Svampar är märkliga växter. De lever till största delen under jordens yta, som isbergen i haven. I symbios med sin träaktiga partner kan dom bli många hundra år gamla. Vid gynnsamma förhållanden om hösten skjuter de upp sina periskop ur marken och tar sig en titt på livet bland löv, kottar, maskar och insekter – uppe i friska luftren. Man kan då skåda dem i sin fulla prakt. Flugsvamparna skrikande röda och farliga, den vita varianten lömskt lik den ädlaste av alla i svampvärlden – kungschampinjonen. Men sporerna under hatten är inte svarta förstås. Och, den lömskaste av alla svampar, hussvampen, som kan äta upp hus. Ett riktigt angrepp går inte att stoppa. Huset måste eldas upp för att man ska få bukt med svampen.

Ja, svampar är det finaste vi kan servera på matbordet. Tänk dig en stekt brödskiva med ett berg av nyplockade, smörstekta skogschampinjoner. Men som sagt, även det mest hotfulla som tar både liv och hus ifrån oss.

I en nästan undervegetationsfri grandunge fann vi häromveckan spöklikt stora, uttorkade och läderartade exemplar av Karl-Johan. De var lätta, som gråsolkig figolit ungefär. De stora brukar vara vattentunga och nära upplösning. Har aldrig sett maken. Julia har bilder på dem. Skickar hon dem så lägger jag ut en bild. Vi har även gjort fynd av stora champinjonbestånd. Det visade sig vara skogschampinjon. De växte alldeles intill vägen, synligt för alla passerande. Men många människor är rädda för svamp, särskilt efter den tragiskt svampförgiftade kvinnan häromdagen, hon som inte fick någon ny lever för att hon kom för sent. Hon var bara en Thailändska på tillfällig svampplockning i Sverige. Gula kantareller är det enda många vågar ta. Plocka svap, det är både farligt och njutbart.

Läs även andra bloggares åsikter om champinjon, hussvamp, karl-johan, skog, stolt fjällskivling, svamp