Välarrangerat självporträtt av 28-åringen år 1912.

Har börjat fundera på vad en morfar är för något. Det finns två skäl till det. Det ena är att jag sedan flera år fördjupat mig i min egen morfars liv genom det fotoarkiv och annat som han lämnade efter sig, vilket också satt spår här på bloggen. Det andra är att jag själv förmodligen kommer att vara morfar innan jag fyller pension i slutet av maj i år. De flesta hinner få barnbarn innan de blir 65, så också jag alltså. En generation räknas som 30 år, vilket betyder att det är lite sent, men ändå ganska normalt.

Jag tänker att en morfar står närmare sina barnbarn än en farfar. Kanske för att döttrar är närmare sina mödrar än sina fäder, varpå vi fäder som har döttrar hänger med på denna täta koppling. Och jag som har tre döttrar har aldrig tänkt annat än att jag är lika nära dem som deras mamma är, fast på ett annat sätt förstås.

Nej, det är fel att generalisera. Kanske skulle man kunna finna ett slags mönster i en sociologisk undersökning, men det kan vara hur som helst med det där från familj till familj. Min morfar stod i alla fall mycket nära sin dotter, medan hans två söner var betydligt mindre fadersbundna. Därför stod även jag och mina två systrar mycket nära morfar. Han var en vardagsmänniska i min barndom, medan mormor var lite för fragil för att passa i vardagen och komma mig nära.

Pappa försvann ur mitt vardagsliv före tonåren och blev en formalitet. Farfar dog samma år jag föddes och farmor var en helt främmande person. Man ställdes upp framför henne en gång vart annat år för att ta emot en konstig kram, fast det kändes som man skulle ta i hand. Men morfars kramar var varma. Jag tyckte om att ta ett famntag med honom.

Att nu se magen växa på min dotter känns genant befriande. Varför ska man bry sig så mycket om det? Det är deras barn och deras ansvar. Men de kanske kan ha lite nytta av en vardagsmorfar, en som finns till hands lite då och då. En som kan tala och vara med deras barn på ett annat sätt än de hinner själv. En som kan knyta samman och förmedla något av det som var när deras föräldrar var små, vilket alltid är spännande för små barn. ”Berätta när du var liten!” frågar dom ofta. Även i skolan var det ett av toppämnena när kontakten funkade i klassrummet.

Alltså en morfar (och mormor förstås) är inte skit. Att påtagligt se att ens liv får en fortsättning är en grundläggande lustkänsla, om än inte en nödvändig för ett rikt liv. Jag är tacksam för att min morfar var tillräckligt fåfäng för att se till att det han samlat och dokumenterat bevarades till eftervärlden. Han är död sedan 1973, men kontakten mellan honom och mig är självklar. Han betyder lika mycket för mig idag som hans stora varma kramar gjorde när jag var barn. Länge leve morfar!

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: barnbarn, döttrar, farfar, farmor, generationer, morfar, mormor, pensionering, söner

Emigrantskeppet ss Deutschland i september 1909

I september 1909 skulle Percys kusin Daisy gifta sig. Hon bodde i West Hartlepool, några mil söder om Necastle på engelska östkusten. Percy hade varit där förut. 1903 lärde han sig kontorsarbete i sin farbror Jacobs lilla rederi och lärde då känna kusin Daisy mycket väl. De var båda i övre tonåren och deras lekfulla umgänge övergick plötsligt, men helt naturligt, i något som liknade ett romans. De vuxna såg vad som hände och satte stopp. De var ju kusiner.

Daisy förlovades senare med en Mr. Bunting, som fort gjorde sig ovän med Daisys familj, gjorde sig omöjlig på sitt arbete och blev därmed även arbetslös. Daisy klamrade sig dock fast vid Bunting och klippte av kontakten med Percy. Året 1905 skrev Percy 24 brev till Daisy utan att få ett enda svar.

Alla var mycket bekymrade. För att få bort Daisy från Bunting skickades hon till Percys familj i Limhamn på obestämd tid. Till Daisy hittades till slut en lämplig friare, Mr. Peter Kirk, en högt uppsatt tjänsteman i den bokstavligen kolsvarta jättefabriken Seaton Carew Iron Co.

Alla var nu glada igen och resan verkar ha varit lyckad på alla sätt. Daisy hade kommit helskinnad ur sin förlovning med Bunting, Percy och Daisy hade åter ”kamratiserat” sitt förhållande, Peter Kirk verkade vara ”a good guy” och framtiden verkade tryggad för Daisy.

Daisy fick en son, men återkom till Limhman och bodde med sin pojke långa tider i Percys familj. Peter Kirk var aldrig med. Äktenskapet var säkert olyckligt.

I augusti 1909 reste alltså Percy till England med anledning av Daisys bröllop. Först tog han sig till Cuxhaven vid Elbes mynning på tyska Nordsjökusten. Därifrån utgick Hamburg-Amerika Linens fartyg ss Deutschland. Sedan nästan 10 år tillbaka hade hon befordrat passagerare och gods till New York via Southampton. Det var ett misslyckat passagerarfartyg. På grund av fartygets enorma ångmaskiner förstördes atmosfären i de flotta passagerarutrymmena av störande buller och obehagliga vibrerationer. Man hade visserligen satt nytt hastighetsrekord över Atlanten på lite mer än fem dygn. Men hon fick det hånfulla smeknamnet The Cocktail Shaker och passagerarna valde andra rutter. ss D. tjänade därför mesta tiden som transportfartyg för bullertåliga emigranter. Fattiga europeer emigrerade fortfarande i stora skaror till den nya världen. I Sverige utbröt storstrejken den 4 augusti och pågick alltså under Percys Englandsresa.

1910 byggdes ss D. om till kryssningsfartyg, fick svagare och mindre bullriga ångmaskiner som satte ner hastigheten till ett passande lyxkryssartempo och fick namnet ss Viktoria Luise.

Percy reste nu tillsammans med ett litet antal 1:a klass-passagerare på ss Deutschland. Han skulle kliva iland i Southampton. Han kände sig sysslolös, men var utrustad med kamera och mycket film. Från övre däck i 1:a klass hade han fin kameravinkel ner över det tätbefolkade emigrantdäcket. Det var en fin dag, bra fotoljus och solen värmde i lä.

Några fler bilder …

Man ser hur de flesta vänder ryggen mot vinden, hukar eller lägger sig tätt bakom den kraftiga vågavvisaren på fördäcket. Människorna på bilden motsvarar väl min bild av emigranter mycket präglad av Troells filmatisering av Mobergs Utvandrarna. Man med hatt eller keps, mörka slitna kavajer, en klockkedja, alla i ovan sysslolöshet. Man ser några barn nedanför lejdaren. En kvinna vågar försöka en klättring uppför lejdaren insvept i stor schal, huckle och tjocka kjolar. Det är kallt i skuggan, men säkert är luften befriande frisk, jämfört med stanken under däck i alla trånga logementutrymmen.

Enligt en emigrantforskare jag känner finns det mycket lite fotomaterial från emigrantskeppen över Atlanten. Tydligen låg de utanför tidens kameravinklar. Men Percy tog denna ovanliga och intressanta bild på väg till kusin Daisys bröllop.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Cuxhaven, Southampton, Limhamn, emigrantfartyg, ss Deutschland, West Hartlepool

Carin, Percy och Margit somaren 1904 på Helsjön

På bilden en ung man på 20 år mellan två unga kvinnor på sommaren för snart 106 år sedan, ett år före unionsupplösningen med Norge och 17 år innan svenska kvinnor fick fullvärdig rösträtt. Det är min morfar Percy med Carin på sin högra sida och Margit på sin vänstra, som han just lärt känna. De befinner sig på kurorten Helsjön på sommarnöje med sina familjer. Här kan de umgås på ett frimodigt sätt som är helt omöjligt på vintern i stan.

Percy är förälskad i Margit, som är jämnårig. Det kändes med en gång att det var något speciellt mellan dom. Han är också säker på att Margit känner likadant. Carin är Margits äldre syster. Hon är den perfekta kamraten för att deras umgänge ska bli stimulerande. Hon vet att Margit och Percy är förälskade, tycker om att vara med dem och förstår att lämna dem ifred tillräckligt för att de ska kunna ta i varandra som man känner att man måste när kärleken gripit tag.

De är unga men lever i en mycket sträng tid. Den offentliga moralen fördömer föräktenskapliga sexuella förbindelser. Drottning Viktoria av England har just dött, så hennes moral hänger kvar men har ändå börjat gå ur tiden. Att visa sin kärlek är svårt. Att praktisera den är bara en dröm. Men att känna är oundvikligt.

Genom att ingå så kallade samvetsäktenskap vågade några enstaka modiga ungdomar offentliggöra att man har en sexuell relation. Att bo ihop var omöjligt och ansågs än mer provocerande.

Den 20 februari, just detta år 1904, deklarerade två studenter vid Göteborgs högskola, Fritiof Palmér och Signe Garling via en annons i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning att de ingått ett samvetsäktenskap. Det blev stor skandal och intensiv pressdebatt. De straffades genom suspenderdering från sina studier. Det hade alltså just hänt denna höst 1904 några kvarter bort.

Den 22 december hittades en ung medicinstudent Hildur Sandberg död utanför medicinstudenten Adolf Björks bostad på Grönegatan 15 i Lund. De hade också deklarerat ett samvetsäktenskap. Hildur var radikal socialdemokrat, säkert skrämmande i Margits och Percys ögon, men hennes öde måste ha gripit dem. Hur Hildur Sandberg dog har aldrig klarats ut.

Margit och Percy har en mycket lycklig sommar. Den ska följa Percy hela livet som ett hemligt, men hans mest passionerade minne.

På hösten i Göteborg, under en promenad i Slottskogen, bekänner plötsligt Margit sin stora hemlighet för Percy. Hon är redan bortlovad till Gustaf Ericsson, den berömde Lars Magnus Ericssons son. Det är avtalat och bestämt och alltså ett givet löfte, som omöjligen kan brytas. De ingår någon slags avtal som innebär att de ska förbli vänner, men Percy är djupt bedrövad och känner sig ensam i världen och bestulen på sin stora kärlek. På ett ställe i sin dagbok skriver han ”Aldrig mer ska jag älska någon flicka”.

1906 gifter sig Margit och Gustaf i Berlin, får inga barn och skiljer sig efter några år. Percy inleder istället lite pliktskyldigt ett förhållande med Carin, som efter Margits sorti blivit förälskad i Percy. Men Percy älskar inte Carin.

Deras förhållande pågår fyra år och går upp och ner. Percy lovar till slut att gifta sig med Carin – när han fått ordning på sitt nystartade Aktiebolag och när föräldrarna uttryckt sitt samtycke. Så blir det aldrig. Affärerna går dåligt och hans far meddelar i brev att familjen kommit fram till att Carin är ett dåligt val för Percy. Det är visserligen lögn, eftersom hans mamma tidigare uppmuntrat dem och tyckt att de ska gifta sig, men faderns uppfattning blir rådande.

Carin är mycket på resande fot. Utbildar sig till pianist och sångerska på Singakademie i Berlin och ger konserter i Berlin, Köpenhamn och Göteborg. Carins mamma drabbas av melankoli, vilket gör Carin allt mer sorgsen och mycket upptagen. Mamman tar efter ett par år på hospital sitt liv.

Percy och Carin glider sakta ifrån varandra och Percy inleder i smyg ett nytt kapitel i sitt liv. Under minsta möjliga ståhej gifter han sig 1913 i Stockholm (han hade ingen anknytning dit)  med en annan Karin. De får tre välskapta barn, som Percy tar stort ansvar för. Karin är nämligen en tillbakadragen kvinna som allt oftare stänger in sig med sin migrän.

Percy levde till han blev 89, ett långt och innehållsrikt liv, tog sig genom kriser, fann nya möjligheter och hade många intressen. Men dessa kvinnor som bara försvann i ett töcken?

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: kärlek, kvinnor, män, samvetsäktenskap, sexualmoral

Skogsvandring 1904, fotograferat med självutlösare.

Kan inte låta bli att irriteras över vargdiskussionens ytlighet. Inte är jag för att djur ska plågas. Inte heller för att djurarter ska utrotas. Men jag kan, trots att jag är storstadsbo sedan barnsben, föreställa mig att människor med tamdjur i glesbygden ser vargen som ett problem och därmed applåderar avskjutning av en del.

Naturen har alltid varit något människan tvingats mäta sig mot. Att forma naturen efter sina behov har man gjort sedan hedenhös. Det som hotar vill man ta kontrollen över, det ligger i människans väsen. Inte nödvändigt genom att förinta och skövla, men genom att omforma och kultivera. Det finns i princip ingen vildmark längre. Till och med våra fjällvidder är odlingsmark. Renarna är inte heller vilda, de är tamdjur på ett sätt som de endast varit i några få generationer. När de en gång på 40-talet blev för många i Norrbotten fraktades de (människor och djur) med tåg ner till Härjedalen för att renarna skulle få bete och samerna skulle överleva på sin näring. I Ryssland är renarna fortfarande oägda, strövar fritt på tundran och behandlas som “vilda” djur.

Vurmen för naturen är en modernitet. Först med det urbana samhällets framväxt under industrialismen upptäcker man “naturen”. Det var moderna borgare som uppfann den kan man säga. Min morfar tyckte om att vandra ensam, men helst med vackra kvinnor, ut i skogen. Han fotograferade den. Konstnärer tog med sina staflier och målarskrin och gick ut i skogen. Man klättrade upp på berg och lade sig i mjuka mossan tillsammans. En förutsättning för dessa excursioner var att man kunde komma in i en ombonad stuga och kura i flammornas sken framför den öppna spisen.

Skogen var för morfar i början av 1900-talet visserligen en källa till rekreation och romantiska utsvävningar, men också en outsinlig råvarukälla. Han medverkade till att den höggs och flottades till sågverk och upplag. Träden blev till fabriksbyggnader, bostadsbaracker, vacker snickarglädje samt exporterades till kolgruvorna i England som så kallade pitprops; stöttor i gruvgångarna för att hindra det porösa berget att rasa in över knäkrypande gruvslavar och små ponyhästar. Ska han klandras? Nej, han var en del av välståndsbygget som så småningom, tack vare arbetarnas politiska och fackliga organisering, kom även dem till del. Det var odling det handlade om, odling i mycket stor skala. Med andra ord kultur – i kamp med och mot naturen.

Grisfabrikerna har jag däremot mycket svårt att fördra, svårare än att människorna skyddar sig mot vargarna. Griskannibalismen är “omänsklig” okultur, medan vargen hotar en del människors odling. Att ta itu med det problemet är alltså kultur, trots att några friska vargar led en stund innan de dog.

_________________________
Artiklar om vargjakten: Aftonbladet 2010-01-04, Aftonbladet 2010-01-04, GP 2010-01-03, SR 2010-01-03, SR 2010-01-06

Bloggportalen Intressant

Andra bloggar om: vargjakt, natur och kultur, grisfabriker, vargdiskussion, odling, industrialismen, romantik

En så kallad Phänomobil från 1910

Saab går nu till historien liksom många andra gamla bilmärken tidigare gjort. Det finns för många biltillverkare i världen. Några måste bort, så enkelt är det. Saab har gått med förlust i många år och bara krympt och krympt. I stenhård konkurrens i en global marknadsekonomi var Saab uträknat för länge sedan. Koenigsegg och Spyker var inte seriösa. De ville bara plocka russinen ur kakan och kapa åt sig miljarder genom förmånliga lån. Vem tror på sportbilar i dagens värld? En ren anakronism.

Klart att det är vemodigt. Vi har varit stolta i Sverige över Volvo och Saab. Men med den stora tillgången i allt kunnande som finns hos bilbyggare och bilkonstruktörer finns förstås idéer för framtiden. Ur detta kan utvecklas nya betydligt mera moderna produkter än 1800-talsuppfinningen automobilen.

Att inte detta kapital skingras är förstås viktigt. Men med dagens kortsiktiga marknadstämnkande finns ingen större anledning till optimism.

Om Sabbs nedläggning: DN: Allt kommer att gå åt skogen, SVT: Ljusmanifestation för Saab, DN: Vi har vänt på alla stenar, SvD: “Jag vill bara ha ett besked”

Andra bloggar om: Intressant, Saab, nedläggning

Barnen ska ha det bra? Det önskar vi oss alla. Inte bara så här till jul, utan även mitt i sommaren. Som på denna bild där tre barn frimodigt leker i det mest spännande område som finns, mötet mellan land och hav.

Det är min mamma och mina morbröder på bilden. Med segelbåten har de tagit sig ut till holmen. Vinden var dålig så de fick nog ro en del. Vattnet är varmt och man kan obehindrat leka bland stenarna i vattenbrynet. Där finns tångräkor, småkrabbor och fiskyngel. Man får akta sig för de vassa havsulpanerna på stenarna i skvalpzonen. Men man är inte rädd för det djupa vattent, det är flera meter bort. Inte heller är man rädd för krabborna, de kan på sin höjd nypa lite i tår eller fingrar.

Bilden är tagen 1926 av min morfar, 19 år innan jag föddes. Det är även min urbild av sommaren. Jag hade alltid våta kläder och var alltid våt om fötterna. Jag kan minnas hur skönt det vara att komma hem och sätta på sig torra strumpor efter en hel dag i fuktiga strumpor och stinkande gummiskor. Men på dagen tänkte jag aldrig på det.

Vi hade det bra. Vi lärde oss hålla balansen i en eka. Vi lärde oss hur vinden drar i ett segel, hur man gör med ett skot och hur båten kränger till när man girar mot vinden. Vi lärde oss att leva med havet och att akta oss när det blev kallt och farligt. Inget kan vara så inbjudande och skrämmande som havet. Det lärde vi oss.

Andra bloggar om: Intressant, barn, hav, vattenbryn

I min morfars fotoarkiv fann jag bilder från en backhoppningstävling 1904 i Slottsskogen i Göteborg. Man ser på hattgubbarna att det här var en stor tilldragelse. På en motionspromenad förra veckan fann jag till slut den så kallade Bragebacken längst söderut mot den klassiska Slottsskogsvallen. Jag tog bilder för att jämföra med morfars.

Backhoppning var en helt ny och mycket populär och publikdragande idrott. 1901 hölls den första tävlingen i ”backlöpning” i Göteborg i en provisorisk backe i Landalabergen. I mars 1902 invigdes Bragebacken. I Göteborgs Morgonpost kunde man dagen efter läsa:

“Ute i Slottsskogen låg snön i går hvit och grann. Täta folkmassor drogo dit, alla med backen som mål. På huvudvägarna ilade slädeckipagen fram under bjällerklang. Bärgshöjderna rundt om den nya skidbacken togos i besittning av skådelystna och nere på den stora åskådarplatsen böljade väldiga skaror. Det har nog aldrig varit så mycket folk samlat i Slottsskogen en vinterdag. Men så har ju vinteridrotten i en hast blifvit utomordentligt populär i Göteborg.  … Starten blåste startsignalen, musiken spelade upp, den förste skidlöparen tog fart utför backen, flög över stupet i ett huj — paff! — skidorna dunsade i backen och så bar det iväg utför och mellan de applåderande åskådarne. I denna täfling för göteborgare togs första priset af hr Albrecht Beck, GIF, före Einar Moe, GIF.”

Bragebacken blev snart för liten och snötillgången var dålig redan då. “Backlöpningen” flyttade till Hindås. Men till den stora Göteborgsutställningen 1923 byggdes backen om. Arbetslösheten gjorde det möjligt att utföra projektet som så kallat nödhjälpsarbete. Så växte en ny skapelse fram i nationalromantisk stil med läktare och torn i granitblock och järnsmide. Imponerande, men sällan använt för backhoppning. Numera ingår delar av backen som en del i frisbeegolfbanan.

Andra bloggar om: Intressant, backhoppning, Bragebacken, Slottsskogen, Göteborg

Min morfar Percy talar med sin äldste son 1917

För den som ger sig på att skriva om sexualitet finns bara tre positioner – moralpredikantens, upplysarens eller pornografens. Reglerna är mycket stränga. Om man tvekar att iklä sig någon av dessa roller gör man klokast i att avstå.

Jag har tidigare polemiserat mot moralpredikanter, som menat att sexualundervisning överhuvudtaget inte bör förekomma och känner mig därför manad att försöka igen.

Svt-programmet Skolfront har blottat att RFSU:s sexupplysare i grundskolan bland annat undervisar om sätt för att underlätta analsex. Som om analsex vore något självklart. Man häpnar över okänslighet inför uppgiften. Göran Skytte skrev en artikel i SvD 2009-10-24 och kritiserade detta. Skolfronts reportaget råkade vara från Almunge skola, där skolledare och lärare är högst anständiga personer. Det vet jag, för just där gjorde jag min allra sista termin. Jag blev själv ett ohjälpligt mobbningsoffer, när jag försökte stävja mobbning mellan elever. Alla försökte hjälpa till, men utan att lyckas. Något konstigt finns i den skolan – och i många andra skolor.

Att det råder oenighet inom personalen om förnuftet i att släppa in RFSU i niorna är jag säker på. Jag tror knappast att rektor visste att ”underlättande av analsex” skulle behandlas på lektionerna. Men hon är ansvarig.

Människan är en kulturvarelse. Man gör ofta som andra (eller som man tror att andra gör) för att inte känna sig utanför. Särskilt uppväxande människor känner detta social tryck starkt.

Som man ropar i skogen får man svar, säger man också. Det dolda men ändå tydliga budskapet är förstås att bland annat ananlsex är normalt, något som alla pysslar med. Men det är fel. Man kan leva ett helt långt och lyckligt liv utan att ha analsex en enda gång. Jag har aldrig haft analsex. Tanken är mig dessutom motbjudande. Problemet är att jag inte vill tala om detta, för att det kan verka som om jag vore för ett förbud eller något sådant. Men det är jag inte, för jag ser sexualiteten som en privatsak, som jag delar med ytterst få andra personer under mitt liv. Jag vet att jag inte är ensam om denna hållning.

Sexualiteten är så djupt rotad i personligheten att den inte enkelt låter sig diskuteras. Den hör till en människas innersta kärna och är därför knappt åtkomligt för vår trubbiga verbalitet. Därför blir sexsnack så ytligt och ömtåligt. Jag tänker på snigeln med sina horn som blixtsnabbt dras in vid minsta beröring.

Sexuella beteenden (”praktiker” som RFSU säger) som exponeras formar ungdomars föreställningar om sexualitet. Det får konsekvenser. Kanske inte de som man först kommer att tänka på; att ungdomar sexdebuterar tidigare och generellt ägnar sig åt allt vildare sexuellt experimenterande. Nej, det kan skrämma och stöta ut istället för att skapa kärlek, intimitet och gemenskap.

Sexualiteten är viktig, alltför viktigt för att ställas under marknadslagar och exponeras på ett okänsligt sätt.

Andra bloggar om: sexualundervisning, RFSU, Göran Skytte, Almunge skola

Tänker tillbaka på sommaren och livet. En regnig dag vandrade jag runt i det förvandlade paradiset; den högexploaterade bohusländska kustorten Mollösund. Jag gör det varje sommar. Nå, paradis har de nog aldrig varit annat än korta stunder om sommaren, då solen värmer, vinden smeker och solgnisttrande vågor svalkar lagom och gör att skinnet smakar salt och känns varmt och sidenlent.

En och annan urinvånare biter sig fortfarande fast. Mellan parkerade stadsjeepar av märket BMW, Lexus och Porsche Carrera hukar de små fiskarstugorna, numera med blankmålade fasader och fönsterbågar i färger man tycker passar. Kycklingult, kritvitt marin- och kalsongblått har ersatt grått, brunt, rostrött och dovgrönt.

Annat som skvallrar om den sociala omrörning som skett är att bofasta aldrig skulle placera en segelbåtsmodell i fönstret. Ännu mindre skulle de skruva upp flygande havstrutar i tung keramik på fasaderna. Möjligen skulle någon bofast hälla blomjord i en gammal järnmina från kriget och plantera petunier, eller helt sonika sätta en pelargon utanför dörren. Men aldrig keramiktrutar eller segelbåtsmodeller. Det är för stadsjeepmänniskorna.

Allt i Hemmet-idyllen döljer mycket, men den kan inte radera strukturen. Varför byggde man så tätt? Inte var det för att man önskade bo nära grannen. Varför står husen upphöjda på höga stenfötter på berget? Inte var det för att man sökte vacker havsutsikt. Och varför så nära vattnet? Inte för att man tyckte om salta bad. Nej, man trängde under sillperioderna ihop sig så nära en hamn som möjligt där fiskefångsterna kunde landas. Man var stenrik, alltså rik på sten, därför fick husen höga stensocklar. Sill och sten är dessa samhällens urnäringar. De gav strukturen.

På ett mycket oansenligt litet anslag utanför den inträngda ICA-butiken vid bryggan läser jag att hembygdsföreningen efterlyser gamla bilder från förr, som kanske kan ge en glimt av livet och arbetet då. Det klappar till i bröstet. Är det en slump att just jag, just nu, läser just detta lilla handskrivna meddelande? Jag som just går igenom min morfars gamla fotoarkiv, med bland annat många bilder från den tidiga sommargästtiden på tidigt 1900-tal i just dessa samhällen. Borde samla ihop bilderna och skicka dem. Men jag har inte adressen.

Mollösund 1917

Andra bloggar om: Mollösund, stadsjeep