Inte bara armarna i kors

Det vore väl skräp om man inte kunde jobba till 75. Men vad menar jag med jobb? Menar jag samma som Reinfeldt? Knappast. Det finns lönearbeten och det finns nyttiga arbeten utanför den offentliga ekonomin. Och bland lönearbeten finns allt från rent slaveri till självförverkligande konstutövning.

Bland löneslavarna är många fysiskt utslitna före 60, andra är psykiskt utmattade redan i den gyllene medelåldern. En mycket liten grupp lönearbetande har fysiskt behagliga, psykiskt stimulerande och trygga tjänster med höga löner. Vilka av dessa kategorier kan lönearbeta till 75? Svaret är ju givet.

Är det höjd pensionsålder som ska lösa våra välfärdsproblem, d v s lönearbetstvång till 70-75? Ingenting vore mera fel. Det ställs idag orimliga krav på till exempel familjeförsörjare. RUT-avdrag och hämtpizza löser inte problemen varken för barnen, deras föräldrar, miljön eller ekonomin. Den stora gruppen som sliter ut sig redan i medelåldern med att få yrkesarbete, karriär, barn och personlig utveckling att passa in i den supeglättade månadsmagasinsmallen måste få sin arbetstid sänkt istället. 6 timmars arbetsdag är alltså både miljöklokt, humant och ekonomiskt nödvändigt. Tillväxttänkandet kör med tiden hela Europa in i väggen. Grekland är bara början.

Fredrik Reinfeldt! Vi ska faktiskt arbeta tills vi dör. Allt annat är struntprat. Sysslolöshet leder ju till (utanförskap) ensamhet och är därmed inhumant. Men när vi slutar livets lönearbetsfas ska vi övergå i annat nyttigt arbete. Det är bara tvånget att lönearbeta som ska upphöra. Då ska man få pension efter behov, inte efter hur rik man lyckats bli av sitt lönearbete – som nu. Kanske någon rimlig övergångsform får accepteras, men principen ligger fast.

Att räkna in allt samhällsnyttigt arbete, även det som utförs utanför lönearbetets ramar, skulle visa hur rika vi egentligen är. Det kallar jag arbetslinjen!

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Reinfeldt, arbetslinjen, lönearbete, pension, pensionsålder

Strök idag mina tre bästa skjortor. Ska man verkligen stryka skjortor? Vi pratar mycket lite om vikten av att stryka skjortor, eller om skjortor över huvud taget. Det är klart att skjortor är ett svävande begrepp. Det kan vara allt från en sliten T-shirt till en frackskjorta med stärkt bröst och löskrage. Och kvinnor har sällan skjortor, de har blusar, en minst lika stark könsmarkör som att alla föräldrar undviker färgen rosa på sina gossebarn. För att bryta mot dessa regler krävs mod och en vilja att sticka ut ur mängden. Men jag är ganska välanpassad i detta avseende.

Jag är uppvuxen med skjortor. När min pappa tog på sig en ren skjorta såg jag på med någon slags beundran. Nu blir han fin tänkte jag, trots att hans spretiga smalben stack fram under den frasande skjortan. Vattenkammad framför spegeln, en doft av herrparfym och ren skjorta. Alla kan se den bilden av en man tror jag. En förhoppningsfull bild.

Som ny student med generöst studielån satsade jag på att lämna in mina skjortor på en riktig tvättinrättning. Lättja och min nedärvda skjorttradition ledde mig dit. Vitklädda professionella och otroligt rena kvinnor tog emot mina smutsiga skjortor och levererade dem – mot skälig betalning – några dagar senare ofantligt slätstrukna och nystärkta i en prydlig hög inslagen i brunt papper. Varje skjorta gördlad med ett smalt pappersband. Som en prinsesstårta bar jag hem dem till mitt lilla studentrum. Rena skjortor förenklade den närmaste framtiden.

Sedan kom 70-talet. Skjortorna förlorade kraftigt i status i mitt liv och jag vande mig vid tröjor men framför allt skrynkliga kläder. Ja det har tidvis varit moderiktigt med skrynkligt.

Jag är i gott sällskap med att ha ett särskilt förhållande till skjortor. Skjortan är kanske den mänskliga klädedräktens allra mest ursprungliga plagg och fanns redan i antiken. Fram till 1920-talet var det uteslutande ett underplagg. Först då blev det socialt acceptabelt ”i finare kretsar” att ta av sig i skjortärmarna. Sedan dess har skjortans status stegrats.

I mitt yrkesliv i skolan har jag ibland stramat upp mig med nystruken skjorta och faktiskt då känt mig något säkrare i katedern och bland kollegor, men inte var det ofta. Ibland strök jag bara kragen som stack upp ovanför tröjan i halsen.

Men nu mina damer och herrar, nu har jag åter börjat stryka mina skjortor och lägger dem i en prydlig hög varje gång. Nu har jag tid till det och tycker jag kan tillåta mig njutningen både av den goda lukten av nystrukna bomullsplagg och av att sätta på mig en nystruken skjorta.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: klädedräkt, skjorta, strykning

Jag är ingen ekonom, men jag har börjat förstå att svältmetoden för att klara livhanken knappast är framgångsrik. Redan tidigt i kapitalismens historia fanns det företagare som förstod att människorna måste få leva ett drägligt liv för att produktionen ska kunna utvecklas. Det var ingen slump att slavsystemet avskaffades t ex. Det blev olönsamt och till slut bara ideologiskt förankrat i föreställningar om över- och underordning av människor, det vi idag kallar fascism (rasism).

Att man kunde tro så då är faktiskt mer begripligt än att dagens europeiska ledare tror att man idag skulle kunna svälta ut och pressa tillbaka den europeiska arbetarklassen till kinesisk eller indisk nivå är ofattbart korkat. Den lösningen finns inte annat än som ”den enda vägen” för bankkapitalet och deras lydiga EU-svans.

Att S nu viker sig är först och främst dåligt för Sverige, men uselt också för S-partiet. Tumskruvarna på ledningen sitter nu på plats igen.

Läs även: DN, Svd

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: europakten, Lena Sommestad

Anne Marie Müller med barnen Jacob och Charlotte 1865

Min morfars mormor hette Anne Marie Müller och var en kvinna av god familj i staden Porsgrunn-Skien på Norges sydkust. Hon föddes vintern 1833 och vid konfirmationen 1847 antecknades i kyrkboken att hon var ”rørende i sit hele væsen”. Hon var antagligen en ovanligt intagande person.

Hennes far hade visserligen gått i personlig konkurs 1848 efter de stora omvälvningarna i Europa då, men hade före det varit Porsgrunns kanske mest aktade och mest inflytelserike köpman med allt från sågverk, fastigheter, segelfartygsrederi till båtvarv i sin ägo. Det var före ångmaskinernas segertåg. Några pengar fanns inte kvar, allt försvann i konkursen, men han gjorde rätt för sig till sista kronan och lite av den forna upphöjdheten fanns nog trots allt kvar.

Än märkligare var Anne Maries mamma Louise, Philippine de Coninck, som var oäkta dotter till danske kungen Fredrik VI. Denne var visserligen en notorisk horbock med många lyckliggjorda meträsser och hovdamer i sitt kölvatten ända ner till Wienkongressen efter Napoleonkrigen. Men kungligt blod var alltid en slags säkerhet och kunde aldrig vara annat än till nytta för de närmast inblandade undersåtarna.

De skriftliga beläggen för att Anne Maries mamma verkligen hade ihop det med Fredrik VI är svaga. Men det är klart belagt att hon var hovdam just den tid som omspänner det kalkylerade konseptionsögonblicket och det är noterat i den hovliga födelsejournalen att fadern var ”okänd”. Om det nu var som jag (och flera andra) påstår så tillhörde dock inte Louise Philippine de mest gynnade slottshororna, eftersom något morganatiskt förhållande inte reglerades juridiskt. Att hon skulle kunna ha gjort skandal genom att offentligt bekantgöra att hon var mor till ett av kungens barn är knappast troligt. Det fanns många i den kön och det gällde för alla att få ut mesta möjliga av kungens snedsprång. Hon fick därför nöja sig med ett gott parti (en prelat i danske kungens tjänst vid namn Jean Monand) och den präktiga tulltjänstemannafamiljen Torkildsens i Köpenhamn som familj för den lilla flickan. Lite av all denna glans fanns säkert också hos Anne Marie.

På midsommarafton 1857 gifte sig Anne Marie och Niels Julius Hessler, båda 24 år. Niels Julius var son till traktens främste skomakare John Johansen Hessler och hans maka Dorthea Marie Nielsdatter, alltså inte heller fy skam. Anne Marie var gravid i fjärde månaden och födde sitt första barn 23 oktober, en flicka som dör efter bara två veckor. Men hon hann bli döpt till Dorothy Marie. Det var möjligen ett sorts nödbröllop, eller så höll de skenet uppe och ställde till så stort kalas som det anstod så välbeställda familjer.

Dock, den 12 juli, mindre än en månad efter bröllopet, fick maken Niels Julius ännu ett barn (Julie Marie) med Maren Andrea Maren Larsdatter (från staden Tjølling några mil från Porsgrunn). Inte nog med det, 1861 när Niels Julius ännu var gift med Anne Marie och hade två små barn hemma (Jacob och Charlotte) blir han också far till gossebarnet Herman med Anne Larsdatters i Kristiania som mor. På fyra år blev Niels Julius far till sex (fem överlevande) barn med tre olika kvinnor.

Niels Julius var uppenbarligen av den där sorten som inte kan passera ett kjoltyg utan att dras in i nya äventyr. Han hade otvivelaktigt ett brett register, kallade sig skomakare, artist, dekorationsmålare och konstnär. Han spelade säkert fiol också, men det finns det inga belägg för. Han hade i alla fall många strängar på sin lyra.

I folkräkningen 1864 bodde Anne Marie i Skien nära Porsgrunn med Jacob, Charlotte och en tjänsteflicka. Men Niels Julius tillhörde inte längre hushållet. Han hade mitt under brinnande inbördeskrig dragit till USA, närmare bestämt till guldgrävarhålan Mariposa i Kalifornien – mitt i Vilda västern. Där hade brodern Jonas (John) Hessler etablerat sig sedan en tid såsom skomakare.

För det finns det belägg. Vidstående annons fanns i tidningen Mariposa Gazette 1862. Niels Julius fanns alltså i Mariposa redan 1862. Att han hade goda skäl att sticka hemifrån står utom allt tvivel. Han lär ha rest via Hartlepool för att ta farväl av sina två stora barn Jacob och Charlotte. Han gjorde visst en avstickare till Skottland, där det också lär finnas släktingar med namnet Hessler.

För en ensam man på 1860-talet med lite pengar var det relativt lätt att ta sig till New York. Det var bara att köpa en biljett. Från New York till Kalifornien, över hela kontinenten mitt under brinnande inbördeskrig, var däremot ett betydligt större äventyr. Hur många fler barn har avlade under denna resa vet man förstås ingenting om.

Anne Marie gifte om sig den 7 november 1870 med ännu en hustrubedragare; bokhållaren, kyrkosångaren och läraren Hans Christian Olay Kolstad. I september 1872 födde hon i Kristiania Anna Henriette, alltså en liten halvsyster till Charlotte (12 år) och Jacob (13). 1875 bodde de fortfarande tillsammans med tre barn och en tjänsteflicka på Bjerregaardsg. 6 i Kristiania, men äktenskapet knakade. Hans C:s yrke var då ”stud. Philos” vad det nu kan betyda. De hade det ekonomiskt knapert. Tonårsbarnen Jacob och Charlotte måste snarast knuffas ur boet för att klara sig själva och för att få lite mer mat på bordet åt resten.

Anne Marie hade en gift men barnlös bror Charles (Herman Louis) Müller som etablerat sig i West Hartlepool i nordöstra England som fartygsman i den expanderande kolfraktarbranschen. Till honom och hans engelska fru skickades därför Jacob och Charlotte strax efter 1875. Men det är en annan historia.

Av anteckningar i sjukhusjournaler från ”Oslo Hospirtals menighet” framgår att en ”uægte” flicka, Clara Sofie döptes den 22 mars 1891. Fadern var bokhållaren Hans Christian Olai Kolstad (46 år och med en annan adress än Anne Maries) och modern är kontoristen Karen Halvorsen (34 år), som är kvar på sjukhuset för att ”ligge i Barsel” (återhämta sig efter förlossningen). Med detta inträdde den definitiva separationen mellan Anne Marie och Hans Christian.

Anne Marie var nu ekonomiskt strandsatt, men klarade sig tack vare att Anna Henriette 1892 hade gift sig med en relativt välbeställd tulltjänsteman Oluf Johan Löschbrandt i Kristiania. Anne Marie dog 1896, 62 år gammal.

Vad som hände Hans Christian Kolstad faller egentligen utanför min släkthistoria, men jag berättar ändå, för att historien är så bedrövlig. Samma år som Anne Marie dog gifte han om sig med Karen Halvorsen. Clara Sofie var då fem år. Hans Christian blev bokhållare vid universitetet i Oslo och levde tills han blev 80, ända till 1925. I ”Dødsfallsprotokollen” framkommer: ”Bokhållaren Hans Christian Olai Kolstad … änkan Karen Halvorsen Kolstad upplystes om att Hans Christian Kolstad hade gjort konkurs 1897 och att konkursboet fortfarande var oavslutat.” Han blåste alltså även Karen på det mesta.

Som fotnot i Anne Maries historia kan också tilläggas att hennes mor (kungaavkomman) Louise Philippine och prelaten Jean Monod (född 1865) först bosatte sig i Schweiz, kom tillbaka till København 1794 och senare bosatte sig i Paris, där Monod blev präst i den reformerta församlingen. De fick 12 barn, varav 8 uppnådde vuxen ålder. Bingo!

_______________
Denna text har blivit möjlig tack vare en nyfunnen släkting Steve Heimerle i Iowa (USA), som gjort mycket grundliga efterforskningar om släkten från sin utsiktspunkt på andra sidan Atlanten.
_______________

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: släktforskning, Porsgrunn,Skien.Mariposa.Kalifornien.Norge

De två senaste böckerna jag läst hänger faktiskt ihop på ett sätt jag inte tänkte på förrän efter läsningen. Jan Guillous Brobyggarna (Piratförlaget) och Pål Steigans En gång ska jorden bliva vår (Leopard). Brobyggarna handlar om när man satsade allt i framtidsoptimistisk anda på att få fram ånglokomotiven med sina vagnar och sina tunga laster överallt i världen, utan minsta aning om att det effektiva bränslet skulle ta slut om så där 100 år. En gång ska jorden bliva vår däremot handlar om hur perspektiven skiftat efter just de där 100 åren, när den billiga energin, andra strategiska råvaror och naturresurser håller på att ta slut.

Vad man får sig till livs i Brobyggarna är hur en industrikapitalistisk expansionskultur erövrar de stora europeiska länderna (inkl. USA) i en aningslös teknikmission. Ytterst få förstod vad som skulle ske i förlängningen. Steigan påpekar visserligen att Marx och Engels i det Kommmunisktiska manifestet förutspådde och varnade för rovdriften på naturen. Men det var inte många som lyssnade på just det lite undanskymda budskapet då.

Bra att jag fann denna värdefulla sida i vännen Guillous Brobyggarna, för i övrigt är den en ganska enkelt tillyxad litterär konstruktion med alltför många pojkboksaktiga små hjältehistorier i en lång rad. Lite gripande blev det på slutet när huvudpersonens lille son blev misshandlad som ”tyskunge” i Bergen 1918. Innan jag går vidare måste jag bara inflika att Jackie Jakubowskis kritik mot Guillous syn på Tyskalands relativt återhållna grymhet som kolonialmakt jämfört med engelsmännen dock är skrattretande. Det är ju en roman som skildrar vad tyska diplomingenjörer ansåg då.

Pål Steigan har däremot skrivit en mycket klargörande och absolut nödvändig bok. Den som blir illa till mods av skräckscenarion ska tänka sig för innan man läser boken. Den har ett mycket tungt budskap. Världen kommer att kollapsa ekologiskt och ekonomiskt inom en generation. Om inte!

Men det där Om inte! kommer inte förrän på slutet. Först serveras läsaren en imponerande genomgång och sammanfattning av ett gigantiskt material om alla våra kriser. Först den stora världsekonomiska krisen i USA, Europa och Kina och om hur det hela faktiskt hänger samman. Ett stort kapitel om Kina är mycket intressant, den första lättillgängliga framställning på länge som förklarar hur det är möjligt för Kina att växa så snabbt, farorna med denna utveckling för dem själva och hur de blir allt mer beroende av USA och västvärlden. Kina är Steigans specialområde. Han ledde flera år norska AKP m-l, det mest framgångsrika maoistpartiet i Europa. Han träffade Mao och andra kinesiska ledare flera gånger och har följt Kinas utveckling mycket nära och med ett kritiskt öga.

Han går igenom hela miljöområdet och kommer fram till att mycket få så kallade miljövänliga lösningar är annat än bluff. De allra flesta bygger på billig olja trots allt. Alltså, miljönettovinsten är nästan omärkbar för det mesta som görs idag.

Mest skrämmande känns kommersialseringen av vattentillgångar, försurningen av världshaven, plankton-, fiskdöd och jordförstöring. Temperaturhöjningen på 4 grader går inte att klara utan världsomfattande katastrofer. Koldioxidutsläpp måste stoppas herrans kvickt. Sker inte det kommer en liten del av de allra rikaste att kunna klara sig, medan miljarder fattiga går under i torka, svält eller översvämningar.

Det hoppfulla i denna bok är att det finns en förklaring. Kapitalismens 150 år har byggt på riklig tillgång på billig kol och olja. Nu är oljan och naturgasen mycket snart slut, kolet räcker ett tag till men försurar världen i ännu större grad.

Därför måste hela världen sammantaget minska sin konsumtion av fossil energi. Vetenskapen har ingen lösning på hur att få fram oändlig tillgång på ren energi. Tillväxten kommer att stanna av. Det är så nära en naturlag man kan komma.

Därmed är frågan bara hur vi hanterar denna för oss helt nya och mycket hotfulla situation. De stora energikonsumenterna måste drastiskt minska sin konsumtion och dela med sig till de fattiga för att de inte ska törsta ihjäl, drunkna eller svälta ihjäl. Det är det enda anständigt tänkbara. Allt annat är barbari.

Men bland världens ledare finns inga allvarliga planer för detta. Därför kommer människorna att få lita till sin egen organisering i sann urkommunistisk anda. Många fina exempel ges på praktisk kommunism där människor går ihop och hjälps åt utan vinstsyfte. Sånt kommer vi av nödvändighet att se mer av. Han kallar det Kommunism 5.0 med en tidsenlig dataterm, ett program som kan spridas över världen som en präriebrand. Kanske t o m tidningen Gnistan kan komma tillbaka som webbversion? Eller finns den redan? Ja det är faktiskt så att endast en slags kommunism kan befria mänskligheten från kapitalismens ok. Inget annat system har någon lösning.

Har jag då blivit kommunist? Det vore i så fall lika upphetsande som om jag blivit optimist, eller troende religiös. Men jag förblir en ”lite kommunistisk” socialdemokrat. Jag har i alla fall skaffat mig en liten dieseldriven och mycket bränslesnål bil och kör nästan aldrig till Stockholm.

Marx förstod att kapitalismen skulle leda till sin egen undergång. När den våldsbenägna tillväxten snart ska tyglas kommer hårda konflikter att uppstå. Många med makt i det gamla systemet kommer att göra vad de förmår för att inte förlora den.

Lite hopp har jag i alla fall fått av denna skrämmande bok. Den har sammanfattat ett jättekomplex och gjort världen lite mindre obegriplig. Varje gång någon säger att vi måste ha tillväxt för att kunna klara vår välfärd vet jag att det är en person som måste få frågan om den billiga oljan grundligt genomgången för sig. Svårare är det kanske inte.

Läs om Brobyggarna: Kajsa Ekis Ekman i DN,

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: ekonomisk kris, Jan Guillou, kapitalism, Kommunism, miljökris, Pål Steigan

Jordraset i Surte 1950 (Foto: Percy Lundwall)

Så föll då den siste folkrörelsesossen från partiledartronen. Eftersom vad folk vill ha inte är detsamma som vad media vill ha blev han obönhörligen detroniserad. Det här är sannerligen ett folkrörelsernas problem. Utan egna medier är man chanslös. Läs Göran Greider i AB igår.

Sedan Palmemordet har Socialdemokraterna svajat allt mer ut i nyliberala experiment. Det första stora steget var väl Ingvar Carlssons medlemsansökan till EG 1990. Sverige hade allvarligt börjat vackla i sin alliansfrihet efter murens fall. För att passa in i EU:s marknadsidéer har man anpassat sig allt mer och till slut blivit bäst i hela EU-klassen. Så fri skolmarknad som Sveriges finns inte maken till i hela EU. Under denna tid har den socialdemokratiska pressen till stora delar gått upp i andra mediakoncerner eller lagts ner.

Det här kan inte skyllas bara på traditionellt borgerliga partier. Hela denna utveckling har Socialdemokraterna medverkat till och sett som historiskt nödvändig. De problem som uppkommit har betraktats som nödvändiga offer för att hänga med i den internationella konkurrensen.

Denna politik med fria marknader, tillväxt och billig energi som grundbultar har lett till ökad exploatering av människor och miljö . Nu har den nått vägs ände. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har visserligen talat ett annat språk om dessa ting, men haft sina blinda fläckar som marginaliserat dem.

Finanskris, skuldkris, energikris, miljökris, matkris, vattenkris, antibiotikakris, jordbrukskris, biologisk mångfaldskris … allt det där hänger ihop. Det är kapitalismen som orsakar rubbet. Att Socialdemokraterna politiskt inte förmått slå mynt av denna goda karamell är rent förbluffande. Här finns ju en stort politiskt tomrum som ingen verkar vilja träda in i.

Socialdemokraterna måste presentera en politik för framtiden som bygger på avskaffandet av en kapitalism som föröder vårt klot. Ett nytt system för ekonomi, energi och naturresurser måste alltså diskuteras fram. Varken mer eller mindre. I ett sådant system blir frågan om ”valfrihet” en skitfråga. Solidaritet däremot blir mycket viktigare – precis som i industrialismens barndom då hungrande massor bodde i backstugor, söderkåkar och lantarbetarbaracker.

Det finns alltså inte längre någon lösning inom den tillväxtfixerade kapitalismens ram. Fortsätter vi som nu kommer vi inom en generation att hamna i en okontrollerad och allt annat en demokratiskt samhällskollaps. Politiker som inte tar dessa samband på allvar är på sikt rökta. För att få folkets förtroende måste näste socialdemokratiske partiordförande ta dessa frågor på allra största allvar.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Håkan Juholt, Socialdemokraterna, kapitalism, miljökris

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Håkan Juholt, partiledare, Socialdemokraterna

Seaton Carew Ironworks 1908 (Foto: Percy Lundwall)

Det var så här det började. Ångmaskinen kunde göra många människors kroppsarbete mycket fortare och effektivare. Stenkolet skyfflades in i ugnarna och den smutsiga kolröken bolmade ut i luften och föll ner över landskapet. Så kom oljan som var ännu lättare och effektivare till förbränningsmotorerna och alla kommunikationer.

Nu är de fossila kraftkällorna snart slut samtidigt som jordens medeltemperatur stigit 2-4 grader. Hoppsan, det var inte meningen säger vi då, men förmår inte ta konsekvenserna av det katastrofhot som nu blir allt tydligare.

Då säger miljöministern Lena Ek lite försiktigt att vi nog måste sluta köra så mycket bil och att transporterna med lastbil måste minska. ”Jag tror det” säger hon för säkerhets skull, för hon vet att EU och den regering hon själv tillhör säger något helt annat. Dagen efter Lena Eks försiktiga uttalande tas hon i örat av infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd med det uppenbart korkade uttalandet: ”Mera transporter och bilkörning är bra för vår framtid.” Jag ser tydligt på min inre scen en spratteldocka hängande i trådarna från en oljedrypande hand.

Inte underligt att de internationella klimatmötena aldrig kommer fram till något effektivt. Om dumheten och det uppenbart orimliga ska tillåtas regera så riskerar förstås även demokratin att bli nedsmutsad och försurad.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Catharina Elmsäter-Svärd, Lena Ek, miljöpolitik

Frågan är som vanligt dock, hur förankrat var det beslutet? VU:s tvådagarsmangling kommer Juholt knappast att ta sig igenom som partiledare. Hans kritiker har många exempel på att han inte har tillräckligt med kontroll och omdöme för att vara en statsministerkandidat.

Risken är därför att inte bara Juholt faller, utan att även beslutet att stå utanför Europakten omprövas. Då kan vad som helst hända. Flykten till V kan då bli ett skred. Jonas Sjöstedt har betydande dragningskraft. Även MP och SD kan få en flock missnöjda S-väljare. Ja, partiets sammanhållning hotas faktiskt.

Juholt har gjort misstag, men folk gillar hans politiska framtoning. Han känner stödet från ”verklighetens folk” (må Gud och media förlåta mig). Här har han ett svårspelbart trumfkort.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Håkan Juholt, europakten

”Enligt uppgifter till Aftonbladet hade de bestämt sig sedan en tid tillbaka för att ansöka om nåd. Men de väntade så länge som möjligt med att offentligt ta beslutet eftersom det fanns en risk att åklagaren skulle överklaga domen. Hade åklagare gjort det hade en nådeansökan varit värdelös – det går inte att bli benådad när en part har överklagat.” (AB 2012-01-10)

De har alltså inte kunnat säga något förrän i betänketidens allra sista minuter.

Det ropas nu både på att svenska regeringen måste agera aktivt och att regeringen bör hålla sig i bakgrunden, d v s vara passiv. Att offentligt råda och kräva vad regeringen, eller andra eventuella aktörer med någon möjlighet att kunna påverka processen, ska göra kan knappast vara klokt nu. Vad som är bäst i nuläget kan få ha någon bestämd uppfattning om.

Att Johan och Martin förklarat sig nöjda med domen – trots att de tidigare förklarat sig oskyldiga till terrorism – är ett uttryck för att de vill hem så fort som möjligt. De har släppt den juridiska striden nu. Därför måste vi alla som stödjer dem lydigt foga oss i det och gilla läget. Nu gäller det för dem (och oss) att ta skeden i vacker hand och agera klokt i samarbete med dem som känner de lokala sederna i sådana här sammanhang.

När de sedan är hemma kan vi i lugn och ro vända upp de stenar vi kommer åt och leta efter svar på de många frågor som den här affären väckt.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Martin Schibbye, Johan Persson, Etiopien