Det här kan vi studera och intressera oss för, ju mer desto bättre. Men det är en fråga för den historiska forskningen att undersöka och eventuellt göra auktoritativa uttalanden. Att politisera just det armeniska dramat idag, som man gjorde i riksdagen igår, är ankdammsmässigt. Man häpnar åter över hur opportunistiskt lättledda de rödgröna är i sin utrikespolitiska linje. Man spelar Carl Bildt och därmed Nato- och Afghanistanaktivismen i händerna genom att driva fram en omröstning i denna historiska tvistefråga. Inte ens om folkrättsexperten Ove Bring och alla världens historiker vore eniga om saken ska riksdagen rösta om sådant. Det misskrediterar politiken och politiserar historien. De rödgröna skjuter sig åter i foten.

Tidningarnas kommentarer spretar åt alla håll. Liberalt är idag synnerligen kluvet (långt in i s- och v-leden f. ö.). Expressen tycker som regeringen och liberala Ö-viks allahanda som oppositionen t ex. Anders Rönmark bekräftar att det är mest inrikespolitik som hänger intimt ihop med jakten på renegater, vilken är så tydlig i frågan om sionism/antisemitism. Han skriver:

“Ibland måste även diplomatiska svenskar visa vad vi anser om folkmordsförnekare.”

Vad ska man rösta om nästa gång? Ja, varför skulle det sluta med detta?

Stefan Lindgren skriver 2010-03-11:

”En annan aspekt är att om man ska fördöma turkarnas ´folkmord´ på armenier, måste man i samma andetag fördöma kurdernas ´folkmord´ på assyrierna – som i procent var betydligt grymmare. Detta ´folkmord´ skedde under exakt samma tid. … Dessa ´folkmord´ är som kinesiska askar, där en stöt utifrån – som regel en imperialistisk intervention – utlöser kedjereaktioner eller där
imperier medvetet hetsar folk mot varandra enligt principen divide et impera.

Turkiet är ett land som historiskt varit föremål för kolonialmakternas ingrepp. Och ränderna går inte ur när Frankrike vill vägra Turkiet EU-inträde och kriminaliserar ´förnekande´ av folkmordet på armenierna (vilket Turkiet kvitterat genom att kriminalisera förnekande av de franska massmorden i kolonierna – Madagaskar, Algeriet etc).”

Carl Bildts och regeringsalliansens hållning i denna fråga är den enda rimliga.

_______________
Fler artiklar om saken: Folkbladet idag, DN idag, DN idag, AB idag

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: antisemitism, armeniska folkmordet, Carl Bildt, rödgröna oppositionen, sionism

Diskussionen om Ilmar Reepalus uttalanden angående hatbrotten mot judar i Malmö håller på att bli riktigt otäck. Efter intervjun i TV4 2010-03-06 ansluter sig nu Håkan Holmberg till det Svante Weyler sa i sin krönika i Godmorgon världen 2010-02-28 och uttrycker det i UNT 2010-03-07 som att Reepalu inte förstår vad han själv säger.

Han ”bottnar inte i frågan. Han tycks aldrig ha satt sig in den speciella problematik som judehatet innebär och använder därför ord och begrepp till synes utan att helt förstå deras innebörd.”

Holmberg påstår att Reepalu är dum och obildad, vilket han borde ta konsekvenserna av och dra sig tillbaka.

Han har sagt saker ”som ingen demokratisk politiker i ansvarig ställning, oavsett parti, kan tillåta sig själv.”

Holmberg mästrar vidare med ett ”klargöra” vad som är rätta tolkningen av antisemitism respektive sionism. Han påstår bland annat att:

Sionismen ”säger ingenting om vilken politik en judisk stat bör föra – och ännu mindre att staten bör vara exklusivt judisk.”

Hans säger att om man fördömer sionismen som sådan

”så fördömer man också judiska kulturella strävanden och alla de judar och israeler som anser att staten Israel har rätt att finnas samtidigt som de är djupt kritiska mot statens nuvarande politik.”

Men kära nån! Stämmer det här verkligen? Kan inte denna syn på sionismen ens diskuteras? Om man påstår något annat än Holmberg, bottnar man då inte i frågan? Är det Holmberg som bestämmer vad en ”demokratisk politiker i ansvarig ställning” ska tillåtas säga om det här?

Idag i TV2:s Agenda hänger Göran Hägglund på och försökte upprepa Holmbergs concept i närkamp med Mona Sahlin. Mona gick visserligen för långt i instämmande i Reepalukritiken, men hon klarade i alla fall av att framhålla att hatbrott mot muslimer också är allvarligt.

Det håller som sagt på att bli mycket obehagligt. Palestinavänner som ser det sionistiska projektet Israel som ett stort politiskt problem i världen pekas nu ut som obildade och moraliskt underlägsna. Holmberg, Weyler och Hägglund verkar ha beröringsskräck med palestiniers lidande år 2010 (som om Al Nakba alrdrig ägt rum). Det här främjar antisemitism precis på samma sätt som exempelvis Irakinvasion och Afghanistankrig främjar självmordsbombning och terrorism.

Det förvånar och skrämmer att Håkan Holmberg ställer sig tillsammans med Svante Weyler och Göran Hägglund i kampanjen mot Ilmar Reepalu. Jag utgår från att UNT:s liberale politiske chefredaktör Håkan Holmberg förstår att resultatet blir att många skräms till tystnad om Israels övergrepp och Palestiniernas 62 år av lidande.

_____________
Artiklar att läsa: lindelof.nu, Weylers blogg, Aftonbladet 2010-02-26, NewsDesk 2010-03-02, Expressen 2010-02-26, Skånskan.se 2010-03-02, Skånskan.se 2010-02-04, Kvälls-Posten 2010-03-02, SR 2010-03-02, Jan Guillou i AB 2010-03-10

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: antisemitism, Gaza, Ilmar Reepalu, Svante Weyler, Håkan Holmberg, Göran Hägglund, Mona Sahlin, sionism

Emigrantskeppet ss Deutschland i september 1909

I september 1909 skulle Percys kusin Daisy gifta sig. Hon bodde i West Hartlepool, några mil söder om Necastle på engelska östkusten. Percy hade varit där förut. 1903 lärde han sig kontorsarbete i sin farbror Jacobs lilla rederi och lärde då känna kusin Daisy mycket väl. De var båda i övre tonåren och deras lekfulla umgänge övergick plötsligt, men helt naturligt, i något som liknade ett romans. De vuxna såg vad som hände och satte stopp. De var ju kusiner.

Daisy förlovades senare med en Mr. Bunting, som fort gjorde sig ovän med Daisys familj, gjorde sig omöjlig på sitt arbete och blev därmed även arbetslös. Daisy klamrade sig dock fast vid Bunting och klippte av kontakten med Percy. Året 1905 skrev Percy 24 brev till Daisy utan att få ett enda svar.

Alla var mycket bekymrade. För att få bort Daisy från Bunting skickades hon till Percys familj i Limhamn på obestämd tid. Till Daisy hittades till slut en lämplig friare, Mr. Peter Kirk, en högt uppsatt tjänsteman i den bokstavligen kolsvarta jättefabriken Seaton Carew Iron Co.

Alla var nu glada igen och resan verkar ha varit lyckad på alla sätt. Daisy hade kommit helskinnad ur sin förlovning med Bunting, Percy och Daisy hade åter ”kamratiserat” sitt förhållande, Peter Kirk verkade vara ”a good guy” och framtiden verkade tryggad för Daisy.

Daisy fick en son, men återkom till Limhman och bodde med sin pojke långa tider i Percys familj. Peter Kirk var aldrig med. Äktenskapet var säkert olyckligt.

I augusti 1909 reste alltså Percy till England med anledning av Daisys bröllop. Först tog han sig till Cuxhaven vid Elbes mynning på tyska Nordsjökusten. Därifrån utgick Hamburg-Amerika Linens fartyg ss Deutschland. Sedan nästan 10 år tillbaka hade hon befordrat passagerare och gods till New York via Southampton. Det var ett misslyckat passagerarfartyg. På grund av fartygets enorma ångmaskiner förstördes atmosfären i de flotta passagerarutrymmena av störande buller och obehagliga vibrerationer. Man hade visserligen satt nytt hastighetsrekord över Atlanten på lite mer än fem dygn. Men hon fick det hånfulla smeknamnet The Cocktail Shaker och passagerarna valde andra rutter. ss D. tjänade därför mesta tiden som transportfartyg för bullertåliga emigranter. Fattiga europeer emigrerade fortfarande i stora skaror till den nya världen. I Sverige utbröt storstrejken den 4 augusti och pågick alltså under Percys Englandsresa.

1910 byggdes ss D. om till kryssningsfartyg, fick svagare och mindre bullriga ångmaskiner som satte ner hastigheten till ett passande lyxkryssartempo och fick namnet ss Viktoria Luise.

Percy reste nu tillsammans med ett litet antal 1:a klass-passagerare på ss Deutschland. Han skulle kliva iland i Southampton. Han kände sig sysslolös, men var utrustad med kamera och mycket film. Från övre däck i 1:a klass hade han fin kameravinkel ner över det tätbefolkade emigrantdäcket. Det var en fin dag, bra fotoljus och solen värmde i lä.

Några fler bilder …

Man ser hur de flesta vänder ryggen mot vinden, hukar eller lägger sig tätt bakom den kraftiga vågavvisaren på fördäcket. Människorna på bilden motsvarar väl min bild av emigranter mycket präglad av Troells filmatisering av Mobergs Utvandrarna. Man med hatt eller keps, mörka slitna kavajer, en klockkedja, alla i ovan sysslolöshet. Man ser några barn nedanför lejdaren. En kvinna vågar försöka en klättring uppför lejdaren insvept i stor schal, huckle och tjocka kjolar. Det är kallt i skuggan, men säkert är luften befriande frisk, jämfört med stanken under däck i alla trånga logementutrymmen.

Enligt en emigrantforskare jag känner finns det mycket lite fotomaterial från emigrantskeppen över Atlanten. Tydligen låg de utanför tidens kameravinklar. Men Percy tog denna ovanliga och intressanta bild på väg till kusin Daisys bröllop.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Cuxhaven, Southampton, Limhamn, emigrantfartyg, ss Deutschland, West Hartlepool

Eftersom jag inte följer de stora tidningarna och oftast missar Godmorgon världen på söndagar har kampanjen mot Ilmar Reepalu passerat i ögonvrån. Så är det nog för de allra flesta. Men i morse hörde jag i radion en sammandrabbning mellan Svante Weyler och Ilmar Reepalu som gav otäcka vibrationer. Med systematiskt lugn brände Weyler fast A-stämpeln i köttet på Reepalu, som försökte rentvå sig efter bästa förmåga.

Så satte jag mig till rätta med datorn och läste på i artikelfloden om bråken i Malmö efter tennismatchen mot Israel. Vad lärde jag mig? Jo …

att antalet anmälda hatbrott mot judar i Malmö har fördubblats från ca 35 till ca 75 på ett år
att Ilmar Reepalu var dåligt informerad om ökningen
att han har använt begreppet “Israeliska lobbyn”
att Israels vänner har fört en kampanj mot Reepalu för att stämpla honom som antisemit
att Mona Sahlin har försökt mildra effekterna av detta
att Reepalu utan framgång försökt försvara sig, bland annat genom att erkänna några små misstag, och
att Svante Weyler framfört en famös anklagelseakt mot Reepalu i Godmorgon världen i söndags.

Ökningen av antalet anmälda hatbrott mot judar i Malmö är inte konstig. Judiska församlingar och andra judiska organisationer har ju i stor omfattning tagit på sin lott att försvara Israels politik mot Gaza. Att palestinier i Sverige då kopplar judar till övergreppen i Gaza borde inte vara svårt att förstå. När Reepalu visar förståelse för en sådan koppling blir han hudflängd för  antisemitism.

Men dessa judiska organisationer har sig själva att skylla. Om de slutade att kalla all Israelkritik för antisemitism skulle hatbrotten minska till normalt låga nivåer igen. Att skylla ökningen på Reepalu är i bästa fall en missuppfattning orsakad av skygglappar.

Reepalu klandras även för att ha använt begreppet ”Israeliska lobbyn”. Det är märkligt. Att judar håller samman och organiserat verkar för sina intressen runt om i världen är inte uppseendeväckande. Det är när denna lobbys intressen helt sammanfaller med Israels krigspolitik som sammanblandning mellan judiskt och staten Israel lätt uppstår. Den dagen en judisk församling (inte bara judiska privatpersoner) tar avstånd från t ex Israels övergrepp mot Gaza, skulle den nödvändiga rågången mellan staten Israel och judendom i allmänhet bli lättare att urskilja för alla.

Svante Weylers krönika i Godmorgon världen 2010-02-28 var rent hotfull. Hans legitimering av en lång kampanj mot Ilmar Reepalu och kopplingen mellan massdödandet i Treblinka och Reepalus försiktiga palestinasolidaritet är sanslös. Han verkar själv inte förstå problemet, han är bara uppfylld av sin mission (som inte rymmer en enda palestinier).

_____________
Artiklar att läsa: Weylers blogg, Aftonbladet 2010-02-26, NewsDesk 2010-03-02, Expressen 2010-02-26, Skånskan.se 2010-03-02, Skånskan.se 2010-02-04, Kvälls-Posten 2010-03-02, SR 2010-03-02

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: antisemitism, Gaza, Ilmar Reepalu, Svante Weyler

B och jag slirade ut till Stjärnudden idag, har inte varit där på flera veckor. Vi möttes av ett snötäcke som faktiskt var svårt att ta sig över. Skor, strumpor, byxor blev dyblöta och iskalla innan vi nådde  förstukvisten. En halv meter snö på taket, men det håller. Det är väl ändå inte värre nu än krigsvintern 1940. Taket har hållit i mer än 150 år. Men mitt hemsnickrade tak på förstukvisten? Där hade växt en jättemössa som såg mycket tung ut. Fick pulsa till vedboden efter stegen och skotta av det med blöta skor och strumpor – utan säkerhetslina. Det gick utan missöden.

Sedan var det bara att sätta igång med en snökanalen ner till grinden. Det blev bra motion, minst lika bra som gymmet igår. Medan B matade fåglarna, vittjade och agnade om musfällorna, skvätte några droppar vatten på pelargonievraken hann jag nästan klart.

På hemvägen berättade P1-programmet Musiknyheterna att Scenkonstbolaget av chefsdirigenten i Nordiska kammarorkestern i Sundsvall (Christian Lindberg) krävt lönesänkning på 40%, inte säga något negativt om Scenkonstbolaget, att publiken skall tillåtas mobilfilma och sprida konserterna på YouTube, inta ha något inflytande på programsättning och att “skratta mycket för att hålla personalen på bra humör”. Ja han skrattade verkligen i radion idag efter sin uppsägning.

Vi hörde också om att den nya skollagen skickats tillbaka från lagrådet  till utbildningsdepartementet för att den var oklar på alltför många punkter och dessutom skriven på dålig svenska. Till råga på allt hade Skolinspektionen klagat på skolornas nya “skriftliga omdömen”. De var inte tydliga nog om elevernas kunskaper, de handlade mest om elevernas beteende.

Ja, man vet inte om man ska skratta eller gråta. Men ett gott skratt förlänger käften. Det kändes skönt efter skottningen att nu vara lite mindre insnöad.

_________
Artiklar om ovanstående: SvD om skollagen, Riksdag & Departement

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: snöskottning, skollagen, Christian Lindberg, skriftliga omdömen, Donald Broady

Under de första veckorna av detta år spreds fruktansvärda bilder över världen av hur den instängda befolkningen i Gaza drabbades av kriget. Nästan 1400 människor dödades, varav minst 400 barn. Det finns uppgifter om att vit fosfor användes som vapen mot civilbefolkningen. Internationellt välrenommerade jurister har hävdat att allvarliga brott begicks mot folkrätten. Så börjar texten på sajten APELL FÖR GAZA.

13 mars ordnas ett stort seminarium med titeln Folkrätten och Goldstone om den israeliska invasionen av Gaza. Vittnen och diskussion om Goldstones FN-rapport på ABF i Stockholm.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Henning Mankell, Gaza

Alla maktpretendenter med sina tankesmedjor kämpar om maken över tanken. Den som lyckas påverka det allmänna historiska medvetandet grundlägger sin position. Det är det som brukar uttryckas som att segraren skriver historien.

Ibland går maktens tjänare emellertid för långt. Alla från akademiska historiker till politiska partier och ministrar sågar Skolverkets nya förslag till kursplaner. Att grundskolan ska lämna allt före medeltiden till glömskan är förstås ett intellektuellt haveri. Man kommer att få backa.

Ännu värre var det dock i förarbetena till Lgr 80 i slutet av 70-talet. Den tidens flumpedagogiska skolbyråkrater (SÖ) föreslog att historia helt skulle försvinna och uppgå i blocket ”Människans verksamhet – tidsperspektivet”. Från detta fick man förstås också backa.

Ambitionen att ideologisera historieämnet för att svensk ungdom bättre ska förstå ”västerländskt kristna, humanistiska och demokratiska grundvärden” är lika försåtligt som all annan färdigtuggad ideologi. Det är ett typsikt exempel på ideologisk krigföring. I det här fallet EU:s och USA:s. Sveriges ungdom ska nu prepareras med ett krympt perspektiv på befrielserörelser, väpnat motstånd och väpnade uppror. Alla som knorrar mot detta ska buntas ihop till ”talibantolererare” och/eller ”Castrokramare”. Retoriskt fyndigt, men fan så inskränkt.

Befrielserörelser har av makthavarna alltid kallats banditer eller terrorister. Nu är det främst talibaner och muslimer som demoniseras. Det som händer i till exempel Indiens skogiga inre – där Naxaliter (Maoister) är i full färd med en framgångsrik organisering av fattiga i en allindisk rörelse mot överhetens förtryck i globaliseringens spår – passar definitivt inte in i dagens segrarmakters historiebild. Alla som har fräckheten att försvara sig med vapen är banditer. Vem bryr sig om att försöka förstå vad som sker i ett historiskt perspektiv?

I samma anda arbetar den statliga sanningsmyndigheten Forum För Levande Historia. Det havererade projektet Demokratiska Kampuchea analyserades i utställningen ”Middag med Pol Pot” med fånigt inrikespolitiska skyddsglasögon och gjordes till en fråga om vad några svenskar såg eller inte såg på ett besök i landet 1978. Budskapet är att väpnade befrielserörelser genomgående är av ondo och ett led i underbyggandet av Sveriges nya tjänarroll i det världspolitiska spelet.

Att historia är ett blodigt slagfält framgår idag med all önskvärd tydlighet. FFLH accepterades för att man ville stärka minnet av Förintelsen. Men att skambelägga några svenskar, som man gjorde i utställningen Middag med Pol Pot, är bara en hårsmån från gångna tiders häxbål. Blodtörsten hos dessa ”humanister” förvånar, men ännu håller demokratin emot.

Artiklar om saken: SvD 2010-02-19, UNT 2010-02-22, GP 2010-02-21, DN 2010-02-16,
Nya Kursplaneförslaget

Bloggportalen Intressant
Blogginlägg om Naxaliterna
Andra bloggar om: befrielserörelser, Forum för levande historia, historia, kursplaner, Middag med Pol Pot, Naxaliter, väpnat motstånd

En bildruta ur Jan Lööfs första Bellmanserie. Då fanns självdistans och humor.

Någon måste idag ta sig an kampen För en folkets kultur mot såväl eliternas revirskapande som högerpopulismen. Tidningen Folket i Bild har sedan 70-talet haft denna stolta paroll, men har med tiden blivit allt blekare. Man verkar ha svårt att själv orientera sig på kulturfronten. Vad med det nationella, folket, konsten och religionen t ex?

I FiB/K:s Uppsalaavdelning har vi diskuterat saken under det senaste halvåret och blivit djupt oeniga om hur problemen ska formuleras. Men vi har kommit fram till att det är naturligt och till och med bra att så är fallet. Vi konstaterade att enighet inte ens är önskvärd. Kanske det även är så att orsaken till dagens vilsenhet har sin grund i en vänstertradition att ”slå fast rätta linjen” i form av resolutioner eller normerande att-satser. Någon uttryckte det så här:

”Med denna paroll är det som med våren eller som med ett musikstycke. I samma ögonblick som man börjar analysera och dissekera alltför mycket tappar man det väsentliga. Den skimrande droppen förångas.”

Denna fråga är förresten en av de verkligt allvarliga som Jan Guillou tar upp i sin bok Ordets makt och vanmakt. FiB har mycket sällan förmått gestalta något av bestående värde för en folkets kultur med majoritetsbeslut i stadgemässig ordning.

Så här vill jag formulera problemet. Parollen För en folkets kultur innebär förutom att folket har rätt till kunskap och de sköna konsterna också insikten om att kunskapen och de sköna konsterna (kulturarvet) springer ur det arbetande folket och historien.

I radions ”Obs-kulturkvarten” formulerade författaren och liberalen (dock ej Folkpartist) Lars Gustavsson sitt ideologiska sidbyte till att bli ”Kulturfrontsvän” 1976. Han poängterade kampen mot porr och prostitution, svenska kyrkans betydelse för vår nationella identitet och att franska revolutionens frihetsideal innehöll individualitet. ”Det enskilda ansiktet blev tydligt.” Individualiteten måste tänkas in i dagens villkor, sa han. ”Arbetarklassen kommer aldrig låta sig talas till.” Ulf Lindes ”konstiga” konst på Moderna muséet pekade han ut som en hårsmån från fascismen och att en svensk litteratur måste kunna få växa fram. Vidare vädrade han motvilja mot modernismen, att poesi skulle tala klartext och att ”sanning, frihet och lögn” skulle komma på rätt plats igen. Det här kunde många instämma i 1976.

Vad som skiljt Folket i Bild från de flesta andra på vänsterkanten har varit att man från början underkände uppdelningen i finkultur och folkkultur eftersom en sådan syn på kultur innebär folkförakt. En nyckelmening var att ”folket egentligen föredrar Ivar Lo framför utvikningsbrudar”. I praktiken ledde det till att vi på 70-talet medverkade till att väcka liv i den insomnade svenska proletärlitteraturen, lyfte fram nya unga författare i denna tradition, tog kamp mot porr och prostitution och slogs för kunskap i skolan mot flumpedagogiken. De striderna fördes ofta i allians med värdekonservativa och gråsossar, mot stora delar av dåtidens radikaler inom vänstern.

Fortfarande är det så att överheten pinkar in sina revir, utvecklar sin egen elitkultur, samtidigt som man producerar sövande underhållningsdynga åt ”folket”. Den kraft med vilken detta idag sker har med medieutvecklingen blivit närmast bedövande.

Jag uppfattar att en dominerande del av den radikala vänstern idag vänt kappan efter de nyliberala vindarna. USA och EU styr och ställer med den svenska nationen på ett sätt som får förödande konsekvenser på kulturens område. Svenska folkliga värderingar i den demokratiska traditionen har blivit hemlösa. Det skapar motstånd, bitterhet, missmod och till och med hat. Av detta blir det stora motsättningar som på sikt hotar en vettig social samhällsordning. Främmande tankegångar förknippas med invandring och skapar främlingsfientlighet som i värsta fall kan blomma ut i ren rasism. Vi har sett det förr.

Till folkets kulturtradition hör själva demokratin. Den grundar sig i mångas frivilliga arbete i folkrörelser och fredliga opinionsyttringar inom yttrandefrihetens ramar. Gatudemonstrationer i politiska frågor bör inte förvandlas till sekteristiska och främmande upptåg med slagord på främmande språk till exempel. Invandrare och svenskar måste förenas och tillsammans bekämpa överhetens splittringsförsök.

Religion kan ses som tradition och kultur. Men religion kan också ses som fundamentalt och överordnat allt annat. Dessa två betraktelsesätt kan existera i ömsesidig respekt. Parollen ”För en folkets kultur” kommer ur en tradition där det är naturligt att betrakta religion som en privatsak – vid sidan av politiken. Landets lagar ska inte diskriminera någon trosriktning.

I Sverige idag där människor bekänner sig till olika religioner eller ser sig som religiöst neutrala blir religionsfriheten i meningen ”frikoppling från staten” mycket viktig. Religionen bör utövas i fria samfund, under statens demokratiskt stiftade lagar. Ett samhälle där fria medborgare med olika tro kan förenas med icke troende under demokratiska former är en vacker dröm. Ren religionskritik blir nästan alltid kontraproduktiv ur demokratisk synpunkt.

Jag trevar försiktigt efter en gemensam grund för ett svenskt nationellt projekt och vill peka på några viktiga punkter. Området är minerat, så håll i er nu.

Den fria folkbildningen och folkundervisningen från folkskolan och framåt är fundamental. Den är idag praktisk taget nedriven och förvandlad till en kommersiell marknad, vilket är ett svårt bakslag för folket. Traditionen med skolavslutning i kyrkan med psalmsång och församlingspräst involverad är levande på många håll. Den bör respekteras.

Kyrkorummen vittnar om forna tiders hårt arbetande och djupt troende människors strävanden. De har format många av oss och satt sig djupt i vårt tänkande.

Jag ser ingen annan råd än att man bör försvara något som slarvigt kan kallas den ”svenska” traditionen i familjepolitiken, trots att den aldrig varit entydig och problemfri. En del i detta är i alla fall barnets starka ställning i Sverige. Rätten för homosexuella att vigas i svenska kyrkan bör inte lagregleras eftersom kyrkan bör stå fri från staten. Det bör i konsekvens med ovanstående vara en fråga för varje enskilt trossamfund. Det behöver alltså inte ses som en fråga om religionsfrihet, utan blott som en fråga om respekt för folkliga traditioner.

Svensk kultur vilar i det svenska språket – från Gustav Vasas och Karl XII:s bibleöversättningar till Strindbergs och många andras författarskap såväl som i nödvändig språkförändring som hela tiden pågår. Engelska språket (och amerikanska) måste hindras att tränga ännu djupare in i sammanhang som fjärmar oss från den svenska kulturen. I svenska skolor ska undervisningen vara på svenska. Universitetens kurslitteratur bör kunna läsas på svenska, trots att förstås engelskan är ett internationellt språk inom många forskningsfält. Vem ska kunna läsa och förstå Strindberg, Ivar-Lo, Astrid Lindgren m fl svenska författare om svenskan marginaliseras till ett vardagligt talspråk?

Nu sker det man länge kunnat förutse. Högerpopulismen tar öppet upp kampen om ”svenska värderingar” och ”den svenska kulturen”. Sverigedemokraterna försöker kapa skolavslutningar, Den blomstertid … och Astrid Lindgren. Och Kristdemokraterna hänger på. De försöker även kapa begreppet folket; ”verklighetens folk”.

Men dessa företräder överhetens syn på folket. De söker det ”naturligt oförstörda” hos det fogligt arbetande folket, de med mössan i hand. Denna syn på folket avspeglades tydligt i ”tjänstehjonsstadgan”, som avskaffades så sent som 1926. I förlängningen landar dessa ”foklvänner” i det rasistiska begreppet ”den gode vilden”, som kan tämjas och läras upp till lydiga undersåte. Glöm inte att rasism var ett helt naturligt tänkesätt i alla samhällsklasser långt in på 1900-talet.

Med Folket i Folkets kultur menas något annat. Det utgår från varje medborgares individuella fri- och rättigheter samt rätten och kraften i kollektiv organisering hos arbetarklassen och andra. Fria bönder formade vårt sätt att tänka på ett alldeles speciellt sätt. Vanligt arbetande folk har alltid spelat en viktig roll i svensk verklighet. Det är vårt folk.

När FiB 1972 formulerade sin paroll För en folkets kultur skydde alla (inkl. LO/SAP och bokstavsvänstern, senare även Statens Kulturråd) parollen som pesten. De tog inte ordet ”folket” i sin mun. Det var inte fint nog. Frågan är alltså om vi hade fel? Har folket och nationen blivit för komprometterade begrepp för att ingå i en demokratisk vänsterretorik? Jag tror inte det. Nej, innehållet i begreppen bestäms av styrkeförhållandena på kulturfronten. Så, låt oss diskutera.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Bellman, Jan Lööf, Lars Gustavsson, Jan Guillou, kulturfronten, folket, nationen, Ulf Linde, svenskhet

Room with a view - bildsal

Blåsenhus heter kvarteret där den stora nya pedagogiska studentfabriken i Uppsala ligger. Där stod nödbostäderna för de stora studentkullarna på 60-talet, så för mig är kvartersnamnet evigt förknippat med dragiga baracker. Inget kan emellertid vara mera annorlunda. På universitetets hemsida presenteras det som ”campus för läran om människan – psykologin – och för läran om människans lärande – pedagogiken”. Det låter pampigt.

Professor Donald Broady och hans forskargäng på SEC (Sociology of Education and Culture) bjöd på inflyttningsvisning av lokalerna i onsdags. Jag smög mig dit. Första intrycket är att här har teknokraterna och planerarna packat in allt som kan räknas till det psykologisk/pedagogiska utbildningsfältet. Rationalitet, teknik och arkitektoniska perspektiv (i just den prioritetsordningen) har varit bestämmande. Det är nästan lika högt som Uppsala slott mot öster och mycket högre än Botaniska trädgården mot väster. Klagovisor om att det blivit en Berlinmur mellan Botan och Slottet har hörts, men jag tycker att det fungerar. Jag har inget emot stora byggnader. Dock ser jag innehållet och funktionen som det viktigaste.

Frågan om människan och människans lärande är både enkel och komplicerad. Att döma av all den teknik och planering som idag anses av nöden för att tränga in i frågan undrar jag om tvärvetenskapen verkligen gynnas av att de olika disciplinerna finns under samma fysiska tak. Pedagogen flyttar in med sina stora problem. Det hela blir så stort att det i alla fall kommer att finnas gott om plats för interna barriärer. Samtidigt är världens alla forskare endast ett knapptryck bort, vilken dragig barack man än befinner sig i. Kanske dimensionerna och den avancerade tekniken även kan få en och annan att känna sig så betydelsefull att det viktiga grodperspektivet på människan och hennes lärande bleknar. Faran finns att de mest självklara insikterna om mänskligt lärande inte har självförtroende nog att slå rot och gro i höjd med slottet.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Blåsenhus, Uppsala universitet, psykologi, pedagogik, Donald Broady

En orolig man

Talade med en kvinna häromdan som liksom jag höll på med Mankells sista Wallanderbok Den orolige mannen. Hon tyckte den var hopplöst tråkig med allt gubbgnäll och alldeles för lång. Jag hade nästan läst ut då och hon hade ännu inte passerat mitten.

Det är en lång bok. Det ska medges. Men jag tycker om den. Gillar skildringen av en åldrande mans gradvisa förfall. Det där med minnesluckorna som återkommer håller en oro vid liv hos läsaren och får sin sorgligt trovärdiga förklaring. Och diabetesproblemen. Och rädslan för att bara bli gammal och tappa livslusten. Vi är många som uppnått åldern när urinstrålen tappat sin spänst och knäna börjat värka – trots att vi är medicinskt helt friska. Skildringen är kanske inte så munter, men mycket bra.

De goda sidorna av livet finns ju också med, även om Kurt Wallander inte själv verkar ta vara på tillfällena särskilt bra. Han är fortfarande en mästerlig kriminalare med erfarenheter och full intuition i behåll. Dottern Linda och dotterdottern Klara finns där och han drömmer om att få ha Klara hos sig och se henne växa upp i sitt hus på landet. Och förhållandet till Linda är mycket bra skildrat. Han älskar Linda och Klara och Linda känner sin pappa bättre än han känner sig själv. Det är genialt och så självklart.

Ovanpå denna goda människoskildring är faktiskt spiontemat och de politiska tankegångarna intressanta. Mankell har med denna bok effektivt tagit död på sin deckarhjälte Kurt Wallander. Han sörjer nog lite själv, men det är nog också en sorts befrielse.

Artiklar om boken: DN 2009-08-18, SvD 2009-09-18, Expressen 2009-08-18, Kulturbloggen

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Den orolige mannen, Henning Mankell, Kurt Wallander