Hittills har jag inte riktigt gjort klart för mig vad som är kärnfrågan i fallet med Johan Perssons och Martin Scibbyes fängslande i Etiopien. Å ena sidan är Etiopiens terroristlagstiftning och den i våra ögon farsartade rättegången kraftigt frånstötande. Men å andra sidan finns i skymundan ett svenskt fulspel med Carl Bildt som huvudperson.

För att orientera sig i fallet måste man nog tänka några varv till och fundera på vad som verkligen har (eller kan ha) hänt. Det finns en dold sida av historien som måste klarläggas.

Så här tror jag att det har gått till: Medan J & M planerade sin resa tipsades någon ”i närheten av” Lundin Oil om att två namngivna svenska journalister planerade att granska civilbefolkningens situation i skuggan av oljeutvinningen på plats i Etiopien/Ogaden. Någon från Lundin Oil var bevisligen inne på Martins hemsida och kunskapade om hans verksamhet. Informationen gick vidare till Etiopiska säkerhetsstyrkor, som lugnt kunde bevaka dem under förberedelsearbetet i Kenya och Sudan. Det var bara att vänta på att de skulle passera gränsen till etiopiskt territorium och knipa dem. Skjutandet omkring gripandet var säkert mest teater för att lättare kunna styrka ”terrorverksamhet”. Skjutandet upphörde så fort de gripits.

Etiopien införde en skärpt terroristlag några månader innan Johan och Martin startade sin resa. Den ökade risk som denna lag innebar var de antagligen inte medvetna om. Nå, omedelbart efter gripandet kommer Carl Bildts obegripligt korkade uttalande om att UD varnat för att resa till Ogaden. Därmed ger han i praktiken klartecken till Etiopiska regeringen att köra sin rättsprocess och fortsätta att fabricera bild- och filmbevis för att J & M stödde terrorstämplade ONLF.

Enligt Etiopisk lag är de nu terroristsympatisörer, vilket givit dem 11 års fängelse. Det kommer varken Sverige eller EU att kunna ändra på, varken på kort eller på medellång sikt. Det är till och med så att Sverige och EU bör visa respekt för Etiopiens självbestämmande och inte kränka deras nationella integritet genom att hota med sanktioner av något slag. Vi bör ha förståelse för att deras rättskipning ser ut på ett annat sätt än i vårt land, och inte slå oss alltför mycket för bröstet. Även Sverige har som bekant problem med sitt rättsväsendes trovärdighet just när det gäller ny antiterroristlagstiftning.

Jag vet att Martin är en varm anhängare av principen om alla staters rätt till nationellt självbestämmande, så han och Johan funderar säkert mycket på just det här. Etiopien är dessutom ett fattigt land med osäkra gränser. Ogaden är ett viktigt och oljerikt område som man krigat med Sudan om under lång tid. Det här är förstås den etiopiska regeringens viktigaste fråga, så i detta stora sammanhang är fallet J & M en liten spelbricka.

Det som är särskilt viktigt för oss är den svenska sidan av denna affär. Här framträder ett antal viktiga frågor. Hur har svenska oljeintressen bidragit till att stoppa J & M:s arbete? Hur agerar svenska oljeintressen i Ogaden? På vilket sätt utnyttjar dessa oljeintressen Etiopiens nödsituation för att kapa åt sig av oljerikedomarna? Vilken roll spelar svenska UD som vägröjare för oljebolagen (genom informella kontakter via sin chef)? Dessa vill jag först och främst ha belysta.

Under rådande omständigheter bör därför J & M undvika strid med Etiopiens regering genom att acceptera sin dom och söka nåd. Det är bästa sättet att få hem dem och så småningom få upp de viktiga frågorna på den inrikespolitiska agendan.

Viktiga artiklar: Bengt Nilsson i DN 2011-12-28, Sven Britton i SvD 2011-12-27 och Dagens Media 2011-12-30 Schibstedt är tvärt emot vad jag skriver ovan.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Carl Bildt, Etiopien, Johan Persson, Lundin Oil, Martin Schibbye

De dömdes skyldiga, men efter den lägsta straffsatsen på 11 år. Det kan som Karin Schibbye, Martins mamma, säger kanske tolkas som en signal om att efter en nådeansökan få en snabb frigivning. Men säker kan man inte vara. Jag inbillar mig att om den svenska regeringen agerar bestämt nu kan de få reda på om ovanstående signal är rätt uppfattad. Att Johan och Martin söker nåd med en snabb frigivning som följd ligger rimligen i både den etiopiska och den den svenska regeringens intressen. Sverige och Carl Bildt kan visa på handlingskraft och Etiopiens regering får ”de oskyldiga” att acceptera domen – och i princip erkänna att det inte var journalistik de utövade i Ogaden.

Alternativet att överklaga är förstås mycket mer osäkert för dem själva och för de anhöriga. De tänker säkert att det ligger i båda regeringarnas intressen att killarna söker nåd. Hur långt är de personligen beredda att gå för att försvara yttrandefriheten och rätten att få rota i Lundins affärer med Etiopien? Det måste de bestämma själva och vi måste respektera deras beslut. Vad de än gör ska de undvika misstaget som Jan Guillou och Peter Bratt gjorde efter första IB-domen, att gå skilda vägar. Ett gemensamt beslut är det bästa under alla omständigheter.

Ur kampen för yttrandefriheten:s perspektiv vore förstås ett överklagande välkommet. Opinionen för deras hittills förda linje är mycket stark och borde rimligen även innefatta den svenska regeringen. Inte minst på grund av de nio miljarder i svenskt bistånd sedan 1973 som gått till demokratiuppbyggnad just i Etiopien.

Karin Schibbye ställer också en mycket viktig fråga i intervjun ovan. Hur kan det komma sig att Johan och Martin fastnat, medan andra journalister som åkt fast på liknande sätt varit frisläppta efter 14 dagar? Det kan man som sagt fundera på.

Läs även i dagens AB Demonstration utanför Etiopiens konsulat och Gunnar Bergdahl i dagens HD Tragedin i Etiopien

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Johan Persson, Martin Schibbye, Carl Bildt, Karin Schibbye

… förhördes idag i rättegången i Addis Abeba. I SvD (Brännpunkt) skriver idag ett antal publicister att det måste bli en friande dom.

”För den svenska regeringen skulle en fällande dom innebära ett bakslag för det egna diplomatiska arbetet, likväl som ett bakslag för regeringens vilja att prioritera press- och yttrandefrihet i det utrikespolitiska arbetet. Sedan Persson och Schibbye fängslades i början av juli har regeringen hållit en mycket låg profil i ärendet och Carl Bildts första kommentar gick ut på att det var olämpligt av två journalister att resa till Ogadenprovinsen.”

Hur det går är avgörande för Johan och Martin personligen. Men oavsett utgången kommer regeringen och Carl Bildt att få det hett om öronen. Blir de fällda kommer också domen att falla hård mot regeringen och Bildt. Och, blir de friade – vilket jag ännu utgår ifrån – kommer historien om Lundin i Ogaden, som inte blev skriven i somras att bli skriven av Johan och Martin och av många andra. Det ser vi fram emot.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Johan Persson, Martin Schibbye, SvD Brännpunkt

Medieuppmärksamheten omkring de fängslade journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye har nu dragits in på ett sidospår. Medienra i Sveriges Radio P1 lät igår Johan Hakelius svara för sig angående krönikan han skrev i Affärsvärlden 2011-11-15. Därmed har han lyckats växla in frågan på det sidospår som är så skadligt för opinionstrycket mot att få ett litet fönster öppnat mot det som sker i Ogadenprovinsen i Etiopien.

Ett annat fönster som verkar svårt att få upp på glänt i Sverige är det mot det inre av Indien. Det är fråga om fattiga människor som vägrar anpassa sig till den pågående så kallade utvecklingen i Indien. De motsätter sig folkfördrivning och skogsskövling.Hundratusentals människor har fördrivits. Eftersom de lever inne i Indiens djungelområden kan de inte nå ut till världsopinionen på det vanliga sättet – demonstrera mitt i storstäderna framför mediernas kameraögon. Nej, de befinner sig utanför mediernas kameravinklar helt enkelt. Därför har de tvingats att ta till vapen och startat krig mot den indiska staten. De slåss för sin överlevnad.

Om detta har Arundhati Roy skrvit och talat. Hon är nu åtalad för sin öppet uttalade solidaritet med dessa kämpande människor. De leds av de så kallade naxaliterna som ser sig som maoister. Även Jan Myrdals senaste bok Röd stjärna över Indien handlar om ett besök hos dessa människor. Läs mer om det här på den nystartade hemsidan Indiensolidaritiet.

Varför intresserar sig så få för att upplysa medieskuggan i Ogaden och i Indiens djungelområden? Jo, för att de som leder opinionsarbetet runt det här kan beskyllas för antingen kommunism eller maoism.

Alltså, anlofiler och andra kolonialismblinda lirare som Johan Hakelius tillåts sätta skygglappar på våra medier, på det att ingen skugga ska falla över Bildts, Lundins och andras folkfördrivande affärer.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Johan Persson, Martin Schibbye, Carl Bildt, Johan Hakelius, Ogaden, Arundhati Roy, Jan Myrdal, Indiensolidaritet, naxaliter, maoister, kommunister

Nu hettar det till omkring journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye som sitter fängslade i Etiopien. Johan Hakelius skrev en krönika i Affärsvärlden häromdagen där han berättar vad han hört skvallervägen om Martin Schibbye. Smålandsposten hänger på idag med en artikel Den fängslade revolutionären där man upprepar för sin läsekrets exakt vad Hakelius redan berättat.

Att: Martin Schibbye varit redaktör för tidning Rebell, som ges ut av KP:s ungdomsförbund RKU (Revolutionär Kommunistisk Ungdom). Sedan radar han upp en rad demokratiskt tveksamma punkter i RKU:s politik och summerar till slut storsint att även sådana rötägg ska slippa fängslas för terrorism. Hakelius spelar indignerad över att ingen berättat det här. Som om det på något sätt skulle ha med saken att göra. Vad Johan och Martin har för politiska åsikter i allmänhet är fullständigt ovidkommande. Det är förstås därför som journalistkåren hittills avhållit sig från att skriva om det här.

Tänk om man skulle börja ifrågasätta våra mest uppburnas demokratiska pålitlighet på grund av ”kommunistiska lik” i garderoben. Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund, bankdirektör Klas Eklund, chefen för Sveriges kontor i Afghanistan Anders Fänge och departementsrådet Katarina Engberg är några jag genast kommer att tänka på. De hade alla ett ungdomligt engagemang i ”Kommunismen”. Själv hade jag också ett par år i det maoistiska SKP.

Den där krönikan skrev förstås inte Hakelius av något annat skäl än att reducera stödet och sympatierna för Johan och Martin. Nej i praktiken stöttar han Carl Bildt i hans allt känsligare position. Det är inget annat än McCarthyism.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: McCarthy, Martin Schibbye, Kommunism, Johan Persson, Johan Hakelius, Carl Bildt

Johan (t.v.) och Martin på jobbet (Bilder uppsnokade på facebook)

Jag citerar vad Maria Küchen skrev på facebook idag:

”Johan Persson (fotograf) och Martin Schibbye (skrivande journalist) sitter fängslade i Addis Abbeba sedan 1 juli i väntan på rättegång för påstådda terrorbrott. De tog sig in i Ogaden, en provins som stängts för omvärlden av diktaturregimen i Etiopien, för att journalistiskt kartlägga omständigheter kring oljeutvinning och människorättsbrott. Föreställningar har cirkulerat att de skulle vara gerillaromantiker som själva ansvarslöst försatt sig i en ohållbar situation; jag vill understryka att detta inte stämmer. Båda dessa publicister är seriösa och meriterade, Schibbye har bidragit med text i en rad tidningar från Svenska Dagbladet och ETC till Socialpolitik och Filter, Johan Persson tillhör bildbyrån Kontinent och belönades 2011 med en av Årets Bilds utmärkelser för sin dokumentation av nynazism i Kalifornien. Oron är just nu stor för deras framtid, bifogar här länkar från Journalistförbundets ordförande Helena Giertta, Publicistklubbens Ulrika Knutson och Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson.

Det är bra att försöka skapa ett brett medvetande i Sverige till stöd för Schibbye och Persson. Deras trångmål angår i högsta grad även skönlitterärt skrivande eftersom de drabbats av den fria skribentens totala utsatthet; ingen redaktion betalar deras rättegångskostnader, ingen arbetsgivare ligger på för att få dem fria. Schibbyes och Perssons dilemma är därmed i högsta grad det fria ordets, det vill säga: Deras sak är vår. Vad Etiopiens regering gör, är att medvetet skrämma skrivande från att i framtiden ge sig in i Ogaden där rapporter antyder att människorätten kränks systematiskt. I riksdagen har representanter för (kd), (c), (v) och (mp) lyft frågan och understrukit att det är bråttom. Rättegången mot Schibbye och Persson börjar i Addis Abeba 18 oktober; får vi inte hem dem innan dess är risken betydligt större att de blir kvar i etiopiskt fängelse mycket länge.

”Utrikesdepartementet hanterar detta som vilket annat konsulärt ärende som helst och då täcks inte kostnaderna för advokat. För att garantera att Martin och Johan får en så bra rättslig hjälp som möjligt i ett land som är rättsosäkert startar vi den här insamlingen”, säger Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan gränser. ”Eventuellt överskott från insamlingen ska användas till stöd för andra journalister som behöver rättslig hjälp när de arbetar utomlands. Donera pengar genom att betala in på bankgironummer 5567-3818, betalningsmottagare Reportrar utan gränser. Märk inbetalningen Johan och Martin. ”

Jag har satt in 500 kr idag. Meddela i en kommentar om du har satt in pengar, eller om du tänker göra det – som en uppmaning för andra att följa våra exempel.

På fib.se kan du följa i stort sett allt som skrivits i svensk press om Johan och Martin den senaste tiden.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Johan Persson, Martin Schibbye, fängslade journalister, Etiopien, Carl Bildt

Glädjemarsch i Göteborg efter Norges befrielse, 7 maj 1945 (Foto: Percy Lundwall)

Har just läst Yvonne Hirdmans bok Den röda grevinnan, som i långa stycken behandlar tiden i Tyskland mellan de två så kallade världskrigen – Weimarrepublikens tid. Visst har jag läst om denna tid och hört ekona från de heta striderna bland de demokratiska krafterna (inklusive vänstern) då  – om vem som stod för det största sveket i kampen mot den framväxande nazismen. Men aldrig tidigare har jag förstått hur svårt det var, hur oförsonligt vapnen och orden slungades i dessa strider och hur slumpartat det ofta var i vilket av de demokratiförsvarande lägren man kunde hamna. En överväldigande majoritet ville stoppa nazisterna. Men den oförsonliga splittringen blev den perfekta jordmånen för Hitlers triumfatoriska framgångar som i sin tur ledde till miljontals människors död. Det borde inte ha skett!

50 år senare, i vänsteruppsvinget på 1970-talet, då även jag började tänka politiska tankar, blev begrepp som stalinist, trotskist, tendensfrihet, fraktionering, anarkism, socialfascism, folkfront och enhetsfront åter vattendelare inom vänstern. Jag hamnade av ganska slumpartade skäl bland dem som var fientligt inställda mot allt som kunde kallas trotskism, anarkism och fraktionsfrihet. Det var varken djupgående studier eller intellektuella överväganden som vägledde mig, utan snarare sympatier och antipatier för personer i de olika lägren. I Vietnamrörelsen fanns alla samlade men jag fångades in i den kulturströmning som manifesterade sig i Folket i Bild/Kulturfront och blev därmed antitrotskist och enhetsfrontsförkämpe. Att jag därmed i någon mening reproducerade Kominterns (Stalins) politik från 30-talet hade jag ännu ingen aning om.

En annan tung politisk faktor komplicerade saken ytterligare. Samtidigt som vi alltså förde den gamla Komminternlinjen så var vi vitglödgade Sovjetmotståndare. Vi hade gjort upp med Sovjetkommunismen (dock ej med Lenin och Stalin) och blivit Sovjetkritiska i samma mening som man tidigare främst varit USA-kritiska,  protesterade intensivt mot både invasionen av Tjeckoslovakien och Afghanistan och försvarade alla staters rätt till självbestämmande i sann FN-sk folkrättsanda. Vi såg då Sovjets (Warszawapaktens) framstötar i olika delar av världen som det mest hotfulla. De organiserade kommunisterna bland oss hade dessutom en enkel analys som förklarade att Sovjet övergått från Kommunism till Socialimperialism, vilken var minst lika farlig som kapitalismens (läs USA:s) imperialism. I utrikesfrågor sjöng vi pinsamt unisont med Kina. Vi var frivilligt fjärrstyrda skulle man kanske kunna säga. Dock, i det globala spelet vet jag fortfarande inte om vi var bättre eller sämre än någon annan i dessa avseenden.

Att striderna inom vänstern på 70-talet i väsentliga delar var ett 40-50 år gammalt eko från Weimarrepublikens dagar var jag alltså dåligt medveten om. Först efter murens osannolika fall 1989 då gamla spöken – dolda under det kalla krigets tunga täcke – kommit loss, komplicerades min bild på allvar av vad som hänt. Balkan, Baltikum, Kaukasus, Mellanöstern, Indien, Kina – och nu senast Arabvärlden – illustrerade komplexiteten genom att börja sina mer eller mindre smärtsamma rörelser mot något nytt. Dessutom visade sig EU allt tydligare vara ett fiasko, både politiskt och ekonomiskt. USA är idag uppenbarligen på dekis och helt ekonomiskt beroende av Kina.

Världen håller på att vändas upp och ner. Det kalla krigets olika förklaringsmodeller har tappat sin relevans. Men! Kapitalismen (demokratin) har inte kunnat skapa välfärdsstater åt alla. Ingen tror heller längre att miljökris, energikris och finanskris kommer att lösas av den fria marknaden. Och! Kommunismen är och förblir en återvändsgränd.

Så, den komplicerade värld, som de stora politiska elefanterna trots allt skapat, förvaltas nu mycket illa av de ”demokratiskt förtroendevalda”. Systemet har i världsmåttstock förlorat i legitimitet. Ingen inom den etablerade politiska sfären har svar på de stora frågorna. Greklandskrisen, finanskrisen och USA:s ekonomiska kris är tydliga exempel. Lägg därtill västvärldens oljehungriga ”humanitära krig” och bristen på stringens framstår ganska klar. Här finns en vidöppen dörr att kliva in i och slå rakt mot demokratins hjärta.

Så långt kommen i mina politiska sommarfunderingar så kliver en (eller ett par) galning-/ar in genom denna dörr och skjuter och spränger vilt omkring sig bland oskyldiga och försvarslösa människor. Skälen är uppenbart politiska och han förmår på några timmar döda 92 människor. Det sker dessutom nästgårds, i det välmående och fredliga landet Norge.

Den som gör sånt är förstås förvirrad, men inte en obegriplig alian. Det finnas många med liknande politiska tankemönster där ute i våra yttrandefrihetliga samhällen. Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna drar till sig många av dem, men de är mycket noga med att hålla rent från de uppenbart förvirrade. Den organiserade högerextremismen vinner på det som nu sker.

I webbtidningen Nationell idag (ND) skriver man 2011-07-23:

”En massaker som denna hade varit otänkbar i ett fungerande folkhem som tar hand om alla sina medlemmar och där det finns en gemenskap. Det är bara i ett splittrat liberalt samhälle som människor kan leva isolerat och avskärmat från gemenskapen – det som liberalerna kallar för ”frihet” – och som är en förutsättning för att en galning ska kunna bygga upp en låtsasvärld i vilken dylika dåd är motiverade.”

Jimmy Åkessons uttalande samma dag är kort och till förväxling likt Fredrik Reinfeldts.

Det här mönstret – att extremister bombar och skjuter oskyldiga varpå de etablerade förfasar sig – är välkänt sedan länge. I den Röda grevinnan läser jag om den så kallade Scheringeraffären 1930 i Tyskland. En förvirrad ung nazist (senare avhoppad till KPD), Rickard Scheringer (tidigare dömd bör bombförsök) hade tillsammans med några sammansvurna försökt skapa en nazistisk folkarmé ”för nationell befrielse” – för störtandet av den ”dekadenta” republiken. För detta dömdes de i en rättegång på hösten 1930 till korta fängelsestraff. I rättegången vittnade Adolf Hitler själv mot Scheringer & Co och svor att aldrig gripa makten i Tyskland med våld. Han hade då redan segervittring och jordskredssegern kom också 1933 – i fria val.

En annan förvirrad ung man (uttalad antinazist) var Marinus Van der Lubbe. I sin förtvivlan över att varken kommunister eller socialister gjorde uppror när nazisterna fick makten 1933, kände han sig tvungen att själv gripa in. Varför han valde att tände på i just riksdagshuset är oklart, men att han därmed hjälpte nazisterna att befästa sin makt är solklart.

Alltså: I orostider gror underliga idéer och udda existensers förvirrade tankar får näring. I många europeiska länder är för närvarande med all säkerhet demokratin på väg mot en långsam upplösning. Det som hände i Tyskland på 30-talet är förmodligen för närvarande sakta på väg att hända i hela Europa simultant. Vilka politiska krafter kan idag enas runt det mest grundläggande (kultur, yttrandefrihet och fred) i en värld där demokrati ska ha en chans? Det finns all anledning till oro …

Läs också Prableen Kaurs upplevelser från dramat på Utöya

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Den röda grevinnan, Hitler, Norgeattentaten, högerextremism, Hitler, Scheringeraffären, Stalin, Trotsky, Van der Lubbe, Weimarrepubliken, Yvonne Hirdman

Biskop Eva Brunne, t.v. och Härnösands biskop Tuulikki Koivunen Bylund i prideparaden 2009 (Bilden tagen från QX, "Sveriges största Gaynyhetssajt")

Biskop Eva Brunne är säkert en bra människa. Men en mogen och klok person ska naturligtvis kunna bortse från personliga antipatier mot politiska grupperingar i sin tjänsteutövning som biskop, särskilt om man ska hålla predikan för riksdagsmännen inför riksdagens öppnande.

I sin predikan i Storkyrkan gjorde hon ett misstag. Hon apostroferade en grupp nyinvalda riksdagsledamöter (som hon personligen ogillar) och pekade med hårda ord indirekt ut dem som diskrimineringsbenägna i största allmänhet. Det blev trots försvaret av människovärdet till ett angrepp på vår demokrati. Eller annorlunda uttryckt, ett officiellt angrepp på drygt 300 tusen väljares personliga val. Hur de utpekade valde att reagera kan diskuteras. Men att biskop Eva Brunnes formuleringar var politiskt omogna och olämpliga framstår för mig som helt klart.

De flesta i pressen försvarar henne. Den enda avvikare jag hört är den konservativt kyrklige Göran Skytte. Resten skrattar åt SD-ledamöterna som tågade ut och menar att de på så sätt avslöjade sig själva. Det kan emellertid lika lätt beskrivas som att de faktiskt kände sig kränkta av biskopens sammankoppling av demonstrationerna mot SD:s inträde i riksdagen dagen innan med det självklara påpekandet om alla människors lika värde.

De olämpliga orden i predikan som få citerar är:

”I går kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism …”

Många fler människor än de drygt 300 tusen SD-väljarna förstår att det är SD hon menar. Därför stärker det SD:s ställning och ger dem än mer sympatier.

För övrigt anser jag att det faktum att riksmötet öppnas med en gudstjänst i Storkyrkan är en anakronism, en kvarleva som borde ha avskaffats samtidigt som riksdagsarbetet moderniserades på 70-talet. Inte för att alla traditioner är av ondo, utan för att det som kan störa demokratins utveckling förstås bör reformeras.

Till sist: Varken Sverigedemokraterna eller biskop Brunne deltog i demonstrationen i lördags mot att svenska soldater skjuter för att döda fattiga motståndsmän och kvinnor i Afghanistan. Vems människovärde är det man egentligen värnar?

Läs också: DN idag, DN 2010-10-07, SvD 2010-10-07, Aftonbladet 2010-10-06, Aftonbladet 2010-10-06

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Brunnes predikan, Eva Brunne, Tuulikki Koivunen Bylund, Göran Skytte, Sverigedemokraterna

Jimmie framför ett "svenskt" kulturlandskap (klippt från SD:s hemsida). Obs! den röda näsduken.

Sverigedemokraterna (SD) har lockat 5,6 procent av de röstande och därmed erövrat 20 mandat i Sveriges riksdag. Orsaken till deras framgång tvistar nu resten av det politiska Sverige om.

Att SD har sina rötter i öppen rasism råder det ingen tvekan om. Men det faktum att de påstår sig ha skakat av sig det arvet gör att de inte längre kan avfärdas som rasister. De säger sig inte heller vara främlingsfientliga eller emot islam, bara emot invandringspolitiken och vissa muslimers barbariska kultur. Många andra partier har förresten också sina lik i garderoben – ur sina motståndares perspektiv, men det fungerar inte längre som argument i den dagspolitiska debatten.

På flera platser i landet, bland annat här i Uppsala, demonstrerade man igår mot främlingsfientlighet och rasism med anledning av att SD kommit in i riksdagen. Vem riktar sig dessa demonstrationer emot? Mot SD:s toppskikt som på det här sättet ska förstå att de är illa omtyckta? Mot de drygt 330.000 som röstade på SD för att de hjälpte in rasisterna i riksdagen? Mot de övriga partierna för att de inte bekämpat SD tillräckligt effektivt före valet? Allt är mycket oklart utom att demonstranterna själva ogillar främlingsfientlighet och rasism. Men det gör å andra sidan 98% av Sveriges medborgare, vilket alltså inte är särskilt uppseendeväckande.

Mycket har skrivits om SD:s genombrott. Någon påstod att SD:s framgång kan förklaras med att man lyckats koppla ihop främlingsfientlighet (kritik av invandringspolitiken) och det allmänna missnöjet med skrotningen av det mesta som folkhemmet stod för. Jag tror att det ligger mycket i det.

Denna skrotningsprocess har pågått länge. Landsbygden har avfolkats och förbuskats, kulturpolitiken har blivit svårbegriplig, ungdomsarbetslösheten har stigit, anställningstryggheten har urholkats, EU-lag går före svensk lag, grundskolan och sjukvården och hemtjänsten och bilprovningen och SJ och posten och apoteken och elen … har släppts ut på den ”fria marknaden”. Och! invandringspolitiken har misskötts. Till och med värnplikten, alliansfriheten och neutraliteten har avskaffats och man har skickat ut svenska soldater i krig på Natos sida. Alltsammans har skapat enorma vinster för några få men komplicerat och fördyrat livet för de allra flesta. Alla partier har medverkat – utom SD.

På vänsterkanten har man det extra svårt. Å ena sidan är man i sak överens med SD om att skrotningen av folkhemmet gått för långt. Å andra sidan kan man inte ens diskutera invandingspolitiken i termer som kan accepteras av SD. Ingen beröring med rasister! är ryggmärgskänslan som styr. Angreppen på SD:s rätt att framträda och att yttra sig gynnar bara SD och missgynnar vänstern. Yttrandefriheten sitter nämligen djupt i den hunsade människan.

Borgerliga partiers försök med olika förslag i SD:s anda; burkaförbud, hårda asylregler, kritik från verklighetens folk mot kultureliten och annat, genomskådas av de flesta av de missnöjda som politiska finter, gynnar alltså också SD och missgynnar övriga partier.

Ja, de gamla partierna har verkligen arbetat hårt för att skapa detta stora utrymme för ett missnöjesparti i Sverige. Det finns sannerligen anledning till missnöje och oro. Hur de än försöker ta itu med problemen så får de skit på sina händer. Som man bäddar får man alltså ligga. Läget är allvarligt, men det har det varit länge.

…………..
Följande artiklar rekommenderas: Anders Johansson i Aftonbladet, Peter Ekström i Kulturdelen, Stig-Björn Ljunggren i Piteåtidningen, K-G Bergström i Expressen och Jan Guillou i Aftonbladet

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: borgerliga partierna, Sverigedemokraterna, valet 2010, vänstern

Efter publiceringen av memoarerna exploderade pseudoskandalen om att Jan Guillou varit KGB-agent. Det blev ett herrans liv. Ja, till och med själva föremålet var uppenbart skakad av Expressens våldsamma angrepp.

Jag läste inte Expressen, utan följde endast TV-nyheter, min morgontidning UNT och läste här och där på nätet. Även jag blev lite oroad första dagen. Kunde det vara så att Guillou verkligen jobbat för KGB? Det verkade otroligt, men man hade ju funnit dokument som i svart på vitt bekräftade att han fått betalt för att utför tjänster åt KGB:s man i Stockholm, Jevgenij Gergel.

Efter att ha lyssnat på Guillous egna förklaringar i TV och läst i tidningar klarnade bilden. Hans närmaste arbetskamrat på FiB-aktuellt, Arne Lemberg, hade anmält honom till SÄPO 1967. De hade tillsammans försökt nästla sig in i KGB för att avslöja dess verksamhet i Sverige, men Lemberg hade drabbats av samvetskval. Det hela föranledde inga åtgärder från SÄPO, vilket var bevis nog för mig.

Pocketutgåvan av memoarerna har nu kompletterats med ett nyskrivet avsnitt på 85 sidor om ”KGB-skandalen”. På grund av Expressens exempellösa behandling (55 sidor enligt Guillou), som gav enormt genomslag i  medievärlden, blev denna randhändelse enligt Guillou nu till en storfight mellan Expressen och Guillou. Något förvånande anmälde han Expressen till Pressombudsmannen – Yrsa Stenius, som först uttalade si i för Guillou positiv riktning och sände därefter ärendet vidare till Pressens Opinionsnämnd. Fighten slutade med ett antiklimax. Expressens rubrik som påstod att Guillou varit betald ”Sovjet-agent” ansågs av nämnden – efter Expressens långa invecklat motsägelsefulla inlagor – inte som en anklagelse för att han skulle ha varit spion. Därmed friades både Expressen och Jan Guillou.

Guillou argumenterar väl för sin sak och påvisar effektivt hur tunn tråd Expressen spunnit ihop denna härva av. Det enda de hade var Lembergs SÄPO-anmälan och Guillous egna uppgifter. Skildringen av själva drevets dynamik adderar en ny dimension till historien och blir till en helt ny skandal. Att hålla nerverna i styr, svara rakt och sant på alla dumma frågor, att inte göra någon ”Freivaldare”, att inte i sin ilska köra för fort mellan Stockholm och Östhammar, att kort sagt inte öppna för blottor eller som ”sargat byte” lämna några blodspår, är mycket svårt. Det är mycket bra beskrivet och man kan förstå hur pressande det kan vara. Hela hans yrkesheder stod faktiskt på spel.

Tanken att hela IB-affären egentligen var ett beställningsjobb för Sovjets räkning – för att avslöja Sveriges spel under täcket med USA och CIA emot Sovjet – framfördes faktiskt på fullt allvar. Hade denna historieskrivning kunnat göras en smula rumsren hade det också kunnat påverka synen på hela det svenska politiska 70-talet. Jag tror Guillous kompletterande 85 sidor är mycket viktiga för framtiden.

En liten invändning mot Guillous beskrivning framför Stefan Lindgren på sin blogg. Att Gergel skulle ha ”härjade runt bland FNL-arna, eftersom KGB var [ju] besatt av tanken att FNL-rörelsen var maoistisk” (sidan 474) är helt fel enligt Lindgren. KGB härjade aldrig runt i FNL-rörelsen påstår han och ger intressanta argument för den saken. Jag har svårt att bedöma vem som är mest trovärdig, men även Jan Guillou slarvar nog med sina slutsatser ibland och han klagar faktiskt många gånger helt ärligt över sitt bristande minne.

Men hans övergripande bild är trovärdig. Guillou drivs av ärliga uppsåt.

Nutidshistoria med Jan Guillou, del 1
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 2
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 3

Läs även: Expressen 2010-08-16, Sydsvenskan 2010-07-21

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Jan Guillou, memoarer, Jevgenij Gergel, Arne Lemberg, Stefan Lindgren, KGB, FNL-rörelsen, Expressen