Vad ska man med en jordkällare till? Förvaring av potatis året om, hålla svagdrickan kall om sommaren eller ställa in allt som man inte får plats med i kylskåpet när man har stora kalas? Inget av det där är särskilt aktuellt för oss. Svagdricka eller stora mänder svalt tempererade drycker behöver vi sällan. Stora kalas har vi lika sällan och potatis köper vi i små kvantieter på COOP-extra i Börstil.

Trots att jag inte vet vad jag ska med källaren till har jag nu börjat renovera den. Den har legat där och väntat nästan helt dold av syrener länge. Den har stillsamt utmanat mig sedan vi tog Stjärnudden i besittning 2003.

Sommaren 2007 skrev jag lite om den. Då hade jag just rivit ner så mycket av stenarna runt dörren att jag lyckats ta mig in. Sedan hände inget förrän denna augustivecka 2009. Jag började med att röja runt ingången. Ett nog så strävsamt knog som renderade i en jättehög av ris och skott av syrén, gamla krusbärsbuskar och ogräs. Krusbären hade vi knappt sett, än mindre skördat. Kunde inte låta bli att plocka av alla de  fullmogna krusbären från de kapade kvistarna. Det blev en stor skål. Mer krusbärsmarmelad hoppas jag på.

Efter att Anders, som är bonde med stora maskiner, med hjälp av gafflarna på traktorn lyft ner den hotfullt nerhasade storstenen ovanför ingången kunde jag plocka ner stenupplagen på sidorna, som under de senaste 150 åren hasat ut såpass att man inte längre fick upp dörren.

De gamla dörrarna och dörrposterna var alltför ruttna för att kunna renoveras. Nya dörrkarmar är nu tillverkade och infästa på plats på så likartat sätt som jag förmått. Fast spikar och smidda krokar för gångjärnen kommer att ersättas av modernare doningar. Det gamla järnlåset på ytterdörren ska jag försöka återanvända.

Än återstår mycket. Med de stora stenarna ska jag ta hjälp av Harri. Han är en pensionerad finlandssvensk Sandviksjobbare som inte alls låter som de snälla Mumintrollen. Hans bullrande skratt och urstarka kropp ska hjälpa till att få storstenarna på plats. Jag hoppas det kan ske nästa vecka.

Möjligen kan vi behöva förvara kommande skördar från det stora trädgårdslandet som Barbro ska anlägga när hon blir pensinär –  om två år. Kanske kan jordkällaren bli vinkällare? Men då måste man rimligen köpa mer än en baginbox åt gången. Vet förresten inte om vin ska förvaras i det jämnt svala och fuktiga klimat som året runt råder i en riktig naturstensmurad jordkällare. Papplådor duger nog inte som förpackningar då. Förmodligen blir den renoverade jordkällaren bara en sevärdhet för vuxna eller kanske lekstuga åt några barn.

Andra bloggar om: jordkällare, renovering

Peo på stegen utan risktillägg

Äntligen är vindflöjeln på plats. När vi köpte Vagnmakartorpet 2003 fanns ingen vindflöjel. I ett mörkt hörn i vedboden hittade jag en underlig trästör med ett handsmitt järnbeslag i ena ändan krönt av lång spets. Fick för mig att det var någon slags ispik. Hade just hört historien om vagnmakarens son som drunknade på Östhammarsfjärden på väg hem från varmbadhusbygget därstädes i slutet av 1800-talet. Stören blev kvar, för den var gåtfull på något sätt och välgjord.

Året därpå kom förra ägaren på besök, en kvinnlig släkting i rakt nedstigande led från vagnmakaren. Stören med beslaget råkade stå framme när vi tittade runt. Jag frågade om hon visste var det var och blev upplyst om att det antagligen var en stång till vindflöjeln som i alla år prytt östra gavelnocken, men som aldrig kom på plats igen efter takrerenoveringen på 80-talet. Var själva vindflöjeln fanns visste hon inte, kanske den smugit sig undan i något förråd. Hon lovade höra av sig om hon hittade den.

Jag hade för länge sedan resignerat om vindflöjeln. Men i våras tittade hon åter förbi för att överlämna den gamla vindflöjeln. Jag blev fånigt glad för den gamla plåtbilen och visste inte riktigt hur jag skulle tacka. Hon fick en kram.

Vindflöjeln är säkert lika gammal som huset, alltså från 1850-talet, om inte ännu äldre. Den är utformad som en tretungad flagga med ett emblem i mitten där en orm slingrar sig runt en pinne, lustigt likt ett dollartecken. Vad det symboliserar visste hon inte. Kanske någon kan hjälpa till och tyda symboliken? En yrkessymbol eller en lokalt präglad betydelse? Det är av mycket tunn plåt, var genomrostad, men fint lagad på de smala utsirade delarna, renborstad från rost och mönjad.

Jag har nu målat den svart.  Med hjälp av vännen Peo och visst besvär har vi lyckats få fast stången på sin gamla plats igen. Peo erbjöd sig att utan risktillägg klättra upp och sätta själva flöjeln på sin pinne, medan jag tog bilden. Nu svänger åter den gamla flöjeln över Vagnmakarens torp.

Andra bloggar om: sommartorp, Uppskedika, vindflöjel

Tapeter finns det i ofantliga mängder. Man storknar av affärens alla stora flaschiga kataloger som väger flera kilo styck. I stort sett allt bläddrar man förbi för att det inte faller en i smaken. Du måste gå på första känslan för att hinna få en liten överblick av allt som finns. Fast det får du inte i alla fall. Innan du orkat igenom hälften av katalogerna på första hyllan är du redan utmattad.

Vi måste emellertid välja en tapet till det andra rummet på Stjärnudden, som nu fått nytt golv, nymålade snickerier och släta väggar. För fyra år sedan fastnade vi för en William Morris-tapet med sirliga pilbladskvistar ”WILLOW BOUGH”. När vi fann den tog all tvekan slut. Den var dyr, men oemotståndlig. Inte kan vi vara så fantasilösa att vi tar en Morris-tapet igen.

Så vi bläddrade vidare, blev ännu mer utmattade, tappade lusten och for hem. Efter kommunikation med resten av familjen via nätet och diverse tapetsajter återkom vi till att en Morristapet faktiskt skulle passa bra även nu. Huset är ju från mitten av 1800-talet precis som tapeterna. Vi fastnade till slut för ”ARBUTUS” i en ljus görn färgskala (bilden).

Det gick alltså inte att komma förbi William Morris nu heller. Det har även andra skäl. Barbro och jag satt en av de första somrarna i skuggan på farstubron med vårt lunchkaffe under ett par veckors tid och lyssnade till Sven Wollters upplästning av Lady Catterley´s älskare på radion. Det infogae oss och vår stuga i den där berättelsen och i den där tiden. Jag kopplar också hela atmosfären till Morris, hans socialistiska drömmar, hantverket som konst, vackra välgjorda ting och ett romatiskt, enkelt och fördomsfritt lantliv. Jag kopplar även till min morfars fotografier av skogspromenader med sina vänner, mest kvinnor, ibalnd barfota till och med. Mycket sensuellt. Man kan bara ana vad som rörde sig i deras tankar.

William Morris byggde 1859 sitt drömhus ”Red House” till arbetarflickan Jane som bröllopspresent. Själv var han från en välbärgad familj och studerade i Oxford. I det här huset tog många av hans formgivningsidéer konkret form, en tidig brittisk Carl Larsson alltså.

Tillsammans med målaren och poeten Dante Gabriel Rossetti hyrde paret Morris en herrgård ”Kelmscott Manor”.  Jane med sin bleka hy och kopparfärgade hår blev ett stilideal för kretsen i den så kallade Arts and Craft-rörelsen och blev också Rosettis favoritmodell. Det ledde till en kärleksaffär mellan Rossetti och Jane, vilket förmodligen förmörkade idyllen en smula varpå William flydde till Island för att studera den isländska sagoskatten.

William Morris var en utopisk socialist som motarbetade fabrikernas fula produkter, skrev böcker, skapade möbler, tyger och tapeter – allt som förstklassigt hantverk. Det blev till ett framgångsrikt varumärke som idag förvaltas av firman Sandersons & Sons och varuhuset Libety i London. Men tapeterna gick att beställa även i Östhammar med en leveranstid på drygt en vecka.

Andra bloggar om: Arts and Craft, Lady Chatterley´s lover, sommartorp, Sven Wollter, William Morris

Efter att ha tittat på Söderläge i TV blev vi på det klara med att kraftig beskärning åter var av nöden. Hösten är bästa tiden lärde vi oss också. I dagens höstsol fick den för korta stegen, handsågen och den slitna sekatören mer än göra rätt för sig – får skaffa bättre verktyg till nästa gång. Allt som växte inåt och uppåt tog vi bort. Nu kommer solen att sila igenom lövverket och gynna tillväxten både i och under träden.

Jag hängde i krokig arm för att nå de mest avlägsna grenarna och tänkte på jämnårige kompisen Clas som förra hösten föll ner från stegen när han höll på med det här. Kotfraktur och konvalescent i flera månader. Det är lätt hänt sånt där. Nu är träden i trim ett par år framåt och vi kommer att nå frukten som förhoppningsvis växer än frodigare om ett par år.

Läs även andra bloggares åsikter om trädbeskärning, trädgårdsarbete, höstsol,

Svampar är märkliga växter. De lever till största delen under jordens yta, som isbergen i haven. I symbios med sin träaktiga partner kan dom bli många hundra år gamla. Vid gynnsamma förhållanden om hösten skjuter de upp sina periskop ur marken och tar sig en titt på livet bland löv, kottar, maskar och insekter – uppe i friska luftren. Man kan då skåda dem i sin fulla prakt. Flugsvamparna skrikande röda och farliga, den vita varianten lömskt lik den ädlaste av alla i svampvärlden – kungschampinjonen. Men sporerna under hatten är inte svarta förstås. Och, den lömskaste av alla svampar, hussvampen, som kan äta upp hus. Ett riktigt angrepp går inte att stoppa. Huset måste eldas upp för att man ska få bukt med svampen.

Ja, svampar är det finaste vi kan servera på matbordet. Tänk dig en stekt brödskiva med ett berg av nyplockade, smörstekta skogschampinjoner. Men som sagt, även det mest hotfulla som tar både liv och hus ifrån oss.

I en nästan undervegetationsfri grandunge fann vi häromveckan spöklikt stora, uttorkade och läderartade exemplar av Karl-Johan. De var lätta, som gråsolkig figolit ungefär. De stora brukar vara vattentunga och nära upplösning. Har aldrig sett maken. Julia har bilder på dem. Skickar hon dem så lägger jag ut en bild. Vi har även gjort fynd av stora champinjonbestånd. Det visade sig vara skogschampinjon. De växte alldeles intill vägen, synligt för alla passerande. Men många människor är rädda för svamp, särskilt efter den tragiskt svampförgiftade kvinnan häromdagen, hon som inte fick någon ny lever för att hon kom för sent. Hon var bara en Thailändska på tillfällig svampplockning i Sverige. Gula kantareller är det enda många vågar ta. Plocka svap, det är både farligt och njutbart.

Läs även andra bloggares åsikter om champinjon, hussvamp, karl-johan, skog, stolt fjällskivling, svamp

Det blev ännu en Weber, fast ett nummer större. De hade inte den mindre modellen, så jag fick den till samma pris som den mindres. Den kostade inte mer än den förra gjorde för 23 år sedan. ”För att den görs i Kina nu”, som en kompis konstaterade. Denna ska väl räcka livet ut. När jag är 86 ska väl någon annan ta hand om grillningen.Problemet med grillning har alltid varit tändvätskan som osat varje gång. Har provat miljövänlig tändgelé, men med klent resultat. Har också sett elektriska tändare, ungefär som doppvärmare man sätter ner i kolhögen, men inte slagit till på en sådan.

En av sommarens gäster frågade om jag hade en värmepistol. ”Många har sådana för att ta bort gammal färg på något gammalt föremål”, sa han. Jo, det hade jag förstås. Bara att sätta sladden i väggen och tända grillen. Ett par minuter med värmepistolen får fart på glöden. Helt utan utsläpp av tändvätskeångor.

Idag grillade vi kycklingbröstfiléer med lite olja och örtkryddor. Till detta kokt potatis och en grillad tomat, allt på några färska salladsblad från pallkragen.

Våra gäster sov gott och verkade uppskatta även torrdasset med urinseparering i tomtens sydöstra hörn. Det ligger i ett gammalt uthus som även rymmer ett förråd. Ordentligt byggt är det en gång i tiden. Men rejält överväxt av gräs, busksly och träd. Tegeltaket läcker inte än, men det är bara en tidsfråga. Avsaknad av hängrännor gör att det blir blött på fotsteget, halkrisk! Och man får dropp i nacken när man måste gå dit i regnväder. Dörrarna är reparerade och typiskt nog täckta nertill med 2 mm järnplåtar. Rejält och stabilt som allt annat på Vagnmakarens Stjärnudden. Jag bryr mig inte om att reparera det där huset. Det ska få naturligt förfalla. När det inte längre fungerar river jag och bygger ett nytt. Än har det charm även om det luktar lite skit i förrådet varma dagar. Barbro gillar inte förrådet.

Frukostarna under äppelträdet blev långa och sköna. UNT fanns i brevlådan varje morgon på bekvämt cykelavstånd. Trots magert innehåll gav den ändå en liten glimt av yttervärlden. Och Rocky kunde man som vanligt le åt på vardagarna. Stenläggningen under trädgårdsmöbeln är lite för liten. Den är gjord av skräpsten som kommit fram under arbeten och som hittats lite varstasn på tomten. Två kvarnstenar låg slängda bakom uthuset. Det var bara att rulla fram dem. Jag var inte så noga med attt gräva bort all jord och lägga duk under. Jag grävde bara av torfv, vilket var jobbigt nog. Så slängde jag på lite sand och la ut stenarna som ett ofint pussel. Ogräset frodas i mellanrummen, men det går ju att rensa och klippa.

Den minsta gästen i sommar var systerdotterdotter Kersti som passade precis in i det lilla hörnet vid öppningen mot storstugan. Där satt hon helt nöjd medan farsan värmde välling i en speciell liten elektrisk vällingvärmare. Kerstis mest önskade leksak var den rosa påsklämman hon här har i munnen. De vassa kanterna river skönt på stället där framtanden snart ska komma fram.

I den värsta hettan läste vi om sinande brunnar, även bergborrade som vår. Det oroade åtminstoe mig en del. Men så kom regnet, och det var ordentligt mellan Hökhuvud och Börstil. På Gräsö var det snustorrt hela tiden. Ännu har vi inte någon regnmätare, men det ska vi ha nästa år. Mina arbeten med att mura igen husgrunden på baksidan och att bygga in nya dörrar i jordkällaren blev inte gjorda i sommar som det var tänkt. Det får komma senare.

Läs även andra bloggares åsikter om sommatorp, hökhuvud, börstil, uppskedika, östhammar