Bild ur Alf Sjöbergs film Hets med manus av Ingemar Bergman

Jag trodde att det var omöjligt för någon att lyckas finna en förnuftig tredje ståndpunkt i den under en generation så upphettade skolfrågan – en väg mellan blindskären – utan att göra avkall på varken intellektuell skärpa eller djup i framställningen och utan att kategoriskt stöta bort någon av krigets två huvudkontrahenter.

Efter att själv ha blivit utkastad ur skolan för att jag motsatt mig det gamla (80-90-tal) etablissemangets förenklingar, känner jag mig svårt förbittrad över alla dessa rövslickare som under 30 år gjort karriär på att ensidigt döma ut ”den gamla skolan” som vore den ett entydigt uttryck för det som skräckfiguren Caligula (Stig Järrel) stod för i Alf Sjöbergs/Ingemar Bergmans film Hets från 1944. Ja, jag skulle kunna räkna upp en rad namn på personer jag i mina drömmar sett doppade i tjära och rullade i fjäder för dessa skamgrepp. Men i vaket tillstånd inser jag att detta hönsfölje egentligen bara är utnyttjade av starkare och synnerligen svåråtkomliga krafter.

Istället är det dags att börja söka förnuftet i nuet genom att noga betrakta de stora linjerna i historien bland de många framsynta skolreformatörerna ända sedan antiken. Här har Sven Erik Liedman med sin bok Hets – En bok om skolan givit oss ett viktigt bidrag. Han målar med bred pensel och rör sig frimodigt över hela utbildningsfältet genom alla tider. Vårt aktuella svenska skyttegravskrig i skolfrågan ter sig i detta perspektiv onekligen aningen grönköpingsmässigt. Det är nyttigt för oss alla, inlåsta som vi äro i våra respektive skansar, att se fienden i ett nytt ljus. För det finns vid det här laget förstås blinda fläckar, överdrifter och förenklingar på båda håll.

Boken kom ungefär samtidigt med att Maceij Zarembas stora skolreportage släpptes i DN. Mottagandet av boken blev översvallande från det gamla skoletablissemanget som fortfarande dominerar den pedagogiska forskningen, dem jag nattetid ibland drömmer blir doppade i tjära och rullade i fjäder och som fick sina fiskar glödheta av Zaremba. Den andra sidan, min sida – de som representeras av Jan Björklund och hans närmaste krets, samt den lilla falang inom den pedagogiska forskningen som etablerat sin praktik i Haninge kommun – måste enligt skolkrigets dramaturgi därför ogilla boken. De två sidorna läser boken på sitt eget sätt och tar till sig det man tycker stöder de egna käpphästarna och glömmer det som eventuellt kan uppfattas som maningar till eftertanke kring samma käpphästar.

Några exempel: Liedmans långa och intressanta resonemang om pseudokvantiteter, d v s den sjukliga samhällstrenden att fånga även mänskliga kvalitéer och ”kompetenser” i siffror, tar det gamla skoletablissemanget som bevis för att all typ av betygssättning är av ondo. Att Liedman, torts detta resonemang, hävdar att betyg är en självklarhet i skolan, bryr man sig inte om.

Liedman för också ett intressant resonemang om vad han kallar ”intressena” hos elever. Han väljer detta ord för att han förmodligen anser att ordet ”motivation” är utslitet. Han ser att begreppet faller isär i två olika typer, instrumentella (man vill göra läraren glad, det är bra för karriären etc.) och genuina (inifrånkommande, levande och äkta). Kul att se hur intuitivt han beskriver saken genom att de känns igen för en utomstående på att ”Ett genuint intresse lyser i ögonen, ett instrumentellt ser man på de hopbitna käkarna.” Nå, detta läses förstås av det gamla skoletablissemanget som att all undervisning måste utgå från elevernas intressen. Man väljer att bortse ifrån att Liedman på sid 250 även framför att ”vissa grundförutsättningar för undervisningen inte är förhandlingsbara. En klass kan inte slippa undan mödan att lära sig det som är viktigt. I själva verket har vi här ett utmärkt exempel på det motstånd som undervisningen på varje nivå måste innebära. Skolarbetet har ofrånkomligen sin Lastcharekter.”

Så kan man hålla på och granska käpphäst efter käpphäst och konstatera att det alltid är frågan om att se kunskaper som det sammansatta och rikt förgrenade mänskligt förvärvade egenskaper som det i sanning är, allt från den enklaste utantillramsa över hantverkarens och konstnärens intuitivt och känslomässigt grundade förmågor till de mest intrikata insikter om livets mening och tillvarons komplexitet. Allt hänger ihop, men mycket sällan i en enkel progression eller i prydliga matriser, som pseudokvantiteternas förfäktare så hett åstundar.

Jag har definitivt fått en meningsfrände i Liedman, trots att han inte positionerar sig i min skyttegrav, utan håller sig kvar uppe i ljuset med sina tankeväckande resonemang. Det är aningen frustrerande, men perspektivvidgande.

Frustrerande som sagt. Han drar på sid. 104 en rak linje mellan Björklunds politik på 2000-talet och Kunskapsrörelsen på 80-talet, den rörelse som jag var med att initiera. DN var då mycket följsam mot dem som var emot Kunskapsrörelsen. DN vände sedermera på klacken i frågan under 90-talet under Hans Bergströms ledning. Dennes två stora förebilder var Loraine Monroe (framgångsrik rektor för en skola i Harlem) och Arne Helldén (idéhistoriker i Linköping och ledande ideolog i Kunskapsrörelsen), framför allt hans bok Platon eller soptippen. Bergströms kampanj kan mycket väl ha öppnat ögonen på Jan Björklund, men Kunskapsrörelsen var i sitt upprop 31 maj 1979 alls inte en enögd rörelse av Björklundskt snitt. Den var en rörelse för att kunskap i skolan måste vara målet och fostran ett medel parat med ett närmast Liedmanskt bildningsideal. Kunskapsrörelsen var ett försök att bromsa den pedagogiska enögdheten då mer än ett alibi för Björklund att lyfta upp Caligulas underviningsmetoder.

Liedman är kunnig och klok, men i DN 2011-04-27 gör han ett olyckligt ställningstagande emot Zaremba och placerar sig själv i farlig närhet av förenklarna i det gamla pedagogetablissemanget. Han serverar dem alldeles i onödan argument att slinka undan med. Min uppfattning är att Zaremba sett ovanligt mycket, ja mycket mer än någon journalist sett på många många år. Hans beskrivning av skolsituationen är i huvudsak riktig och sammanfaller med vad Liedman skriver i långa stycken. Däremot är Zarembas grundförklaring till eländet – den sociala ingenjörskonsten – minst sagt tveksam. Där håller jag med Liedman.

Liedmans bok är mycket välskriven för att vara en bok om skolan. Han är en god stilist och undviker all tråkig och fördunklande skoljargong. Den kan således förstås av även icke fackfolk. Tillsammans med Gunnar Ohrlanders bok Den gudarna älskar … (som kom för ett par år sedan) finns nu en kort men förträfflig litteraturlista åt en stimulerande studiecirkel över den svenska skolans problem. Lägg därtill Zarembas reportageserie och du får ett högintressant diskussionsstoff. Dessa tres här nämnda alster är ofrånkomlig läsning för alla som snabbt vill få ett grepp om den annars så oöverblickbara skolfrågan idag.

————————–

Haninge kommuns skolchef Mats Öhlin skriver insiktsfullt om Liedmans bok på sin blogg. Är skolan bra eller dålig? Också mycket läsvärd är Johan Kants blogg.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Caligula, Maciej Zaremba, Hets, Sven-Erik Liedman, Gunnar Ohrlander, Arne Helldén