Under andra världskriget var det många makthavare och intellektuella som efteråt påstod att de inget visste. De har häcklats utan pardon, för de borde rimligtvis ha känt till nazisternas koncentrations- och utrotningsläger. De valde att blunda.
Vi som stödde befrielserörelserna i Indokina på 70-talet hade säkert delvis en romantisk bild av dessa rörelser. Men i efterhand har förstås insikten vuxit om att eftersom kampen var på liv och död så fick ädamålen helga medlen även för befrielserörelserna. Det var dock inte det viktigaste för oss då, utan vi gladde oss ganska ohämmat åt Vietnams befrielse 1975 och var mycket förhoppningsfulla inför framtiden.
Utvecklingen gick sedan mycket fort i Kambodja. Klyftan öppnade sig omedelbart mellan arvfienderna Vietnam och Kambodja. Vietnam tydde sig till Sovjet och Kambodja till Kina. Den svenska solidaritetsrörelsen föll samman, små vänskapsföreningar blev kvar för Kampuchea, Vietnam och Kina. Den svenska vänstern hade sedan länge varit splittrad i en Kinavänlig och en Sovjetvänlig del. Den Kinavänliga delen, till vilken många fibbare hörde (även jag alltså), stödde självklart Pol Pots mycket radikala nationella befrielseprojekt ”Demokratiska Kampuchea”; tömma och rensa upp storstäderna, producera ris, inga pengar … Det kaos som det där skapade vill jag påstå att vi inte förstod. Naivt kanske, men så var det. Rapporter om övergrepp och flyktingberättelser togs länge för sovjetisk/vietnamesisk propaganda.
I december 1978 kom Vietnams intervension av Kampuchea. Trots att den beskrevs som en ”humanitär aktion” för att stoppa Pol Pot-regimens excesser tyckte jag att det var rätt att fördöma den. I februari 1979 kom så Kinas anfall på Vietnam. Nu tystnade de flesta av oss. Vi började starkt tvivla och skakades om av att Jan Myrdal och andra stödde anfallet och beskrev det som en försvarshandling. Det stred mot principen om allas rätt till nationellt oberoende. FiB/K fördömde, trots internt motstånd, angreppet. För en ordentlig orientering i hur man inom vänstern såg på denna komplicerade materia då, kan man läsa De socialistiska krigen, en antologi utgiven av tidskriften Zenit.
Visserligen hade jag en avtrubbad bild av det kampucheanska dramats djup och bredd, men fortfarande får jag inte ihop pusslet. Vad föregick Pol-Pot? Var Vietnams invasion bra? Vilka problem har den skapat för framtiden? Leder accepterandet av denna intervension till fler ”humanitära intervensioner”? (Svaret verkar vara ja på denna fråga.)
Eller, ska den diskussionen stämplas som historierevisionism och vi häcklas för att vi valde maoglasögonen? (Fanns förresten inga andra färgade glasögon?) Alltså, är vi att jämföra med dem som ansågs blunda för nazistiernas folkutrotningspolitik?
Andra bloggar om: De socialistiska krigen, Demokratiska Kampuchea, FiB/K, Pol Pot, solidaritetsrörelsen, vänstern
Visst är det Aftonbladet som själv avgör sina publiceringar. Visst kan de israeliska ministrarnas reaktioner uppfattas som kraftigt överspända. En annan israelisk regering hade säkert valt att hålla truten. Och visst kan man beteckna Sveriges israelambassads agerande som shabbel. Så långt är jag överens med 
Åter tar 
Lars Adaktusson riktar en bredsida mot Mohamed Omar i sin spalt i 
Jag skrev tidigare om att 
Klart man ska göra allt för att minnet, lärdomar, erfarenheter och insikter om nazisternas folkmord mot judar, romer, handikappade och misshaligt avvikande människor bevaras, diskuteras och utvecklas. Det är ett mänsklighetens arv som inte får konverteras till död kunskap, dogmer inkapslade i stora obegripliga monument. Det här diskuteras förtjänstfullt i flera artiklar i 