande mans gradvisa förfall. Det där med minnesluckorna som återkommer håller en oro vid liv hos läsaren och får sin sorgligt trovärdiga förklaring. Och diabetesproblemen. Och rädslan för att bara bli gammal och tappa livslusten. Vi är många som uppnått åldern när urinstrålen tappat sin spänst och knäna börjat värka – trots att vi är medicinskt helt friska. Skildringen är kanske inte så munter, men mycket bra.

De goda sidorna av livet finns ju också med, även om Kurt Wallander inte själv verkar ta vara på tillfällena särskilt bra. Han är fortfarande en mästerlig kriminalare med erfarenheter och full intuition i behåll. Dottern Linda och dotterdottern Klara finns där och han drömmer om att få ha Klara hos sig och se henne växa upp i sitt hus på landet. Och förhållandet till Linda är mycket bra skildrat. Han älskar Linda och Klara och Linda känner sin pappa bättre än han känner sig själv. Det är genialt och så självklart.

Ovanpå denna goda människoskildring är faktiskt spiontemat och de politiska tankegångarna intressanta. Mankell har med denna bok effektivt tagit död på sin deckarhjälte Kurt Wallander. Han sörjer nog lite själv, men det är nog också en sorts befrielse.

Artiklar om boken: DN 2009-08-18, SvD 2009-09-18, Expressen 2009-08-18, Kulturbloggen

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , ,

Varning för kulturstrategerna

bokhylla_520

80 cm böcker i vår hemmabokhylla, hittade ingen roligare bild.

Kulturen lever farligt. De offentligt betalda företrädarna lever i sin egen pseudovärld, den så kallade kultursektorn.

I UNT 2010-01-10 frågas kulturdirektör Sten Bernhardsson hur han ser på kulturens villkor på 10-talet. Ur texten framträder en monumentbygge av stor tomhet:

Ett kulturhus … gränsöverskridande arbete … pedagogiskt ansvar … nycklar till kulturen … ökad mångfald där dans formgivning arkitektur och visuell konst kan mötas och utvecklas … privata kultursfären ska komplettera och utmana … demokratisk mångfald och en hållbar utveckling … skapa kulturella mötesplatser … renässans för kunskap och bildning … djup och en styrka i klassisk kultur – särskilt om den levereras med en ”twist” … genom tekniken skapa tillgänglighet för möten i nya rum …

Svadan följs inte upp av den självklara frågan: Hur menar du då? Nej, journalisten Gabriella Hernqvist refererar och citerar lydigt. Eller skriver hon som hon gör för att den kejserligt intellektuella nakenheten ska skrika högt mellan raderna? I alla fall får jag en riktig flasch.

Lite orolig är Bernharsddon antagligen, för till synes helt opåkallat säger han:

”Rädslan för isolering tror jag är överdriven eftersom även ett möte i den virtuella världen passar framtidsmänniskan.”

Nå, det framgår emellertid helt klart att ”kulturen” nu blivit ett elitisolat. Kulturstrategerna talar bara till varandra och använder konstnärerna för sina egna syften. Eftersom de är allt mer beroende av strategerna, sitter de vackert och äter snällt ur deras händer.

För att bilden ändå inte ska bli alltför svart ska ett undantag framhållas. Reginateaterns chef, Paul Kessel tror på lågbudgetföreställningar med stor konstnärlig skicklighet som talar direkt till publiken. ”Serious Comedy” kallas det, med rötter i en folklig teatertradition, som tar upp mänskliga, existentiella och angelägna problem av etisk, religiös eller politisk art som är tankeväckande och oroande. Inte ett ord om att gå ut på på gatan för att hitta till människorna. De kommer – även de teaterovana – om man lyckas skapa angelägen teater av högsta konstnärliga kvalitet.

Den så kallade kulturpolitiken i stat och kommuner borde inskränkas till välskött infrastruktur; teatrar, musikhus, muséer, bibliotek, samlingslokaler och generella bidragsformer. Kulturpolitiker och strateger verkar inte förstå att kulturen växer ovanpå det mänskliga arbetet (i vidaste bemärkelse). Kopplingen mellan arbetet och kulturen (tänkandet) får aldrig förringas. Kapas denna förbindelse uppstår behovet av kulturstrateger. Då lever kulturen farligt, som nu.

Bloggportalen Intressant

Andra bloggar om: , , , ,

Med pöbel mena vi alldeles icke folket

c-d-friedrich_520

Jag såg denna förfärande bild av C D Friedrich i original i Berlin oktober 2009

Blev uppringd av en entusiastisk man häromdan, som ville ha tag i Jan Guillou.
- Har jag kommit till Folket i Bild?
- Ja, jag är webbredaktör. Vad är ditt ärende?
- Jan Guillou skriver ju för er och eftersom du är webbredaktör kanske …

Han berättade sedan i högt tempo att han funnit bevis för att man på 1700-talet funnit skelettdelar från en begravd mänsklig jätte på en kyrkogård i Västergötland och att vi nu måste få fram en opartisk granskning av om detta är sant. Det här är folkets kultur, som ingen inom etablissemanget vågar ta i. Endast Jan Guillou skulle ha modet att ta upp saken.

Jag bad honom kortfattat skriva ner sin historia så skulle jag försöka vidarebefordra den till Guillou. Så fortsatte han.

- Vad heter du? [Jag svarade] … Då har du ju också varit i hetluften.
- Hur menar du?
- Du har ju offentligt kritiserat Mohamed Omar.
- Ja, vi känner varandra väl. Därför har jag tvingats berätta om hans sväng från sökande och lovande författare till politisk högerextremist i sällskap med Nationaldemokraterna.
- Men, jag är också Nationaldemokrat, replikerade mannen, men absolut inte högerextremist. Jag är demokrat, det kan jag försäkra.

Så övergick han till att predika om att judiska grupper styr det mesta. Och det faktum att USA med flera västländer stöder Israel är bara ett uttryck för samma sak etc. Något mail med hans skeletthistoria kom inte. Vad var han egentligen ute efter?

Min enda förklaring är att han ville orientera sig och lära hur Folket i Bild resonerar, lyssna till vårt språk, lära av oss som fört diskussioner om en folkets kultur, nationellt oberoende, framfört Israel- och USA-kritik och attackerat flumskolan mm. I snart 40 år! Ja, Jan Myrdal (FiB:s grundare) var nyligen med i protesterna mot könsneutrala äktenskap, Jan Guillou skriver i Aftonbladet att Mona Sahlin ”hellre profilerar sig i frågor som rör de sexuella minoriteternas rättigheter än …”, Stefan Lindgren (f d FiB-redaktör) skriver ”reaktionära reflekxioner” på sin blogg och FiB:s webbredaktör är själv emot analsex och drar en lans för svenska traditioner. Här kanske kan knytas kontakter.

Även om ”verklighetens folk” knappast finns i verkligheten – annat än som en förhoppning om hur folk i allmänhet är, i huvudet på den som tror sig veta - finns idag många som känner sig nedtystade, som tycker att tiden är ur led och att man håller på att förlora hemkänslan i Sverige. Trots att jag bloggar, uttrycker mina åsikter offentligt och har det ganska bra, så känner jag mig ofta som en bland de nedtystade. Det kanske beror på att det blir allt svårare att finna åsiktsfränder på de gamla vanliga ställena i en tid då utvecklingen rör sig allt snabbare åt olika håll och drar isär sådant som tidigare hörde samman och för samman sådant som tidigare var oförenligt. Och nog finns det nu ovanligt många ”knäppstarar”, men också ovanligt många makthavare som verkar vara beredda att sälja ut all heder och alla svenska traditionella värden för lite strålglans i TV- och på EU-scenen.

I svåra stunder lutar jag mig fortfarande mot C. J. L Almqvists tanke i Monografi, samlad och utgifven för att lätta öfversigten och bedömandet af vissa bland tidens frågor (sid 264) om att skilja ut pöbeln ur befolkningen och kalla resten för ”folket”:

”Med pöbel mena vi alldeles icke folket, utan dess afskum, hvarhelst det finnes, i salong eller stuga.”

_______
Läs mer:
Stefan Lindgrens reaktionära feflexioner
Guillou i Aftonbladet om Mona Sahlin

Andra bloggar om: Intressant, , , , , , , , , ,

Guillou har förtjänat sin stora publik

guillouKGB_520

Jag såg JanGuillou i förra veckan framträda på restaurang KGB på Malmskillnadsgatan, några meter från trappan där Olof Palmes mördare försvann, där han elegant och glasklart svarade på frågorna om hans förhållande till både de svensak maoisterna och sovjetiska KGB. Det var i samband med att FiB släppte nytrycket av IB-reportagen som bilaga till novembernumret. Han står för det han gjort, även för sina misstag alltså.

Kanske var jag lite för nyanserad i mina skriverier om Jag Guillou tidigare här på bloggen. Men det skadar väl inte att vara lite nyasnerad ibland. Jag vill i alla fall instämma i helhetsbedömningen …sa Linderborg gör i AB 2009-11-15 att Guillou har gjort folket och rättvisan oerhört stora tjänster med sina krönikor, reportage och böcker. Han har förtjänat sin stora publik. Det är den naturliga förklaringen till alla gemena angrepp som kultureliten idag ägnar sig åt mot honom.

Andra bloggar om: Intressant, ,

Äntligen debatt om folkets kultur

hagglund_520

Vi lever sannerligen i en farlig tid. Krigen rasar och demokratin vacklar. Kulturen formar vårt språk i vid mening och därmed bilden av samhället och världen. Det här påverkar i vilken utsträckning folket ska kunna fösas vidare mot fler orättvisor och krig.

På Almedalsveckan tog Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund oväntat till orda och varnade för den kulturella elitens förakt för ”verklighetens folk”. Han klampade därmed in i glasbutiken där endast populister och Folket i Bild/Kulturfront vågat öppna truten på senare tid. 2009-09-17 utvecklade Hägglund sina resonemang på DN-debatt och 2009-09-24 gick han på Newsmill till storms mot utvecklingen i biblioteksvärlden.

Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet redan i somras och påpekade likheterna med Weimarrepubliken i upptakten till Hitlers maktövertagande 1933. Peo Enqvist skrev 2009-09-17 i Expreseen kort och ganska oengagerat om likheten med pingströrelsen på 30-talet. SSU-tidningen Tvärdrag skrev 2009-09-24 att Hägglunds utspel kan liknas vid Sverigedemokratisk populism.

Gott och väl. Visst bär utfall mot ”kultureliten till försvar för vanligt folk” på ett frö till något riktigt otäckt. Vi ska självklart vara vaksamma. Det är emellertid mycket enkelt att inhösta poänger hos de trogna inom ”kultureliten”, och framkalla gapflabb åt frimicklarministern.

Men det är inte enkelt, vägen till gaskamrar och krig kan slingra på många och oväntade vägar. Göran Hägglund är något mycket väsentligt på spåren, även om han kanske inte ser hela vidden av denna fråga. I just dessa tider är kulturklyftan i vårt samhälle en politisk bomb som lätt hamnar utanför etablissemangets synfält.

Marcus Birro skjuter på Newsmill 2009-07-12 mitt i prick i ett förbittrat angrepp på den vänster som svikit.

”Det är obegripligt att inte fler människor vänder socialdemokratin och fackföreningsrörelsen ryggen. Stora starka, trygga män och kvinnor som blivit rika på sina medlemmars förtroenden. Som svikit. Skammen borde vara oerhörd. Nu sitter till och med samma personer kvar vid samma makt. Ingenting har hänt. Sverige är som en bananrepublik” Han fortsätter: ”Kulturvärldens ursinne över Hägglunds tal är ett bevis på att han har rätt. Det finns ett sorts läskigt glapp mellan kulturvärlden och den riktiga världen som är så hemskt onödig. Luften i de kulturella rummen blir allt svårare att andas. Folk sitter sårade i sina fåtöljer med syrgasmaskerna på. Vi andra som insett att livet både är Knasen och Marcel Proust och det dessutom på samma dag, står otåligt och stampar strax utanför.”

SVT Debatt 2009-09-24 om ”Hägglund och kulturen” blev som väntat mycket lite sagt, nästan alla avbröts och allt gick ut på att skapa spänning i rutan. Tydligt framgick emellertid att frågan är mycket känslig. Göran Hägglund är innerligt hatad för det han sagt. En av de få interssanta stickrepliker som framfördes kom från Linda Skugge. Hon stödde Hägglund och trampade effektivt på de allra känsligaste elitkulturtårna. Hon verkar förstå den svåra kulturella klassklyftan.

För att förstå upprördheten måste man gå tillbaka till 1971 då diskussionerna kring bildandet av Folket i Bild/Kulturfront fördes. De flesta inom den tidens vänster såg staten som den sjävklara garanten för allt ”progressivt”. Men i FiB erkändes varken uppdelningen i finkultur och progressiv kultur (uttryckt även som proletär kultur, revolutionär kultur eller socialistisk kultur) eller statligt presstöd. Tonen var oförsonlig mot FiB:s paroll ”FÖR EN FOLKET KULTUR”. Begreppet folket betraktades som synnerligen suspekt på samma sätt som nu ”verklighetens folk”. Kulturvänsterns seger befästes med 1974 års statliga kulturpolitik. FiB marginaliserades, men envisades med att framhålla begreppet folket, folkets kultur och avstå från presstöd och framför allt hålla ut.

Men vad var det som samtidigt verkligen hände medan vänstern bekämpade varandra? Gamla Folket i Bild såldes till Bonniers och blev en porrblaska. Utgivningen av folkböckerna upphörde och arbetsplatsombuden skingrades. Statligt presstöd matchades så att arbetarrörelsens tidningar (och andra småtidningar) skulle kunna komma ut och sakta vaggas in i ett fullständigt beroende av subventioner som vilade på en enkel majoritet i riksdagen. Public Service-radio och TV dominerade allt mer och blev styrande för åsiktsbildningen. De ”progressiva” hade här stort inflytande och vande sig vid sin ”professionella” maktposition. Begreppet massmediavänster myntades och hade fog för sig. Med den explosiva tekniska utvecklingen, avregleringar etc, bröts så småningom radio och TV-monopolet upp. Jan Stenbäck satsade stort med sitt Kinnevik i ryggen och bröt igenom. Tidningsdöden härjade vidare, särskilt på landsorten bland socialdemokratiska tidningar.

Samtidigt gick Timbro till offensiv för att bryta vänsterns tolkningsföreträde i debatten och på kulturens område. Man startade tidningar och bokförlag. Man satsade på pluralism. Man hjälpte till och med Foket i Bild/Kulturfront att överleva en av sina kriser på 80-talet. Man uppskattade FiB:s självständiga hållning inom vänstern i kulturfrågor. Flera driftiga mediaprofiler med vänsterbakgrund värvades av Timbro och MTG (Stenbäck). Ja, till och med en tidigare Gnistanredaktör fick leda nakenshower i nya djärva TV3 (tror jag det var).

Det gällde att få gemene man att inse att fritt, okontrollerat och kommersiellt ger bättre program åt folket. Och man lyckades. Den stora vänstern lät allt detta ske. Snacka om svek.

Den stora breda vänstern, d v s arbetarrörelsen och andra folkrörelser borde redan på 70-talet ha mobiliserat sina egna ekonomiska krafter och utvecklat sina egna statligt oberoende TV-kanaler, tidningar och tidskrifter. Man borde utbildat sina egna jorunalister och mediemänniskor, precis som Timbro och MTG gjorde. Tänk er en folkrörelseägd mediekoncern med tidningar, tidskrifter, webbtjänster, TV och radio som speglat världshändelserna en smula mindre USA-fixerat. Som spelat in riktiga TV-serier utan reklamavbrott på bra manus med bra skådisar istället för detta ängsliga sneglande på dokusåpautbudet från USA. Med genomtänkta ungdomssatsningar, historiska gestaltningar, musik av olika slag, teknik och vetenskap, religionsfunderingar, humor och fräck underhållning. Här skulle kunna gjorts så mycket mer än vad SVT kan göra med sitt starkt begränsande objektivitetsavtal med staten. Då hade folkets kultur kanske haft en starkare ställning idag.

Göran Hägglund pekar nu på kulturelitens avarter, nedlåtande attityder och folförakt. Konstnärer som Anna Odell tvingas till det mest spektakulära för att bryta igenom. Hon rör på så sitt sätt om i grytan ungefär som Göran Hägglund faktiskt. Göran Hägglund har med sina modiga ord och framträdanden släppt ut anden ur flaskan. Det ska han ha tack för. Nu får vi se …

En artikel i Aftonbladet som skildarar drabbningen mellan Åsa Linderborg och Göran Hägglund på Bokmässan 2009.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Intelligentians blockering?

Visst finns det flygande tefat

Visst finns det flygande tefat

”Den som börjar ifrågasätta omvandlas automatiskt till ‘konspirationsteoretiker’, och förlorar omedelbart all trovärdighet. Vår regisserade verklighet är en slags fundamentalistisk ‘religion’, som ICKE FÅR IFRÅGASÄTTAS.”

Detta budskap hamras in i alla sammanhang av bloggaren Leif Erlingsson under rubriken ”Intelligensians blockering”. Meningen är att få oss alla att tro att vi faktiskt lever i ett totalitärt samhälle, att vi ska tappa tron på idogt hederligt arbetande människor nerifrån och upp. Som om alla där uppe gör allt för att dölja de stora lögnerna för dem där nere. Och alla där nere är vilsegångna får. Som om demokrati och folkinflytande aldrig ens funnits. Alla har liksom levt i en bubbla. Och på toppen av krokanen sitter Frimurare av hemliga internationella sällskap med förgreningar inom storfinansen, judenheten, katolska kyrkan, ja i alla maktsfärer man kan fantisera om. Sådan är tankefiguren.

911 skapade en grogrund för dessa intelligenta kufar. De slåss famför allt för rätten att ifrågasätta antalet offer för den nazistiska Förintelsen, men också för att avslöja konspirationen bakom sprängningen av WTC 2001 och för att Estonia sänktes.

De finns nu lite varstans och frodas i tomrummet mellan ufoentusiaster och modigt sanninsngssökande författare och journalister - sådana som länge gått mot strömmen för folkens intressen mot rå kapitalism koloniala krig och annat förtryck - Edward Said, Noam Chomsky (fast han nu skälls för sionist), Jan Myrdal m fl.

En liten del av de få som ”kommit ut ur tankelådan” har civilkurage nog att stå upp för sina nya insikter, medan de som torgför sitt tvivel stämplas som fega medlöpare och kröker nacken för HMV för att inte riskera sina karriärer.

Men i Sverige har vi fortfarande ovanligt goda möjligheter att skriva om för överheten obekväma ting. Trots att vi skönjer hoten vid horisonten (IPRED, EU-överhet och andra demokratiinskränkningar) kan orättvisor och övergrepp påtalas i offentligheten. Donald Boström kunde skriva sin artikel och Aftonbladet och regeringen föll inte undan för Israels påtryckningar. Den svenska israellobbyn drogs här vid näsan. Det ska vi vara glada för!

I Sverige finns många palestinier som inte har tagit ställning mellan Hamas och Fatah. Många är fortfarande knutna till Fatah med sin mer västerländska och mindre religiösa framtoning – utan slöjor och friare familjemönster. De har länge levt i Sverige, funnit sin plats, men kämpar ändå för ett fritt och oberoende Palestina och rätten att få återvända. Splittringen bland svenska palestinier riskerar att öka av det som nu sker. De slits mellan lojaliteterna. Den oförsonliga tonen mellan dem som tyr sig till det teokratiska Iran och dem som försöker hålla fast en mer sekulär syn på konflikten, riskerar att lamslå hela solidaritetsarbete. Vem tjänar på det?

Kufarna är få men farliga eftersom deras intressen just nu sammanfaller med högerextremistiska nynazisters och islamisters. Konspirationsexperten Erlingsson förenar sig med islamisten Omar, nationaldemokrater och den judenhetsjagande antisionisten Wilhelmsson. Tillsammans med en svans av besvikna vänsteraktivister utvecklar de just nu stor energi. Konfrontationen på Sergels torg 20 september var en frukt av denna märkliga politiska sörja. 

Kritiskt tänkande är något att eftersträva. För, i världen finns krig, stora orättvisor, gott om bluffmakare, skojare och gangsters på alla nivåer, ja även galna terrorister. Men, underkastelse och blind tro på världsomspännande konspirationer typ 911, Estonia, Frimurerier, Opus Dei, utomjordingar och flygande tefat är och förblir stolletänkande.

Ägna Leif Erlingsson en stund, så tror jag du förstår vad jag menar.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Något inne i människan bestämmer …

allt-vi-har-dramma-om_300Erik Wijks bok Allt vi här drömma om är inte bara stor och tjock till formatet, utan även tungt vägande till sitt innehåll. Eriks prövande rättvisepatos är storartat och hans noggrannhet, uthållighet och mod imponerande. Jag råkar nämligen känna till hur tung familjetradition i förmögna kretsar formar och styr.

Recensenter har redan höjt detta arbete till skyarna och analyserat stil, genre mm, så där har jag inget att tillföra.

För mig är boken en återresa till min bakgrund. Inte för att min familj (Lundwall – Lindelöf – Emblad) någonsin aspirerat uppe på höjderna bland Broströmmar och Wijkar, men vi fanns tidvis alldeles i närheten och de var odiskutabla föredömen i framgång och rikedom. Continue reading

Stoppa friskolor och privatiseringar!

Läser just nu Radikala framgångshistorier av Aron Etzler. Den handlar om hur man i bland annat Trondheim vände utvecklingen från privatisering av den offentliga sektorn till utveckling av välfärdssaten. Det finns mycket att ta till sig i denna bok. Våra egna tillkortakommanden gör ont när man läser att det är fullt möjligt att få bättre välfärd för alla till en lägre kostnad – om de fackliga organiserarna tar sig ton, blandar sig i politiken och driver medlemmarnas intressen.

Att sitta utkastad vid sidan om och se på det fortsatta raset gör mig rastlös. Varför händer så lite här i Uppsala till exempel. Varför organiserar vi oss inte för att försvara den kommunla skolan och kräver ett omedelbart stopp för nya friskolor. Vad gör lärarfacken och andra fackliga organisationer?

Vi vet nu att friskolesystemet och privatiserad sjukvård leder till högre kostnader och sämre kvalité för vanligt folk, samtidigt som de rika snor åt sig skattepengar och odlar sina egna små reservat. Dags att dra igång en rörelse med vanligt folk för att försvara välfärden här i Uppsala. Jag är med!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Jubelfnosk om estetik

Vår egen kolonilottFörfattaren och resencenten Bo Gustavssons skriver i Upsala Nya Tidning 2008-08-05 [artikeln på nätet tre veckor framåt] under rubriken ”Skönhet har blivit ett skällsord” att fulhetenen gör människor sjuka och speglar samhällets förfall. 

”En av orsakerna till ohälsan på 2000-talet i Sverige är bristen på kunskap i estetik. Förfulningen av våra livsmiljöer är en farsot.” … Han exemplifierar med trädgårdar.  ”En trädgård är ett uttryck för viljan att skapa ett ordnat kosmos där själen får sitt och kroppen sitt. En trädgård är med and­ra ord ett uttryck för den estetiska principen att skapa en vacker och nyttig ordning. Ett litet paradis, en tillflyktsort, ett refu­gium.” …  Trägården i allmänhet som den ser ut idag ”utgör en spegel för tillståndet i ett samhälle.” … ”Att till exempel vandra omkring i Tunabergskolonin här i Uppsala är därför en deprimerande upplevelse som illustrerar nedvärderingen av estetiken på 2000-talet. De flesta trädgårdar saknar helt estetisk medvetenhet i planeringen.” Skulle alltså resultatet av koloniodlarnas mödor återspegla samhällets förfall och orsaka ohälsa i vårt samhälle Continue reading