Category Archives: Skola

Skriverier om skolan

Varning för skolans entrepnenördar

Publiceringsdatum by
1

Ännu en tulipanaroskampanj drar nu genom den svenska skolvärlden. I SvD 2011-08-27 skriver Helen Törnqvist (C-gruppledare i Stockholms stads utbildningsnmnd):

”Lärare som arbetar entreprenöriellt är lyhörda, bekräftar initiativ och låter undervisningsanknutna idéer omsättas till handling när det passar i relation till kursplanernas krav och det ämnesområde som för tillfället avhandlas.”

Tanken är sedan att de lärare som känner att de inte lyckas vara lyhörda alla gånger, bekräfta alla elevinitiativ eller låta undervisningsanknutna idéer alltid omsättas till handling … ska få gå gratis kurs för att äntligen lära sig att arbeta entreprenöriellt. På så sätt ska problemet med bristande lyhördhet, obekräftade elevinitiativ och en positiv samhällsutveckling skjuta fart.

ENTREPRENÖRIELLT LÄRANDE alltså. Det går nästan inte att säga, men det är gratis och kan dessutom ge EU-pengar. I Uppsala satsar den borgerliga majoriteten stenhårt. Återkommer till det senare.

Bakgrunden är alliansregeringens strategi för entreprenörskap inom utbildningsområdet som ska ”löpa som en röd tråd genom hela skoltiden”. Uppdraget att leda det hela föll förstås på Skolverket som på sin hemsida skriver:

”Skolverket ska stimulera arbetet med entreprenörskap i skolan. Det handlar om att stimulera och utveckla elevers företagsamhet såsom att se möjligheter, ta initiativ och omsätta idéer till handling.”

Man ordnar tillsammans med universitet och högskolor kurser.

”Lärare och skolledare i alla skolformer, fritidspedagoger, studie- och yrkesvägledare och motsvarande, från förskola till vuxenutbildning, inklusive särskola, är välkomna. Minst tre personer från samma skola krävs för att få delta. Deltagandet i kursen ska vara godkänt av rektor som delar kursens målsättning att utveckla skolans arbete.”

Alltså, hela svenska skolan ska nu utbilda entreprenörer. Redan på lågstadiet ska ”tänket” inympas för att våra 19-åringar ska gå ut gymnasieskolan som fullfjädrade småföretagarämnen. Så ska ungdomsarbetslösheten avskaffas, näringslivet och hela Sverige fås att blomstra. En klockrent nyliberal önskedröm alltså.

En av entreprenörerna för hela detta projekt inom den akademiska världen är Eva Leffler. Hon verkar vid ”Företagsamt lärande och entreprenöriell pedagogik” vid Umeå universitet och presenterar sina idéer på Skolverkets hemsida. Läs och begrunda! Hon kommer säkert att bli rik framöver tack vare denna nya statliga tulipanaroskampanj. Kan inte låta bli att klippa in en bit av projektets öppningssida på nätet:

”Centrets avsikt är att på ett hållbart sätt:
- stärka sin nationella ställning samt verka för att bli ett sammanhållande nordiskt nav,
- fortsätta ansträngningarna att erhålla forskningsmedel och verka för att på sikt knyta en doktorand till centret,
- vårda relationerna till kommuner och skolor,
- bibehålla kontakterna med Skolverket samt utveckla kontakterna till andra verk och myndigheter,
- göra strategiska val av utbildningsinsatser med hänsyn till kriterier som strategisk lönsamhet (spridning), ekonomisk lönsamhet och utvecklingsmässig potential”

Observera att man inte skriver ett ord vadom det handlar, bara om/hur projektet ska bli framgångsrikt och ge lönsamhet.

Efter att kvacksalveriforskare och regeringen/staten sagt sitt tar sedan kommunerna vid. Uppsala, den kommun som tvingade just mig att sluta på grund av att jag envist motarbetat dylika tulipanaroskampanjer, går nu med liv och lust in för denna nya. På en nystartad hemsida GNISTAN marknadsför man sig mot Uppsalas alla skolor. Att GNISTAN redan finns på nätet, som den digitala fortsättning på maoisternas vitala tidning för en generation sedan, är säkert bara en komisk tillfällighet, men ändå ett tydligt tecken på yngre kommunbyråkraters historielöshet.

Nå, man presenterar sig som ett entusiastiskt gäng som redan hållit på ett helt år, att man gått två kurser och sammanställt en broschyr med sina nya insikter. Broschyren kan förstås laddas ner. Men när man försöker det meddelas i en ruta att filen inte kan öppnas för att den ”är tom”. Ett mycket talande misstag.

Aningslösheten, okunnigheten och bristen på parktisk-pedagogiska insikter hos Uppsalas skolbyråkrater är idag halsbrytande, ja faktiskt komisk. Som pensionär kan jag bekvämt ställa mig vid sidan om och flabba åt alltsammans, eller förbittrat utropa: Vad var det jag sa! Det ger möjligen lite tröst för allt lidande under mina sista skolarbetsåren, men hjälper tyvärr ingen annan. Därför skriver jag nu detta i offentligheten och uppmanar alla i Uppsalas skolor, som upplevt skolutvecklingen sedan 90-talets början, att våga börja ifrågasätta tulipanaroskampanjerna.

Dessa bevisligen onyttiga drömmare i statliga och kommunala skolorgan verkar för evigt fjättrade vid att finna den sanna tulipanarosen som slutgiltigt ska styra in lärarnas sinnelag i rätta fåran, på det att eleverna ska lyftas till himmelens alla vackra attribut; hållbar utveckling, kreativitet, ansvarstagande, medvetenhet, empati, samarbete …

Min enda rimliga förklaring är att de onyttiga skoldrömmarna (de som drömmer alltså) numera är så avskilda från skolverkligheten att ingen längre förstår vad lärare faktiskt måste syssla med i klassrummen tillsammans med sina elever. De är fullständigt fastlåsta vid sina självuppfunna kvacksalverimediciner. De slåss nu med varandra för att vinna högre chefers öra med sina sina olika kampanjförslag. Just nu gäller det att sätta stopp för entreprenördarna.

Läs också följande om skolentreprenördarna: SvD 2011-08-25, SvD 2011-08-22, Johan Kants blogg 1 och Johan Kants blogg 2

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

Hets eller eftertanke?

Publiceringsdatum by
11

Bild ur Alf Sjöbergs film Hets med manus av Ingemar Bergman

Jag trodde att det var omöjligt för någon att lyckas finna en förnuftig tredje ståndpunkt i den under en generation så upphettade skolfrågan – en väg mellan blindskären – utan att göra avkall på varken intellektuell skärpa eller djup i framställningen och utan att kategoriskt stöta bort någon av krigets två huvudkontrahenter.

Efter att själv ha blivit utkastad ur skolan för att jag motsatt mig det gamla (80-90-tal) etablissemangets förenklingar, känner jag mig svårt förbittrad över alla dessa rövslickare som under 30 år gjort karriär på att ensidigt döma ut ”den gamla skolan” som vore den ett entydigt uttryck för det som skräckfiguren Caligula (Stig Järrel) stod för i Alf Sjöbergs/Ingemar Bergmans film Hets från 1944. Ja, jag skulle kunna räkna upp en rad namn på personer jag i mina drömmar sett doppade i tjära och rullade i fjäder för dessa skamgrepp. Men i vaket tillstånd inser jag att detta hönsfölje egentligen bara är utnyttjade av starkare och synnerligen svåråtkomliga krafter.

Istället är det dags att börja söka förnuftet i nuet genom att noga betrakta de stora linjerna i historien bland de många framsynta skolreformatörerna ända sedan antiken. Här har Sven Erik Liedman med sin bok Hets – En bok om skolan givit oss ett viktigt bidrag. Han målar med bred pensel och rör sig frimodigt över hela utbildningsfältet genom alla tider. Vårt aktuella svenska skyttegravskrig i skolfrågan ter sig i detta perspektiv onekligen aningen grönköpingsmässigt. Det är nyttigt för oss alla, inlåsta som vi äro i våra respektive skansar, att se fienden i ett nytt ljus. För det finns vid det här laget förstås blinda fläckar, överdrifter och förenklingar på båda håll.

Boken kom ungefär samtidigt med att Maceij Zarembas stora skolreportage släpptes i DN. Mottagandet av boken blev översvallande från det gamla skoletablissemanget som fortfarande dominerar den pedagogiska forskningen, dem jag nattetid ibland drömmer blir doppade i tjära och rullade i fjäder och som fick sina fiskar glödheta av Zaremba. Den andra sidan, min sida – de som representeras av Jan Björklund och hans närmaste krets, samt den lilla falang inom den pedagogiska forskningen som etablerat sin praktik i Haninge kommun – måste enligt skolkrigets dramaturgi därför ogilla boken. De två sidorna läser boken på sitt eget sätt och tar till sig det man tycker stöder de egna käpphästarna och glömmer det som eventuellt kan uppfattas som maningar till eftertanke kring samma käpphästar.

Några exempel: Liedmans långa och intressanta resonemang om pseudokvantiteter, d v s den sjukliga samhällstrenden att fånga även mänskliga kvalitéer och ”kompetenser” i siffror, tar det gamla skoletablissemanget som bevis för att all typ av betygssättning är av ondo. Att Liedman, torts detta resonemang, hävdar att betyg är en självklarhet i skolan, bryr man sig inte om.

Liedman för också ett intressant resonemang om vad han kallar ”intressena” hos elever. Han väljer detta ord för att han förmodligen anser att ordet ”motivation” är utslitet. Han ser att begreppet faller isär i två olika typer, instrumentella (man vill göra läraren glad, det är bra för karriären etc.) och genuina (inifrånkommande, levande och äkta). Kul att se hur intuitivt han beskriver saken genom att de känns igen för en utomstående på att ”Ett genuint intresse lyser i ögonen, ett instrumentellt ser man på de hopbitna käkarna.” Nå, detta läses förstås av det gamla skoletablissemanget som att all undervisning måste utgå från elevernas intressen. Man väljer att bortse ifrån att Liedman på sid 250 även framför att ”vissa grundförutsättningar för undervisningen inte är förhandlingsbara. En klass kan inte slippa undan mödan att lära sig det som är viktigt. I själva verket har vi här ett utmärkt exempel på det motstånd som undervisningen på varje nivå måste innebära. Skolarbetet har ofrånkomligen sin Lastcharekter.”

Så kan man hålla på och granska käpphäst efter käpphäst och konstatera att det alltid är frågan om att se kunskaper som det sammansatta och rikt förgrenade mänskligt förvärvade egenskaper som det i sanning är, allt från den enklaste utantillramsa över hantverkarens och konstnärens intuitivt och känslomässigt grundade förmågor till de mest intrikata insikter om livets mening och tillvarons komplexitet. Allt hänger ihop, men mycket sällan i en enkel progression eller i prydliga matriser, som pseudokvantiteternas förfäktare så hett åstundar.

Jag har definitivt fått en meningsfrände i Liedman, trots att han inte positionerar sig i min skyttegrav, utan håller sig kvar uppe i ljuset med sina tankeväckande resonemang. Det är aningen frustrerande, men perspektivvidgande.

Frustrerande som sagt. Han drar på sid. 104 en rak linje mellan Björklunds politik på 2000-talet och Kunskapsrörelsen på 80-talet, den rörelse som jag var med att initiera. DN var då mycket följsam mot dem som var emot Kunskapsrörelsen. DN vände sedermera på klacken i frågan under 90-talet under Hans Bergströms ledning. Dennes två stora förebilder var Loraine Monroe (framgångsrik rektor för en skola i Harlem) och Arne Helldén (idéhistoriker i Linköping och ledande ideolog i Kunskapsrörelsen), framför allt hans bok Platon eller soptippen. Bergströms kampanj kan mycket väl ha öppnat ögonen på Jan Björklund, men Kunskapsrörelsen var i sitt upprop 31 maj 1979 alls inte en enögd rörelse av Björklundskt snitt. Den var en rörelse för att kunskap i skolan måste vara målet och fostran ett medel parat med ett närmast Liedmanskt bildningsideal. Kunskapsrörelsen var ett försök att bromsa den pedagogiska enögdheten då mer än ett alibi för Björklund att lyfta upp Caligulas underviningsmetoder.

Liedman är kunnig och klok, men i DN 2011-04-27 gör han ett olyckligt ställningstagande emot Zaremba och placerar sig själv i farlig närhet av förenklarna i det gamla pedagogetablissemanget. Han serverar dem alldeles i onödan argument att slinka undan med. Min uppfattning är att Zaremba sett ovanligt mycket, ja mycket mer än någon journalist sett på många många år. Hans beskrivning av skolsituationen är i huvudsak riktig och sammanfaller med vad Liedman skriver i långa stycken. Däremot är Zarembas grundförklaring till eländet – den sociala ingenjörskonsten – minst sagt tveksam. Där håller jag med Liedman.

Liedmans bok är mycket välskriven för att vara en bok om skolan. Han är en god stilist och undviker all tråkig och fördunklande skoljargong. Den kan således förstås av även icke fackfolk. Tillsammans med Gunnar Ohrlanders bok Den gudarna älskar … (som kom för ett par år sedan) finns nu en kort men förträfflig litteraturlista åt en stimulerande studiecirkel över den svenska skolans problem. Lägg därtill Zarembas reportageserie och du får ett högintressant diskussionsstoff. Dessa tres här nämnda alster är ofrånkomlig läsning för alla som snabbt vill få ett grepp om den annars så oöverblickbara skolfrågan idag.

————————–

Haninge kommuns skolchef Mats Öhlin skriver insiktsfullt om Liedmans bok på sin blogg. Är skolan bra eller dålig? Också mycket läsvärd är Johan Kants blogg.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

Uppsala S söker en ny skolpolitik

Publiceringsdatum by
3

Stadsparken i Uppsala fimbulvinten 2011

Nu händer det saker i Socialdemokraterna i Uppsala. Arbetarekommunen har tagit initiativ till en intern referensgrupp för att revidera sin kommunala skolpolitik. Intresserade medlemmar har inbjudits och över 40 har anmält intresse. En styrgrupp på tre personer med säte i någon av de två kommunala nämnder som har ansvar för Uppsalas skolor har utsetts.

Meningen är att referensgruppens arbete ska leda fram till en rapport om cirka ett år. Ur den ska klarare linjer förhoppningsvis framträda för en ny socialdemokratisk skolpolitik i Uppsala inför valet 2014. Vi ska arbeta i ett tiotal olika intressegrupper, och börja med en kartläggning av situationen i Uppsalas skolor idag.

Ikväll hade vi upptaktsmöte. Omkring 20 personer mötte upp. Alla sidor av skolan var representerade, från skoladministration ner till förskolans barngrupper. Särskilt glädjande var det att flera lärare från Lärarnas Riksförbund (LR) fanns med. Jag återkommer längre ner till varför just det var så glädjande.

Vi diskuterade först i smågrupper som man brukar göra för att känna varandra på pulsen och få en lätt orientering om var ambitioner och motsättningar korsar varandra. Det var mycket lätt att enas om att våra socialdemokratiska grundvärderingar som att skolan är till för alla, att segregering ska motverkas, att friskolor ska hållas kort, att fria skolvalet är ett problem och att standarden ska vara hög på allt från lokaler, löner, lärare, klasstorlekar, skolmat och all modern utrustning. Och! Att skolans slutprodukt ska vara små demokratiska änglar.

Så kunde det ha slutat om inte en erfaren lärare föreslagit att S i Uppsala borde inleda facklig politisk samverkan med LR på samma sätt som man har med vårdfack och olika LO-förbund, och därmed bryta med en ingrodd och dålig tradition inom partiet som innebär att man ser alla akademiskt utbildade lärare är folkpartister.

Då hettade det till. Genast antyddes från förtroendevalda nämndledamöter att LR i Uppsala bedriver ren Fp-propaganda och går i Björklunds ledband. Flera lärare bemötte det här och påpekade att just den attityd som här skymtat fram är förödande för Socialdemokraterna. Vi måste söka dialog. Lärarna har goda skäl att vara missnöjda idag. Vi måste lyssna noga och visa respekt för vad de har att säga. Alla är dessutom alls inte folkpartister.

Det blev en intressant upptakt till ett svårt arbete som nu ligger framför oss. Men just där det här mötet slutade måste vi nu börja. I allt vi gör måste lärarnas viktiga värv stå i fokus. Någon påpekade klokt att allt i skolan bygger på att en god relation skapas mellan lärare och elever. Utan den kan ingen skola lyckas och inget förtroende vinnas bland föräldrar. Utan lärarnas medverkan på bred front i vårt skolpolitiska arbete kommer vi aldrig att lyckas återerövra förtroendet bland väljarna i skolfrågan. Nu får vi se vad som händer. Jag anmälde mig till fyra olika intressegrupper.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

Än är int´ undrens tid förbi

Publiceringsdatum by
8

En utsträckt hand

Den 8 april skrev jag i inlägget Klarsyn viktigare än politiskt korrekthet följande:

”Zaremba har sett vad vänsteretiketterade journalister (politiskt korrekta) i allmänhet varit förhindrade att se under en generation, Gunnar Ohrlander undantagen.

Jag vill alltså påminna om att den skolpolitik som förts sedan 1975 har presenterats som ett vänsterprojekt, men den dolda agendan har hela tiden varit (medvetet eller omedvetet) en kraftig högersväng – enligt mitt sätt att se det.”

Glädjande nog citerade Sanna Toren Björling dessa rader i DN 2011-04-17. Inget särskilt hände just 1975 i skolan, annat än att jag som färdig klasslärare äntrade min första kateder. Det kändes stort och mycket ansvarsfullt. Jag kände mig som en del av Sveriges fortsatta demokratisering.

I en kommentar till det inlägget skrev Anders: ”Kan du utveckla varför det har varit en högersväng (enl. ditt sätt att se).” Det gör jag gärna. Men först vill jag citera Zaremba i sin avslutande skolartikel, som kanske kan peka ut i vilken riktningen svaret finns.

”Exempelvis hade inte ‘högern’ kunnat kasta ut skolan på marknaden om inte ‘vänstern’ dessförinnan gjort läraryrket till ett knog bland andra. Eller näst intill.”

Jag tycker att detta i ett nötskal fångar vad som skett. Inget politiskt parti är alltså ensamt skyldigt. Alla partier har samverkat i det jag kallar skolans ”högersväng”. Efter att vänstern (S, V m fl.), under minst 20 år, vridit över skolans själva syfte från kunskap till fostran (inkluderande deklassering av läraryrket och undervisningen), tog de öppet borgerliga partierna på 90-talet vid och fullföljde högersvängen med den organisatoriska upplösningen – fritt skolval, skolpeng, kommunalisering och friskolesystem – utan motstånd från S, V och Lärarförbundet. Motor i kommunaliseringen var till och med socialdemokraten Göran Persson. Endast Lärarnas riksförbund stretade emot.

Så blev skolan åter djupt ojämlik, på det att bättre bemedlade åter kunde skilja ut sig och sina barn från oönskade grannar. Segregering på längden och tvären blev åter ett faktum. Det här är vad jag kallar ”högersvängen”.

Jag hann uppleva den statligt sammanhållna och förnuftigt regelstyrda grundskolan, den som var en förutsättning för att överklassens bildningsmonopol skulle kunna brytas. I början av 70-talet kulminerade kampen för denna gemensamma bottenskola för alla barn. Nu har vi fått parallellskolan åter, fast av en ny typ, men som är minst lika segregerande som det gamla parallellskolesystemet var.

Vi som kämpade i Kunskapsrörelsen på 80-talet trodde alla att den starkt sammanhållna grundskolan skulle gå att utveckla. Det föresvävade i alla fall inte mig att den verkligen skulle upplösas. Visserligen skrev jag i boken Grundskola på grund 1986 ”Om inte skolan återfår sin kunskapsförmedlande huvuduppgift riskerar den att falla sönder.” Jag såg faran i tangentens riktning, men jag trodde ändå inte att det skulle ske.

Flera av mina vänner i Kunskapsrörelsen är idag oense med mig och tror inte att Socialdemokraterna kommer att kunna återta en förnuftig syn på skolans huvuduppgift. Min relativa optimism om detta ser de som drömmar och betraktar det pedagogiska etablissemanget inom högskolan, lärarutbildningen och statlig/kommunal förvaltning som S+V-styrt och att dessa aldrig kommer att släppa de positioner de, med sin kunskapsfientliga skolsyn som språngbräda, lyckats erövra. Det organisatoriska sönderfallet (fritt skolval, skolpeng, friskolor och kommunalisering) ser de som en ofrånkomlig reaktion på det pedagogiska eländet.

En del talar för att de kan ha rätt. Det pedagogiska etablissemanget, eller ”fackpedagogerna” som Arne Helldén – kunskapsrörelsens främste uttolkare – kallade dem, är verkligen mäktiga i svensk skolvärld.

Ett paradexempel: Skolverkets förre generaldirektör Mats Ekholm, tog tillsammans med kompisarna Hans-Åke Scherp och Bengt-Erik Andersson 2009 initiativ till det så kallade ”Barnuppropet”. Det var ett Ekholmskt motdrag efter att strax innan ha detroniserats av dåvarande utbildningsminister Thomas Östros. Den historien är väl beskriven av Gunnar Ohrlander i boken Den Gudarna älskar … Ett 60-tal professorer anslöt sig och tillsammans gick de till storms mot den pedagogiska tillnyktring som skolminister Jan Björklund trots allt representerar.

De 11 000 underskrifterna domineras av pedagogiska forskare, skolbyråkrater, skolledare, förskollärare och fritidspedagoger. Förbluffande få undertecknare är lärare. Listan av namn demonstrerar mycket tydligt ”fackpedagogernas” makt i skolsverige. ”Barnuppropet” är i sig en fantastisk historia. Zaremba berättar den kort och kärnfullt i ovan nämnda artikel.

Ännu en nyckelmening ur denna Zarembaartikel, som kan få erfarna lärare att fälla glädjetårar:

”Jag anser att en arbetsgivare som vägrar inse att lärare är ett konstnärligt yrke (fyra timmar i direktsändning varje dag – och inför en publik som inte ens är där frivilligt) har straffat ut sig ur samtalet.”

Alltså, detta etablissemang med sina 11 000 frälsta undervisningsfiender kommer att försvara sina erövrade skansar med alla medel till sista man (och kvinna). Därför inser jag att kampen kommer att bli stenhård och kanske inte går att vinna inom överskålig tid. Men jag föredrar ändå att vara optimist och föreslår att man tills vidare ska låta lärarna sköta pedagogiken (inte fackpedagogerna alltså!), lära av det goda exemplet Haninge kommun samt låta politiken ta kamp för att återställa en rimlig statlig kontroll och en rimlig organisation av grundskolan. Det kan möjligen vara en väg tillbaka till en mer likvärdig skola.

För! som en studiekamrat på Lärarhögskolan i Umeå (det fina gamla Folkskoleseminariet som nu blivit framgångsrik friskola) brukade säga på sitt breda lulemål:

Än är int´ undrens tid förbi!

_________

Två artiklar som antyder att kampen kommer att bli hård:
Mats Ekholm (Professon emeritus) i DN 2011-04-20
Eva-Lis Sirén (Ordf. i Lärarförbundet) i DN 2011-04-18

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

Obligatorisk valfrihet

Publiceringsdatum by
Reply

Obligatoriska terminsavgifter i skolor är i lag förbjudet. I SvD 2008-01-10, alltså för tre och ett halvt år sedan, uppmärksammades detta. I dagens SvD, i en liten notis på sidan 17, meddelas att klagomål från Skolinspektionen lett till att Carlssons valfria friskola nu valt att ändra formuleringar i brevet (till alla föräldrar) för att klargöra hur oändligt valfri deras terminsavgift på 3 500 kr är. Och beloppet är förstås helt fritt att höja hur mycket man vill. ”Högre belopp mottages med tacksamhet” framgår tydligt mellan raderna.

Obligatorisk valfrihet typ.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

Pedagogik och undervisning

Publiceringsdatum by
12

80-talets skolpolitik

Begreppen pedagogik och undervisning är mycket lösa i kanten. Vi vet förstås vad de betyder, men för de flesta i skolan betyder de olika saker. Börjar man diskutera förstår man att nästan vad som helst ändå verkar kunna rymmas. Framför allt har en del samtida skolförståsigpåare gjort begreppen skygglappsmässigt trånga. De båda svenska orden pedagogik och undervisning översätts med education på engelska.

I DN 2011-03-13 hade Jan Björklund en närmast infantil artikel för att återkalla något han kallar ”katederundervisning”. Han anspelar på den ”flumpedagogik” som var förhärskande under många år i svensk skola (ömt omhuldad även av DN och Folkpartiet förresten), som ville göra rent hus med majorens talartribun.

Efter att Björklund & Co nu slagit sönder grundskolans hela fundament – där närmaste skola dög åt alla och där man slapp segregeringssystemet – har den pedagogiska debatten förlorat mycket av sin politiska betydelse. Man gör ändå som man vill. Grundskolan kan ju varken nationellt styras eller kontrolleras längre. Björklund diskuterar ”katederundervisning” för att slippa diskutera den nu etablerade segregerande ofriskolan.

För dem som jobbar i skolorna är ändå pedagogiken viktig. Man kan välja metoder helt fritt idag, vilket gör att kriget om ”rätta” metoden ständigt pågår i skolvardagen. Vad man sällan pratar om är att en framgångsrik metod idag kan vara mycket dålig imorgon. Eller att en metod som passar på en plats kan vara obrukbar på en annan. Eller att en metod som passar en typ av elever inte passar andra och så vidare.

Den mycket stridbare skolledaren i Haninge, Johan Kant, går till storms mot Jan Björklund i ett blogginlägg, men har ändå svårt att förklara vad det egentligen är för fel på det Björklund säger. Kant preciserar ”katederundervisning” till ”lärarledd undervisning” och visar därmed effektivt på den begreppsförvirring som Björklund nu underblåser.

Pedagogisk forskning är torts allt intressant. Amerikanska idéer har dominerat svensk skola sedan andra världskriget och kulminerade i 80-talets ”flummiga” läroplan Lgr 80. Det här håller nu på att ersättas av en mer realistisk akademisk pedagogisk tradition, som tillämpas på bred front i Haninge och blivit till kommunal skolpolitik. Johan Kant är en del av detta mycket efterförjansvärda exempel. När ska till exempel Uppsala börja intressera sig för Haninges erfarenheter?

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

Kielos har i alla fall inget lärt

Publiceringsdatum by
7

Bild från Wikipedia

Katrine Kielos råder Juholt i Aftonbladet idag att satsa på skolan. Lärarna är en nyckelgrupp som måste bli mycket bättre än nu och utropar:

”Bra lärare är hela nyckeln, dåliga lärare förstör allt.”

Hon tycker bland annat att han ska lära av ett välgörenhetsprojekt i Storbritannien Teach First, som framställer sig som mycket framgångsrikt.

Välgörenhet är alltså vad som rekommenderas. Så långt har det alltså gått. Teach First kan vara mycket framgångsrikt i Storbritannien, men är det något för Sverige? Ja, när allt är kört i botten och stora delar av skolsystemet är helt förslummat, då får makthavarna väl ta till även välgörenhet för att skuldavlasta sig. Men det kommer bara att hjälpa punktvis.

För min del menar jag att Socialdemokratiska ambitioner bör gälla alla barn, inte bara de bäst och de sämst lottade. Alla verkar idag inne på att skolans problem är lärarnas fel. Klass 9A är väl det tydligaste exemplet på detta just nu. Det har visserligen alltid varit sant att goda lärare är nödvändigt, men idag är det trots allt mest en stor fet lögn. För även väldigt många goda lärare mals ner till dåliga och förbittrade lärare av vårt djupt depraverade skolsystem.

Vi har ju inte längre ett sammanhållet styrbart skolsystem. Lärare rusar runt och försöker finna ett litet ställe i lä, där de kan utöva lite vettigt lärararbete, som i alla fall gynnar några elever och skänker en smula arbetstillfredsställelse. Men det är en mycket nyckfullt tillvaro idag. Lärarna kan lika gärna hamna i en skärseld, där varken föräldrar, elever eller skolledning lyfter ett finger för att hjälpa och stödja. Vi är många som kan vittna, men intresset för de utmönstrade lärarnas historier är mycket ringa.

Ett lönesystem för lärare som premierar ”undervisningsskicklighet” framhåller hon som självklart. Men det har provats i många år, helt utan framgång. Det bör snarast möjligt avskaffas. Det är en av orsakerna till dagens skolmoras.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

Lena fick nacksving på Lotta

Publiceringsdatum by
2

Igår glimtade det äntligen till för Socialdemokraterna i TV-programmet Agenda. Lena Sommestad mötte Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm om ”det fria skolvalets” förödande effekter. Vi fick först se ett reportage om Jordbromalmsskolan, som nu ska läggas ner på grund av att skolan dränerats på allt vad integrationsambitioner kan innebära. Skolan har  blivit en tydligt underklasstämplad skola, där kvarvarande skolledning, lärare och elever med rätta hänger läpp och känner sig förvisade till marginalen. Alltså, ett övertydligt exempel på effekterna av marknadsfundamentalisternas ”fria skolval”.

Det var sedan enkelt för Lena Sommestad att tala klarspråk i frågan, vilket hon nästan lyckades med. Lotta Edholms försvarslinje gick som vanligt ut på att segregation beror på sossarnas flumpolitik på 70-talet och boendesegregation. Sommestad gled taktiskt undan frågan om ”valfriheten” som huvudproblemet genom att istället hamra fast att det är den konstruerade konkurrensen mellan skolor som nu slår ut skolor i områden där människorna saknar bildningstraditioner, tvärt emot allas uttalade ambitioner.

Det var ett smart sätt att säga att det trots allt är just ”valfriheten” som är huvudproblemet. När man gör skolorna beroende av att locka till sig elever med olika medel blir förstås några förlorare. Jordbromalmsskolan är en av de som dragit det kortaste strået i den konkurrensen. Och det kommer att bli fler, samtidigt som friskolorna och de mest populära kommunala skolorna kommer att blomstra och bli fina affärer.

Vart de människor med bristande bildningstraditioner ska ta vägen skiter man i. Det är hjärt- och skoningslös klasspolitik. Det här måste bli en av den förnyade Socialdemokratiska politikens huvudfrågor. Lena Sommestad ser ut att kunna ta den debatten.

Hennes insats igår kan jämföras med partiets skolpolitiske talesmans, Mikael Damberg, insats i november förra året, då Jan Björklund i vanlig ordning sopade golvet med socialdemokratiska skolpolitiker. Bra att Miakel Damberg sattes åt sidan.

Läs också Lena Sommestads lysande blogginlägg.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

Mina år med Socialdemokraterna, del VIII

Publiceringsdatum by
4

Efter valet 1994, som ju var mycket framgångsrikt för oss Socialdemokrater, fortsatte D sin kamp om ordförandeposten i BUN. Du kanske behöver repetera inledningen på historien om D? Nå, för mig var frågan närmast hur länge BUN:s S-ledamöter lojalt skulle sitta där utan att säga något eget? Hur länge skulle Birger Norén kunna stödja D i strid emot Arbetarekommunens styrelse, som klart uttalat – protokollfört – att man saknade förtroende för D. Birger hade fått uppdraget att meddela saken till D, vilket han förmodligen aldrig gjorde, eller gjorde på sitt speciella sätt.

I mars 1995 hade Centers gratistidning Upplands Nyheter en artikel som berättade om en härva på Bruksgymnasiet i Gimo. D, hans sambo (biträdande rektor på Bruksgymnasiet i Gimo) och Birger Norén var huvudpersoner. Kommunrevisorerna hade rapporterat att sambon varit på ”studieresa” till Island (med D som resesällskap) på Bruksgymnasiets bekostnad. Kommunens skolchef hade inte ens informerats om resan. Räkningen var attsesterad av sambons underlydande som på sambons uppdrag även attesterat räkningar för ytterligare 130.000 kr, bl a en för färganalys på 1000 kr. Birger Norén hade på UN:s fråga svarat att det fanns svårare frågor på Bruksgymnasiet än frågan om dessa räkningar. Sambon hade sökt en högre tjänst och Birger uteslöt inte att hon kunde få det jobbet.

Privat talade BUN-ledamöter förvånansvärt öppet med mig om saken. Man verkade överens om att D borde bort. D var sjukskriven, men uppträdde som om misstroendeförklaringen inte existerade. Då och då dök han även upp i nämnden och slet åt sig ordförandeklubban från ställföreträdaren F.

Situationen i partiet var för mig helt obegriplig. När jag försökte nysta i saken med ombudsman A ojade denne sig: ”Det är så tråkigt att vår ordförande (Birger) inte gör det han ska.” Jag kom ingen vart. Månaderna passerade medan alla ansvariga höll andan. Jag funderade till slut på om det möjligen fanns generande hållhakar mellan dessa ledande gubbar, som lett till hemliga uppgörelser och som hindrade dem att offentligt avslöja varandras lik i varandras garderober. Eller var det bara uttryck för en osund kultur av maffiotiskt ”Kameraderei”?

På ett BUN-möte i slutet av juni hoppade D – trots sin sjukskrivning – in som ordförande. Nämnden gjorde då ett utspel mot några rektorer för att i ett projektet inte ha följt kommunens riktlinjer. D uttalade sig i UNT och hotade med att dessa skolor skulle tvingas återbetala pengar till BUN om inte … Ingen i nämnden reserverade sig. D kunde alltså åter uttala sig som BUN-ordförande, trots att han enligt beslut saknade partiets förtroende.

Jag tipsade UNT och föreslog att de skulle fråga Birger Norén om saken. Minns inte om de gjorde det. Det hela hade kanske blivit lite för invecklat för att göra artikel av.

I slutet av augusti sammanträdde arbetarekommunens representantskap. Inför mötet sammanträddes och intrigerades det på många håll. Mötet inleddes med att riksdagsman Barbro Andersson – som vanligtvis var ordförande – helt överraskande föreslog att alla närvarande skulle ha rösträtt, inte bara delegater alltså. Inga invändningar framfördes torts att detta ställde alla stadgar åt sidan och alltså var djupt odemokratiskt.

Vi möttes nu alla öga mot öga – utom Birder som av någon anledning var frånvarande – laddade för strid. Jag upprepade mina käpphästar, men reaktionerna var märkliga och i mina öron lätt förvirrande.

En kommunstyrelseledamot ansåg visserligen att D obstruerat mot partiet, men att inget kunde göras förrän fullmäktige utsett en ny. Tf BUN-ordförande F höll en lång och intetsägande presentation av den just antagna skolplanen varpå ordet lämnades fritt. Tystnaden blev kvävande. Alla väntade på att jag skulle begära ordet. Jag höll mig ifrån plandiskussionen och tog istället upp misstroendet mot D. Jag bad om en förklaring på rådande förhållanden. Varför föredrog inte D skolplanefrågan? Ingen svarade. Det blev åter pinskam tystnad. Då ingrep Barbro Andersson och sa att frågan om D inte skulle diskuteras utan bara skolplanen. Jag invände mot detta och ställde åter mina frågor. Återigen tystnad.

Då vände jag mig direkt till D och frågade honom varför han inte drog sig tillbaka. Han reste sig upp och uttalade sig myndigt ”å nämndens vägnar” att det var bråttom att få en den redan antagna planen antagen och menade att jag försökte sabotera arbetet. Jag replikerade att det faktiskt var otillbörligt av D att tala ”å nämndens vägnar” under nuvarande omständigheter.

Någon annan inflikade något om att planen måste behandlas nu. Min fråga blev då hur repskapet skulle kunna ta ställning till något de inte ens kunnat läsa igenom, varpå en meningslös formaliadiskussion om huruvida repskapet i förväg skulle ”godkänna” kommunala planer eller bara ”ta del av dem”.

En av mina vänner stack då in en listig fråga om hur läget var i nämnden. Var hela BUN enig om den redan antagna planen, även de borgerliga alltså? D svarade då att så var fallet. Tf ordföranden F anade att D trampat i en fälla och försökte gjuta olja på vågorna genom lite surr om att borgarna först hade varit emot saker som de senare motvilligt gått med på. Finns dessa punkter redovisade i protokoll? blev följdfrågan. Den fick inget begripligt svar.

Jag förstod nu att loppet var kört och slängde ur mig att jag tänkte skriva offentligt om saken, vilket jag inte gjort förrän nu 15 år senare. D pratade ännu en gång grötmyndigt om att hela nämnden nu var överens om att man måste arbeta konstruktivt tillsammans i ömsesidig respekt … Medan han pratade tog jag min portfölj och lämnade lokalen. I praktiken hade D nu återtagit sin position som BUN:s ordförande, men ännu var det protokollförda misstroendet inte upphävt.

Den 22 november 1995 hade S-föreningen styrelsemöte, där Birger och jag åter möttes. Förhållandena i BUN kom förstås upp. Birger var först tyst och lyssnade, men tog sist av alla till orda i sin typiska stil:

”Jag har aldrig gillat häxprocesser. När D var sjuk försökte F ta över, fast dom valde honom på nomineringsmötet. F går omkring och säger att han ska sluta jobba för han har så bra arvoden som ordförande i BUN. Nej, jag stöder D mot dom som plötsligt ändrat sig och nu vill ha bort honom. Inget har hänt när han varit borta, men ändå ändrar sig hela bunten. Och så tillade han: För inte ut det jag nu har sagt!”

Det sista kunde jag förstås inte lova. På mötet framkom även att den hederssamme ordföranden i kommunfullmäktige också stödde D. Han och Birger ansåg att partiet lojalt måste stå bakom alla som nominerats. Det här betydde att partiets två viktigaste företrädare i kommunen stödde D – emot AK´s styrelse, d v s partiet. Det här kunde utvecklas till en ståtlig konflikt inom partiet. Birger Norén spelade ett högt spel, men han kände sina partikamrater och visste att det mest sannolika var att ingen skulle orka (våga) driva frågan inom partiet mot honom.

Men! några dagar senare stod det att läsa i UNT att D hade avgått som BUN-ordförande och dessutom funderade på att lämna alla politiska uppdrag och partiet. Han stod inte längre ut med klappjakten, sa han. Tills vidare skulle en moderat BUN-ledamot, som tidigare varit ordförande, ta vid, trots att nämnden hade s-majoritet. En totalsågning av F, som hoppat in under D:s sjukskrivning.

Dagarna före julen 1995 blev det klart att Birger Noréns svåger skulle bli ny ordförande efter D. Från partiet uppgavs att skälen till att D avgick  vara att hans sambo var ”resultatenhetschef” på Bruksgymnasiet, vilket gjorde honom olämplig som ordförande. Att Birgers svåger var resutatenhetschef på en barnstuga (numera kallad rektor i förskola), och att han i nomineringsproceduren avsagt sig fortsatt ledamotskap i BUN p g a att han var just resutatenhetschef på en barnstuga, fick man försöka glömma. Ingen var näsvis nog att påpeka denna uppenbara motsägelse, inte ens tidningarna intresserade sig.

Birger Norén förlorade striden om D, men fick sin svåger som ordförande i kommunens viktigaste nämnd. Det hela framstod som klockren nepotism och oerhört grönköpingsmässigt. Men förmodligen fanns ganska rationella men högst informella uppgörelser i bakgrunden.

D fick genom partiets och LO:s försorg jobb som folkhögskolelärare. Honom gick det ingen nöd på. Han passade kanske bättre där. Birgers svåger var emellertid inte så lättstyrd som möjligen Birger hade hoppats. Eller så var det hela bara en nödlösning. Slutresultatet för dem båda blev att de efter några år på olika sätt försvann ut ur politiken. Men det är en annan historia.

Fortsättning följer …

Läs serien från början …

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , ,

Subjektiva betyg – det enda möjliga

Publiceringsdatum by
5

När jag började som lärare i början av 70-talet var det självklart att betygssättning ingick i en lärares arbetsuppgifter. Det kändes ansvarsfullt och man gjorde så gott man kunde. I början var det svårt, man fick anstränga sig för att lära sig.

Ganska snart avskaffades både standardprov och betyg ända upp till grundskolans sista årskurs med motiveringen att det slog ut de svaga och knäckte deras självförtroende. Det innebar en avlastning för oss mellanstadielärare, men det kändes även som att vi berövades en ansvarsfull uppgift. Vi visste ju att den ”sortering” vi gjorde – under ansvar – skulle komma att göras av andra några år senare. Inget sa att det skulle bli mindre orättvist. Vi visste att det subjektiva inslaget var stort, men att de saken faktiskt kunde hanteras acceptabelt i ett förnuftigt samspel med elever och föräldrar. Detta goda samspel byggde på att föräldrar och elever – alltså samhället – respekterade lärares ställning och erkände lärares rätt att betygssätta elever.

På 80-talet, då till och med ”betygsliknande skriftliga omdömen” var strängt förbjudet gav jag ändå mina elever betyg – bara för att djävlas. Det gick utmärkt ända tills någon förälder, som var mer politiskt lojal mot dåvarande regeringen än jag, började krångla. Då kunde jag inte längre fortsätta, trots att alla övriga föräldrar ville ha mina betyg. Jag riskerade då mitt jobb. Vi lärare förlorade dessa år förtroendet att göra detta viktiga arbete.

Men, eftersom man trots allt inte kunnat finna något bättre urvalsinstrument till högre studier, har betygen blivit kvar och dessutom fått allt större betydelse. Kraven på objektivitet och jämförbarhet har skruvats upp till den grad att många nu kräver absolut rättvisa. Utredningen om rätten att kunna överklaga orättvisa betyg är en produkt av detta. Det kan ses som avnämarnas fullständiga seger över skolan.

Utredningen har helt gått på ”objektivitetslinjen” och valt att betrakta betyg som myndighetsbeslut, med följd att oönskade betyg måste kunna överprövas i högre instans. Men det är helt orimlig. Skolbetyg kommer aldrig att kunna bli annat än mer eller mindre goda uppskattningar av elevers kunskaper och färdigheter. Det är kärnfrågan.

Grundskolan skulle behöva ett eget pedagogiskt motiverat betygssystem, som lärare skulle ges ansvaret för. Men med fritt skolval och friskolesystem är det omöjligt att åstadkomma. Betygsinflationen är nu ofrånkomlig och kommer aldrig att kunna tyglas. Björklunds spontana motstånd mot utredningens förslag om överprövning är begriplig. Men loppet för ett förnuftigt pedagogiskt betygssystem i grundskolan är för länge sedan kört – tyvärr.

Läs också: Expressen 2011-01-16, AB 2011-01-13, UNT 2011-01-12

Andra bloggar om: , ,