Jag är ingen ekonom, men jag har börjat förstå att svältmetoden för att klara livhanken knappast är framgångsrik. Redan tidigt i kapitalismens historia fanns det företagare som förstod att människorna måste få leva ett drägligt liv för att produktionen ska kunna utvecklas. Det var ingen slump att slavsystemet avskaffades t ex. Det blev olönsamt och till slut bara ideologiskt förankrat i föreställningar om över- och underordning av människor, det vi idag kallar fascism (rasism).

Att man kunde tro så då är faktiskt mer begripligt än att dagens europeiska ledare tror att man idag skulle kunna svälta ut och pressa tillbaka den europeiska arbetarklassen till kinesisk eller indisk nivå är ofattbart korkat. Den lösningen finns inte annat än som ”den enda vägen” för bankkapitalet och deras lydiga EU-svans.

Att S nu viker sig är först och främst dåligt för Sverige, men uselt också för S-partiet. Tumskruvarna på ledningen sitter nu på plats igen.

Läs även: DN, Svd

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: europakten, Lena Sommestad

Anne Marie Müller med barnen Jacob och Charlotte 1865

Min morfars mormor hette Anne Marie Müller och var en kvinna av god familj i staden Porsgrunn-Skien på Norges sydkust. Hon föddes vintern 1833 och vid konfirmationen 1847 antecknades i kyrkboken att hon var ”rørende i sit hele væsen”. Hon var antagligen en ovanligt intagande person.

Hennes far hade visserligen gått i personlig konkurs 1848 efter de stora omvälvningarna i Europa då, men hade före det varit Porsgrunns kanske mest aktade och mest inflytelserike köpman med allt från sågverk, fastigheter, segelfartygsrederi till båtvarv i sin ägo. Det var före ångmaskinernas segertåg. Några pengar fanns inte kvar, allt försvann i konkursen, men han gjorde rätt för sig till sista kronan och lite av den forna upphöjdheten fanns nog trots allt kvar.

Än märkligare var Anne Maries mamma Louise, Philippine de Coninck, som var oäkta dotter till danske kungen Fredrik VI. Denne var visserligen en notorisk horbock med många lyckliggjorda meträsser och hovdamer i sitt kölvatten ända ner till Wienkongressen efter Napoleonkrigen. Men kungligt blod var alltid en slags säkerhet och kunde aldrig vara annat än till nytta för de närmast inblandade undersåtarna.

De skriftliga beläggen för att Anne Maries mamma verkligen hade ihop det med Fredrik VI är svaga. Men det är klart belagt att hon var hovdam just den tid som omspänner det kalkylerade konseptionsögonblicket och det är noterat i den hovliga födelsejournalen att fadern var ”okänd”. Om det nu var som jag (och flera andra) påstår så tillhörde dock inte Louise Philippine de mest gynnade slottshororna, eftersom något morganatiskt förhållande inte reglerades juridiskt. Att hon skulle kunna ha gjort skandal genom att offentligt bekantgöra att hon var mor till ett av kungens barn är knappast troligt. Det fanns många i den kön och det gällde för alla att få ut mesta möjliga av kungens snedsprång. Hon fick därför nöja sig med ett gott parti (en prelat i danske kungens tjänst vid namn Jean Monand) och den präktiga tulltjänstemannafamiljen Torkildsens i Köpenhamn som familj för den lilla flickan. Lite av all denna glans fanns säkert också hos Anne Marie.

På midsommarafton 1857 gifte sig Anne Marie och Niels Julius Hessler, båda 24 år. Niels Julius var son till traktens främste skomakare John Johansen Hessler och hans maka Dorthea Marie Nielsdatter, alltså inte heller fy skam. Anne Marie var gravid i fjärde månaden och födde sitt första barn 23 oktober, en flicka som dör efter bara två veckor. Men hon hann bli döpt till Dorothy Marie. Det var möjligen ett sorts nödbröllop, eller så höll de skenet uppe och ställde till så stort kalas som det anstod så välbeställda familjer.

Dock, den 12 juli, mindre än en månad efter bröllopet, fick maken Niels Julius ännu ett barn (Julie Marie) med Maren Andrea Maren Larsdatter (från staden Tjølling några mil från Porsgrunn). Inte nog med det, 1861 när Niels Julius ännu var gift med Anne Marie och hade två små barn hemma (Jacob och Charlotte) blir han också far till gossebarnet Herman med Anne Larsdatters i Kristiania som mor. På fyra år blev Niels Julius far till sex (fem överlevande) barn med tre olika kvinnor.

Niels Julius var uppenbarligen av den där sorten som inte kan passera ett kjoltyg utan att dras in i nya äventyr. Han hade otvivelaktigt ett brett register, kallade sig skomakare, artist, dekorationsmålare och konstnär. Han spelade säkert fiol också, men det finns det inga belägg för. Han hade i alla fall många strängar på sin lyra.

I folkräkningen 1864 bodde Anne Marie i Skien nära Porsgrunn med Jacob, Charlotte och en tjänsteflicka. Men Niels Julius tillhörde inte längre hushållet. Han hade mitt under brinnande inbördeskrig dragit till USA, närmare bestämt till guldgrävarhålan Mariposa i Kalifornien – mitt i Vilda västern. Där hade brodern Jonas (John) Hessler etablerat sig sedan en tid såsom skomakare.

För det finns det belägg. Vidstående annons fanns i tidningen Mariposa Gazette 1862. Niels Julius fanns alltså i Mariposa redan 1862. Att han hade goda skäl att sticka hemifrån står utom allt tvivel. Han lär ha rest via Hartlepool för att ta farväl av sina två stora barn Jacob och Charlotte. Han gjorde visst en avstickare till Skottland, där det också lär finnas släktingar med namnet Hessler.

För en ensam man på 1860-talet med lite pengar var det relativt lätt att ta sig till New York. Det var bara att köpa en biljett. Från New York till Kalifornien, över hela kontinenten mitt under brinnande inbördeskrig, var däremot ett betydligt större äventyr. Hur många fler barn har avlade under denna resa vet man förstås ingenting om.

Anne Marie gifte om sig den 7 november 1870 med ännu en hustrubedragare; bokhållaren, kyrkosångaren och läraren Hans Christian Olay Kolstad. I september 1872 födde hon i Kristiania Anna Henriette, alltså en liten halvsyster till Charlotte (12 år) och Jacob (13). 1875 bodde de fortfarande tillsammans med tre barn och en tjänsteflicka på Bjerregaardsg. 6 i Kristiania, men äktenskapet knakade. Hans C:s yrke var då ”stud. Philos” vad det nu kan betyda. De hade det ekonomiskt knapert. Tonårsbarnen Jacob och Charlotte måste snarast knuffas ur boet för att klara sig själva och för att få lite mer mat på bordet åt resten.

Anne Marie hade en gift men barnlös bror Charles (Herman Louis) Müller som etablerat sig i West Hartlepool i nordöstra England som fartygsman i den expanderande kolfraktarbranschen. Till honom och hans engelska fru skickades därför Jacob och Charlotte strax efter 1875. Men det är en annan historia.

Av anteckningar i sjukhusjournaler från ”Oslo Hospirtals menighet” framgår att en ”uægte” flicka, Clara Sofie döptes den 22 mars 1891. Fadern var bokhållaren Hans Christian Olai Kolstad (46 år och med en annan adress än Anne Maries) och modern är kontoristen Karen Halvorsen (34 år), som är kvar på sjukhuset för att ”ligge i Barsel” (återhämta sig efter förlossningen). Med detta inträdde den definitiva separationen mellan Anne Marie och Hans Christian.

Anne Marie var nu ekonomiskt strandsatt, men klarade sig tack vare att Anna Henriette 1892 hade gift sig med en relativt välbeställd tulltjänsteman Oluf Johan Löschbrandt i Kristiania. Anne Marie dog 1896, 62 år gammal.

Vad som hände Hans Christian Kolstad faller egentligen utanför min släkthistoria, men jag berättar ändå, för att historien är så bedrövlig. Samma år som Anne Marie dog gifte han om sig med Karen Halvorsen. Clara Sofie var då fem år. Hans Christian blev bokhållare vid universitetet i Oslo och levde tills han blev 80, ända till 1925. I ”Dødsfallsprotokollen” framkommer: ”Bokhållaren Hans Christian Olai Kolstad … änkan Karen Halvorsen Kolstad upplystes om att Hans Christian Kolstad hade gjort konkurs 1897 och att konkursboet fortfarande var oavslutat.” Han blåste alltså även Karen på det mesta.

Som fotnot i Anne Maries historia kan också tilläggas att hennes mor (kungaavkomman) Louise Philippine och prelaten Jean Monod (född 1865) först bosatte sig i Schweiz, kom tillbaka till København 1794 och senare bosatte sig i Paris, där Monod blev präst i den reformerta församlingen. De fick 12 barn, varav 8 uppnådde vuxen ålder. Bingo!

_______________
Denna text har blivit möjlig tack vare en nyfunnen släkting Steve Heimerle i Iowa (USA), som gjort mycket grundliga efterforskningar om släkten från sin utsiktspunkt på andra sidan Atlanten.
_______________

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: släktforskning, Porsgrunn,Skien.Mariposa.Kalifornien.Norge

De två senaste böckerna jag läst hänger faktiskt ihop på ett sätt jag inte tänkte på förrän efter läsningen. Jan Guillous Brobyggarna (Piratförlaget) och Pål Steigans En gång ska jorden bliva vår (Leopard). Brobyggarna handlar om när man satsade allt i framtidsoptimistisk anda på att få fram ånglokomotiven med sina vagnar och sina tunga laster överallt i världen, utan minsta aning om att det effektiva bränslet skulle ta slut om så där 100 år. En gång ska jorden bliva vår däremot handlar om hur perspektiven skiftat efter just de där 100 åren, när den billiga energin, andra strategiska råvaror och naturresurser håller på att ta slut.

Vad man får sig till livs i Brobyggarna är hur en industrikapitalistisk expansionskultur erövrar de stora europeiska länderna (inkl. USA) i en aningslös teknikmission. Ytterst få förstod vad som skulle ske i förlängningen. Steigan påpekar visserligen att Marx och Engels i det Kommmunisktiska manifestet förutspådde och varnade för rovdriften på naturen. Men det var inte många som lyssnade på just det lite undanskymda budskapet då.

Bra att jag fann denna värdefulla sida i vännen Guillous Brobyggarna, för i övrigt är den en ganska enkelt tillyxad litterär konstruktion med alltför många pojkboksaktiga små hjältehistorier i en lång rad. Lite gripande blev det på slutet när huvudpersonens lille son blev misshandlad som ”tyskunge” i Bergen 1918. Innan jag går vidare måste jag bara inflika att Jackie Jakubowskis kritik mot Guillous syn på Tyskalands relativt återhållna grymhet som kolonialmakt jämfört med engelsmännen dock är skrattretande. Det är ju en roman som skildrar vad tyska diplomingenjörer ansåg då.

Pål Steigan har däremot skrivit en mycket klargörande och absolut nödvändig bok. Den som blir illa till mods av skräckscenarion ska tänka sig för innan man läser boken. Den har ett mycket tungt budskap. Världen kommer att kollapsa ekologiskt och ekonomiskt inom en generation. Om inte!

Men det där Om inte! kommer inte förrän på slutet. Först serveras läsaren en imponerande genomgång och sammanfattning av ett gigantiskt material om alla våra kriser. Först den stora världsekonomiska krisen i USA, Europa och Kina och om hur det hela faktiskt hänger samman. Ett stort kapitel om Kina är mycket intressant, den första lättillgängliga framställning på länge som förklarar hur det är möjligt för Kina att växa så snabbt, farorna med denna utveckling för dem själva och hur de blir allt mer beroende av USA och västvärlden. Kina är Steigans specialområde. Han ledde flera år norska AKP m-l, det mest framgångsrika maoistpartiet i Europa. Han träffade Mao och andra kinesiska ledare flera gånger och har följt Kinas utveckling mycket nära och med ett kritiskt öga.

Han går igenom hela miljöområdet och kommer fram till att mycket få så kallade miljövänliga lösningar är annat än bluff. De allra flesta bygger på billig olja trots allt. Alltså, miljönettovinsten är nästan omärkbar för det mesta som görs idag.

Mest skrämmande känns kommersialseringen av vattentillgångar, försurningen av världshaven, plankton-, fiskdöd och jordförstöring. Temperaturhöjningen på 4 grader går inte att klara utan världsomfattande katastrofer. Koldioxidutsläpp måste stoppas herrans kvickt. Sker inte det kommer en liten del av de allra rikaste att kunna klara sig, medan miljarder fattiga går under i torka, svält eller översvämningar.

Det hoppfulla i denna bok är att det finns en förklaring. Kapitalismens 150 år har byggt på riklig tillgång på billig kol och olja. Nu är oljan och naturgasen mycket snart slut, kolet räcker ett tag till men försurar världen i ännu större grad.

Därför måste hela världen sammantaget minska sin konsumtion av fossil energi. Vetenskapen har ingen lösning på hur att få fram oändlig tillgång på ren energi. Tillväxten kommer att stanna av. Det är så nära en naturlag man kan komma.

Därmed är frågan bara hur vi hanterar denna för oss helt nya och mycket hotfulla situation. De stora energikonsumenterna måste drastiskt minska sin konsumtion och dela med sig till de fattiga för att de inte ska törsta ihjäl, drunkna eller svälta ihjäl. Det är det enda anständigt tänkbara. Allt annat är barbari.

Men bland världens ledare finns inga allvarliga planer för detta. Därför kommer människorna att få lita till sin egen organisering i sann urkommunistisk anda. Många fina exempel ges på praktisk kommunism där människor går ihop och hjälps åt utan vinstsyfte. Sånt kommer vi av nödvändighet att se mer av. Han kallar det Kommunism 5.0 med en tidsenlig dataterm, ett program som kan spridas över världen som en präriebrand. Kanske t o m tidningen Gnistan kan komma tillbaka som webbversion? Eller finns den redan? Ja det är faktiskt så att endast en slags kommunism kan befria mänskligheten från kapitalismens ok. Inget annat system har någon lösning.

Har jag då blivit kommunist? Det vore i så fall lika upphetsande som om jag blivit optimist, eller troende religiös. Men jag förblir en ”lite kommunistisk” socialdemokrat. Jag har i alla fall skaffat mig en liten dieseldriven och mycket bränslesnål bil och kör nästan aldrig till Stockholm.

Marx förstod att kapitalismen skulle leda till sin egen undergång. När den våldsbenägna tillväxten snart ska tyglas kommer hårda konflikter att uppstå. Många med makt i det gamla systemet kommer att göra vad de förmår för att inte förlora den.

Lite hopp har jag i alla fall fått av denna skrämmande bok. Den har sammanfattat ett jättekomplex och gjort världen lite mindre obegriplig. Varje gång någon säger att vi måste ha tillväxt för att kunna klara vår välfärd vet jag att det är en person som måste få frågan om den billiga oljan grundligt genomgången för sig. Svårare är det kanske inte.

Läs om Brobyggarna: Kajsa Ekis Ekman i DN,

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: ekonomisk kris, Jan Guillou, kapitalism, Kommunism, miljökris, Pål Steigan

Jordraset i Surte 1950 (Foto: Percy Lundwall)

Så föll då den siste folkrörelsesossen från partiledartronen. Eftersom vad folk vill ha inte är detsamma som vad media vill ha blev han obönhörligen detroniserad. Det här är sannerligen ett folkrörelsernas problem. Utan egna medier är man chanslös. Läs Göran Greider i AB igår.

Sedan Palmemordet har Socialdemokraterna svajat allt mer ut i nyliberala experiment. Det första stora steget var väl Ingvar Carlssons medlemsansökan till EG 1990. Sverige hade allvarligt börjat vackla i sin alliansfrihet efter murens fall. För att passa in i EU:s marknadsidéer har man anpassat sig allt mer och till slut blivit bäst i hela EU-klassen. Så fri skolmarknad som Sveriges finns inte maken till i hela EU. Under denna tid har den socialdemokratiska pressen till stora delar gått upp i andra mediakoncerner eller lagts ner.

Det här kan inte skyllas bara på traditionellt borgerliga partier. Hela denna utveckling har Socialdemokraterna medverkat till och sett som historiskt nödvändig. De problem som uppkommit har betraktats som nödvändiga offer för att hänga med i den internationella konkurrensen.

Denna politik med fria marknader, tillväxt och billig energi som grundbultar har lett till ökad exploatering av människor och miljö . Nu har den nått vägs ände. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har visserligen talat ett annat språk om dessa ting, men haft sina blinda fläckar som marginaliserat dem.

Finanskris, skuldkris, energikris, miljökris, matkris, vattenkris, antibiotikakris, jordbrukskris, biologisk mångfaldskris … allt det där hänger ihop. Det är kapitalismen som orsakar rubbet. Att Socialdemokraterna politiskt inte förmått slå mynt av denna goda karamell är rent förbluffande. Här finns ju en stort politiskt tomrum som ingen verkar vilja träda in i.

Socialdemokraterna måste presentera en politik för framtiden som bygger på avskaffandet av en kapitalism som föröder vårt klot. Ett nytt system för ekonomi, energi och naturresurser måste alltså diskuteras fram. Varken mer eller mindre. I ett sådant system blir frågan om ”valfrihet” en skitfråga. Solidaritet däremot blir mycket viktigare – precis som i industrialismens barndom då hungrande massor bodde i backstugor, söderkåkar och lantarbetarbaracker.

Det finns alltså inte längre någon lösning inom den tillväxtfixerade kapitalismens ram. Fortsätter vi som nu kommer vi inom en generation att hamna i en okontrollerad och allt annat en demokratiskt samhällskollaps. Politiker som inte tar dessa samband på allvar är på sikt rökta. För att få folkets förtroende måste näste socialdemokratiske partiordförande ta dessa frågor på allra största allvar.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Håkan Juholt, Socialdemokraterna, kapitalism, miljökris

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Håkan Juholt, partiledare, Socialdemokraterna

Seaton Carew Ironworks 1908 (Foto: Percy Lundwall)

Det var så här det började. Ångmaskinen kunde göra många människors kroppsarbete mycket fortare och effektivare. Stenkolet skyfflades in i ugnarna och den smutsiga kolröken bolmade ut i luften och föll ner över landskapet. Så kom oljan som var ännu lättare och effektivare till förbränningsmotorerna och alla kommunikationer.

Nu är de fossila kraftkällorna snart slut samtidigt som jordens medeltemperatur stigit 2-4 grader. Hoppsan, det var inte meningen säger vi då, men förmår inte ta konsekvenserna av det katastrofhot som nu blir allt tydligare.

Då säger miljöministern Lena Ek lite försiktigt att vi nog måste sluta köra så mycket bil och att transporterna med lastbil måste minska. ”Jag tror det” säger hon för säkerhets skull, för hon vet att EU och den regering hon själv tillhör säger något helt annat. Dagen efter Lena Eks försiktiga uttalande tas hon i örat av infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd med det uppenbart korkade uttalandet: ”Mera transporter och bilkörning är bra för vår framtid.” Jag ser tydligt på min inre scen en spratteldocka hängande i trådarna från en oljedrypande hand.

Inte underligt att de internationella klimatmötena aldrig kommer fram till något effektivt. Om dumheten och det uppenbart orimliga ska tillåtas regera så riskerar förstås även demokratin att bli nedsmutsad och försurad.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Catharina Elmsäter-Svärd, Lena Ek, miljöpolitik

Frågan är som vanligt dock, hur förankrat var det beslutet? VU:s tvådagarsmangling kommer Juholt knappast att ta sig igenom som partiledare. Hans kritiker har många exempel på att han inte har tillräckligt med kontroll och omdöme för att vara en statsministerkandidat.

Risken är därför att inte bara Juholt faller, utan att även beslutet att stå utanför Europakten omprövas. Då kan vad som helst hända. Flykten till V kan då bli ett skred. Jonas Sjöstedt har betydande dragningskraft. Även MP och SD kan få en flock missnöjda S-väljare. Ja, partiets sammanhållning hotas faktiskt.

Juholt har gjort misstag, men folk gillar hans politiska framtoning. Han känner stödet från ”verklighetens folk” (må Gud och media förlåta mig). Här har han ett svårspelbart trumfkort.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Håkan Juholt, europakten

”Enligt uppgifter till Aftonbladet hade de bestämt sig sedan en tid tillbaka för att ansöka om nåd. Men de väntade så länge som möjligt med att offentligt ta beslutet eftersom det fanns en risk att åklagaren skulle överklaga domen. Hade åklagare gjort det hade en nådeansökan varit värdelös – det går inte att bli benådad när en part har överklagat.” (AB 2012-01-10)

De har alltså inte kunnat säga något förrän i betänketidens allra sista minuter.

Det ropas nu både på att svenska regeringen måste agera aktivt och att regeringen bör hålla sig i bakgrunden, d v s vara passiv. Att offentligt råda och kräva vad regeringen, eller andra eventuella aktörer med någon möjlighet att kunna påverka processen, ska göra kan knappast vara klokt nu. Vad som är bäst i nuläget kan få ha någon bestämd uppfattning om.

Att Johan och Martin förklarat sig nöjda med domen – trots att de tidigare förklarat sig oskyldiga till terrorism – är ett uttryck för att de vill hem så fort som möjligt. De har släppt den juridiska striden nu. Därför måste vi alla som stödjer dem lydigt foga oss i det och gilla läget. Nu gäller det för dem (och oss) att ta skeden i vacker hand och agera klokt i samarbete med dem som känner de lokala sederna i sådana här sammanhang.

När de sedan är hemma kan vi i lugn och ro vända upp de stenar vi kommer åt och leta efter svar på de många frågor som den här affären väckt.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Martin Schibbye, Johan Persson, Etiopien

Musikens hus i Uppsala med klädsam ullmössa

Som vanligt skapar stora byggen mitt i personflödenas starkaste forsar heta känslor. Vi hade i Uppsala den stora striden om konserthuset, som kunde beskrivas som ett monstrum, för inte så länge sedan. Där gick den yttersta av våra vänsterpersonligheter till våldsamt angrepp på allt vad kommunal demokrati heter och alla som eventuellt gillade idén med ett nytt och ändamålsenligt konserthus i staden. Förnuftet segrade den gången tack vare demokratin.

Något säger mig att striden om Slussen i Stockholm är lite samma sak. En samling synnerligen prominenta kulturpersonligheter säger stopp till det förslag som kommunala beredningen lagt fram och framhäver ett eget alternativt förslag som dom kallar ”KulturSlussen”.

Båda förslagen säger sig vilja lösa de stora problemen som den snart helt nedvittrade gamla slussen innebär. Alla ska få plats, fotgängare, flanörer, cyklister, bussar och bilar. Hur mycket det talas om den stigande vattennivån i saltsjön vet jag inte, men jag förutsätter att de har med det problemet också.

Varför skapa en stor konflikt om detta? Kan man inte vara överens om att varje lösning innebär ett stort ingrepp och en stor omvandling av det nuvarande stadslandskapet och låta de mest drabbade, kommunens experter, arkitekter och politikerna (och lagstadgade medborgerliga samråd) klara denna fråga? Nej, här gäller konfrontation! Till detta lånar sig alla dessa prominenta kulturpersoner.

Det här är ett fenomen. Jag har mycket svårt att inte se att det på många sätt är en drömskt skådande ”kulturelit”, som här jagar upp varandra i en slags meningslös symbolkamp. Trupperna från förr samlas för att åter få känna samhörigheten och sig själva som unga på nytt.

Den diskussion som blir av allt detta kan knappast föra något gott med sig. Tvärtom kommer den fina kulturflocken att framstå som parasiterande och världsfrånvänd, varpå klyftan mellan kulturen och vår surt förvärvade vardagsdemokrati kommer att vidgas.

Det är det här som Bengt Ohlsson känner i luften när han skriver sin fyndiga krönika i DN 2011-11-25. Det är på den krönikan Malin Ullgren reflexmässigt reagerar i DN 2011-12-21, som i sin tur får Bengt Ohlsson att skriva sin stora konfrontationsartikel När ska det röda rinna av kulturens fana i DN 2012-01-04. Och det är efter det som det står klart, åtminstone för mig, att kultureliten (inklusive Bengt Ohlsson) är ett stort demokratiskt problem.

Kulturpersoner bör inte röra sig som en flock. De borde istället med sina respektive konstnärligt personliga uttryck gestalta problemen de ser och eventuellt ansluta sig till politiska manifestationer de sympatiserar med. Tänk till exempel om vi haft ett liknande upprop från svenska kulturarbetare mot de svenska trupperna i Afghanistan? Eller mot Israels övergrepp mot Gaza? Eller mot Sveriges smyganslutning till Nato? Eller mot utförsäljningen av den offentliga sektorn? Eller mot Sveriges utrikesministers väloljade förbindelser? m.m. I dessa sammanhang finns en och annan, men där är de få. Men Slussens utformning i hemkvarteren blir plötsligt världens viktigaste fråga.

Bengt Ohlssons misstag är att han etiketterar KulturSlussen som vänster. Jag vill vara vän med många av dessa kulturutövare för att deras konst har berört mig djupt, men inte för att vi är vänster. Råkar de vara det blir jag glad, men det börjar inte i politiken. Jag läste Bengt Ohlssons Grigorius och fann den intressant, men alldeles för lång. Dr Glas var bättre i formatet. Även DN-artiklen ovan var för lång i min smak. Men han skriver bra.

Bengt Ohlsson startar nu ett kulturinternt storbråk, som väl kan ha sina poänger. Men baksidan är att SD:s kultur(kon)front genom detta kommer att flytta fram sina populistiska skansar. Det kommer att fungera som när Göran Hägglund försökte ta poänger med att appellera till vad han kallade verklighetens folk.

Än svävar kulturfrågorna fritt mellan verkligheten och drömmarna. Men, än känner jag också stor sympati för order folk i betydelsen ”icke överhet”. Och vad är det för fel på detta folk som befinner sig i verkligheten? – kanske man kan våga fråga. Samtidigt är vi många som fnissar åt ”kulturtanterna” med grå pagefrisyr och lösa gråa linnekläder och en färgklick av siden elegant draperad runt halsen. Jag känner flera och kan intyga att även de är människor. Glöm inte heller det.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Bengt Ohlsson, KulturSlussen, Malin Ullgren, kulturdebatt, verklighetens folk

Vi har haft nog av sånt här. Nu vill vi se något vi kan tor på. Bild: Illusionisten av Hieroimus Bosch 1450-1516

Äntligen ett utspel om att förbjuda en av de värsta avarterna av kapitalistisk utsugning av vår offentliga sektor. Att förbjuda riskkapitalbolag att äga skolor är en självklarhet. Jag tror knappast att någon känd socialdemokrat kommer att gå ut och kritisera förslaget denna gång. När Carin Jämtin i DN 2009-07-28 skrev sin artikel ”Skattepengar för välfärd får inte gå till kapitalister” fick hon genast ett koppel kända socialdemokrater emot sig. Något har nog hänt trots allt inom partiet.

För enkelhetens skull påminner jag om vad som skedde då genom att i all blygsamhet tipsa om följande artikel i UNT 2009-07-30.

PS. Ylva Johansson försöker idag att på sin blogg breda ett tjockt och smetigt ordtäcke över sin blunder i söndags.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Carin Jämtin, Ylva Johansson, UNT