Category Archives: yttrandefrihet

Bokcitat

Publiceringsdatum by
4
suckers_520

Grillkolskrift i ett vindskydd vid Assjösjön

”Han började med att konstatera att avregleringen av etermedia i slutet av åttiotalet hade givit upphov till deras nuvarande situation. När dammluckan väl hade öppnats på politikernas order hade landet på bara några år dränkts i en informationsflod utan dess like. Alla dessa tusen och åter tusen nya sändningstimmar i radio och teve (för att inte tala om internet som inte av en slump föddes samtidigt) måste ju fyllas med något. Och inte bara fyllas, de olika formaten måste ju också synas och märkas för att dra åt sig reklampengar och publik. Så påbörjades den negativa spiralen rakt ner i det offentliga helvetet. Ingenting var längre heligt. Ingenting var längre privat. För att märkas måste aktörerna på samma gång vara högljudda och intimiserande, provocerande och bevekande. I detta vulkaniskt inflatoriska mediauniversum gick allt finstilt under. Vad som fanns kvar var en gigantisk exhibitionistisk dumhetsdyrkan, klonade åsikter, etik i upplösning; en djupt degenererad värld.”

Visst är det välformulerat? Pessimistiskt ja, men ganska sanningsenligt. Det står på sidan 367 i pocketutgåvan, men vem är författaren, och vad heter boken?

Bloggportalen Intressant Andra bloggar om: ,

Vilks eller Feiler?

Publiceringsdatum by
11
vilks-ship-to-gaza_520

Lars Vilks skymmer Feilers Ship to Gaza

Minns ni Dror Feiler och Gunilla Sköld Feilers installation Snövit och sanningens vansinne, som visades 2004 på Historiska museet. Temat upplevdes så provocerande av israeler att det saboterades av såväl privatpersoner som Israels dåvarande ambassadör Zvi Mazel. Då underordnade sig alla makthavare demokratins grundregler om konstens frihet – trots Israels krav på ett ingripande.

Fallet Vilks är i princip ett parallellfall. Nu provoceras en grupp människor (muslimer) av konstverk och kräver myndighetsingripanden. Även nu underordnar sig alla makthavare demokratins grundregler och några krav inskränkningar därifrån är knappast att vänta på kort sikt med anledning av detta. Det är bra.

Samtidigt pågår den viktiga humanitär aktionen Ship to Gaza för att peka på det orimliga i Israels behandling av 1,5 miljoner palestinier i utomhusfängelset Gaza. Dror Feiler är svensk talesperson för detta projekt. Just nu är han, Mattias Gardell, Henning Mankell m fl. på väg med fartyget Sofia till Gazas vita och – enligt folkrätten – fria strand med fredliga förnödenheter till de blockerade Gazaborna.

Vems ärenden springer de svenska islamisterna i denna fråga? Jag talar då inte om de 99,9 procenten svenska vardagsmuslimerna, utan om just den lilla promillen välartikulerade islamister och deras svensknationella svans (Omar & Co). De kräver polisingripanden mot fria föreläsningar av islamkritikern och konstmystikern Lars Vilks och de tror sig ha vunnit en seger när de lyckats provocera andra mindre svenskverbalt skolade muslimer att skapa en sådan oreda att föreläsningen stoppades. Vems ärenden springer de idag?

Deras konstiga position är ett resultat av en djupgående och synnerligen kontraproduktiv motsättning inom den svenska solidaritetsrörelsen för Palestina. Efter att de så kallade ”antisionisterna” (Omar, Wilhelmson, Lindqvist m fl.) startade eget efter att ha missslyckats med att rensa palestinarörelsen från sionistiskt (judiskt) inflytande, blev det naturligt att kritisera bland annat Dror Feiler och andra för deras engagemang i JIPF (Judar för Israelisk-Palestinsk Fred) och kalla dem sionister. Nu hotar sionisterna i Israel den humanitär aktionen för Gazaborna medan de svenska ”antisionisterna” kritiserar Palestinagrupperna och JIPF, som ligger bakom Ship to Gaza-projektet för att gå Israels ärenden. Bingo!

Medan ”antisionisterna” sätter dagordningen för den svenska debatten genom att stoppar fria föreläsningar och kräva inskränkningar i yttrandefriheten kan Israel i lugn och i relativ mediaro planera sitt ingripande mot Ship to Gaza-projektet.

Min slutsats blir att Lars Vilks konstigheter själ medieutrymmet och underlättar för Israel & Co att fortsätta sin skamliga behandling av palestinierna i Gaza. Omar & Co fungerar som Israels nyttiga idioter. Hade de inte gjort det frivilligt hade Israel uppfunnit dem. Och Vilks konstigheter väger konstnärligt sett fjäderlätt jämfört med Dror Feiler och Gunilla Sköld Feilers installation Snövit och sanningens vansinne.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

Hundslagsmålet del II

Publiceringsdatum by
13
vilksforelasningen_520

Bild ur UNT:s video

Vad hände egentligen häromdagen när Lars Vilks skulle hålla föreläsning om konst och yttrandefrihet på Uppsala universitet? Det har gått en tid och man börjar kunna urskilja ett mönster. Det finns två videofilmer på UNT:s hemsida. Den ena är en redigerad kort med kommentarer som koncentrerar sig på själva tumultet. Den andra är hela skeendet i salen som varade ungefär 25 minuter utan kommentarer, som ger en nyanserad bild av vad som verkligen hände .

Halva salen var fylld med från början upprörda muslimer, som tidigare känt sig kränkta av både rondellhundar och annat från Lars Vilks produktion. När Vilks efter tio minuter visade en videosnutt av en holländsk konstnär, föreställande nakna bögar med profetmasker, rann det över för några. Skrik för att störa, någon försökte rent fysiskt hindra Vilks fortsatta framförande. Man kan säga att de kränkte hans yttrandefrihet. Den saken är glasklar. Visserligen var upprördheten stor, men våldsinslagen var mycket begränsade. I huvudsak gjorde polisen sitt nödvändiga arbete med lugn och behärskning. Men medierna skildrade det som ett ”hundslagsmål”.

Frågan om vem som är boven i detta drama återstår alltså.

Yttrandefriheten gäller alla medborgare – även Lars Vilks alltså. Men alla är även skyldiga att visa respekt för och inte skada andra medborgare. Grundlagen sätter vissa gränser för yttrandefriheten, hets mot folkgrupp till exempel. Möjligen kan de maskerade bögarna prövas i efterhand mot den lagen. Jag utgår för enkelhetens skull från att det Vilks framförde var lagligt.

Var hans budskap rätt och angeläget och därmed politiskt/moraliskt försvarbart? Den frågan är ur ett medborgarperspektiv helt nödvändig. Bloggaren Ehsan utvecklar det här på ett intressant sätt.

Vilks motiverar sin provokativa konst med att han vill testa yttrandefrihetens gränser. Något politiskt/moraliskt ansvar känns han inte vid officiellt. Men ibland läcker han. Peter Kadhammar käkade lunch med honom på serveringen Skafferiet i radiohuset efter Jihad Jane-historien och skrev om detta i Aftonbladet i mars. Då blottade han sin dolda agenda, sitt moraliskt/politiska syfte:

”Misstaget är att man proklamerat det mångkulturella samhället. Kan man integrera muslimer på ett bra sätt? Man har ingen idé om hur man ska integrera dem. Det kan uppfattas som om det är för många muslimer eftersom man inte vet hur man ska ta hand om dem. … Man säger att allt är tillåtet i konsten. Men det är vänsterperspektivet som är dominerande. Du kan inte angripa islam och indirekt muslimer eftersom de, i likhet med vänstern, är emot USA. Du får inte ge dig på Palestina och muslimer. Du ska vara kritisk mot USA. Du ska vara öppen mot queer och olika minoriteter. Man har den agendan och följer den slaviskt. Konstvärlden är inte så öppen som den låtsas. De människor som försvarar muslimer som svag grupp kan du räkna med tillhör Socialdemokraterna och vänsterut.”

När yttrandefriheten börjar uppfattas som ett problem i breda folklager ökar risken för att populistiska politiker ska hitta på kreativa vägar till inskränkningar. Vilks värnar inte yttrandefriheten, han komprometterar den och visar på dess skörhet. Han spelar på fördomar om gruppen muslimer. Han stryker popolismen medhårs. Hans agerande kommer att leda till fler tycker yttrandefriheten är det stora problemet.

En annan tänkvärd röst är Bittes blogg. Hon fördjupar perspektivet på Vilks dubbelmoral.

Sorgebarnet Mohamed Omar var visst också där. Jag såg honom inte på videon, men han relaterar vad som hände och ger sin syn på saken på sin blogg. Där undslipper han sig följande typiska Omarfraser:

”En ung muslim överväldigades av sorg och ‘helig vrede’ och försökte handgripligen stoppa visningen. Han gjorde bara det som polisen borde ha gjort. Det som polisen faktiskt hade gjort för femtio år sedan. När Sverige fortfarande var en tämligen civiliserad nation.”

Skitsnacket om att Sverige förr var en ”tämligen civiliserad nation” visar att Omar är dåligt bevandrad i sin svenska historia. Det är inte brottsligt, men knappast förlåtligt. Han är ju läskunnig. Det viktigaste här är emellertid vad han önskar sig av staten. I samband med den så kallade Al Quds-demontrationen på Sergels torg i september 2009 var Omar lika bestämd på att polisen skulle ha ingripit mot dem som kränkte hans och Lasse Wilhelmsons yttrandefrihet med talkörer, apelsinkastning med mera. Då var yttrandefriheten i princip absolut. Nu har den blivit synnerligen relativ. Nu kallar han på statliga ingripanden mot det han finner osmakligt.

I det här möts de – yttrandefrihetens dödgrävare av alla slag, lagvrängare på justitiedepartementet, islamisterna och de ”riktiga” kommunisterna – förbud och inskränkningar är det enda tänkbara.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

Avskaffa presstödet

Publiceringsdatum by
8
prollen-nationell

Snart slut på både Nationell idag och Proletären

Presstödssystemet bestod provet. Nämnden förmådde följa lagen och Nationell idag fick presstöd. Men, hur länge kommer systemet att stå pall? Och, är presstödet till nytta för tryckfriheten?

Presstödsnämnden stod inför samma dilemma då samhällsomstörtarna runt Proletären första gången sökte och fick presstöd. Av någon anledning har man kunnat fördra kommunister och annan vänster, kanske för de trots allt har varit en viktig röst i svensk debatt sedan 60-talet. De senaste årens försök att jämställa kommunism och fascism (nazism) och bildandet av myndigheten Forum för levande historia har skärpt villkoren och underlättat byråkratiska lösningar av presstödsdilemmat. Snart kommer man säkert att finna formeln för att kunna avgränsa sig mot de ”antidemokratiska” ytterkanterna.

En rimlig gissning är att Proletären och Nationell idag har ett par år på sig att ordna sin ekonomi för att inte dö den dagen subventionskranen stängs, medan Svenska Dagbladet, Skånskan och kanske den välanpassade vänsterpressen kommer att kunna fortsätta kvittera ut sina bidrag.

Den mera välanpassade vänster är komiskt enig i sitt försvar av det nuvarande presstödssystemet, om än på lite olika sätt. De har ju faktiskt varit framgångsrika på det här området genom åren. Mediaentreprenörerna på ETC har gått i spetsen genom att skickligt utnyttja presstödsreglerna för att ge ut flera lokala ETC-tidningar – som är lagom lite samma ETC som haft svårt att överleva som rikstidning. Därmed får man ut flera gånger fler presstöd än med bara en riks-ETC. I Uppsala finns den nystartade ETC-UppsalaDemokraten. 12 av de 32 sidorna varje vecka är Uppsalamaterial, medan resten är reklam eller allmänt ETC-material, förstås med ETC-trotskisterna Sten Ljunggren och Johan Ehrenberg som tunga ankare. Tidningen är inte sämre än andra välanpassade vänstertidningar. Hygglig men mycket förutsägbar. Jag introduktionsprenumererar.

Förstatidningarna i våra stora städer, DN (Bonniers) t ex, som aldrig behövt presstöd, är förstås kritiska mot hela systemet som ju snedvrider konkurrensen. I sin ledare 2010-04-25 skriver man:

”Tidningsdöden fortsatte trots mångmiljonstödet. … Felet är inte att staten är alltför kyligt objektiv när den delar ut presstödspengar. Så länge innehållet i tryckta skrifter inte strider mot lagen ska staten inte lägga sig i. Felet är att hela presstödssystemet har överlevt sig självt. Det är inte bara kostsamt, utan också ineffektivt och godtyckligt.”

Undantaget på vänsterkanten är Folket i Bild/Kulturfront som av principiella skäl ända sedan starten 1972 avstått från att ens söka presstöd. Motiveringen är att en tidning endast ska vara beroende av sina läsare, inte av staten. Efter IB-affären blev man bara ännu säkrare på den saken. Tack vare denna inställning lever man fortfarande efter 38 år – trots att man gör alldeles för lite väsen av sig i denna och andra profilfrågor. ”Den malligaste morgontidningen” och Folket i Bild/Kulturfront skulle här kunna bilda en liten enhetsfront.

________
Artiklar om frågan: Martin Ahlquist DN-debatt, Bloggaren Svensson, Bloggaren Jinge, Nina Beshara Dagens Arena, Björn Wiman DN-Kultur, Nationell idag, SvD Kulturministern vill se över, Sydsvenskan om Pagrotsky

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

Tjädertupp i motljus

Publiceringsdatum by
1

tjadertupp_520

Lars Vilks ritade för en tid sedan en hund i en rondell med ett huvud som föreställde profeten Mohammed. Det här upprörde muslimer eftersom hunden i deras föreställningsvärld är ett orent djur. Det politiskt laddade klimat som råder mellan ”västvärlden” och den ”muslimska världen” efter 9/11 2001 förklarar upprördheten.

Att denna oförargliga lilla hund upprör muslimer kan vi möjligen förvånas över, men det är trots allt ett faktum. Kanske kan det jämföras med om en svensk muslim (konstnär) framställt en bild av Jesus i naziuniform. Det hade nog satt fart på ledarskribenterna. Det är som Jan Guillou sa i Agenda, en lättköpt framgång att få ledarskribenterna på sin sida och göra sig ett världsnamn på Mohammed som rondellhund. Islamofobin är ju allmänt utbredd och det hela konceptet tjänar världens mäktigaste.

Därmed inte sagt att man ska införa hädelseförbud. Lars Vilks har sin fulla rätt att häda. Hot och våld mot honom är lika avskyvärt i det här fallet som om han målat en spelande tjädertupp i motljus. Att hans politiska omdöme är jämförbart med tjädertuppens är inte heller straffbart.

Vi vet var man kan hamna om man släpper loss ”förnuftet”. Man hamnar i 1930-talets tyska diskussion om ”Entartete Kunst” (degenererad konst). Då listades ett stort antal konstverk och konstnärer som just degenererade. 1937 sattes en stor utställning ”Entartete Kunst” upp i München. Den presenterade hela programmet av urartad konst. Det var en våldsam uppgöresle med modernismen som framförts av konstnärer och arkitekter i kretsen runt Bauhausskolan i Dessau, men också mot allt som kunde betecknades som avantgardistisk, och/eller ”judisk” konst. Musiker och författare drabbades också och bokbålen flammade. Här en intressant text om saken av en okänd bloggare.

Historien om Jihad Jane verkar närmast arrangerad av någon neokonservativ tankesmedja. Den är för bra för att vara sann. Å andra sidan överträffar ofta verkligheten dikten. Att stollar triggas igång i uppblåsta medieklimat är också välkänt. Tänk bara på glasbitarna i kycklingen häromåret.

Nå, hoten mot Vilks gagnar mest hans eget kändisskap, efterfrågan på hans konst samt hotar yttrandefriheten och konstens frihet. Man får förutsätta att han vet vad han gör.

Artiklar om saken: Expressen 1 idag, Expressen 2 dag, Expressen 1, 2010-03-13, Expressen 2, 2010-03-13, SvD igår, Johanna Hilderbrandt i AB

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , ,

Tripp, trapp, trull

Publiceringsdatum by
12

weylermfl

Diskussionen om Ilmar Reepalus uttalanden angående hatbrotten mot judar i Malmö håller på att bli riktigt otäck. Efter intervjun i TV4 2010-03-06 ansluter sig nu Håkan Holmberg till det Svante Weyler sa i sin krönika i Godmorgon världen 2010-02-28 och uttrycker det i UNT 2010-03-07 som att Reepalu inte förstår vad han själv säger.

Han ”bottnar inte i frågan. Han tycks aldrig ha satt sig in den speciella problematik som judehatet innebär och använder därför ord och begrepp till synes utan att helt förstå deras innebörd.”

Holmberg påstår att Reepalu är dum och obildad, vilket han borde ta konsekvenserna av och dra sig tillbaka.

Han har sagt saker ”som ingen demokratisk politiker i ansvarig ställning, oavsett parti, kan tillåta sig själv.”

Holmberg mästrar vidare med ett ”klargöra” vad som är rätta tolkningen av antisemitism respektive sionism. Han påstår bland annat att:

Sionismen ”säger ingenting om vilken politik en judisk stat bör föra – och ännu mindre att staten bör vara exklusivt judisk.”

Hans säger att om man fördömer sionismen som sådan

”så fördömer man också judiska kulturella strävanden och alla de judar och israeler som anser att staten Israel har rätt att finnas samtidigt som de är djupt kritiska mot statens nuvarande politik.”

Men kära nån! Stämmer det här verkligen? Kan inte denna syn på sionismen ens diskuteras? Om man påstår något annat än Holmberg, bottnar man då inte i frågan? Är det Holmberg som bestämmer vad en ”demokratisk politiker i ansvarig ställning” ska tillåtas säga om det här?

Idag i TV2:s Agenda hänger Göran Hägglund på och försökte upprepa Holmbergs concept i närkamp med Mona Sahlin. Mona gick visserligen för långt i instämmande i Reepalukritiken, men hon klarade i alla fall av att framhålla att hatbrott mot muslimer också är allvarligt.

Det håller som sagt på att bli mycket obehagligt. Palestinavänner som ser det sionistiska projektet Israel som ett stort politiskt problem i världen pekas nu ut som obildade och moraliskt underlägsna. Holmberg, Weyler och Hägglund verkar ha beröringsskräck med palestiniers lidande år 2010 (som om Al Nakba alrdrig ägt rum). Det här främjar antisemitism precis på samma sätt som exempelvis Irakinvasion och Afghanistankrig främjar självmordsbombning och terrorism.

Det förvånar och skrämmer att Håkan Holmberg ställer sig tillsammans med Svante Weyler och Göran Hägglund i kampanjen mot Ilmar Reepalu. Jag utgår från att UNT:s liberale politiske chefredaktör Håkan Holmberg förstår att resultatet blir att många skräms till tystnad om Israels övergrepp och Palestiniernas 62 år av lidande.

_____________
Artiklar att läsa: lindelof.nu, Weylers blogg, Aftonbladet 2010-02-26, NewsDesk 2010-03-02, Expressen 2010-02-26, Skånskan.se 2010-03-02, Skånskan.se 2010-02-04, Kvälls-Posten 2010-03-02, SR 2010-03-02, Jan Guillou i AB 2010-03-10

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

Antisionistiska fribytare måste överbevisas

Publiceringsdatum by
23
fred_1945_520

Avenyn i Göteborg fredsdagen 1945

Det är förenat med risker att skriva om Förintelsen. Det är ett begrepp av närmast sakral karaktär. Första gången jag märkte det var när jag som barn på 50-talet frågade mina föräldrar om andra världskriget. De var ju med, även om Sverige slapp undan tysk ockupation. Av reaktionerna förstod jag att om detta bör man inte tala. Några berättelser eller förklaringar gavs inte. Det gjorde mig förundrad och än mer nyfiken. Dolde de något? Hade några vi kände varit nazister? Så småningom märkte jag även att västsvensk borgerlighet var snarare antitysk än antinazistisk. Man såg inte nazismen ur ett politiskt perspektiv, den var mera en slags unik naturkatastrof – ojämförlig med allt annat ont av människohand.

Chocken från koncentrationslägerfilmerna efter kriget gjorde borgerligt liberala människor mållösa. Av kolonialismens praktik - tillämpad i det industrialiserade Europa, på sina egna medborgare – öppnades en hål i vilket man inte fick titta in. Då riskerade man att få syn på sig själv och förstå att idéerna om ”untermenschen” fanns hos praktiskt taget alla. Vi mätte skallar och tog för givet att hottentotter var lägre stående. Därför lades locket på.

Min första skola hade startats av framsynta judar som eftersträvade religionsfrihet. Av mina kompisar var flera judar. De var omskurna, vilket vi förstås kunde se när vi bytte om före gymnastiken. Det var enda skillnaden. Senare fick jag även veta att min mormors mamma var judinna. Därmed är jag åttondel – om jag nu ska definiera mig enligt tyska lagar av 1938.

Så länge engelsmän, fransmän och tyskar konkurrerade om koloniernas rikedomar behövdes inga lagar föra att definiera vilkas liv man kunde släcka fort och lätt. När Tyskland var slaget efter första världskriget och dignade under krigsskadestånd och 30-talskris fanns god jordmån för att söka även en inre fiende. Isamband med Nürnbergdagarna 1938 presenterades de så kallade Nürnberglagarna där judar definierades strikt efter ärftlighet. Vi vet sedan hur det gick.

Nu framträder några välartikulerade skribenter med buller och bång i bloggvärlden för att vända upp och ner på bilden av Tredje riket och Förintelsen. De menar att Hitlerregimen inte hade aggressiva ambitioner, utan provocerades till krig i rent försvarssyfte. Tredje riket var inte en aggressiv fascistdiktatur. De menar även att det är en lögn att man ägnade sig åt industriell ihjälgasning av judar i dödsläger i Polen. Judarna skulle bara förflyttas österut för att utföra nyttigt arbete. Vi som ännu inte genomskådat den stora bluffen kallas ”Förintelsetroende”.

Förintelserevisionister har funnits ända sedan andra världskrigets slut, men fört en undanskymd tillvaro och saknat politisk betydelse. Möjligen är något nytt på gång nu. I de nya stora krisernas spår söker många åter syndabockar och enkla förklaringar till alltings djävlighet. Därför får mystiska rörelser, även förintelserevisionister alltså, luft under vingarna. De är på frammarsch av samma anledning som Sverigedemokrater, Nationaldemokrater, Nationella fronten i Frankrike och andra.

Den främste av våra egna förintelserevisionister är otvivelaktigt Lars Adelskogh. Han är en känd ”esoteriker” och ”tredjepositionist” som varit verksam i dessa frågor i många år. Hans intellektuella grunddomän kan i korthet beskrivas som:

”sökande av dolda kunskaper i hemliga läror knutna till hemliga sällskap med invigningsriter, inte sällan knutna till någon religion, samt kategoriska avståndstaganden från såväl kapitalism som kommunism”.

Han ingår i en grupp som betraktar sig som ”fribytare” och samlas ibland i Uppsala, där de föreläser för varandra och sina närmaste beundrare, med vilka de nu bygger ett nytt hemligt sällskap. Tre av de ledande är alltså: en intellektuell fascist, en före detta kommunist och en nybliven islamist. Dessa tre idemässigt starkt repellerande krafter förenas i något de kallar ”antisionism”.

Sionismen är en rörelse från 1800-talet för en judisk stat, en slags judisk nationalism. Efter andra världskriget slog sionisterna till i Palestina, fördrev 700 000 palestinier och upprättade sin judiska stat. FN antog resolutioner som försvarade palestiniernas rätt att återvända. England lät sionisterna hållas och västvärlden ville inte ha mer krig just då. Palestinierna – om västmakterna över huvud taget märkte dem – betraktades på sedvanligt kolonialistiskt vis som primitiva och outvecklade.

Sionismen visade sig emellertid användbar för många. USA behöver en nära allierad mitt i det oljerika Mellanöstern. Det borgerliga Europa (som liksom mina föräldrar lade diskussionslocket på efter andra världskriget) för att de därigenom får skuldavlastning för judarnas hemska lidande under kriget. Arabregimer för att man kortsiktigt tjänar på splittring i området. Det finns säkert fler.

Alla judar är dock inte sionister. En del ser på den judiska staten på samma sätt som jag. Alla sionister är inte heller judar. Många stöder helhjärtat Israel, Sverigedemokraterna till exempel. Men för att få israeliskt medborgarskap måste man definitionsmässigt vara jude samt lojal mot staten Israel. Därför har Israel lagar för detta, som påminner om Nürnberglagarna. Någon berättade för mig att jag som åttondelsjude skulle kunna få medborgarskap, men att det ändå skulle stupa på att jag skriver sådana här artiklar. Sionismen är alltså, liksom apartheid var i Sydafrika, ett rasistiskt politiskt system. Jag är alltså en helt vanlig antisionist.

”Antisionistiska fribytare” finns lite varstans i Europa. I Frankrike, där de lär ha bildat parti, har man stiftat lagar mot förintelseförnekelse. Sådan lagstiftning lär breda ut sig i takt med att ”fribytarna” förökar sig. Dessa inskränkningar av yttrandefriheten har blivit deras trumfkort. Och sådan lagstiftning kommer i längden att få motsatt verkan och alltså spela dem i händerna. Enda möjligheten att tränga tillbaka dem till sina hemliga sällskapsrum igen är att förklara kriserna och krigen på ett politiskt mera trovärdigt sätt.

Nog förekommer det en och annan konspiration, men de är torts allt krusningar på den stora politiska oceanen. Att blåsa upp konspirationer gör att det stora maktspelt om människans rikedomar kan pågå ostört. De ”antisionistiska fribytarna” har här sin svaga punkt. Liksom den liberala borgerligheten då räds ”fribytarna” idag diskussionen om krisernas och krigens verkliga orsaker.

__________
Läs också Olle Svenning i AB 2009-12-27: I Europa förbereds ett nytt korståg

Andra bloggar om: Intressant, , , , , , , , , , ,

Intelligentians blockering?

Publiceringsdatum by
16
Visst finns det flygande tefat

Visst finns det flygande tefat

”Den som börjar ifrågasätta omvandlas automatiskt till ‘konspirationsteoretiker’, och förlorar omedelbart all trovärdighet. Vår regisserade verklighet är en slags fundamentalistisk ‘religion’, som ICKE FÅR IFRÅGASÄTTAS.”

Detta budskap hamras in i alla sammanhang av bloggaren Leif Erlingsson under rubriken ”Intelligensians blockering”. Meningen är att få oss alla att tro att vi faktiskt lever i ett totalitärt samhälle, att vi ska tappa tron på idogt hederligt arbetande människor nerifrån och upp. Som om alla där uppe gör allt för att dölja de stora lögnerna för dem där nere. Och alla där nere är vilsegångna får. Som om demokrati och folkinflytande aldrig ens funnits. Alla har liksom levt i en bubbla. Och på toppen av krokanen sitter Frimurare av hemliga internationella sällskap med förgreningar inom storfinansen, judenheten, katolska kyrkan, ja i alla maktsfärer man kan fantisera om. Sådan är tankefiguren.

911 skapade en grogrund för dessa intelligenta kufar. De slåss famför allt för rätten att ifrågasätta antalet offer för den nazistiska Förintelsen, men också för att avslöja konspirationen bakom sprängningen av WTC 2001 och för att Estonia sänktes.

De finns nu lite varstans och frodas i tomrummet mellan ufoentusiaster och modigt sanninsngssökande författare och journalister - sådana som länge gått mot strömmen för folkens intressen mot rå kapitalism koloniala krig och annat förtryck - Edward Said, Noam Chomsky (fast han nu skälls för sionist), Jan Myrdal m fl.

En liten del av de få som ”kommit ut ur tankelådan” har civilkurage nog att stå upp för sina nya insikter, medan de som torgför sitt tvivel stämplas som fega medlöpare och kröker nacken för HMV för att inte riskera sina karriärer.

Men i Sverige har vi fortfarande ovanligt goda möjligheter att skriva om för överheten obekväma ting. Trots att vi skönjer hoten vid horisonten (IPRED, EU-överhet och andra demokratiinskränkningar) kan orättvisor och övergrepp påtalas i offentligheten. Donald Boström kunde skriva sin artikel och Aftonbladet och regeringen föll inte undan för Israels påtryckningar. Den svenska israellobbyn drogs här vid näsan. Det ska vi vara glada för!

I Sverige finns många palestinier som inte har tagit ställning mellan Hamas och Fatah. Många är fortfarande knutna till Fatah med sin mer västerländska och mindre religiösa framtoning – utan slöjor och friare familjemönster. De har länge levt i Sverige, funnit sin plats, men kämpar ändå för ett fritt och oberoende Palestina och rätten att få återvända. Splittringen bland svenska palestinier riskerar att öka av det som nu sker. De slits mellan lojaliteterna. Den oförsonliga tonen mellan dem som tyr sig till det teokratiska Iran och dem som försöker hålla fast en mer sekulär syn på konflikten, riskerar att lamslå hela solidaritetsarbete. Vem tjänar på det?

Kufarna är få men farliga eftersom deras intressen just nu sammanfaller med högerextremistiska nynazisters och islamisters. Konspirationsexperten Erlingsson förenar sig med islamisten Omar, nationaldemokrater och den judenhetsjagande antisionisten Wilhelmsson. Tillsammans med en svans av besvikna vänsteraktivister utvecklar de just nu stor energi. Konfrontationen på Sergels torg 20 september var en frukt av denna märkliga politiska sörja. 

Kritiskt tänkande är något att eftersträva. För, i världen finns krig, stora orättvisor, gott om bluffmakare, skojare och gangsters på alla nivåer, ja även galna terrorister. Men, underkastelse och blind tro på världsomspännande konspirationer typ 911, Estonia, Frimurerier, Opus Dei, utomjordingar och flygande tefat är och förblir stolletänkande.

Ägna Leif Erlingsson en stund, så tror jag du förstår vad jag menar.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Hundslagsmålet på Sergels torg

Publiceringsdatum by
40

Al-Quds i Stockholm

”Svenska Ahmadinejad-anhängare anförda av Khomeinybeundraren Mohamed ´Gaza har gjort mig till en radikal muslim´ Omar. Diverse antisemiter som rör sig i kretsarna kring FiB/Kulturfront. Och så de kortklippta ”nationella” gossarna som av förhandssurret att döma också känner sig kallade.”

Så skriver Sydsvenskan 2009-09-19. Per Gudmundson skriver i Svd 2009-09-21

”Huvudtalare var den förre redaktören för den islamiska kulturtidskriften Minaret, Mohamed Omar, som nu kommit ut som Förintelseförnekare och antidemokrat. Som andretalare stod Lasse Wilhelmsson, känd från FIB Kulturfront. Och vid sidan av den iranska regimens lojala knektar sågs dessutom ett tiotal svenska nynazister.”

Nu har Israel och deras vänner i Sverige fått precis det man önskar. All palestinasolidaritet och allt Israelmotstånd kan buntas ihop till en brunröd gröt.

Både Omar och Wilhelmson har kunnat läsas i Folket i Bild. Ovanstående är alltså inte ens lögn. Att Omar varit en medial kelgris länge, inte minst i UNT, skriver man inte.

Wilhelmson är en gammal vänsteraktivist som för några år sedan sökte sig till FiB efter att ha gjort sig omöjlig i Palestinagrupperna. Han tröttnade emellertid efter en tid när han inte heller där fick gehör för sina mystiska analyser av judendomen, sionismen och marxismen. Hans högersväng är sorglig, men inte alls ovanlig. Nationalsocialismen är förresten ett exempel på en sådan förening av antikapitalistiska och elitistiska idéer.

Omar är en helt annan figur. Honom har jag beskrivit tidigare just för att jag umgicks med honom under flera år. Han ”gick i frivillig skola” hos mig och fick i våra många långa samtal lära sig mycket om den svenska vänstern från 70-talet och framåt. Hans bruna förflutna berättade han mycket lite om (men på den tiden var han å andra sidan nästan barn). Han var mycket öppen och inne i en omprövningsprocess. Han sökte enkla grandiosa svar, som jag försökte problematisera. En period ville han ha en världsregering för att stoppa miljöförstöringen och glaciärernas avsmältning. En annan gång trodde han sig ha funnit att människan föds till liten eller stor intelligens. De ointelligenta skulle tas om hand och styras av intelligentian. Han var då också  strikt ”opolitisk” i sitt skrivande, vilket jag försökte ändra på. Hans senare kursändring och devota underkastelse under Irans teokratiska styre är rent antiintellektuell. Sådan dyrkan stöter bort alla självtänkande reflekterande människor. Han söker auktoriteter.

Mohamed Omar och Lasse Wilhelmson

Årets Al-Qudsfirande (Jerusalemsdagen) blev i Teheran till en inrikespolitisk konfrontation. ”Tack vare” Omars och Wilhelmsons snabbstartade Al-Qudskommitté spreds konfrontationen till Sergels torg i Stockholm den 20 september. Till råga på allt lyckades Wilhelmson bli misshandlad (utan att bli skadad), vilket förstås stärker skenet av heligt martyrskap och framställer med viss rätt ”vänstern” som våldsam och odemokratisk. Exakt så jobbar dagens högerextremister.

I denna röra av antisionistisk -, nationell – och islamistisk retorik spelar de upp en bisarr politiskt teater som mycket väl skulle kunna varit betald och regisserad av Israels hemliga internationella destabiliseringskommando. Ett regelrätt medialt hundslagsmål. Nyttigare idioter än Omar och Wilhelmson är svåra att uppfinna.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Vad visste vi om Pol Pot?

Publiceringsdatum by
10

maoglasogon_520

Under andra världskriget var det många makthavare och intellektuella som efteråt påstod att de inget visste. De har häcklats utan pardon, för de borde rimligtvis ha känt till nazisternas koncentrations- och utrotningsläger. De valde att blunda.

Vi som stödde befrielserörelserna i Indokina på 70-talet hade säkert delvis en romantisk bild av dessa rörelser. Men i efterhand har förstås insikten vuxit om att eftersom kampen var på liv och död så fick ädamålen helga medlen även för befrielserörelserna. Det var dock inte det viktigaste för oss då, utan vi gladde oss ganska ohämmat åt Vietnams befrielse 1975 och var mycket förhoppningsfulla inför framtiden.

Utvecklingen gick sedan mycket fort i Kambodja. Klyftan öppnade sig omedelbart mellan arvfienderna Vietnam och Kambodja. Vietnam tydde sig till Sovjet och Kambodja till Kina. Den svenska solidaritetsrörelsen föll samman, små vänskapsföreningar blev kvar för Kampuchea, Vietnam och Kina. Den svenska vänstern hade sedan länge varit splittrad i en Kinavänlig och en Sovjetvänlig del. Den Kinavänliga delen, till vilken många fibbare hörde (även jag alltså), stödde självklart Pol Pots mycket radikala nationella befrielseprojekt ”Demokratiska Kampuchea”; tömma och rensa upp storstäderna, producera ris, inga pengar … Det kaos som det där skapade vill jag påstå att vi inte förstod. Naivt kanske, men så var det. Rapporter om övergrepp och flyktingberättelser togs länge för sovjetisk/vietnamesisk propaganda.

I december 1978 kom Vietnams intervension av Kampuchea. Trots att den beskrevs som en ”humanitär aktion” för att stoppa Pol Pot-regimens excesser tyckte jag att det var rätt att fördöma den. I februari 1979 kom så Kinas anfall på Vietnam. Nu tystnade de flesta av oss. Vi började starkt tvivla och skakades om av att Jan Myrdal och andra stödde anfallet och beskrev det som en försvarshandling. Det stred mot principen om allas rätt till nationellt oberoende. FiB/K fördömde, trots internt motstånd, angreppet. För en ordentlig orientering i hur man inom vänstern såg på denna komplicerade materia då, kan man läsa De socialistiska krigen, en antologi utgiven av tidskriften Zenit.

Visserligen hade jag en avtrubbad bild av det kampucheanska dramats djup och bredd, men fortfarande får jag inte ihop pusslet. Vad föregick Pol-Pot? Var Vietnams invasion bra? Vilka problem har den skapat för framtiden? Leder accepterandet av denna intervension till fler ”humanitära intervensioner”? (Svaret verkar vara ja på denna fråga.)

Eller, ska den diskussionen stämplas som historierevisionism och vi häcklas för att vi valde maoglasögonen? (Fanns förresten inga andra färgade glasögon?) Alltså, är vi att jämföra med dem som ansågs blunda för nazistiernas folkutrotningspolitik?

Andra bloggar om: , , , , ,