Anne Marie Müller med barnen Jacob och Charlotte 1865
Min morfars mormor hette Anne Marie Müller och var en kvinna av god familj i staden Porsgrunn-Skien på Norges sydkust. Hon föddes vintern 1833 och vid konfirmationen 1847 antecknades i kyrkboken att hon var ”rørende i sit hele væsen”. Hon var antagligen en ovanligt intagande person. Continue reading
Foto: Percy Lundwall
En kvinnlig vinterturist i Mora framför Gustaf Erikssons staty i mars 1919. Snön har smält på södersidan av kullen, så det är dagsmeja. Kvinnan håller lite ängsligt en skidstav i högerhanden för att inte halka på det lömska underlaget. Varför flaggan är på halv stång nu i slutet av mars är oklart. Inte kan det vara för att Carl Larsson dog i januari detta år.
Kvinnan är min mormor, som förmodligen lite motvilligt följt med sin man och deras närmaste vänner på skidsemester till Dalarna under påskledigheten. Hon är 37 år och har två barn, det yngsta två år (min blivande mamma). Barnen är förmodligen hemma i Göteborg med en barnsköterska, ännu för små för att kunna vara med. Mormor ska få ännu ett barn i slutet av maj kommande år.
Vad kan man ana mer om min henne i denna bild? Hon är av bättre familj, som man sa på den tiden utan att tycka att det lät högfärdigt. ”Bättre” betydde allt från bildad stadsbo, ekonomiskt välbeställd till hög samhällsställning i allmänhet. Man ser det på skinnmössan och den eleganta kappan. Så gick Moraborna inte klädda. De bar lokalt präglade dräkter, dock mycket sällan de där färgglada med mycket rött, vitt, gult och ljusgrönt, som vi idag känner som Moradräkten.
Men Moraborna var stolta över att vara kullor och masar. Anders Zorn, Carl och Karin Larsson hade sedan lång tid tillbaka spridit sin bilder av Dalarna och sin formgivning i nationalromantisk anda. Det hade skapat ett stort intresse för trakten, dess människor, hantverk och formgivning som vore det det svenska ursprunget. Därför sökte sig den progressiva borgerligheten dit. Därför tog man in på hotell i Rättvik eller Mora för att få uppleva äventyret att känna sig som en del av detta svenska ursprung. Därför var min mormor där just denna påsk 1919.
Men att hon på denna bild inte åker skidor förebådar det som jag vet ganska snart ska hända med henne. Hon isolerar sig mer och mer i sin våning i Göteborg och träffar allt färre människor. Hon får ofta svår migrän, äter allt mindre – till slut som en liten fågelunge – och blir med åren allt tunnare och mer benskör. Hon blir rädd för att gå ut, kan inte gå över ett torg, måste smyga efter väggarna. Alltså, efter att hon fött tre friska barn blir hon en mycket olycklig kvinna. Inget yrke, inte ens sitt hem eller sina barn behöver hon sköta om. Det har de hembiträden och barnsköterskor till.
Runt omkring henne tar sig kvinnorna ton och argumenterar för kvinnors rätt att leva fullvärdiga liv med rösträtt. Men min mormor blev inte upplyft av det, snarare tvärt om. En ogift yrkeskvinna med pojkaktigt smeknamn blir hennes enda trygga och trogna sällskap. Mormor liksom vissnade.
Bilderna på henne talar tydligt, men ingen har fördjupat sig i frågan. ”Ja, hon bara var sådan, en skör och ganska klen människa.” Så sa man, och så var saken avklarad till nästa gång någon ställde den obekväma frågan.
Men, min mormor var inte sådan, hon blev sådan, i meningen – ett stackars barn av sin tid. Alla anande nog att det var ett utslag av det som kallades ”kvinnlig melankoli”, det där som Freud och Jung tvistade om i den intressanta filmen A dangerous method och som så lysande skildrades av PO Enquist i boken Blanch och Marie.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Anders Zorn, Carl Larsson, Dalarna, Freud, Jung, Karin Larsson, Mora, PO Enquist
En infart till Krugerparken 1949 (Foto: från Percy Lundwalls fotosamling)
På söndag reser jag med tre nära släktingar till Sydafrika. I hela mitt liv har Sydafrika funnits i bakgrunden. Min mammas bror reste nämligen dit 1938 för att arbeta en kortare tid och för att få lindring för sin svåra astma. Men så kom kriget, hemtransport blev omöjligt, han mötte en kvinna, det blev en hel familj innan kriget tog slut och han blev kvar.
I hela mitt liv har jag alltså haft släktförbindelser med Sydafrika, men aldrig varit där. Så länge apartheid bestod var det otänkbart. På 60-talet träffade jag dock min kusin, som då var på Sverigebesök med sin pappa. Jag minns att han var glad och pigg på det mesta, men att han ändå var ganska främmande på något obegripligt sätt. Jag minns att frågan om systemet att hålla svarta och vita åtskilda (apartheid) var en känslig fråga som de vuxna försökte undvika. En ung man – dock betydligt äldre än jag – vågade skämta om saken en gång, vilket var mycket olämpligt. Ingen skrattade.
För ett par år sedan var min kusin och hans fru i Sverige för att återknyta kontakten med sina svenska rötter. Vi åkte runt med dem, bekantade oss som vuxna och blev goda vänner. Nu ska vi göra vårt svarsbesök.
Sydafrika har på senare år blivit ett stort turistmål, särskilt Kapstaden, där min kusin numera bor. Jag har hört min mamma berätta om den enorma Krugerparken efter ett besök hos sin bror sent på 50-talet. De svartvita fotografierna av landskapet i Kruger och runt den lilla staden Belfast där de då bodde har präglat min bild av Sydafrika. Färggranna turistbroschyrer, filmer och andra bilder har ännu inte rubbat min inre bild. Allt är fortfarande i svart-vitt. Det ska det väl nu äntligen bli ändring på.
Vi landar först i Johannesburg, åker därifrån med bil genom det storslagna landskapet till Krugerparken där det blir turistsafari i tre hela dagar. Sedan bil tillbaka till J-burg, inrikesflyg till Kapstaden och en dryg vecka däromkring.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Sydafrika, apartheid, Krugerparken
Glädjemarsch i Göteborg efter Norges befrielse, 7 maj 1945 (Foto: Percy Lundwall)
Har just läst Yvonne Hirdmans bok Den röda grevinnan, som i långa stycken behandlar tiden i Tyskland mellan de två så kallade världskrigen – Weimarrepublikens tid. Visst har jag läst om denna tid och hört ekona från de heta striderna bland de demokratiska krafterna (inklusive vänstern) då – om vem som stod för det största sveket i kampen mot den framväxande nazismen. Men aldrig tidigare har jag förstått hur svårt det var, hur oförsonligt vapnen och orden slungades i dessa strider och hur slumpartat det ofta var i vilket av de demokratiförsvarande lägren man kunde hamna. En överväldigande majoritet ville stoppa nazisterna. Men den oförsonliga splittringen blev den perfekta jordmånen för Hitlers triumfatoriska framgångar som i sin tur ledde till miljontals människors död. Det borde inte ha skett!
50 år senare, i vänsteruppsvinget på 1970-talet, då även jag började tänka politiska tankar, blev begrepp som stalinist, trotskist, tendensfrihet, fraktionering, anarkism, socialfascism, folkfront och enhetsfront åter vattendelare inom vänstern. Jag hamnade av ganska slumpartade skäl bland dem som var fientligt inställda mot allt som kunde kallas trotskism, anarkism och fraktionsfrihet. Det var varken djupgående studier eller intellektuella överväganden som vägledde mig, utan snarare sympatier och antipatier för personer i de olika lägren. I Vietnamrörelsen fanns alla samlade men jag fångades in i den kulturströmning som manifesterade sig i Folket i Bild/Kulturfront och blev därmed antitrotskist och enhetsfrontsförkämpe. Att jag därmed i någon mening reproducerade Kominterns (Stalins) politik från 30-talet hade jag ännu ingen aning om.
En annan tung politisk faktor komplicerade saken ytterligare. Samtidigt som vi alltså förde den gamla Komminternlinjen så var vi vitglödgade Sovjetmotståndare. Vi hade gjort upp med Sovjetkommunismen (dock ej med Lenin och Stalin) och blivit Sovjetkritiska i samma mening som man tidigare främst varit USA-kritiska, protesterade intensivt mot både invasionen av Tjeckoslovakien och Afghanistan och försvarade alla staters rätt till självbestämmande i sann FN-sk folkrättsanda. Vi såg då Sovjets (Warszawapaktens) framstötar i olika delar av världen som det mest hotfulla. De organiserade kommunisterna bland oss hade dessutom en enkel analys som förklarade att Sovjet övergått från Kommunism till Socialimperialism, vilken var minst lika farlig som kapitalismens (läs USA:s) imperialism. I utrikesfrågor sjöng vi pinsamt unisont med Kina. Vi var frivilligt fjärrstyrda skulle man kanske kunna säga. Dock, i det globala spelet vet jag fortfarande inte om vi var bättre eller sämre än någon annan i dessa avseenden.
Att striderna inom vänstern på 70-talet i väsentliga delar var ett 40-50 år gammalt eko från Weimarrepublikens dagar var jag alltså dåligt medveten om. Först efter murens osannolika fall 1989 då gamla spöken – dolda under det kalla krigets tunga täcke – kommit loss, komplicerades min bild på allvar av vad som hänt. Balkan, Baltikum, Kaukasus, Mellanöstern, Indien, Kina – och nu senast Arabvärlden – illustrerade komplexiteten genom att börja sina mer eller mindre smärtsamma rörelser mot något nytt. Dessutom visade sig EU allt tydligare vara ett fiasko, både politiskt och ekonomiskt. USA är idag uppenbarligen på dekis och helt ekonomiskt beroende av Kina.
Världen håller på att vändas upp och ner. Det kalla krigets olika förklaringsmodeller har tappat sin relevans. Men! Kapitalismen (demokratin) har inte kunnat skapa välfärdsstater åt alla. Ingen tror heller längre att miljökris, energikris och finanskris kommer att lösas av den fria marknaden. Och! Kommunismen är och förblir en återvändsgränd.
Så, den komplicerade värld, som de stora politiska elefanterna trots allt skapat, förvaltas nu mycket illa av de ”demokratiskt förtroendevalda”. Systemet har i världsmåttstock förlorat i legitimitet. Ingen inom den etablerade politiska sfären har svar på de stora frågorna. Greklandskrisen, finanskrisen och USA:s ekonomiska kris är tydliga exempel. Lägg därtill västvärldens oljehungriga ”humanitära krig” och bristen på stringens framstår ganska klar. Här finns en vidöppen dörr att kliva in i och slå rakt mot demokratins hjärta.
Så långt kommen i mina politiska sommarfunderingar så kliver en (eller ett par) galning-/ar in genom denna dörr och skjuter och spränger vilt omkring sig bland oskyldiga och försvarslösa människor. Skälen är uppenbart politiska och han förmår på några timmar döda 92 människor. Det sker dessutom nästgårds, i det välmående och fredliga landet Norge.
Den som gör sånt är förstås förvirrad, men inte en obegriplig alian. Det finnas många med liknande politiska tankemönster där ute i våra yttrandefrihetliga samhällen. Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna drar till sig många av dem, men de är mycket noga med att hålla rent från de uppenbart förvirrade. Den organiserade högerextremismen vinner på det som nu sker.
I webbtidningen Nationell idag (ND) skriver man 2011-07-23:
”En massaker som denna hade varit otänkbar i ett fungerande folkhem som tar hand om alla sina medlemmar och där det finns en gemenskap. Det är bara i ett splittrat liberalt samhälle som människor kan leva isolerat och avskärmat från gemenskapen – det som liberalerna kallar för ”frihet” – och som är en förutsättning för att en galning ska kunna bygga upp en låtsasvärld i vilken dylika dåd är motiverade.”
Jimmy Åkessons uttalande samma dag är kort och till förväxling likt Fredrik Reinfeldts.
Det här mönstret – att extremister bombar och skjuter oskyldiga varpå de etablerade förfasar sig – är välkänt sedan länge. I den Röda grevinnan läser jag om den så kallade Scheringeraffären 1930 i Tyskland. En förvirrad ung nazist (senare avhoppad till KPD), Rickard Scheringer (tidigare dömd bör bombförsök) hade tillsammans med några sammansvurna försökt skapa en nazistisk folkarmé ”för nationell befrielse” – för störtandet av den ”dekadenta” republiken. För detta dömdes de i en rättegång på hösten 1930 till korta fängelsestraff. I rättegången vittnade Adolf Hitler själv mot Scheringer & Co och svor att aldrig gripa makten i Tyskland med våld. Han hade då redan segervittring och jordskredssegern kom också 1933 – i fria val.
En annan förvirrad ung man (uttalad antinazist) var Marinus Van der Lubbe. I sin förtvivlan över att varken kommunister eller socialister gjorde uppror när nazisterna fick makten 1933, kände han sig tvungen att själv gripa in. Varför han valde att tände på i just riksdagshuset är oklart, men att han därmed hjälpte nazisterna att befästa sin makt är solklart.
Alltså: I orostider gror underliga idéer och udda existensers förvirrade tankar får näring. I många europeiska länder är för närvarande med all säkerhet demokratin på väg mot en långsam upplösning. Det som hände i Tyskland på 30-talet är förmodligen för närvarande sakta på väg att hända i hela Europa simultant. Vilka politiska krafter kan idag enas runt det mest grundläggande (kultur, yttrandefrihet och fred) i en värld där demokrati ska ha en chans? Det finns all anledning till oro …
Läs också Prableen Kaurs upplevelser från dramat på Utöya
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Den röda grevinnan, Hitler, Norgeattentaten, högerextremism, Hitler, Scheringeraffären, Stalin, Trotsky, Van der Lubbe, Weimarrepubliken, Yvonne Hirdman
Utanför HT-Centralen på Kungsportsplatsen i Göteborg
Bilden är tagen av min morfar Percy Lundwall den 9 april 1940, dagen då Tyskland invaderade Danmark och Norge. Oroliga människor samlas utanför HT-Centralen, som då var Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings kontor på Kungsportsplatsen mitt i centrala Göteborg. I HT hade chefredaktören Torgny Segerstedt kämpat länge mot Hitlers diktatorsfasoner och försvarat rätten att tala och skriva fritt om saken. Detta skyltfönster var snabbaste och hederligaste nyhetskanalen i Göteborg med färskaste löpsedlarna och handskrivna nyhetsnotiser upphängda med klämmor i ett snöre.
I bakgrunden tronar Sveriges protestantiske kung Karl IX på sin 88 procentiga koppar-hingst – ej märr (”kopparmärra”) alltså – på väg ut i strid år 1600 mot sin bror katoliken Sigismund nere i Polen – kan man tänka. Detta svenska krigsföretag misslyckades och ledde bara till ytterligare krig, som faktiskt pågick ända till Westfaliska freden 1648 – det så kallade 30-åriga krigets officiella slutår.
Svenskarna har bittra krigserfarenheter och vet att det man mest av allt ska försöka hålla sig borta ifrån är stormakternas och storherrarnas krig. Oron var stor 9 april 1940 att tyskarna även skulle kasta sig över Sverige, men vi lyckades hålla oss utanför den gången.
Värre är det idag när Sverige åter är inblandat i två krigsföretag långt bort från vårt eget land. 500 svenska soldater hukar i ett befäst läger i Afghanistan för att hjälpa USA och Nato att sprida sin så kallade civilisation i form av religion och kvinnlig klädedräkt. Svenska flygstridskrafter försöker bevisa sin stridsduglighet i den dödsdömda stormaktsoperationen mot Libyen.
Men vad det verkligen gäller talar Carl Bildt lika lite om nu som Karl IX gjorde då. Inte är det religion och civilisation det handlar om.
Precis som människorna utanför HT-Centralen då, känner jag inpå bara skinnet oro 9 april 2011 över att dagens huvudlösa krigsföretag ska dra ännu ett 30-årigt krig över oss.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: 9 april, Karl IX, 30-åriga kriget, Sigismund, Carl Bildt, Göteborg, Kopparmärra, Torgny Segerstedt
Det här är den allra äldsta bilden i Percy Lundwalls (min morfar) fotoarkiv. Den är tagen ”omkring 1897″ – som det står i anteckningarna – vid stranden i Limhamn. Personerna i båten heter Tryggve och Carl Hall och segelbåtens namn är Svalan.
Percy föddes 1884 och var alltså 13 år när bilden togs. Han har förmodligen inte tagit bilden själv, för på ett annat ställe framgår att Percy fick sin första kamera i konfirmationspresent av sin engelsk/norske morbror Jacob Hessler, som bodde i West Hartlepool i England. En annan bild, daterad år 1900, är från hans konfirmationsmiddag. Han hade alltså ingen kamera 1897.
Percy var äldste son till John och Charlotte Lundwall. John var sjökapten som höll på att etablera sig som skeppsredare i Malmö. De hade återvänt från England där de träffats och gift sig, bodde ännu i Malmö, men hade köpt mark i Limhamn och planerade att bygga ett eget stenhus intill Strandgatan. Pojkarna Hall i Svalan bodde förmodligen redan i det borgerliga nybyggarområdet vid havet söder om Malmö.
I Limhamn hade människor bott i tusentals år. Sedan medeltiden hade man livnärt sig på tre sätt; fiske, jordbruk och på att producera byggnadsmaterial till de expanderade städerna. I Limhamn var det kalkstensbrytning och kalkbruktillverkning (upprinnelsen till dagens Skanska) som var byggnadsmaterialet. ”Lim” i Limhamn är förresten ett gammalt ord för kalk.
År 1900 är det nya tider och de framgångsrikt skapande borgarna i Malmö, vi skulle idag kalla dem entreprenörer, söker sig nya ståndsmässiga boplatser med vida vyer och mycket frisk luft. Lundwalls dras särskilt till havet. Johns far var lots och själv är han sjökapten och på väg att bli skeppsredare, om än i ganska liten skala.
Nu 2011 talar vi om den stora revolutionen i Nordafrika, Sverigedemokraternas intåg i salongerna, men också om TV-programmen På spåret, Skavlan och Solsidan. Vad talade familjen Lundwall om år 1900? Vad upptog deras tankar vid sidan av familjens väl och ve?
År 1900 uppgick Sveriges befolkning till fem miljoner och 55 % lever fortfarande av jordbruk och fiske. Allt som hade med sjöfarten att göra talade Lundwallarna förstås om. Ångbåtstrafiken över Atlanten växte kraftigt och man tävlade om snabbaste och mest effektiva förbindelse. Den jättelika atlantångaren SS Deutschland vann en tävling som snabbaste altlantfartyg år 1900. På sommaren hölls både Socialdemokratiska arbetarpartiets fjärde kongress och LO:s andra kongress i Malmö och Kata Dahlström valdes in i partiets verkställande utskott. De beslutade också att kollektivanslutning till partiet skulle vara en fråga för varje fackförening. Villkoren för fria företagare och faran med den framväxande arbetarrörelsen diskuterade säkert mellan John Lundwall och hans affärskolleger – och med sonen Percy. På kulturområdet framträdde Ellen Key med boken Barnets århundrade, vilket säkert tog stor plats i samtalen i kretsen kring Charlotte. På världsutställning i Paris erövrade både Carl Eldh och Carl Milles stora priser. Charlotte var en mycket modern kvinna med konstnärliga ambitioner och förfasade sig säkert även över den svenska boxningspremiären inför publik, som ägde rum på Tivoli i Malmö i oktober. Alla med intressen i England var förstås djupt engagerade i det pågående Boerkriget. England försvarade ju där sina koloniala intressen mot de upproriska boerna i det fjärran Sydafrika.
Jag har nu skannat in 6632 svartvita negativ som omspänner åren från 1900 till 1959. Det finns säkert lika mycket till, fast från ”diasmåbildens” barndom fram till början av 1970-talet. Allt i det svartvita arkivet är minutiöst dokumenterat. Diabilderna är däremot ännu så länge i en enda röra.
Genom hans bilder kan man nu – mer än en generation efter hans död (1973) – vända tillbaka och se vad han ville visa oss av sitt liv. Det är förstås mest familjebilder, men även mycket från platser där han bott, ställen han besökt och på människor han mött. Kvalitén skiftar mycket, men många bilder är mycket bra. Det är en liten kulturskatt, främst kanske för människor med anknytning till Göteborg, men säkert också för andra. Fler borde få se det. Vad gör man av det?
Några fler tidiga bilder:
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: gammalt fotoarkiv, Göteborg, historia, Limhamn
Gilberts och Taits sovkupé efter den stora tågolyckan vid Gårdsjö station 29 juni 1945
En svår tågolycka inträffade vid Kimstad pendeltågsstation igår. Ett X2000-tåg brakade in i en felplacerad hjullastare. Tåget hade 244 passagerare, I Expressen 2010-09-15 läser jag att en 24-årig kvinna dog av de allvarliga skador hon ådragit sig i kraschen. 17 personer skadades, några allvarligt. Slarv orsakat av stressiga arbetsförhållanden på grund av orimlig lönsamhetsjakt skapar tragedier för enskilda människor. Vi borde ha kommit längre.
En liknande tragedi utspelade sig mitt i natten mot den 29 juni 1945 på stationen i Gårdsjö. Bland de fem omkomna i den kraschen fanns min morfars bror Gilbert. Morfar skriver i sin dagbok den 15 juli 1945:
”På torsdagkvällen reste Tait [engelsk trävaruhandlare KL.] och Gilbert med natt-olycks-tåget i samma kupé, Tait på underplats no. 13 och Gilbert överplats no. 15. De hade tidigare haft svårigheter med biljett. De hade erbjudits flygplatser med olika plan, ett på torsdag kväll och ett fredag morgon. Jag talade med Gilbert i telefon på torsdag kväll om affärer. Han var full av glädje och förtröstan inför framtiden.
Fredag morgon kl. 5.45 den 29/6 ringde min telefon. Cavanagh [Taits engelske kollega] meddelade då från Stockholm om den fruktansvärda olyckan vid Gårdsjö, att Tait var skadad, men att inget hörts av Gilbert. Jag ringde gensast ”Järnvägen”, Skövde garnisonssjukhus, Mariestads lasarett, Karolinska sjukhuset, Serafimerlasarettet m. fl. På sistnämnda meddelade en sköterska att Gilbert Lundwall (om namnet var ingen tvekan) blivit införd dit, var opererad av professor Olivecrona och efter omständigheterna befann sig ganska väl. Denna underrättelse utlöste en stark reaktion hos mig som jag icke kunde behärska. Jag tog mig till Torslanda med bussen för att hinna med nästa flyg. Där mötte mig Harry [lillebror] som hade hört att namnförxäxling förelåg och att den patient som låg på Serafimern hette Lundholm. Harry stannade därför hemma medan jag tog planet till Bromma. Där väntade ett telegram från Harry på mig, som sa att Gilbert var död.
12.10 reste jag med snälltåget till Gårdsjö. Stationsinspektorn där visade stor vänlighet och tillmötesgående. Jag gick med honom till bårhuset som utgjorde en källarvåning till det lilla vackra kapellet. Närvarande var också kyrkovaktmästaren, prästen och en arbetare. Vi var alltså 5 man. Dörrarna öppnades och rummet innanför fylldes med strålande sol. På golvet låg 5 kroppar utsträckta placerade på madrasser och övertäckta med SJ-filtar. Jag fick först förklara att Gilbert var längre än jag och mörk. Då blottades av kyrkvaktmästaren huvudet på en man. Jag såg noggrant på honom. Han var mycket blåsvart i ansiktet, men jag kunde inte känna igen Gilbert. Slutligen kände jag mig fullt övertygad om att det inte var han. Då blottades huvudet på nästa kropp med huvudet åt samma håll som föregående. Denne man var fruktansvärt skadad i huvudet, men jag såg nästan genast att det icke kunde vara Gilbert. Han hade tydligt grått hår och hade för övrigt ingen likhet, men det är märkvärdigt vad man känner sig osäker framför en död man som blivit illa tilltygad av skador.
Alltså hade jag konstaterat att två av de fem icke var Gilbert. Två av de återstående kände kyrkovaktmästaren till och således återstod endast den femte. Därför började faktiskt en gnista hopp tändas inom mig att det hela kunde vara ett misstag. Emellertid fick jag själv lyfta på täcket som skyddade nästa kropp. Den med fötterna närmast dörrsidan av rummet. Jag fick således först se fötterna och en bit av ett ljusblått pyjamasben. Jag fick genast en bestämd känsla att detta var Lillert. Med svårighet och tvekan gick jag mellan hans och nästa kropp, som låg ganska tätt. Jag lyfte försiktigt och kanske lite darrhänt på filten. Kroppen var här täckt av två filtar. Jag lyfte då lite även på den andra och fick se min döde broder. Jag vill inte här beskriva varken vad jag såg eller vad jag kände, det skulle jag för övrigt icke kunna. Men vår älskade Lillert låg där, därom var ingen mera tvekan. Det var som en ond dröm.
Prästen var en vänlig själ. Han tog mig i armen, men tyvärr kunde jag inte behålla fattningen. Efter en stund när det kändes lite lugnare ställde vi oss alla fem utanför den stängda dörren i en ring. Solen lyste genom vackra björkar och man luktade nyslaget hö. Då höll prästen en kort bön och jag har nog aldrig känt så intensivt det välgörande inflytande en god präst kan ha på det mänskliga sinnet.
Jag fotograferade sedan det havererade tåget och åkte bil tillsammans med Redaktör Ljunggren från GP till Mariestad.”
På tydal.nu läser jag att i Nordisk Järnbanetidskrift 1947 fanns en artikel av Ture Hård om denna tågolycka. Fem döda och tolv skadade. Utredningen kom fram till att tågklareraren för tidigt lade om två växlar vid utfarten från stationen, varpå nattsnälltåget mot Stockholm leddes in på fel spår, där det rände in i ett stillastående godståg. Godståget hade ställts upp på detta stickspår, för att snälltåget skulle komma förbi. Tågklarerarens alltför snabba växelomläggning berodde antagligen på att han snarast möjligt ville ge möjlighet för godståget att backa tillbaka till huvudspåret för att kunna fortsätta sin färd. Att växeln kunde läggas om berodde på att den mekaniska säkerhetsanläggningen var ganska primitiv, dock knappast sämre än på många andra linjestationer på Västra Stambanan under denna tid.
Morfars bilder har ingen utanför familjen sett. Kanske någon anhörig efterlevande till de fyra övriga kan tycka det är intressant att se hur det såg ut på olycksplatsen den gången.
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: tågolyckan, Gårdsjö, mänskliga faktorn
Välarrangerat självporträtt av 28-åringen år 1912.
Har börjat fundera på vad en morfar är för något. Det finns två skäl till det. Det ena är att jag sedan flera år fördjupat mig i min egen morfars liv genom det fotoarkiv och annat som han lämnade efter sig, vilket också satt spår här på bloggen. Det andra är att jag själv förmodligen kommer att vara morfar innan jag fyller pension i slutet av maj i år. De flesta hinner få barnbarn innan de blir 65, så också jag alltså. En generation räknas som 30 år, vilket betyder att det är lite sent, men ändå ganska normalt.
Jag tänker att en morfar står närmare sina barnbarn än en farfar. Kanske för att döttrar är närmare sina mödrar än sina fäder, varpå vi fäder som har döttrar hänger med på denna täta koppling. Och jag som har tre döttrar har aldrig tänkt annat än att jag är lika nära dem som deras mamma är, fast på ett annat sätt förstås.
Nej, det är fel att generalisera. Kanske skulle man kunna finna ett slags mönster i en sociologisk undersökning, men det kan vara hur som helst med det där från familj till familj. Min morfar stod i alla fall mycket nära sin dotter, medan hans två söner var betydligt mindre fadersbundna. Därför stod även jag och mina två systrar mycket nära morfar. Han var en vardagsmänniska i min barndom, medan mormor var lite för fragil för att passa i vardagen och komma mig nära.
Pappa försvann ur mitt vardagsliv före tonåren och blev en formalitet. Farfar dog samma år jag föddes och farmor var en helt främmande person. Man ställdes upp framför henne en gång vart annat år för att ta emot en konstig kram, fast det kändes som man skulle ta i hand. Men morfars kramar var varma. Jag tyckte om att ta ett famntag med honom.
Att nu se magen växa på min dotter känns genant befriande. Varför ska man bry sig så mycket om det? Det är deras barn och deras ansvar. Men de kanske kan ha lite nytta av en vardagsmorfar, en som finns till hands lite då och då. En som kan tala och vara med deras barn på ett annat sätt än de hinner själv. En som kan knyta samman och förmedla något av det som var när deras föräldrar var små, vilket alltid är spännande för små barn. ”Berätta när du var liten!” frågar dom ofta. Även i skolan var det ett av toppämnena när kontakten funkade i klassrummet.
Alltså en morfar (och mormor förstås) är inte skit. Att påtagligt se att ens liv får en fortsättning är en grundläggande lustkänsla, om än inte en nödvändig för ett rikt liv. Jag är tacksam för att min morfar var tillräckligt fåfäng för att se till att det han samlat och dokumenterat bevarades till eftervärlden. Han är död sedan 1973, men kontakten mellan honom och mig är självklar. Han betyder lika mycket för mig idag som hans stora varma kramar gjorde när jag var barn. Länge leve morfar!
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: barnbarn, döttrar, farfar, farmor, generationer, morfar, mormor, pensionering, söner
Emigrantskeppet ss Deutschland i september 1909
I september 1909 skulle Percys kusin Daisy gifta sig. Hon bodde i West Hartlepool, några mil söder om Necastle på engelska östkusten. Percy hade varit där förut. 1903 lärde han sig kontorsarbete i sin farbror Jacobs lilla rederi och lärde då känna kusin Daisy mycket väl. De var båda i övre tonåren och deras lekfulla umgänge övergick plötsligt, men helt naturligt, i något som liknade ett romans. De vuxna såg vad som hände och satte stopp. De var ju kusiner.
Daisy förlovades senare med en Mr. Bunting, som fort gjorde sig ovän med Daisys familj, gjorde sig omöjlig på sitt arbete och blev därmed även arbetslös. Daisy klamrade sig dock fast vid Bunting och klippte av kontakten med Percy. Året 1905 skrev Percy 24 brev till Daisy utan att få ett enda svar.
Alla var mycket bekymrade. För att få bort Daisy från Bunting skickades hon till Percys familj i Limhamn på obestämd tid. Till Daisy hittades till slut en lämplig friare, Mr. Peter Kirk, en högt uppsatt tjänsteman i den bokstavligen kolsvarta jättefabriken Seaton Carew Iron Co.
Alla var nu glada igen och resan verkar ha varit lyckad på alla sätt. Daisy hade kommit helskinnad ur sin förlovning med Bunting, Percy och Daisy hade åter ”kamratiserat” sitt förhållande, Peter Kirk verkade vara ”a good guy” och framtiden verkade tryggad för Daisy.
Daisy fick en son, men återkom till Limhman och bodde med sin pojke långa tider i Percys familj. Peter Kirk var aldrig med. Äktenskapet var säkert olyckligt.
I augusti 1909 reste alltså Percy till England med anledning av Daisys bröllop. Först tog han sig till Cuxhaven vid Elbes mynning på tyska Nordsjökusten. Därifrån utgick Hamburg-Amerika Linens fartyg ss Deutschland. Sedan nästan 10 år tillbaka hade hon befordrat passagerare och gods till New York via Southampton. Det var ett misslyckat passagerarfartyg. På grund av fartygets enorma ångmaskiner förstördes atmosfären i de flotta passagerarutrymmena av störande buller och obehagliga vibrerationer. Man hade visserligen satt nytt hastighetsrekord över Atlanten på lite mer än fem dygn. Men hon fick det hånfulla smeknamnet The Cocktail Shaker och passagerarna valde andra rutter. ss D. tjänade därför mesta tiden som transportfartyg för bullertåliga emigranter. Fattiga europeer emigrerade fortfarande i stora skaror till den nya världen. I Sverige utbröt storstrejken den 4 augusti och pågick alltså under Percys Englandsresa.
1910 byggdes ss D. om till kryssningsfartyg, fick svagare och mindre bullriga ångmaskiner som satte ner hastigheten till ett passande lyxkryssartempo och fick namnet ss Viktoria Luise.
Percy reste nu tillsammans med ett litet antal 1:a klass-passagerare på ss Deutschland. Han skulle kliva iland i Southampton. Han kände sig sysslolös, men var utrustad med kamera och mycket film. Från övre däck i 1:a klass hade han fin kameravinkel ner över det tätbefolkade emigrantdäcket. Det var en fin dag, bra fotoljus och solen värmde i lä.
 |
| Några fler bilder … |
Man ser hur de flesta vänder ryggen mot vinden, hukar eller lägger sig tätt bakom den kraftiga vågavvisaren på fördäcket. Människorna på bilden motsvarar väl min bild av emigranter mycket präglad av Troells filmatisering av Mobergs Utvandrarna. Man med hatt eller keps, mörka slitna kavajer, en klockkedja, alla i ovan sysslolöshet. Man ser några barn nedanför lejdaren. En kvinna vågar försöka en klättring uppför lejdaren insvept i stor schal, huckle och tjocka kjolar. Det är kallt i skuggan, men säkert är luften befriande frisk, jämfört med stanken under däck i alla trånga logementutrymmen.
Enligt en emigrantforskare jag känner finns det mycket lite fotomaterial från emigrantskeppen över Atlanten. Tydligen låg de utanför tidens kameravinklar. Men Percy tog denna ovanliga och intressanta bild på väg till kusin Daisys bröllop.
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Cuxhaven, Southampton, Limhamn, emigrantfartyg, ss Deutschland, West Hartlepool
Carin, Percy och Margit somaren 1904 på Helsjön
På bilden en ung man på 20 år mellan två unga kvinnor på sommaren för snart 106 år sedan, ett år före unionsupplösningen med Norge och 17 år innan svenska kvinnor fick fullvärdig rösträtt. Det är min morfar Percy med Carin på sin högra sida och Margit på sin vänstra, som han just lärt känna. De befinner sig på kurorten Helsjön på sommarnöje med sina familjer. Här kan de umgås på ett frimodigt sätt som är helt omöjligt på vintern i stan.
Percy är förälskad i Margit, som är jämnårig. Det kändes med en gång att det var något speciellt mellan dom. Han är också säker på att Margit känner likadant. Carin är Margits äldre syster. Hon är den perfekta kamraten för att deras umgänge ska bli stimulerande. Hon vet att Margit och Percy är förälskade, tycker om att vara med dem och förstår att lämna dem ifred tillräckligt för att de ska kunna ta i varandra som man känner att man måste när kärleken gripit tag.
De är unga men lever i en mycket sträng tid. Den offentliga moralen fördömer föräktenskapliga sexuella förbindelser. Drottning Viktoria av England har just dött, så hennes moral hänger kvar men har ändå börjat gå ur tiden. Att visa sin kärlek är svårt. Att praktisera den är bara en dröm. Men att känna är oundvikligt.
Genom att ingå så kallade samvetsäktenskap vågade några enstaka modiga ungdomar offentliggöra att man har en sexuell relation. Att bo ihop var omöjligt och ansågs än mer provocerande.
Den 20 februari, just detta år 1904, deklarerade två studenter vid Göteborgs högskola, Fritiof Palmér och Signe Garling via en annons i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning att de ingått ett samvetsäktenskap. Det blev stor skandal och intensiv pressdebatt. De straffades genom suspenderdering från sina studier. Det hade alltså just hänt denna höst 1904 några kvarter bort.
Den 22 december hittades en ung medicinstudent Hildur Sandberg död utanför medicinstudenten Adolf Björks bostad på Grönegatan 15 i Lund. De hade också deklarerat ett samvetsäktenskap. Hildur var radikal socialdemokrat, säkert skrämmande i Margits och Percys ögon, men hennes öde måste ha gripit dem. Hur Hildur Sandberg dog har aldrig klarats ut.
Margit och Percy har en mycket lycklig sommar. Den ska följa Percy hela livet som ett hemligt, men hans mest passionerade minne.
På hösten i Göteborg, under en promenad i Slottskogen, bekänner plötsligt Margit sin stora hemlighet för Percy. Hon är redan bortlovad till Gustaf Ericsson, den berömde Lars Magnus Ericssons son. Det är avtalat och bestämt och alltså ett givet löfte, som omöjligen kan brytas. De ingår någon slags avtal som innebär att de ska förbli vänner, men Percy är djupt bedrövad och känner sig ensam i världen och bestulen på sin stora kärlek. På ett ställe i sin dagbok skriver han ”Aldrig mer ska jag älska någon flicka”.
1906 gifter sig Margit och Gustaf i Berlin, får inga barn och skiljer sig efter några år. Percy inleder istället lite pliktskyldigt ett förhållande med Carin, som efter Margits sorti blivit förälskad i Percy. Men Percy älskar inte Carin.
Deras förhållande pågår fyra år och går upp och ner. Percy lovar till slut att gifta sig med Carin – när han fått ordning på sitt nystartade Aktiebolag och när föräldrarna uttryckt sitt samtycke. Så blir det aldrig. Affärerna går dåligt och hans far meddelar i brev att familjen kommit fram till att Carin är ett dåligt val för Percy. Det är visserligen lögn, eftersom hans mamma tidigare uppmuntrat dem och tyckt att de ska gifta sig, men faderns uppfattning blir rådande.
Carin är mycket på resande fot. Utbildar sig till pianist och sångerska på Singakademie i Berlin och ger konserter i Berlin, Köpenhamn och Göteborg. Carins mamma drabbas av melankoli, vilket gör Carin allt mer sorgsen och mycket upptagen. Mamman tar efter ett par år på hospital sitt liv.
Percy och Carin glider sakta ifrån varandra och Percy inleder i smyg ett nytt kapitel i sitt liv. Under minsta möjliga ståhej gifter han sig 1913 i Stockholm (han hade ingen anknytning dit) med en annan Karin. De får tre välskapta barn, som Percy tar stort ansvar för. Karin är nämligen en tillbakadragen kvinna som allt oftare stänger in sig med sin migrän.
Percy levde till han blev 89, ett långt och innehållsrikt liv, tog sig genom kriser, fann nya möjligheter och hade många intressen. Men dessa kvinnor som bara försvann i ett töcken?
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: kärlek, kvinnor, män, samvetsäktenskap, sexualmoral