Jag har många gånger bestämt mig för att inte skriva mer i den så kallade skoldebatten. Den har för länge sedan sprungit förbi mig känns det som. Men så hörs plötsligt en ny röst som säger det man själv vill säga, med på ett nytt och konstruktivt sätt, och med referenser som innebär nya och vidgade perspektiv. Bara det senaste året kan jag påminna mig tre sådana exempel: Maziej Zaremba (Zaremba 1, Zaremba 2, Zaremba 3), Sven-Erik Liedman och Johan Kant. Alla tre skrev jag om (länkade ovan), trots mina föresatser att inte skriva.
Så igår smög sig en länk fram till mig via en vän på Facebook. Läs Ronny Ambjörnsson i DN 2011-12-01. Och vips var jag fast igen. I stillsam och eftertänksam ton skriver den bildade klassresenären, med sitt bred perspektiv inympat i sina sinnen, om att grundskolans utveckling inte bara är antingen god eller ond. Det kanske finns något nytt att ta vara på även i 70- och 80-talens skolutveckling, som nu riskerar att spolas ut med det så kallade badvattnet. Han utgår från Ellen Keys viktiga iakttagelser redan på 1880-talet om att läraren bör ”lära lärjungen göra sina egna iakttagelser, lösa sina egna uppgifter, finna sina egna hjälpmedel i böcker, lexika, kartor, o dyl.” annars mister de till slut ”förmågan att själv se”. Det var en reaktion på att hon såg vad som hände med de arbetarbarn som förblev tysta i folkskolan, som bara lärde sig som papegojor, som inte blev litterata i någon mänskligt demokratisk mening. Klassperspektivet var för henne klart. Det var en viktig upptäckt.
Dessa idéer genomsyrade sedan de stora skolreformerna efter kriget. De idéer som initierades redan under mellankrigstiden, men föll i glömska under kriget, men blev ett stort och viktigt framsteg. Här har t ex. Zaremba och andra (Svensk näringsliv och Jan Björklund t ex.) en annan syn. De menar att det var här skolsveket började, alltså med Socialdemokratins sociala ingenjörskonst.
Nå, Ambjörnsson sätter sedan fingret på vad som idag saknas i dagens hopplösa skoldebatt. Klassperspektivet! Varje pedagogisk arbetsmetod (eller skolreform) som inte på allvar alfabetiserar utan pressar ut de kulturellt fattiga från den samhälleligt demokratiska scenen, är en dålig metod (eller reform). Han preciserar att …
”den progressiva dialogpedagogik som med entusiastiska unga lärare trängde ut i våra skolor på 70-och 80-talen var på många sätt en värdefull injektion i ett stelbent och ganska oreflekterat system. Problemet var att det var en pedagogik utformad i enlighet med ideal och vanor i medelklassen, den medelklass som befolkade våra högskolor och universitet. Medan arbetarna lärt sig att vara skeptiska till orden, har medelklassen ofta dessa som sitt levebröd. Självständighet prioriteras, medan det kollektiva inte sällan ses över axeln.”
Man kan alltså omfatta Ellen Keys grundhållning till skolbarnens lärande samtidigt som man kan vara kritisk mot 70- och 80-talens pedagogiska progressivism. Dessutom kan man ge Maciej Zaremba rätt i hans skolkritik, ge Jan Björklund kredit för de tankar som legat till grund för delar av hans reformvåg, samtidigt som man kan vara djupt kritisk till den ultraliberala ”valfrihetsrevolutionen” inom skolan – som skett under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Alla huvudansvariga, alla partier, har alltså haft både rätt och fel! En tredje ståndpunkt vore här kanske möjlig.
Eftersom jag nu är igång igen måste jag säga att det andra programmet i UR-serien Världens bästa skitskola med sitt Eftersnack berättade egentligen inget nytt. Allt som avslöjades var skåpmat. Eländet har länge varit värre än vad det anständiga sätter gränser för. Exemplen på skolor (Jordbromalmsskolan i detta fall) som lagts ner av valfrihetsideologiska skäl – och lämnat de kulturellt fattigaste i sticket äro många vid det här laget. Det är egentligen inget konstigt med det. Det är ju den antisociala klasspolitik som vunnit stöd i allmänna val. Dags för förändring! Kalla det bara inte för ”Change” eller något ”som gör skillnad”.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Ellen Key, Ronny Ambjörnsson
