Högsvensk odling

Högsvensk odling vid infarten till Akademiska sjukhuset i Uppsala

Sex författare, alla med intressanta aktuella böcker, Per Wästberg, Karin Alvtegen, Ann Heberlein, Birgitta Stenberg, Johannes Anyuru och Henrik Bergren framträdde på ett stort arrangemang i Musikens hus i Uppsala igår kväll. UNT stod för arrangemanget man kallar ”Bokens dag” och tidningens kulturredaktör Lisa Irenius försökte hålla ihop det hela. Den stora parketten var fylld till sista plats av intresserade och förväntansfulla bokläsare.

Författarnas 10-minutare var alla intressanta. Men det framgick tydligt att flera kände sig tidspressade. Läs om dem i UNT 2010-10-25. Resten – alltså 2/3 av programmet – var däremot inte bra.

”Bokens dag” var kultur i sin mest traditionella mening. Här följer nu lite kulturkritik. Mellan klockan 17 och 20 satt vi och lyssnade (med undantag för 30 minuters bensträckare). För 235 kr fick vi 60 minuter författarprat och 120 minuter annat; musikinslag och rundsnack. Ett framträdande av den välkända Uppsalakören Allmänna Sången blev trots skönsång ändå katastrof. Först ett högstämt framförande av Heidenstams/Stenhammars Sverige. Man undrade genast varför. Så följde Till Österland vill jag fara, och man tänkte, aha, en motvikt. Men ”Österland” i den visan syftar inte på den muslimska världen, utan på ”Det heliga landet”. Alltså helt i SD:s antimuslimska och KD:s kristna anda. Slutsats: Vår kultur är svensk och kristen! – trots Anyuru. Okunnigt och pinsamt. Kören skymde dessutom helt författarna i sina snurrstolar, som fick lyssna på kören bakifrån.

Efter pausen anmälde Birgitta Stenberg och Johannes Anyuru att de måste avvika för att inte missa tåget. Fort fram med blomsterkvastar samt kram och tack och vink till publiken. Alla visste att tågen går till Stockholm 11 minuter över varje heltimme, så de trivdes nog inte som panelhöns i sina snurrfåtöljer på scenen.

Jag tyckte faktiskt synd om Lisa Irenius. Hon var ambitiöst förberedd, men hennes A-kursmässiga litteraturfrågor om gott och ont i litteraturen föll ganska platt till marken.

Alldeles för mycket utfyllnad och för lite av författarna. Åtminstone 20 minuter kunde de väl ha fått var och en?

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Hundslagsmålet del II

vilksforelasningen_520

Bild ur UNT:s video

Vad hände egentligen häromdagen när Lars Vilks skulle hålla föreläsning om konst och yttrandefrihet på Uppsala universitet? Det har gått en tid och man börjar kunna urskilja ett mönster. Det finns två videofilmer på UNT:s hemsida. Den ena är en redigerad kort med kommentarer som koncentrerar sig på själva tumultet. Den andra är hela skeendet i salen som varade ungefär 25 minuter utan kommentarer, som ger en nyanserad bild av vad som verkligen hände .

Halva salen var fylld med från början upprörda muslimer, som tidigare känt sig kränkta av både rondellhundar och annat från Lars Vilks produktion. När Vilks efter tio minuter visade en videosnutt av en holländsk konstnär, föreställande nakna bögar med profetmasker, rann det över för några. Skrik för att störa, någon försökte rent fysiskt hindra Vilks fortsatta framförande. Man kan säga att de kränkte hans yttrandefrihet. Den saken är glasklar. Visserligen var upprördheten stor, men våldsinslagen var mycket begränsade. I huvudsak gjorde polisen sitt nödvändiga arbete med lugn och behärskning. Men medierna skildrade det som ett ”hundslagsmål”.

Frågan om vem som är boven i detta drama återstår alltså.

Yttrandefriheten gäller alla medborgare – även Lars Vilks alltså. Men alla är även skyldiga att visa respekt för och inte skada andra medborgare. Grundlagen sätter vissa gränser för yttrandefriheten, hets mot folkgrupp till exempel. Möjligen kan de maskerade bögarna prövas i efterhand mot den lagen. Jag utgår för enkelhetens skull från att det Vilks framförde var lagligt.

Var hans budskap rätt och angeläget och därmed politiskt/moraliskt försvarbart? Den frågan är ur ett medborgarperspektiv helt nödvändig. Bloggaren Ehsan utvecklar det här på ett intressant sätt.

Vilks motiverar sin provokativa konst med att han vill testa yttrandefrihetens gränser. Något politiskt/moraliskt ansvar känns han inte vid officiellt. Men ibland läcker han. Peter Kadhammar käkade lunch med honom på serveringen Skafferiet i radiohuset efter Jihad Jane-historien och skrev om detta i Aftonbladet i mars. Då blottade han sin dolda agenda, sitt moraliskt/politiska syfte:

”Misstaget är att man proklamerat det mångkulturella samhället. Kan man integrera muslimer på ett bra sätt? Man har ingen idé om hur man ska integrera dem. Det kan uppfattas som om det är för många muslimer eftersom man inte vet hur man ska ta hand om dem. … Man säger att allt är tillåtet i konsten. Men det är vänsterperspektivet som är dominerande. Du kan inte angripa islam och indirekt muslimer eftersom de, i likhet med vänstern, är emot USA. Du får inte ge dig på Palestina och muslimer. Du ska vara kritisk mot USA. Du ska vara öppen mot queer och olika minoriteter. Man har den agendan och följer den slaviskt. Konstvärlden är inte så öppen som den låtsas. De människor som försvarar muslimer som svag grupp kan du räkna med tillhör Socialdemokraterna och vänsterut.”

När yttrandefriheten börjar uppfattas som ett problem i breda folklager ökar risken för att populistiska politiker ska hitta på kreativa vägar till inskränkningar. Vilks värnar inte yttrandefriheten, han komprometterar den och visar på dess skörhet. Han spelar på fördomar om gruppen muslimer. Han stryker popolismen medhårs. Hans agerande kommer att leda till fler tycker yttrandefriheten är det stora problemet.

En annan tänkvärd röst är Bittes blogg. Hon fördjupar perspektivet på Vilks dubbelmoral.

Sorgebarnet Mohamed Omar var visst också där. Jag såg honom inte på videon, men han relaterar vad som hände och ger sin syn på saken på sin blogg. Där undslipper han sig följande typiska Omarfraser:

”En ung muslim överväldigades av sorg och ‘helig vrede’ och försökte handgripligen stoppa visningen. Han gjorde bara det som polisen borde ha gjort. Det som polisen faktiskt hade gjort för femtio år sedan. När Sverige fortfarande var en tämligen civiliserad nation.”

Skitsnacket om att Sverige förr var en ”tämligen civiliserad nation” visar att Omar är dåligt bevandrad i sin svenska historia. Det är inte brottsligt, men knappast förlåtligt. Han är ju läskunnig. Det viktigaste här är emellertid vad han önskar sig av staten. I samband med den så kallade Al Quds-demontrationen på Sergels torg i september 2009 var Omar lika bestämd på att polisen skulle ha ingripit mot dem som kränkte hans och Lasse Wilhelmsons yttrandefrihet med talkörer, apelsinkastning med mera. Då var yttrandefriheten i princip absolut. Nu har den blivit synnerligen relativ. Nu kallar han på statliga ingripanden mot det han finner osmakligt.

I det här möts de – yttrandefrihetens dödgrävare av alla slag, lagvrängare på justitiedepartementet, islamisterna och de ”riktiga” kommunisterna – förbud och inskränkningar är det enda tänkbara.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

Reepalu vs. Weyler

reepalu_weyler

Eftersom jag inte följer de stora tidningarna och oftast missar Godmorgon världen på söndagar har kampanjen mot Ilmar Reepalu passerat i ögonvrån. Så är det nog för de allra flesta. Men i morse hörde jag i radion en sammandrabbning mellan Svante Weyler och Ilmar Reepalu som gav otäcka vibrationer. Med systematiskt lugn brände Weyler fast A-stämpeln i köttet på Reepalu, som försökte rentvå sig efter bästa förmåga.

Så satte jag mig till rätta med datorn och läste på i artikelfloden om bråken i Malmö efter tennismatchen mot Israel. Vad lärde jag mig? Jo …

att antalet anmälda hatbrott mot judar i Malmö har fördubblats från ca 35 till ca 75 på ett år
att Ilmar Reepalu var dåligt informerad om ökningen
att han har använt begreppet ”Israeliska lobbyn”
att Israels vänner har fört en kampanj mot Reepalu för att stämpla honom som antisemit
att Mona Sahlin har försökt mildra effekterna av detta
att Reepalu utan framgång försökt försvara sig, bland annat genom att erkänna några små misstag, och
att Svante Weyler framfört en famös anklagelseakt mot Reepalu i Godmorgon världen i söndags.

Ökningen av antalet anmälda hatbrott mot judar i Malmö är inte konstig. Judiska församlingar och andra judiska organisationer har ju i stor omfattning tagit på sin lott att försvara Israels politik mot Gaza. Att palestinier i Sverige då kopplar judar till övergreppen i Gaza borde inte vara svårt att förstå. När Reepalu visar förståelse för en sådan koppling blir han hudflängd för  antisemitism.

Men dessa judiska organisationer har sig själva att skylla. Om de slutade att kalla all Israelkritik för antisemitism skulle hatbrotten minska till normalt låga nivåer igen. Att skylla ökningen på Reepalu är i bästa fall en missuppfattning orsakad av skygglappar.

Reepalu klandras även för att ha använt begreppet ”Israeliska lobbyn”. Det är märkligt. Att judar håller samman och organiserat verkar för sina intressen runt om i världen är inte uppseendeväckande. Det är när denna lobbys intressen helt sammanfaller med Israels krigspolitik som sammanblandning mellan judiskt och staten Israel lätt uppstår. Den dagen en judisk församling (inte bara judiska privatpersoner) tar avstånd från t ex Israels övergrepp mot Gaza, skulle den nödvändiga rågången mellan staten Israel och judendom i allmänhet bli lättare att urskilja för alla.

Svante Weylers krönika i Godmorgon världen 2010-02-28 var rent hotfull. Hans legitimering av en lång kampanj mot Ilmar Reepalu och kopplingen mellan massdödandet i Treblinka och Reepalus försiktiga palestinasolidaritet är sanslös. Han verkar själv inte förstå problemet, han är bara uppfylld av sin mission (som inte rymmer en enda palestinier).

_____________
Artiklar att läsa: Weylers blogg, Aftonbladet 2010-02-26, NewsDesk 2010-03-02, Expressen 2010-02-26, Skånskan.se 2010-03-02, Skånskan.se 2010-02-04, Kvälls-Posten 2010-03-02, SR 2010-03-02

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , ,

Läget på kulturfronten

bellman_520

En bildruta ur Jan Lööfs första Bellmanserie. Då fanns självdistans och humor.

Någon måste idag ta sig an kampen För en folkets kultur mot såväl eliternas revirskapande som högerpopulismen. Tidningen Folket i Bild har sedan 70-talet haft denna stolta paroll, men har med tiden blivit allt blekare. Man verkar ha svårt att själv orientera sig på kulturfronten. Vad med det nationella, folket, konsten och religionen t ex?

I FiB/K:s Uppsalaavdelning har vi diskuterat saken under det senaste halvåret och blivit djupt oeniga om hur problemen ska formuleras. Men vi har kommit fram till att det är naturligt och till och med bra att så är fallet. Vi konstaterade att enighet inte ens är önskvärd. Kanske det även är så att orsaken till dagens vilsenhet har sin grund i en vänstertradition att ”slå fast rätta linjen” i form av resolutioner eller normerande att-satser. Någon uttryckte det så här:

”Med denna paroll är det som med våren eller som med ett musikstycke. I samma ögonblick som man börjar analysera och dissekera alltför mycket tappar man det väsentliga. Den skimrande droppen förångas.”

Denna fråga är förresten en av de verkligt allvarliga som Jan Guillou tar upp i sin bok Ordets makt och vanmakt. FiB har mycket sällan förmått gestalta något av bestående värde för en folkets kultur med majoritetsbeslut i stadgemässig ordning.

Så här vill jag formulera problemet. Parollen För en folkets kultur innebär förutom att folket har rätt till kunskap och de sköna konsterna också insikten om att kunskapen och de sköna konsterna (kulturarvet) springer ur det arbetande folket och historien.

I radions ”Obs-kulturkvarten” formulerade författaren och liberalen (dock ej Folkpartist) Lars Gustavsson sitt ideologiska sidbyte till att bli ”Kulturfrontsvän” 1976. Han poängterade kampen mot porr och prostitution, svenska kyrkans betydelse för vår nationella identitet och att franska revolutionens frihetsideal innehöll individualitet. ”Det enskilda ansiktet blev tydligt.” Individualiteten måste tänkas in i dagens villkor, sa han. ”Arbetarklassen kommer aldrig låta sig talas till.” Ulf Lindes ”konstiga” konst på Moderna muséet pekade han ut som en hårsmån från fascismen och att en svensk litteratur måste kunna få växa fram. Vidare vädrade han motvilja mot modernismen, att poesi skulle tala klartext och att ”sanning, frihet och lögn” skulle komma på rätt plats igen. Det här kunde många instämma i 1976.

Vad som skiljt Folket i Bild från de flesta andra på vänsterkanten har varit att man från början underkände uppdelningen i finkultur och folkkultur eftersom en sådan syn på kultur innebär folkförakt. En nyckelmening var att ”folket egentligen föredrar Ivar Lo framför utvikningsbrudar”. I praktiken ledde det till att vi på 70-talet medverkade till att väcka liv i den insomnade svenska proletärlitteraturen, lyfte fram nya unga författare i denna tradition, tog kamp mot porr och prostitution och slogs för kunskap i skolan mot flumpedagogiken. De striderna fördes ofta i allians med värdekonservativa och gråsossar, mot stora delar av dåtidens radikaler inom vänstern.

Fortfarande är det så att överheten pinkar in sina revir, utvecklar sin egen elitkultur, samtidigt som man producerar sövande underhållningsdynga åt ”folket”. Den kraft med vilken detta idag sker har med medieutvecklingen blivit närmast bedövande.

Jag uppfattar att en dominerande del av den radikala vänstern idag vänt kappan efter de nyliberala vindarna. USA och EU styr och ställer med den svenska nationen på ett sätt som får förödande konsekvenser på kulturens område. Svenska folkliga värderingar i den demokratiska traditionen har blivit hemlösa. Det skapar motstånd, bitterhet, missmod och till och med hat. Av detta blir det stora motsättningar som på sikt hotar en vettig social samhällsordning. Främmande tankegångar förknippas med invandring och skapar främlingsfientlighet som i värsta fall kan blomma ut i ren rasism. Vi har sett det förr.

Till folkets kulturtradition hör själva demokratin. Den grundar sig i mångas frivilliga arbete i folkrörelser och fredliga opinionsyttringar inom yttrandefrihetens ramar. Gatudemonstrationer i politiska frågor bör inte förvandlas till sekteristiska och främmande upptåg med slagord på främmande språk till exempel. Invandrare och svenskar måste förenas och tillsammans bekämpa överhetens splittringsförsök.

Religion kan ses som tradition och kultur. Men religion kan också ses som fundamentalt och överordnat allt annat. Dessa två betraktelsesätt kan existera i ömsesidig respekt. Parollen ”För en folkets kultur” kommer ur en tradition där det är naturligt att betrakta religion som en privatsak – vid sidan av politiken. Landets lagar ska inte diskriminera någon trosriktning.

I Sverige idag där människor bekänner sig till olika religioner eller ser sig som religiöst neutrala blir religionsfriheten i meningen ”frikoppling från staten” mycket viktig. Religionen bör utövas i fria samfund, under statens demokratiskt stiftade lagar. Ett samhälle där fria medborgare med olika tro kan förenas med icke troende under demokratiska former är en vacker dröm. Ren religionskritik blir nästan alltid kontraproduktiv ur demokratisk synpunkt.

Jag trevar försiktigt efter en gemensam grund för ett svenskt nationellt projekt och vill peka på några viktiga punkter. Området är minerat, så håll i er nu.

Den fria folkbildningen och folkundervisningen från folkskolan och framåt är fundamental. Den är idag praktisk taget nedriven och förvandlad till en kommersiell marknad, vilket är ett svårt bakslag för folket. Traditionen med skolavslutning i kyrkan med psalmsång och församlingspräst involverad är levande på många håll. Den bör respekteras.

Kyrkorummen vittnar om forna tiders hårt arbetande och djupt troende människors strävanden. De har format många av oss och satt sig djupt i vårt tänkande.

Jag ser ingen annan råd än att man bör försvara något som slarvigt kan kallas den ”svenska” traditionen i familjepolitiken, trots att den aldrig varit entydig och problemfri. En del i detta är i alla fall barnets starka ställning i Sverige. Rätten för homosexuella att vigas i svenska kyrkan bör inte lagregleras eftersom kyrkan bör stå fri från staten. Det bör i konsekvens med ovanstående vara en fråga för varje enskilt trossamfund. Det behöver alltså inte ses som en fråga om religionsfrihet, utan blott som en fråga om respekt för folkliga traditioner.

Svensk kultur vilar i det svenska språket – från Gustav Vasas och Karl XII:s bibleöversättningar till Strindbergs och många andras författarskap såväl som i nödvändig språkförändring som hela tiden pågår. Engelska språket (och amerikanska) måste hindras att tränga ännu djupare in i sammanhang som fjärmar oss från den svenska kulturen. I svenska skolor ska undervisningen vara på svenska. Universitetens kurslitteratur bör kunna läsas på svenska, trots att förstås engelskan är ett internationellt språk inom många forskningsfält. Vem ska kunna läsa och förstå Strindberg, Ivar-Lo, Astrid Lindgren m fl svenska författare om svenskan marginaliseras till ett vardagligt talspråk?

Nu sker det man länge kunnat förutse. Högerpopulismen tar öppet upp kampen om ”svenska värderingar” och ”den svenska kulturen”. Sverigedemokraterna försöker kapa skolavslutningar, Den blomstertid … och Astrid Lindgren. Och Kristdemokraterna hänger på. De försöker även kapa begreppet folket; ”verklighetens folk”.

Men dessa företräder överhetens syn på folket. De söker det ”naturligt oförstörda” hos det fogligt arbetande folket, de med mössan i hand. Denna syn på folket avspeglades tydligt i ”tjänstehjonsstadgan”, som avskaffades så sent som 1926. I förlängningen landar dessa ”foklvänner” i det rasistiska begreppet ”den gode vilden”, som kan tämjas och läras upp till lydiga undersåte. Glöm inte att rasism var ett helt naturligt tänkesätt i alla samhällsklasser långt in på 1900-talet.

Med Folket i Folkets kultur menas något annat. Det utgår från varje medborgares individuella fri- och rättigheter samt rätten och kraften i kollektiv organisering hos arbetarklassen och andra. Fria bönder formade vårt sätt att tänka på ett alldeles speciellt sätt. Vanligt arbetande folk har alltid spelat en viktig roll i svensk verklighet. Det är vårt folk.

När FiB 1972 formulerade sin paroll För en folkets kultur skydde alla (inkl. LO/SAP och bokstavsvänstern, senare även Statens Kulturråd) parollen som pesten. De tog inte ordet ”folket” i sin mun. Det var inte fint nog. Frågan är alltså om vi hade fel? Har folket och nationen blivit för komprometterade begrepp för att ingå i en demokratisk vänsterretorik? Jag tror inte det. Nej, innehållet i begreppen bestäms av styrkeförhållandena på kulturfronten. Så, låt oss diskutera.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Lasse Wilhelmson och judendomen

Måste åter ta upp Lasse Wilhelmson. Han skriver på sin blogg 2009-09-20 i slutet av ett långt inlägg följande och på Newsmill:

”… [FiB/K:s ordförande] skriver bland annat att jag anser att det är judendomen, det vill säga den judiska religionen, som är en viktig maktfaktor i världspolitiken. Alla som läst mina artiklar vet dock att även om jag är kritisk till judendomen, så är det judisk identitet, judisk mentalitet och sionismen som är min måltavla och att min kritik av ”judar” aldrig är kategorisk, emedan den i första hand riktar sig mot den judiska maffian i makteliten och att det är denna som är en maktfaktor i världspolitiken.”

Såvitt jag förstår skjuter FiB/K:s ordförande mitt i prick. För, hur kan man peka ut ”den judiska maffian” (inte en maffia som råkar bland sig hysa några med judisk tro, identitet eller mentalitet alltså) utan att tro att man ska bli betraktad som antisemit.

Byt ut jude/judisk/judendoms- orden mot muslim/muslimsk/islam-ord. Hur låter det då?

”… även om jag är kritisk till islam, så är det muslimsk identitet, muslimsk mentalitet och islamism som är min måltavla och att min kritik av ”muslimer” aldrig är kategorisk, emedan den i första hand riktar sig mot den muslimska maffian i makteliten och att det är denna som är en maktfaktor i världspolitiken.”

Ovanstående visar att Lasse Wilhelmson numera är antisemit i gängse efterkrigsmening. Det kan han omöjligt slingra sig ur. Kanske han inte är rasist i vanlig mening, men det är illa nog ändå.

Andra bloggar om: ,

Intelligentians blockering?

Visst finns det flygande tefat

Visst finns det flygande tefat

”Den som börjar ifrågasätta omvandlas automatiskt till ‘konspirationsteoretiker’, och förlorar omedelbart all trovärdighet. Vår regisserade verklighet är en slags fundamentalistisk ‘religion’, som ICKE FÅR IFRÅGASÄTTAS.”

Detta budskap hamras in i alla sammanhang av bloggaren Leif Erlingsson under rubriken ”Intelligensians blockering”. Meningen är att få oss alla att tro att vi faktiskt lever i ett totalitärt samhälle, att vi ska tappa tron på idogt hederligt arbetande människor nerifrån och upp. Som om alla där uppe gör allt för att dölja de stora lögnerna för dem där nere. Och alla där nere är vilsegångna får. Som om demokrati och folkinflytande aldrig ens funnits. Alla har liksom levt i en bubbla. Och på toppen av krokanen sitter Frimurare av hemliga internationella sällskap med förgreningar inom storfinansen, judenheten, katolska kyrkan, ja i alla maktsfärer man kan fantisera om. Sådan är tankefiguren.

911 skapade en grogrund för dessa intelligenta kufar. De slåss famför allt för rätten att ifrågasätta antalet offer för den nazistiska Förintelsen, men också för att avslöja konspirationen bakom sprängningen av WTC 2001 och för att Estonia sänktes.

De finns nu lite varstans och frodas i tomrummet mellan ufoentusiaster och modigt sanninsngssökande författare och journalister - sådana som länge gått mot strömmen för folkens intressen mot rå kapitalism koloniala krig och annat förtryck - Edward Said, Noam Chomsky (fast han nu skälls för sionist), Jan Myrdal m fl.

En liten del av de få som ”kommit ut ur tankelådan” har civilkurage nog att stå upp för sina nya insikter, medan de som torgför sitt tvivel stämplas som fega medlöpare och kröker nacken för HMV för att inte riskera sina karriärer.

Men i Sverige har vi fortfarande ovanligt goda möjligheter att skriva om för överheten obekväma ting. Trots att vi skönjer hoten vid horisonten (IPRED, EU-överhet och andra demokratiinskränkningar) kan orättvisor och övergrepp påtalas i offentligheten. Donald Boström kunde skriva sin artikel och Aftonbladet och regeringen föll inte undan för Israels påtryckningar. Den svenska israellobbyn drogs här vid näsan. Det ska vi vara glada för!

I Sverige finns många palestinier som inte har tagit ställning mellan Hamas och Fatah. Många är fortfarande knutna till Fatah med sin mer västerländska och mindre religiösa framtoning – utan slöjor och friare familjemönster. De har länge levt i Sverige, funnit sin plats, men kämpar ändå för ett fritt och oberoende Palestina och rätten att få återvända. Splittringen bland svenska palestinier riskerar att öka av det som nu sker. De slits mellan lojaliteterna. Den oförsonliga tonen mellan dem som tyr sig till det teokratiska Iran och dem som försöker hålla fast en mer sekulär syn på konflikten, riskerar att lamslå hela solidaritetsarbete. Vem tjänar på det?

Kufarna är få men farliga eftersom deras intressen just nu sammanfaller med högerextremistiska nynazisters och islamisters. Konspirationsexperten Erlingsson förenar sig med islamisten Omar, nationaldemokrater och den judenhetsjagande antisionisten Wilhelmsson. Tillsammans med en svans av besvikna vänsteraktivister utvecklar de just nu stor energi. Konfrontationen på Sergels torg 20 september var en frukt av denna märkliga politiska sörja. 

Kritiskt tänkande är något att eftersträva. För, i världen finns krig, stora orättvisor, gott om bluffmakare, skojare och gangsters på alla nivåer, ja även galna terrorister. Men, underkastelse och blind tro på världsomspännande konspirationer typ 911, Estonia, Frimurerier, Opus Dei, utomjordingar och flygande tefat är och förblir stolletänkande.

Ägna Leif Erlingsson en stund, så tror jag du förstår vad jag menar.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Hundslagsmålet på Sergels torg

Al-Quds i Stockholm

”Svenska Ahmadinejad-anhängare anförda av Khomeinybeundraren Mohamed ´Gaza har gjort mig till en radikal muslim´ Omar. Diverse antisemiter som rör sig i kretsarna kring FiB/Kulturfront. Och så de kortklippta ”nationella” gossarna som av förhandssurret att döma också känner sig kallade.”

Så skriver Sydsvenskan 2009-09-19. Per Gudmundson skriver i Svd 2009-09-21

”Huvudtalare var den förre redaktören för den islamiska kulturtidskriften Minaret, Mohamed Omar, som nu kommit ut som Förintelseförnekare och antidemokrat. Som andretalare stod Lasse Wilhelmsson, känd från FIB Kulturfront. Och vid sidan av den iranska regimens lojala knektar sågs dessutom ett tiotal svenska nynazister.”

Nu har Israel och deras vänner i Sverige fått precis det man önskar. All palestinasolidaritet och allt Israelmotstånd kan buntas ihop till en brunröd gröt.

Både Omar och Wilhelmson har kunnat läsas i Folket i Bild. Ovanstående är alltså inte ens lögn. Att Omar varit en medial kelgris länge, inte minst i UNT, skriver man inte.

Wilhelmson är en gammal vänsteraktivist som för några år sedan sökte sig till FiB efter att ha gjort sig omöjlig i Palestinagrupperna. Han tröttnade emellertid efter en tid när han inte heller där fick gehör för sina mystiska analyser av judendomen, sionismen och marxismen. Hans högersväng är sorglig, men inte alls ovanlig. Nationalsocialismen är förresten ett exempel på en sådan förening av antikapitalistiska och elitistiska idéer.

Omar är en helt annan figur. Honom har jag beskrivit tidigare just för att jag umgicks med honom under flera år. Han ”gick i frivillig skola” hos mig och fick i våra många långa samtal lära sig mycket om den svenska vänstern från 70-talet och framåt. Hans bruna förflutna berättade han mycket lite om (men på den tiden var han å andra sidan nästan barn). Han var mycket öppen och inne i en omprövningsprocess. Han sökte enkla grandiosa svar, som jag försökte problematisera. En period ville han ha en världsregering för att stoppa miljöförstöringen och glaciärernas avsmältning. En annan gång trodde han sig ha funnit att människan föds till liten eller stor intelligens. De ointelligenta skulle tas om hand och styras av intelligentian. Han var då också  strikt ”opolitisk” i sitt skrivande, vilket jag försökte ändra på. Hans senare kursändring och devota underkastelse under Irans teokratiska styre är rent antiintellektuell. Sådan dyrkan stöter bort alla självtänkande reflekterande människor. Han söker auktoriteter.

Mohamed Omar och Lasse Wilhelmson

Årets Al-Qudsfirande (Jerusalemsdagen) blev i Teheran till en inrikespolitisk konfrontation. ”Tack vare” Omars och Wilhelmsons snabbstartade Al-Qudskommitté spreds konfrontationen till Sergels torg i Stockholm den 20 september. Till råga på allt lyckades Wilhelmson bli misshandlad (utan att bli skadad), vilket förstås stärker skenet av heligt martyrskap och framställer med viss rätt ”vänstern” som våldsam och odemokratisk. Exakt så jobbar dagens högerextremister.

I denna röra av antisionistisk -, nationell – och islamistisk retorik spelar de upp en bisarr politiskt teater som mycket väl skulle kunna varit betald och regisserad av Israels hemliga internationella destabiliseringskommando. Ett regelrätt medialt hundslagsmål. Nyttigare idioter än Omar och Wilhelmson är svåra att uppfinna.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Omar och dubbelmoralen

dubbelmoral_300Mohamed Omars bredsida på Newsmill 2009-06-02Sexualundervisningen är propaganda för promiskuitet, var väntad.

Kärnan i hans budskap är att sex- och samlevnadsundervisningen i skolan ”behandlar sexuella relationer utanför äktenskapet såsom fullkomligt klanderfria och naturliga, utan att för ett ögonblick ta upp dess avigsidor”, vilket inte är ”i samklang med den mänskliga naturen, dvs. med människans behov och instinkter, förnuft och känsla”. Continue reading

Malm mot Omar

malmkommentar_3001Andreas Malm slår nu skoninglöst mot den redan golvade Mohamed Omar. På DN:s KOMMENTAREN 2009-05-29 går han åter igång om Omars redan väl genomdiskuterade grundstötning. Malm fäktar vilt mot åsikter som framförs av en av Omars intervjupersoner. Att Omar fått positiva recensioner för sin nya barnbok ger honom ”hulkande kväljningar”. Han är blockerad och kan inte ens unna sin motståndare denna lilla födkrok. Nej, Omar ska stämpas som kättare och stenas!  Continue reading

Nu gäller det skolplikten

bjarklund-popular_300Sexualundevisning behövs och fungerar skrev jag om tidigare. I det kommande förslaget till skollag ska möjligheten att slingra sig ur sådan tas bort. I den gamla skollagen infördes ett ”befrielsefönster” för att vissa religiösas behov annars ansågs kunna bli kränkta. Det här har efter decentralisering och kummmunalisering utnyttjats allt mer, vilket Björklund och Sabuni i den nya skollagen vill sätta stopp för. Det är framför allt muslimer, som oönskar allt där klädbyten kan tvinga flickor att visa relataiv nakenhet eller moment med sexanknytning, kunnat dra sig ur idrott, simning och sexualkunskap. Vad är riskerna med den uppkomna situationen? Går det att fixa med lagstiftning? Continue reading