Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: betyg, Per Thullberg, Skolverket, Viggbyholmsskolan

Jag har inte förrän nu sett Johan Norbergs TV4-dokumentär Överdos, som kom redan i våras. Filmen drabbar på två plan, personligt och politiskt.

Hur ska jag göra för att i någon mån säkra min och mina barns framtid. Ska jag argumentera för att inte köpa den dyra bostadsrätten eller det nybyggda huset för flera miljoner, eller ska jag tänka att det ordnar sig. Ska jag köpa guld, antikviteter och konst för mina sparpengar, eller ska jag fortsätta att lita på att banken kan förvalta mina tusenlappar tills jag vill göra en utlandsresa eller installera en vattentoalett på Stjärnudden?

Ekonomin är ett politiskt fält som är mycket svårt. Talen är astronomiska och dynamiken obegriplig i världsmåttstock. Metaforerna för att förstå är klena. Spargrismodellen på familje- eller personnivå duger liksom inte för att förklara vad som nu händer. Då skulle det som nu händer inte hända. Men dopingmetaforen och bubbelmetaforen tror jag på. De förklarar åtminstone att vi lika säkert som amen i kyrkan går mot en ny global finanskris, större än vi någonsin sett maken till.

En vinkel saknade jag. Kopplingen till de pågående krigen i Palestina, Afghanistan och i Irak. Här jagas ju kasinoekonomins främsta smörjmedel eller dopingpreparat, oljan.

Sverige är också illa ute. Vi har inte ordning på vår ekonomi som man påstår. Vi har en bostadsbubbla som förr eller senare spricker. Vad säger Östros och Borg om det?

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: kapitalism, Johan Norberg, finanskris, Överdos

Gustave Doré: Krossandet av floden Styx (1861). Beskuren bild hämtad från Wikipedia

Det världsekonomiska systemet håller inte längre. Fri rörlighet och fri marknad för allt som kan köpas och säljas är inte längre en lösning för världens folk. Tvärt om kommer systemet att få fruktansvärda konsekvenser för alla. Nej förresten, en ynka liten procent av människorna ser ut att klara sig bra, men för resten är framtidsutsikterna dystra. Mikael Nyberg skriver om hur de insiktsfulla inom denna lilla procentenhet börjat fundera över problemen i Aftonbladet 2010-08-17.

Jag tänker i sammanhanget tillbaka på vår egen svårt sargade offentliga sektor, som ändå var ett försök till planerad och generell välfärd för de 99 procenten. Den var en produkt av tidigare erfarenheter av de fria marknadskrafternas framfart, som bland annat ledde till två världskrig. Efter det kunde den växa sig stark och ge en väldig skjuts i samhällsekonomin. Den garanterade en del av produktionsöverskottet till de 99 procenten och satte stopp för ohämmad profitjakt av den lilla återstående procenten.

Nå, den blev omodern och döptes på det glada 80-talet om till den ofantliga sektorn och liknades vid en stor otymplig elefant som kvävde allt i sin väg. Istället för att förnya och utveckla den sa man att systemet med offentlig välfärdssektor var en omöjlighet. Den kunde bara växa som en cancersvulst och till slut döda all kreativitet och alla personliga initiativ.

Jag minns hur marknadsspråket och tänkandet sakta smög sig in i våra skolor. Pengar och ekonomi blev måttet på framgång, medan undervisningens kvalitéer kom i skymundan. Individers valfrihet sattes i främsta rummet medan kollektivt ansvar blev musealt. Så öppnades grundskolan för de fria och ohämmade marknadskrafterna och är idag en lönsam och expanderande sektor för fria entreprenörer som dessutom slipper investera eller ta lån. Skattebetalarna står för hela notan.

Varför i herrans namn talar Socialdemokraterna inte om problemen med denna svindlarekonomi? Det skulle de ensamma kunna vinna valet på.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: skolan, kapitalism, marknadstänkande, offenlig sektor, fria marknadskrafter, samhällsekomoni, Mikael Nyberg

Efter publiceringen av memoarerna exploderade pseudoskandalen om att Jan Guillou varit KGB-agent. Det blev ett herrans liv. Ja, till och med själva föremålet var uppenbart skakad av Expressens våldsamma angrepp.

Jag läste inte Expressen, utan följde endast TV-nyheter, min morgontidning UNT och läste här och där på nätet. Även jag blev lite oroad första dagen. Kunde det vara så att Guillou verkligen jobbat för KGB? Det verkade otroligt, men man hade ju funnit dokument som i svart på vitt bekräftade att han fått betalt för att utför tjänster åt KGB:s man i Stockholm, Jevgenij Gergel.

Efter att ha lyssnat på Guillous egna förklaringar i TV och läst i tidningar klarnade bilden. Hans närmaste arbetskamrat på FiB-aktuellt, Arne Lemberg, hade anmält honom till SÄPO 1967. De hade tillsammans försökt nästla sig in i KGB för att avslöja dess verksamhet i Sverige, men Lemberg hade drabbats av samvetskval. Det hela föranledde inga åtgärder från SÄPO, vilket var bevis nog för mig.

Pocketutgåvan av memoarerna har nu kompletterats med ett nyskrivet avsnitt på 85 sidor om “KGB-skandalen”. På grund av Expressens exempellösa behandling (55 sidor enligt Guillou), som gav enormt genomslag i  medievärlden, blev denna randhändelse enligt Guillou nu till en storfight mellan Expressen och Guillou. Något förvånande anmälde han Expressen till Pressombudsmannen – Yrsa Stenius, som först uttalade si i för Guillou positiv riktning och sände därefter ärendet vidare till Pressens Opinionsnämnd. Fighten slutade med ett antiklimax. Expressens rubrik som påstod att Guillou varit betald “Sovjet-agent” ansågs av nämnden – efter Expressens långa invecklat motsägelsefulla inlagor – inte som en anklagelse för att han skulle ha varit spion. Därmed friades både Expressen och Jan Guillou.

Guillou argumenterar väl för sin sak och påvisar effektivt hur tunn tråd Expressen spunnit ihop denna härva av. Det enda de hade var Lembergs SÄPO-anmälan och Guillous egna uppgifter. Skildringen av själva drevets dynamik adderar en ny dimension till historien och blir till en helt ny skandal. Att hålla nerverna i styr, svara rakt och sant på alla dumma frågor, att inte göra någon “Freivaldare”, att inte i sin ilska köra för fort mellan Stockholm och Östhammar, att kort sagt inte öppna för blottor eller som “sargat byte” lämna några blodspår, är mycket svårt. Det är mycket bra beskrivet och man kan förstå hur pressande det kan vara. Hela hans yrkesheder stod faktiskt på spel.

Tanken att hela IB-affären egentligen var ett beställningsjobb för Sovjets räkning – för att avslöja Sveriges spel under täcket med USA och CIA emot Sovjet – framfördes faktiskt på fullt allvar. Hade denna historieskrivning kunnat göras en smula rumsren hade det också kunnat påverka synen på hela det svenska politiska 70-talet. Jag tror Guillous kompletterande 85 sidor är mycket viktiga för framtiden.

En liten invändning mot Guillous beskrivning framför Stefan Lindgren på sin blogg. Att Gergel skulle ha “härjade runt bland FNL-arna, eftersom KGB var [ju] besatt av tanken att FNL-rörelsen var maoistisk” (sidan 474) är helt fel enligt Lindgren. KGB härjade aldrig runt i FNL-rörelsen påstår han och ger intressanta argument för den saken. Jag har svårt att bedöma vem som är mest trovärdig, men även Jan Guillou slarvar nog med sina slutsatser ibland och han klagar faktiskt många gånger helt ärligt över sitt bristande minne.

Men hans övergripande bild är trovärdig. Guillou drivs av ärliga uppsåt.

Nutidshistoria med Jan Guillou, del 1
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 2
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 3

Läs även: Expressen 2010-08-16, Sydsvenskan 2010-07-21

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Jan Guillou, memoarer, Jevgenij Gergel, Arne Lemberg, Stefan Lindgren, KGB, FNL-rörelsen, Expressen

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Christer Nordin, politiker, Centralskolan i Umeå, politikerrollen, Båstad, praktikhandledare

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: valet, Jan Björklund, betyg, Ylva Johansson, Mona Shlin, friskolor, alliansen, oppositionenInte en

Eftertanke är Bent Göranssons adelsmärke

Tankar om politik heter den lilla boken av Bengt Göransson, “Ett slags testamente 17.VII. 10″, som han handskrev till mig med vitt bläck på det svarta försättsbladet, som ett slags förtydligande. På två hyllcentimeter, 143 luftiga sidor, sägs allt det som politiker idag inte förmår formulera, om de så finge en hyllmeter till sitt förfogande. Jag kommer också att tänka på det lilla barnet i Kejsarens nya kläder som konstaterade att kejsaren är naken.

Han tar bland annat itu med det jag och många med mig på vänsterkanten haft så svårt att beskriva – behovet av en förnuftig statligt finansierad kulturpolitik.

Kloka ord från 1955 av poeten Ragnar Thoursie, som liksom författaren är en intressant symbios av kultur och politik, framhöll i ett tal på Harpsund. Efter att ha konstaterat att dikten kan vara såväl utopi, satir som kritik säger han:

“Allt detta (utopi, satir som kritik) kan dikten göra och allt detta kan dikten ge. Bara den inte anser sig vara till för att ge politikerna ett handtag. Den måste stå fri – fastän den är bunden. Den måste stå oberoende – fastän den är beroende. Den ska inte vara understödjande på kort sikt.

Men både för poeten och för politikern handlar det om hur det omöjliga ska kunna förverkligas i det möjligas värld.”

I det här sammanhanget finner han också en klar distinktion mellan två typer av föreningar, dem för att bevaka våra intressen och dem för att odla och utveckla våra intressen. Ytterligheterna är Skattebetalarnas förening och frikyrkoförsamlingar. Det är skarpt och en fruktbar observation för en fortsatt diskussion om folkrörelsernas betydelse.

Senare i ett allmänt resonerande om demokratin gör har det klarsynta påpekandet att opinionsundersökningar mäter åsikter utan personligt ansvar, något helt väsensfrämmande från demokrati, som ju i sig är ett ansvarstagande. Medborgare tar samhällsansvar medan kunder enbart jagar egennytta. I ljuset av detta tar han elegant itu med Lars Vilks, som uppenbarligen inte tar ansvar för sina yttranden, som endast jagar marknadens gränser i sitt varumärkesbyggande. Vilks agerande är knappast en kamp för demokrati. Göranssons blottläggande av denna ofta svårfångade rågång har retat flera recensenter. Deras marknadstänkande förenklar problemet, medan Göransson öppnar upp.

En enligt mitt förmenande mycket insiktsfull passus finns på sid 107-108. Där konstateras att stora delar av den rika världen inte förstod vad som hände när tredje världen befriade sig från kolonialismen.

“… vår glädje över de underutvecklade kolonialfolkens befrielse [skulle] vändas i besvikelse, när friheten inte fick de verkningar vi i vår naivitet trott – utvecklandet av demokratiska samhällen, av jämlikhet och broderskap.”

Bengt Göransson ifrågasätter på det här viset den rika världens hållning gentemot den fattiga världen efter järnridåns fall (1989). Det innebär att hela paketet av så kallad demokratiexport, som USA, EU och även Sverige sysslar med idag är ett utslag av den rika världens naivitet. Han ställer sig därmed lite stillsamt bland de Socialdemokrater som är emot svenskt deltagandet Afghanistankriget, mot svensk Nato-anslutning etc.

Nyliberalismens problem är att när ekonomin tar över hela politiken och blir styrande för all offentligt finansierad verksamhet degraderas idéinnehållet till dekoration (slagord, logotyper, marknadsföring) och allt långsiktigt tänkande om kvalitéer blir onödigt.

Jag har betalt årsavgiften till Socialdemokratiska partiet, men har ändå haft svårt att bestämma hur jag ska fördela mina tre röstsedlar. All ansträngt personligt utformad masspost från Mona Sahlin och Ibarahim Baylan till oss i medlemsregistret med käcka uppmaningar att delta i valrörelsen och att skänka pengar till valfonden slänger jag omedelbart i papperskorgen. Men Bengt Göransson ger mig en smula socialdemokratiskt hopp genom att peka, om än lite diffust, mot en förnuftigare framtid och få Socialdemokraterna på fötter igen. Därför blir det väl sossarna 18 september trots allt.

Denna lilla bok är en politisk kulturprodukt. Någon – kanske Bengt Göransson själv – har tänkt mycket noga även vid utformningen. Ganska tjocka boksidor, klassiskt inbundna med tråd mellan stabila pärmar. Typografering och övrig layout, exempelvis den ojämna högermarginalen är ingen slump. Både form och innehåll kommer att hålla i många år. Alltså, boken är allt annat än en slit- och slängprodukt. Det är en ren fröjd att hålla den i sin hand.

De recensioner jag tagit del av är alla lika sövande uddlösa. Ingen ger sig in i polemik med Bengt Göranssons tankar, alla lyfter fram hans hedervärda – men ack så “gammeldags syn på demokrati”. Göransson placeras i sympatiska kuriosakabinettet.

Jag tror alltså att dessa recensenter är fel ute. De förstår inte sprängkraften i Göranssons stillsamma uppror mot etablissemanget. Boken är till för dem som förmår tänka själva, inte för dem som vill ha färdigtuggat testuggande. Den är en uppmaning till nya infallsvinklar på tvärs mot dagens ideologiska makthavare.

Recensioner: Expressen, DN, SvD, Mönsteråsbloggen

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Tankar om politik, Bengt Göransson, Ragnar Thoursie, Lars Vilks, Socialdemokraterna

Signes egen blogg

Signe sov borta för första gången inatt. Föräldrarna var på hårdrock i Stockholm och mormor och morfar var barnvakter. Signe sov som en stock mellan tio och halv sju, men morfar fick inte en blund. Möjligen en liten. Ett kraftigt åskväder passerade i vargtimmen, men Signe var helt oberörd. Fler milstolpar på Signes egen blogg.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: åskväder, barnvakt, hårdrock

Så börjar en anonym kommenter (nummer 2 i ordningen) till Kennet Andreassons debattartikel om skolan i Aftonbladet 2010-08-07. Artikeln var alls inte dålig, men trots allt endast en blek upprepning av vad Jan Guillou slagkraftigt framförde i sin krönika för ett par veckor sedan.

Det som gör kommentaren intressant är perspektivet, som många idag saknar, och som jag tycker är mycket viktigt. Skolpolitiken kan aldrig vridas på rätt köl om inte vänstern (Socialdemokrater och Vänstrpartiet) gör upp med och erkänner sina djupa försyndelser i skolfrågan ända sedan mitten av 70-talet. Kommentaren fortsätter:

“Nedrustningen av skolan påbörjades under det röda 70-talet. I den kommun jag då arbetade förbjöds läxor, det ansågs odemokratiskt att vissa elever skulle kunna lyckas bättre i skolan. Ambitiösa föräldrar köpte då egna skolböcker till sina barn, men man gömde böckerna för andras insyn…. En återhämtning skedde några år under 80-talet bl.a genom föreningen “Kunskap i skolan”. Så kom 90-talet och Perssons kommunalisering och ‘sanering’ av finanserna. Nu fick kommunpolitikerna fri tillgång till de tidigare öronmärkta skolpengarna. Det finns ju så många andra behov i kommunerna och man kunde ta ut marknadsmässiga hyror för lokaler som annars inte haft hyresgäster. Skolans resurser skars ned och man kunde som lärare förvåna sig över att en arbetarregering förstörde möjligheterna för elever från studieovana hem. Och så kom friskolereformen! Metta Fjelkners förhoppningar om att reformen skulle bli ett lyft för skolan och dess brukare, förbyttes i besvikelse. Vi lärare som larmade om de försämrade resultaten anklagades för att “tala i egen sak”. Mona Sahlin konstaterade efter valet 2006 att deras förlust bl.a berodde på den försämrade skolpolitiken. Ylva Johansson instämd,men upproret från vänster och kritiken mot Jan Bkörklund tog fart. Men Björklunds idéer bär frukt och v-sidan anar makt- skifte. Är det för elevernas bästa man agerar? Eller den egna makten och härligheten? En sammanhållen skola var grunden för vårt någorlunda jämlika samhälle. Olika grupper av barn fick mötas och lära känna varandra. Friskolornas inträde på marknaden kan i vissa fall vara positivt, men vilka ska egentligen komma i åtnjutande av de vinster som uppkommer? Money rules…. Kennet A.: Du tänker rätt om den sammanhållna skolan, men det är tyvärr too late. Loppet är förmodligen redan kört.”

För mig är också loppet kört. Det är tråkigt men ett faktum. Sammanblandningen av friskoledrömskt valfrihetstjafs och majoren Björlkunds självklara ordning och reda-retorik lägger ännu en förlamande hand över den stora vänstern. Anledningen är de vänsterpartistiska eliternas klockartro på individualisering, vilket suddade ut kollektivet som en möjlighet för framflyttning av de svagares positioner. Ett kritiskt övertagande av makthavarnas kunskaper, som tidigare ingick som en självklar del i folkrörelsernas bildningskamp, har samtidigt försvunnit ut i samma dimma.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: friskolor, Jan Guillou, Kunskap i skolan, Kennet Andreasson

Mohamed Omar är inte bara islamist. Förra året slutade han tvivla och började tro på att svaren finns i en platonsk idévärld. Han blev också platonist.

Hans nya bok Islamisten, med texter som belyser hans år 2009 då han blev islamist, men alltså också platonsit, är rörig men bitvis mycket intressant läsning. Han radar upp texterna kronologiskt, men hans stora käpphästaktiga frågor återkommer gång på gång oavsett vad han för tillfället råkar ha satt som rubrik. En del material är tidigare publicerat i tidningar, men annat har endast stått på hans blogg. Då och då lyser hans lysande skrivkonst fram.

Boken faller isär i minst fyra delar, liksom denna artikel.
1) Förord och efterord av Omars två främsta vapendragare.
2) Omars egen berättelse om vad som hände under hans uppstigande som kulturraket och förvandlingen till “islamistisk sanningssägare”
3) Några magistrala uppgörelser, med Andreas Malms bok Islamofobi, med tidningen Expo och med prästen Michael Mogren.
4) En lång rad mer eller mindre intressanta polemiska stycken runt händelserna 2009.

Gårdvararna

Låt mig ta dem i tur och ordning. I för- och efterorden hyllas Omar av sina nya gårdvarar. Dessa gamla ärrade kämpar, vana att gå mot strömmen, vana att vara utskällda som dissidenter, lyfter fram sin nye adept och passar in honom i sin egen konspirationsteoretiska värld präglad framför allt av antivänster och antijudiskhet (vad många kallar antisemitism) och drar de politiska slutsatser de finner lämpliga.

Lasse Wilhelmson skriver i förordet att islamisten Oamr “öppnade ett vattenhål i den svenska politiska debatten, i vilken frågor som rör judar, judendom, sionism och det som brukar kallas ‘Förintelsen’ helt plötsligt debatterades, från att tidigare ha varit tabu.” Det här stämmer knappast. Det har inte underlättat debatten om staten Israel och sionismen, vilket borde vara fokus för en Palestinavän. Det har istället skärpt motsättningarna mellan grupper av Palestinavänner med olika utgångspunkter, vilket gynnat sionisterna. Det visar däremot att Omar tappade fotfästet i frågan om kolonialismen och imperialismen och dess betydelse för konflikterna i Västasien och fångades av spekulativa teorier om ras och religion som utvecklingens viktigaste motor. Det är förresten en liknande utveckling som Lasse Wilhelmson själv genomgått – även om han ännu inte kallar sig islamist. Så det är klart att han gillar Omars omsvängning.

Lasse Wilhelson har personligen fått betala ett högt pris för sin egen omsvängning från upplysningsvänster till antivänster, judendomskritiker, förintelserevisionist och en viss besatthet av hemliga sällskaps styrning av världens affärer. Han slåss nu för sina nya åsikter och blir därför utstött ur alla sammanhang där dessa hans åsikter anses som icke rumsrena. Han känner sig förföljd och stoppad och oroar sig till och med för sin personliga säkerhet. Kretsen runt Wilhelmson och Omar ser sig som “de utstöttas gemenskap”. Jag ser deras åsikter som märkliga, dumma och ibland farliga. Men det är mycket viktigt att diskutera med dem och inte hetsa mot dem. De har sin fulla rätt att framföra sina åsikter – inom yttrandefrihetens gränser. Några martyrer ska vi inte bidra till att skapa.

I ett pompöst efterordet lägger Sverige främste “Förintelserevisionist”, Lars Adelskogh ut texten om Omars messianska betydelse. Han ser boken Islmisten som “inte ens i första hand en bok. Den är en handling.” Han frågar sig sedan om Islamisten därför rent av liknar Nya Testamentet, Koranen och Onkel Toms stuga, och svarar ja på sin egen fråga. Han blåser därmed upp Omar till något motbjudande helgonlikt, vilket förstås är ett hot mot Omars egen självbild. Med sådana vänner behöver han sannerligen inga fiender. Han blir av detta i de flestas ögon en ren kalkon.

Adelskogh ser numera islam som botemedlet mot …

“samhällets nuvarande onda, hur lite liberasterna än vill medge det.” Vidare menar han att “kristendomen tappat sin kraft och skillnaden mellan kristendomen och islam är inte större än att katolska teologer hela medeltiden igenom såg ‘Mohammeds lära’ icke som en egen religion utan som en heresi [kättersk riktning] inom kristendomen, närmare bestämt arianismen uppstånden i en arabisk klädnad.” Han konstaterar så att “islam därmed borde ligga det nordiska eller germanska kynnet närmare än den renläriga kristendomen.”

I valet mellan politisk islam och den “politiska judendomen” bör vi svenskar enligt Adelskogh välja islam, på grund av att islam

“aldrig visat minsta vilja att bryta ned våra hävdvunna värden: vår traditionella samhällsform, våra familjemönster, mannens och kvinnans natur- och kulturgivna skilda roller, den normala kärleken mellan könen, vår kärlek till fosterlandet.”

Han avslutar med att svara på profeten Mohammeds fråga; “Har ni då inget förstånd?” och svarar:

“Mitt förstånd är säkerligen ringa på många verkligt viktiga punkter”

Sannerligen! Så är det uppenbarligen. Denna blygsamhet hoppas jag är ärligt menad och inte ett uttryck för någon slags skenhelighet.

Nå, om Lars Adelskogh inte ska föras till facket gammelsvensk nostalgifascism, så för i alla fall namnet tankarna mig till August Bondesons romanfigur, den halvbildade skolläraren John Chronschough.

Omars berättelse

Så till Omars egen berättelse om hur han gjorde kometkarriär i kultursvängen och hoppade av med buller och bång. Den är den intressanta delen av boken. Den kunde blivit en bra roman. För mig är den särskilt spännande eftersom Omar och jag diskuterade det mesta redan då det pågick. Många gånger skrattade vi tillsammans över hur kulturens – med stort K – företrädare åmade sig för blatten som kunde skriva och tala svenska. Det kittlade. Behovet av Omar var omättligt, som jag skrivit i en tidigare bloggrubrik.

Bilden Omar gav våren 2009 om sin omvändelse var att han lurat alla och spelat en roll som poet och kulturnisse. Jag trodde aldrig på den och den är inte heller särskilt framträdande på de 56 sidor som hans egen berättelse upptar. På sidan 12 skriver han att han lämnade kulturetablissemanget efter att ha “tappade tron på dem”, vilket är något helt annat än att medvetet ha spelat en narrroll.

Han ger en fin bild av tidig egen religiositet:

“Livet vi lever är såsom en dröm, tänkte jag. Någon drömmer mig. Min hörsel förstärktes på ett märkligt sätt så att jag för ett intensivt ögonblick kunde höra ‘drömmares’ andetag överallt, och inuti mig själv.” Eller det här: “Som barn visste jag ju inte att även vuxna inte förstår, att de liksom barnen är ensamma med sina tankar och känslor.”

Men på annan plats tar den retoriske hantverkaren över och svävar iväg i följande koketta efterkonstruktion:

“Jag har försökt söka mig tillbaka genom medvetandets många lager … Jag är dock medveten om att den absoluta vissheten om Gud aldrig kommer att nå oss efter döden. Livet är en dröm och döden ett uppvaknande.”

Vi gjorde tidskriften Minaret tillsammans första året. Omar var redaktör och jag skötte det praktiska, redigering, layout, produktion och register. Det gick som smort ända tills jag begärde ut den ersättning vi kommit överens om med Abd al-Haqq Kielan på Islamiska samfundet som plötsligt inte kändes vid vår uppgörelse. Har skrivit om detta en gång tidigare. Jag försökte efter detta få Omar att koppla loss från Kielan och hans organisationer för att i framtiden inte förlora sin trovärdighet. Jag såg det som oundvikligt att Kielan skulle avslöjas som skojare. Men Omar fortsatte att smila mot Kielan och prata skit bakom hans rygg. Ett ett ganska snaskigt beteende för en muslim förmodar jag. Och vad han sa till Kielan om mig kan jag bara gissa, men det var säkert något lämpligt bete för Kielan, han gillade inte mig, jag var ju vänster.

Nu tar Omar heder och ära av Kielan och berättar om dennes bidragsfiffel, hans indolens och politiska kontroll av Minaret. Det borde han gjort tidigare. Sanningen är nog att han var alltför fäst vid sitt redaktörskap för Minaret som gav honom tillträde till de kulturella finrummen. Istället har jag nu förpassats till kategorin “golbögar”.

Under mångkulturåret 2006 åkte han på turné med judinnan Susanne Levin. Det här tyckte han inte om. Skildringen i boken stämmer väl med vad han berättade för mig när den pågick. Han kände sig utnyttjad och upplevde henne som en falsk gråterska. Hans känslomässiga reaktion är fullt begriplig, men slutsatsen – “Det var nu, när jag såg hur den används, som jag första gången på allvar började tvivla på ‘Förintelsen’” – är sakligt sett helt irrelevant. Han skriver på sidan 30 att han på den tiden inte kände till “judendomens sanna väsen”. Jag tror verkligen att något slags “uppvaknande” här tog sin början.

Han kom även i kontakt med teatern och inbjuds att skriva en pjäs till Gottsundateatern, men kommer inte överens med teaterns konstnärlige ledare. Omar vill att den ungdomlige huvudpersonen efter strul med droger och kriminalitet ska finna vägen till sanningen och livet via islam, medan teaterledningen vill att huvudpersonen ska finna sanningen och livet via sekularisering, kvinnlig frigörelse, fri sex före äktenskapet och västerländsk demokrati. Av detta blir det inget, bara en stor besvikelse hos Omar.

I minglet på en premiär på Uppsala stadsteater blir han vänligt bemött av självaste teaterchefen

“högsta hönset … Stefan Böhm (f. 1942). Böhm är jude, och både han och hans hustru, judinnan Jeanette Gentele, har donerat pengar till den sionistiska orgaisationen Judiska Nationalfonden – Keren Kajemet”,

som om detta skulle bevisa något. Hans källa är okritiskt Ahmed Ramis Radio Islam.

Den 4 december 2007 (Omar har förväxlat datum till den 12/4) strax efter uppståndelsen med Jyllandspostens Mohammedteckningar, ringede Omar mig och frågade om jag ville följa honom på ett möte på Stadsteatern samma kväll. Det skulle bli någon slags radiosänd debatt om yttandefrihet. Omar hade tackat nej att sitta i panelen, men ville ändå gå dit.

Vi hade redan tidigare varit på ett “samtal inför publik” mellan Morten Narrowe, Abd al-Haqq Kielan och Omar på Uppsala Stadsteater. Det skulle slås broar mellan judendom och islam. Där träffade vi också Stefan Böhm, som tecknade en prenumeration på Minaret. Samtalet blev inte särskilt brobyggande, men allt är mycket civiliserat.

Om det här mötet har jag också skrivit. Omar och jag talade om mötet då, och var mest upprörda över folkpartisten Cecilia Wikströms märkliga hantering av begreppet yttrandefrihet.

I boken drar nu Omar helt nya slutsatser. Han skriver:

“Självklart sades inget om alla de författare och forskare som sitter inlåsta i Europa för att på vetenskapliga grunder har kritiserat den officiellt påbjudna myten om den så kallade ‘Förintelsen’ med stort F. Inte heller sades något om häxprocessen mot radiomannen Ahmed Rami, som fick sex månaders fängelse för att ha kritiserat judendomen och sionismen.”

Ingen ställde de frågorna, inte Omar heller. Han konstaterar också att skådespelaren Etienne Glaser är jude, som om det skulle ha någon betydelse. Källa återigen Ahmed Rami.

Man ser även en annan viktig sida av Omar i denna berättelse, hans djupa kulturkonservatism. Den har funnits hela tiden. I min kritik av skolan, i Jan Myrdals kritik av det svenska kulturetablissemanget, i diskussionen om feminismens många förlöpningar mm, finns ett kulturkonservativt drag, som Omar inte hittade på annat håll inom vänstern. Därför tydde han sig till oss i FiB. Han blir salig när han finner Tage Lindbom, arbetarrörelsemannen som blev konservativ och till slut mohammedan.

Hela boken inleds med en berättelse om ett möte med den gamle mannen Augustin Mannerheim, lyriker, psalmdiktare, friherre, godsägare och förstås ärkekonservativ. Omar blir djupt berörd av mötet och formulerar inspirerat en slags programförklaring:

“För mig var han ändå en levande länk till en svunnen mänskligare tid, innan Sverige och svenskarna blivit förstörda av sekularisering, sociala experiment och könsrollernas upplösning.”

Här stiger drömmaren Omar fram, som längtar tillbaka till de eviga värdena, till sanningen som funnits där under ytan sedan tidernas begynnelse.

Magistrala uppgörelser

Han ägnar 18 sidor åt ett våldsamt angrepp mot Andreas Malm och hans bok Hatet mot muslimer. För Omar har nu judendomen blivit ondskan i Palestina och islam dess gudomliga räddning. Andreas Malms ganska traditionellt okomplicerade vänstersyn på konflikterna blir nu utsatt för Omars islamistiska kanonad. Han hatar nu även allt som är vänster eftersom vänstern också är en judisk skapelse.

Men han finner även Malms svagheter på flera punkter. Exempelvis är islamofobin inte bara ett borgerligt eller högerextremt fenomen. Inte heller bör man som Malm gör avfärda alla tvivel på att en eller annan hund kan ligga begraven under de kollapsade tvillingtornen på Manhattan. Malms okritiska knytning till iranska vänsterkretsar, d v s programmatiska motståndare till nuvarande regimen i Iran är ännu en svag punkt som Omar skickligt blottlägger.

Ännu ett föremål för Omars kritik är Malms blindhet för möjligheten av att se en koppling mellan islamofobi och sionismen. Omar skriver:

“Ingen som studerar islamofobi kan undgå att upptäcka dess kopplingar till sionismen. Det är därför anmärkningsvärt, när i en anspråksfull bok om islamofobi, skriven av en kännare av Palestinakonflikten, ingen analys av dess kopplingar görs.”

Här har han faktiskt en poäng.

Herrar Malm och Omar är två hetsporrar som idag borde gräva ner stridsyxan och försöka enas om en vettigt formulerad Palestinasolidaritet, men det är knappast längre tänkbart. Vem tjänar på deras fäktande kan man fråga?

En mer problematisk uppgörelse är den med tidningen Expo. Här blir förekomsten av judiska personer i kampen mot rasismen, som är Expos mission, bevis nog. Visserligen prickar han in samma svaghet hos Expo som hos Andreas Malm, d v s att staten Israel och sionismen inte kan diskuteras i termer av rasism. Detta trots att det idag är närmast standard att påtala den israeliska statens apartheidkaraktär.

Men för Omar har det nu gått över styr. Judendomen i sig är skuld till allt. Eftersom juden Robban Aschberg är ansvarig utgivare för Expo och att denne varit aktiv i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), ses ett rakt samband med dennes farfar “den judiske bankiren Olof Aschberg (1877 – 1960), även känd som ‘Lenins bankir’ eller den ‘röde bankiren’.” Så målas ett judiskt nätverk upp bakom Expo som leder fram till rena absurditeter som judisk kannibalism och att “den judiske bosättaren Baruch Goldstein under den judiska högtiden Purim gick in i en moské i Hebron och sköt ner 50 bedjande muslimer.” Det här är ren rappakalja.

Omar gav tillsammans med prästen Michael Mogren ut boken Vem är du?, en brevväxling som skulle vara en sansad dialog mellan en troende kristen och en troende muslim. Den blev inte bra. Omars moralkonservatism kunde inte längre tyglas. Han gled undan Mogrens frågor med koranencitat. Boken slutfördes främst för att författarna skulle få ut sina arvoden. Han fick samma problem med den svenske prästen Mogren som tidigare med judinnan Susanne Levin.

I ett kort kapitel går han till attack och beskyller Mogren för att ljuga om sin frälsare Jesus Kristus och den Heliga Skrift.

“Då kan man inte förvänta sig hederlighet mot sin nästa. Han är en aktiv gaylobbyist, en syndfull verksamhet som går tvärt emot Bibelns lära, vilket ingen teolog i världen, hur listig och vältalig han än är, kan prata bort. Fagra ord och slughet kan förvända synen på godtroget folk för en tid men aldrig göra sodomi till en dygd, en styggelse för det sunda förnuftet, instinkterna, samvetet och alla världens heliga skrifter.”

Fagra ord för att förvända synen på de godtrogna? Ibland får man sin slungade bumerang tillbaka mitt i magen.

Övriga artiklar

Bokens 324 sidor rymmer förutom ovanstående en lång rad artiklar om annat från året 2009. Den långa intervjun från Nationell Idag (Nationaldemokraternas tidning) upptar inte mindre än 32 sidor. Läser man den får man en god sammanfattning av Omars mycket speciella tankevärld.

Rätt mycket upptas av hans på senare tid underdåniga hållning till den islamiska republiken Iran. Han ser det som sin heliga plikt att i vått och torrt försvara mullornas Iran. Kritisk distans till denna regim blir en hädelse.

Artikeln om hur han lämnade svenska Pen är fortfarande läsvärd liksom kritiken av Ranstorps undersökning av islamismen bland ungdomar i Rosengård. De är små retoriska mästerverk. Få besitter en sån polemisk förmåga idag.

Vad som däremot helt saknas i hans analyser är ekonomiska resonemang. Arbetets värde och arbetsts betydelse för människors liv är också helt frånvarande. Dessa ting finns inte i hans tankevärld. Historia intresserar honom mycket lite. Det förgångna är liksom höljt i gudomlig mystik.

Avslutning

Även Profeten Mohammed hade nog sina tvivel om hur man skulle tänka och förklara människans existens och vandringar här på jorden. Redan 1000 år före honom hade Platon och Protagoras tvistat om den saken, vilket säkert Profeten Mohammed var väl medveten om. Visserligen föddes Platon sju år efter Protagoras död, men de kan i ett historiskt perspektiv ses som samtida. Platons ogillade agnostikern Protagoras´ skepticism, tvivel och dennes devis: Människan är alltings mått … Platon menade att den sinnesupplevda verkligheten endast är en skenbild eller skuggbild av den äkta verkligheten som är oföränderlig och sann, den som han kallade för idévärlden.

Nu 1500 år senare är den diskussionen fortfarande fullt levande. Bland annat finns den i botten på Omars och mitt numera offentliga meningsutbyte. Mohamed Omar företräder Platon och och jag Protagoras. Omar söker sig till sin sanna idévärld (Profeten Mohammeds och Koranens) medan jag tvivlar vidare och fortsätter ställa skeptiska frågor.

Omar hamnade i kris under 2009 och orkade inte längre med tvivlet. Han lämnade människans sinnesupplevda verklighet och vände sig till högre makters äkta verklighet och sökte efter svaren på de stora svåra frågorna. Han blev islamist och Platonist och naglade fast sig i sin “äkta verklighet”. För mig förlorade då umgänget sin intellektuella spänst då han slutade tvivla och istället började slå i Koranen för att finna svaren.

Nu marscherar han trosvisst som en rebell ut i tomheten. Så gjorde även i Uppsalarebellerna 1968 när de slutade tänka själva och började slå i Maos röda små böcker för att finna svaren.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Michael Mogren, Lasse Wilhelmson, Lars Adelskogh, Islamisten, Andreas Malm, förintelsen, Mohamed Omar, judendom