Signes egen blogg
Signe sov borta för första gången inatt. Föräldrarna var på hårdrock i Stockholm och mormor och morfar var barnvakter. Signe sov som en stock mellan tio och halv sju, men morfar fick inte en blund. Möjligen en liten. Ett kraftigt åskväder passerade i vargtimmen, men Signe var helt oberörd. Fler milstolpar på Signes egen blogg.
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: åskväder, barnvakt, hårdrock
B och jag slirade ut till Stjärnudden idag, har inte varit där på flera veckor. Vi möttes av ett snötäcke som faktiskt var svårt att ta sig över. Skor, strumpor, byxor blev dyblöta och iskalla innan vi nådde förstukvisten. En halv meter snö på taket, men det håller. Det är väl ändå inte värre nu än krigsvintern 1940. Taket har hållit i mer än 150 år. Men mitt hemsnickrade tak på förstukvisten? Där hade växt en jättemössa som såg mycket tung ut. Fick pulsa till vedboden efter stegen och skotta av det med blöta skor och strumpor – utan säkerhetslina. Det gick utan missöden.
Sedan var det bara att sätta igång med en snökanalen ner till grinden. Det blev bra motion, minst lika bra som gymmet igår. Medan B matade fåglarna, vittjade och agnade om musfällorna, skvätte några droppar vatten på pelargonievraken hann jag nästan klart.
På hemvägen berättade P1-programmet Musiknyheterna att Scenkonstbolaget av chefsdirigenten i Nordiska kammarorkestern i Sundsvall (Christian Lindberg) krävt lönesänkning på 40%, inte säga något negativt om Scenkonstbolaget, att publiken skall tillåtas mobilfilma och sprida konserterna på YouTube, inta ha något inflytande på programsättning och att ”skratta mycket för att hålla personalen på bra humör”. Ja han skrattade verkligen i radion idag efter sin uppsägning.
Vi hörde också om att den nya skollagen skickats tillbaka från lagrådet till utbildningsdepartementet för att den var oklar på alltför många punkter och dessutom skriven på dålig svenska. Till råga på allt hade Skolinspektionen klagat på skolornas nya ”skriftliga omdömen”. De var inte tydliga nog om elevernas kunskaper, de handlade mest om elevernas beteende.
Ja, man vet inte om man ska skratta eller gråta. Men ett gott skratt förlänger käften. Det kändes skönt efter skottningen att nu vara lite mindre insnöad.
_________
Artiklar om ovanstående: SvD om skollagen, Riksdag & Departement
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: snöskottning, skollagen, Christian Lindberg, skriftliga omdömen, Donald Broady
På morgonen regnade det, men framåt 11-tiden blev det uppehåll. Lyfta och bända stenar i väta är riskfyllt så vi började inte förrän vid 12-tiden. De tyngsta stenarna i botten som ankare och stöd för resten som minutiöst staplades ovanpå. De flata långa ut mot kanerna och för att få till kryssförband.
Mura med natursten utan bruk är en skön konst som Harri verkade behärska till närmast fulländning.
- Flytta dig så du int kommer i vägen, säger han när jag försöker hjälpa till med en stor tung rackare. Han flåsar, bänder, slår och tippar sten efter sten i läge, som om de vore avpassade till just där de hamnar. Om den vickar lite, finner han en kilformad flisa som gör allt stabilt.
Efter ett par intensiva timmar bjöd jag på pulverkaffe och några havrekex. Vill du ha socker, frågade jag?
- Nej, jag är söt ändå, svarar han och släpper lös det stora skrattet.
Jag frågade om han sysslat mycket med stenarbete.
- Nej, aldrig, sa han med stort eftertryck. Men jag har vaari arg och bråkat med stenar mycke i mina da´r, och, nok kan jag bryta sten allti. Allt på sin omisskännliga finlandssvenska dialekt.
Harri är pensionär och bor ensam i en upphottad sommarstuga med alla saker på sin rätta plats. Han verkar lite bitter på ”fruntimmer”. En dotter bor i närheten och sonen jobbar på en rörfirma i Uppsala.
Varje jul draperas stugan och allt runt omkring i tusentals lampor, lysslangar och lysdioder, lysande tomtar, renspann och små blinkande troll. Det blir som ett tivoli som lyser upp vintermörkret. Det har varit i tidningen och bilar kryper fram efter den lilla vägen för att kika på ”ljussurprisen” mitt i skogen.
- Ja, Vattenfall ska ha lite inkomster de också. Och så det stora skrattet.
Harri kommer från finlandssvenska bygderna på andra sidan Östersjön. Pappan var trädgårdsmästare, så Harri vet mycket om blommor. Han odlade mycket penséer i kulörtmålade eternitrör för några år sedan, som han fick billigt på Sandvik. Han verkar ha tröttnat lite på det och sköter nu bara sina perenner och håller gräset disciplinerat kortklippt liksom håret på huvudet. Och flera hundra meter vägkanter, fram till väg 288, snaggar han med sin trimmer, till glädje för oss alla som bor efter denna lilla väg. Vi känner oss mycket civilicerade tack vare detta.
Han flyttade till Sverige på 60-talet för att jobba. Han jobbade på Sandvik Coromant i Gimo i många år fram till pension.
- Jag, träffar arbetskamraterna på Konsum i Gimo ibland. Då står vi och praatar lite. De frågar om jag int saknar dem. Ska du int komma och hälsa på? Men då säger jag, nej det gör jag faktiskt ikke. Jag tittar inte ens på Sandvikfabriken när jag far förbi. Jag har inga problem med att få tiden att gå. Man måste lära sig att planera. Då går det braa.
Harri kallar mig helst för ”Kuurt”. Det ligger liksom bättre i munnen. Men han har nu efter lite tjat lärt sig att säga ”Knuut”. Det låter lite frökenaktigt med hans stora röst.
Men var lärde du dig stenarbete? frågade jag.
- Ja, farsan byggde såna där källare av natursten, slog valv och så. Det minns jag. Och jag var väl med och tittade på lite.
Det är alltså nästan medfött.
Harri går hem till sitt med sitt eleganta järnspett och sin slägga. Han lämnar mig ett stort steg närmare en fungerande jordkällar. Vad kan jag hjälpa honom med? Ska fundera.
Andra bloggar om: jordkällare, stenarbete
Vad ska man med en jordkällare till? Förvaring av potatis året om, hålla svagdrickan kall om sommaren eller ställa in allt som man inte får plats med i kylskåpet när man har stora kalas? Inget av det där är särskilt aktuellt för oss. Svagdricka eller stora mänder svalt tempererade drycker behöver vi sällan. Stora kalas har vi lika sällan och potatis köper vi i små kvantieter på COOP-extra i Börstil.
Trots att jag inte vet vad jag ska med källaren till har jag nu börjat renovera den. Den har legat där och väntat nästan helt dold av syrener länge. Den har stillsamt utmanat mig sedan vi tog Stjärnudden i besittning 2003.
Sommaren 2007 skrev jag lite om den. Då hade jag just rivit ner så mycket av stenarna runt dörren att jag lyckats ta mig in. Sedan hände inget förrän denna augustivecka 2009. Jag började med att röja runt ingången. Ett nog så strävsamt knog som renderade i en jättehög av ris och skott av syrén, gamla krusbärsbuskar och ogräs. Krusbären hade vi knappt sett, än mindre skördat. Kunde inte låta bli att plocka av alla de fullmogna krusbären från de kapade kvistarna. Det blev en stor skål. Mer krusbärsmarmelad hoppas jag på.
Efter att Anders, som är bonde med stora maskiner, med hjälp av gafflarna på traktorn lyft ner den hotfullt nerhasade storstenen ovanför ingången kunde jag plocka ner stenupplagen på sidorna, som under de senaste 150 åren hasat ut såpass att man inte längre fick upp dörren.
De gamla dörrarna och dörrposterna var alltför ruttna för att kunna renoveras. Nya dörrkarmar är nu tillverkade och infästa på plats på så likartat sätt som jag förmått. Fast spikar och smidda krokar för gångjärnen kommer att ersättas av modernare doningar. Det gamla järnlåset på ytterdörren ska jag försöka återanvända.
Än återstår mycket. Med de stora stenarna ska jag ta hjälp av Harri. Han är en pensionerad finlandssvensk Sandviksjobbare som inte alls låter som de snälla Mumintrollen. Hans bullrande skratt och urstarka kropp ska hjälpa till att få storstenarna på plats. Jag hoppas det kan ske nästa vecka.
Möjligen kan vi behöva förvara kommande skördar från det stora trädgårdslandet som Barbro ska anlägga när hon blir pensinär – om två år. Kanske kan jordkällaren bli vinkällare? Men då måste man rimligen köpa mer än en baginbox åt gången. Vet förresten inte om vin ska förvaras i det jämnt svala och fuktiga klimat som året runt råder i en riktig naturstensmurad jordkällare. Papplådor duger nog inte som förpackningar då. Förmodligen blir den renoverade jordkällaren bara en sevärdhet för vuxna eller kanske lekstuga åt några barn.
Andra bloggar om: jordkällare, renovering
Peo på stegen utan risktillägg
Äntligen är vindflöjeln på plats. När vi köpte Vagnmakartorpet 2003 fanns ingen vindflöjel. I ett mörkt hörn i vedboden hittade jag en underlig trästör med ett handsmitt järnbeslag i ena ändan krönt av lång spets. Fick för mig att det var någon slags ispik. Hade just hört historien om vagnmakarens son som drunknade på Östhammarsfjärden på väg hem från varmbadhusbygget därstädes i slutet av 1800-talet. Stören blev kvar, för den var gåtfull på något sätt och välgjord.
Året därpå kom förra ägaren på besök, en kvinnlig släkting i rakt nedstigande led från vagnmakaren. Stören med beslaget råkade stå framme när vi tittade runt. Jag frågade om hon visste var det var och blev upplyst om att det antagligen var en stång till vindflöjeln som i alla år prytt östra gavelnocken, men som aldrig kom på plats igen efter takrerenoveringen på 80-talet. Var själva vindflöjeln fanns visste hon inte, kanske den smugit sig undan i något förråd. Hon lovade höra av sig om hon hittade den.
Jag hade för länge sedan resignerat om vindflöjeln. Men i våras tittade hon åter förbi för att överlämna den gamla vindflöjeln. Jag blev fånigt glad för den gamla plåtbilen och visste inte riktigt hur jag skulle tacka. Hon fick en kram.
Vindflöjeln är säkert lika gammal som huset, alltså från 1850-talet, om inte ännu äldre. Den är utformad som en tretungad flagga med ett emblem i mitten där en orm slingrar sig runt en pinne, lustigt likt ett dollartecken. Vad det symboliserar visste hon inte. Kanske någon kan hjälpa till och tyda symboliken? En yrkessymbol eller en lokalt präglad betydelse? Det är av mycket tunn plåt, var genomrostad, men fint lagad på de smala utsirade delarna, renborstad från rost och mönjad.
Jag har nu målat den svart. Med hjälp av vännen Peo och visst besvär har vi lyckats få fast stången på sin gamla plats igen. Peo erbjöd sig att utan risktillägg klättra upp och sätta själva flöjeln på sin pinne, medan jag tog bilden. Nu svänger åter den gamla flöjeln över Vagnmakarens torp.
Andra bloggar om: sommartorp, Uppskedika, vindflöjel
Tapeter finns det i ofantliga mängder. Man storknar av affärens alla stora flaschiga kataloger som väger flera kilo styck. I stort sett allt bläddrar man förbi för att det inte faller en i smaken. Du måste gå på första känslan för att hinna få en liten överblick av allt som finns. Fast det får du inte i alla fall. Innan du orkat igenom hälften av katalogerna på första hyllan är du redan utmattad. Continue reading
Upprustningen av Vagnmakartorpet fortskrider. Det sista rummet håller nu på att få sitt lyft. Ett riktigt gammalt men även mycket slitet plankgolv, som dessutom sjunkit ner i ena ytterhörnet har nu dolts under ett helt nytt furobrädgolv. Först en inspektion och reparation av upplaget i det nedsjunkna hörnet. Genom en uppsågad lucka kom jag ner tillräckligt för att kontatera att allt var torrt och friskt. Jag slog i kilar av gamla stockar vilket stabiliserade tillräckligt. På med luckan, ett vindspärrande fiberduksskikt, reglar som riktade upp det ojämna men nu stabila undergolvet, stenullsisolering 7-12 cm beroende på buckligheten och sedan 28 x 135 mm golvbrädor som skråskruvades. Golvsocklar av mitt favoritvirke 22 x 120 mm råplan. En fräst skålformad skåra i övre kanten blev en liten avslutning. Några drag med banslipen gjorde dem tillräckligt släta. Continue reading
Fruktträd växer fort. På fem år blir dom som skatbon med tjocka vattenskott som skjuter som fyrverkeri rakt upp i skyn. Som trädgårdsamatör förvånas man av växtkraften. Lärarkollegan Gunnar, som övergick till trädbeskärning och glasrabarberodling för många år sedan, klippte krikonträdet och det stora äppelträdet i november 2003.
Efter att ha tittat på Söderläge i TV blev vi på det klara med att kraftig beskärning åter var av nöden. Hösten är bästa tiden lärde vi oss också. I dagens höstsol fick den för korta stegen, handsågen och den slitna sekatören mer än göra rätt för sig – får skaffa bättre verktyg till nästa gång. Allt som växte inåt och uppåt tog vi bort. Nu kommer solen att sila igenom lövverket och gynna tillväxten både i och under träden.
Jag hängde i krokig arm för att nå de mest avlägsna grenarna och tänkte på jämnårige kompisen Clas som förra hösten föll ner från stegen när han höll på med det här. Kotfraktur och konvalescent i flera månader. Det är lätt hänt sånt där. Nu är träden i trim ett par år framåt och vi kommer att nå frukten som förhoppningsvis växer än frodigare om ett par år.
Läs även andra bloggares åsikter om trädbeskärning, trädgårdsarbete, höstsol,
Det händer att till och med jag lockas med ut i svampskogen runt Stjärnudden. Flera sällstynta svampfynd har gjorts i år. Johanna fann denna ovanligt stolta fjällskivling i lördags.
Svampar är märkliga växter. De lever till största delen under jordens yta, som isbergen i haven. I symbios med sin träaktiga partner kan dom bli många hundra år gamla. Vid gynnsamma förhållanden om hösten skjuter de upp sina periskop ur marken och tar sig en titt på livet bland löv, kottar, maskar och insekter – uppe i friska luftren. Man kan då skåda dem i sin fulla prakt. Flugsvamparna skrikande röda och farliga, den vita varianten lömskt lik den ädlaste av alla i svampvärlden – kungschampinjonen. Men sporerna under hatten är inte svarta förstås. Och, den lömskaste av alla svampar, hussvampen, som kan äta upp hus. Ett riktigt angrepp går inte att stoppa. Huset måste eldas upp för att man ska få bukt med svampen.
Grillning hör sommaren till. Jag fick en Webergrill i 40-årspresent. I år, 23 år senare köpte vi en ny. Den gamla var helt upprostad i bottenspjället så att briketterna inte kunde släckas och sparas till nästa grillning.
Det blev ännu en Weber, fast ett nummer större. De hade inte den mindre modellen, så jag fick den till samma pris som den mindres. Den kostade inte mer än den förra gjorde för 23 år sedan. ”För att den görs i Kina nu”, som en kompis konstaterade. Denna ska väl räcka livet ut. När jag är 86 ska väl någon annan ta hand om grillningen. Continue reading