Vad ska hända efter Juholt?

Publiceringsdatum 2012-01-19 by Knut Lindelöf

Juholt är något av en gåta. Å ena sidan kommer han hem efter en månads semester och släpper grodorna: ”Nu är jag en bättre människa” och den orimliga anklagelsen mot regeringen för att ha samarbetat med SD. Å andra sidan tar han glasklar ställning emot att Sverige ska ansluta sig till Europakten, vilket är mycket bra. Ja, kanske det viktigaste beslut som fattats av Socialdemokraterna på mycket länge. Det innebär att regeringen inte kan få majoritet för att ansluta Sverige, vilket värnar vårt självbestämmande och försvårar nedskärningspolitiken här hemma och i EU.

Frågan är som vanligt dock, hur förankrat var det beslutet? VU:s tvådagarsmangling kommer Juholt knappast att ta sig igenom som partiledare. Hans kritiker har många exempel på att han inte har tillräckligt med kontroll och omdöme för att vara en statsministerkandidat.

Risken är därför att inte bara Juholt faller, utan att även beslutet att stå utanför Europakten omprövas. Då kan vad som helst hända. Flykten till V kan då bli ett skred. Jonas Sjöstedt har betydande dragningskraft. Även MP och SD kan få en flock missnöjda S-väljare. Ja, partiets sammanhållning hotas faktiskt.

Juholt har gjort misstag, men folk gillar hans politiska framtoning. Han känner stödet från ”verklighetens folk” (må Gud och media förlåta mig). Här har han ett svårspelbart trumfkort.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Håkan Juholt, europakten

Gör inget dumt nu

Publiceringsdatum 2012-01-11 by Knut Lindelöf

”Enligt uppgifter till Aftonbladet hade de bestämt sig sedan en tid tillbaka för att ansöka om nåd. Men de väntade så länge som möjligt med att offentligt ta beslutet eftersom det fanns en risk att åklagaren skulle överklaga domen. Hade åklagare gjort det hade en nådeansökan varit värdelös – det går inte att bli benådad när en part har överklagat.” (AB 2012-01-10)

De har alltså inte kunnat säga något förrän i betänketidens allra sista minuter.

Det ropas nu både på att svenska regeringen måste agera aktivt och att regeringen bör hålla sig i bakgrunden, d v s vara passiv. Att offentligt råda och kräva vad regeringen, eller andra eventuella aktörer med någon möjlighet att kunna påverka processen, ska göra kan knappast vara klokt nu. Vad som är bäst i nuläget kan få ha någon bestämd uppfattning om.

Att Johan och Martin förklarat sig nöjda med domen – trots att de tidigare förklarat sig oskyldiga till terrorism – är ett uttryck för att de vill hem så fort som möjligt. De har släppt den juridiska striden nu. Därför måste vi alla som stödjer dem lydigt foga oss i det och gilla läget. Nu gäller det för dem (och oss) att ta skeden i vacker hand och agera klokt i samarbete med dem som känner de lokala sederna i sådana här sammanhang.

När de sedan är hemma kan vi i lugn och ro vända upp de stenar vi kommer åt och leta efter svar på de många frågor som den här affären väckt.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Martin Schibbye, Johan Persson, Etiopien

Kultureliten igen

Publiceringsdatum 2012-01-08 by Knut Lindelöf

Musikens hus i Uppsala med klädsam ullmössa

Som vanligt skapar stora byggen mitt i personflödenas starkaste forsar heta känslor. Vi hade i Uppsala den stora striden om konserthuset, som kunde beskrivas som ett monstrum, för inte så länge sedan. Där gick den yttersta av våra vänsterpersonligheter till våldsamt angrepp på allt vad kommunal demokrati heter och alla som eventuellt gillade idén med ett nytt och ändamålsenligt konserthus i staden. Förnuftet segrade den gången tack vare demokratin.

Något säger mig att striden om Slussen i Stockholm är lite samma sak. En samling synnerligen prominenta kulturpersonligheter säger stopp till det förslag som kommunala beredningen lagt fram och framhäver ett eget alternativt förslag som dom kallar ”KulturSlussen”.

Båda förslagen säger sig vilja lösa de stora problemen som den snart helt nedvittrade gamla slussen innebär. Alla ska få plats, fotgängare, flanörer, cyklister, bussar och bilar. Hur mycket det talas om den stigande vattennivån i saltsjön vet jag inte, men jag förutsätter att de har med det problemet också.

Varför skapa en stor konflikt om detta? Kan man inte vara överens om att varje lösning innebär ett stort ingrepp och en stor omvandling av det nuvarande stadslandskapet och låta de mest drabbade, kommunens experter, arkitekter och politikerna (och lagstadgade medborgerliga samråd) klara denna fråga? Nej, här gäller konfrontation! Till detta lånar sig alla dessa prominenta kulturpersoner.

Det här är ett fenomen. Jag har mycket svårt att inte se att det på många sätt är en drömskt skådande ”kulturelit”, som här jagar upp varandra i en slags meningslös symbolkamp. Trupperna från förr samlas för att åter få känna samhörigheten och sig själva som unga på nytt.

Den diskussion som blir av allt detta kan knappast föra något gott med sig. Tvärtom kommer den fina kulturflocken att framstå som parasiterande och världsfrånvänd, varpå klyftan mellan kulturen och vår surt förvärvade vardagsdemokrati kommer att vidgas.

Det är det här som Bengt Ohlsson känner i luften när han skriver sin fyndiga krönika i DN 2011-11-25. Det är på den krönikan Malin Ullgren reflexmässigt reagerar i DN 2011-12-21, som i sin tur får Bengt Ohlsson att skriva sin stora konfrontationsartikel När ska det röda rinna av kulturens fana i DN 2012-01-04. Och det är efter det som det står klart, åtminstone för mig, att kultureliten (inklusive Bengt Ohlsson) är ett stort demokratiskt problem.

Kulturpersoner bör inte röra sig som en flock. De borde istället med sina respektive konstnärligt personliga uttryck gestalta problemen de ser och eventuellt ansluta sig till politiska manifestationer de sympatiserar med. Tänk till exempel om vi haft ett liknande upprop från svenska kulturarbetare mot de svenska trupperna i Afghanistan? Eller mot Israels övergrepp mot Gaza? Eller mot Sveriges smyganslutning till Nato? Eller mot utförsäljningen av den offentliga sektorn? Eller mot Sveriges utrikesministers väloljade förbindelser? m.m. I dessa sammanhang finns en och annan, men där är de få. Men Slussens utformning i hemkvarteren blir plötsligt världens viktigaste fråga.

Bengt Ohlssons misstag är att han etiketterar KulturSlussen som vänster. Jag vill vara vän med många av dessa kulturutövare för att deras konst har berört mig djupt, men inte för att vi är vänster. Råkar de vara det blir jag glad, men det börjar inte i politiken. Jag läste Bengt Ohlssons Grigorius och fann den intressant, men alldeles för lång. Dr Glas var bättre i formatet. Även DN-artiklen ovan var för lång i min smak. Men han skriver bra.

Bengt Ohlsson startar nu ett kulturinternt storbråk, som väl kan ha sina poänger. Men baksidan är att SD:s kultur(kon)front genom detta kommer att flytta fram sina populistiska skansar. Det kommer att fungera som när Göran Hägglund försökte ta poänger med att appellera till vad han kallade verklighetens folk.

Än svävar kulturfrågorna fritt mellan verkligheten och drömmarna. Men, än känner jag också stor sympati för order folk i betydelsen ”icke överhet”. Och vad är det för fel på detta folk som befinner sig i verkligheten? – kanske man kan våga fråga. Samtidigt är vi många som fnissar åt ”kulturtanterna” med grå pagefrisyr och lösa gråa linnekläder och en färgklick av siden elegant draperad runt halsen. Jag känner flera och kan intyga att även de är människor. Glöm inte heller det.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Bengt Ohlsson, KulturSlussen, Malin Ullgren, kulturdebatt, verklighetens folk

Äntligen ett politiskt utspel!

Publiceringsdatum 2012-01-04 by Knut Lindelöf

Vi har haft nog av sånt här. Nu vill vi se något vi kan tor på. Bild: Illusionisten av Hieroimus Bosch 1450-1516

Äntligen ett utspel om att förbjuda en av de värsta avarterna av kapitalistisk utsugning av vår offentliga sektor. Att förbjuda riskkapitalbolag att äga skolor är en självklarhet. Jag tror knappast att någon känd socialdemokrat kommer att gå ut och kritisera förslaget denna gång. När Carin Jämtin i DN 2009-07-28 skrev sin artikel ”Skattepengar för välfärd får inte gå till kapitalister” fick hon genast ett koppel kända socialdemokrater emot sig. Något har nog hänt trots allt inom partiet.

För enkelhetens skull påminner jag om vad som skedde då genom att i all blygsamhet tipsa om följande artikel i UNT 2009-07-30.

PS. Ylva Johansson försöker idag att på sin blogg breda ett tjockt och smetigt ordtäcke över sin blunder i söndags.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Carin Jämtin, Ylva Johansson, UNT

Crudos förlisning III

Publiceringsdatum 2012-01-02 by Knut Lindelöf

Den 25 oktober 2009 skrev jag om bilden här intill av Crudos förlisning.

Reaktioner inflöt sakta men säkert, vilket fick mig att 2 januari 2011 skriva Crudos förlisning II.

Nu har ännu mer material om denna dramatiska händelse den 7 februari 1973 inkommit. En av hjältarna från räddningsoperationen, Olle Engelbrektson, f d överinspektör i Kustbevakningen och nu bosatt i Hunnebostrand, har själv skrivit en lång och initierad skildring av hur den mycket farliga räddningsaktionen gick till. Continue reading →

Nej Ylva!

Publiceringsdatum 2012-01-02 by Knut Lindelöf

På årets första dag skriver f.d. multiministern Ylva Johansson ett blogginlägg om sin syn på tillståndet i sitt parti. Efter att först ha pekat ut Håkan Juholt som huvudansvarig för de låga förtroendesiffrorna, fortsätter hon med bl a följande:

”Färdriktningen mot ett jämlikt och jämställt samhälle med arbete åt alla och en solidariskt finansierad och väl fungerande välfärd måste alltid vara tydlig. Den socialdemokratiska ideologin och människosynen behövs mer än någonsin som vägvisare för att forma framtiden.
(…) Det [politiken] handlar om ifall man vill ha ett mer jämlikt samhälle med chanser för alla eller om man vill se hur klyftorna fortsätter att öka och hur allt fler unga tappar framtidstron.
(…) Arbetslösheten, de ökade klyftorna, sämre kunskaper i skolan, vanvård och brister i äldreomsorgen, giriga riskkapitalbolag och Europa i allvarlig kris.”

Först måste jag tillåta mig att uttrycka en förbehållslös förundran över bristen på skam som måste finnas i denna Johanssonska kropp. Nå, ovanstående skriver hon trots att hon själv direkt kan förknippas det som skett och Socialdemokraternas nyliberala urspårning under 90-talen. Det var ju Kjell-Olof, Göran, Erik Å (nuvarnade maken), Thomas Ö, Thomas B, Lars S, Björn R, m fl. och! Ylva som bäddade för just ett mer ojämlikt samhälle, de ökade klyftorna, ökad ungdomsarbetslöshet så att unga tappat framtidstron, sämre kunskaper i skolan, vanvård och brister i äldreomsorg, öppnandet för giriga riskkapitalbolag och för ett Europa i allvarlig kris.

Ännu en paradformulering i blogginlägget är följande:

”(…) Vi måste visa att vi har förstått vad vi har gjort för fel, att vi förstår varför många människor har lämnat oss och varför andra inte tycker att vi är relevanta alls.”

Men om detta inte ett konkret ord, endast en vag antydan om att bara man blir av med Håkan Juholt och istället får in en lojal ”förnyare” ur det egna gänget skulle utvecklingen kunna vändas.

Nej Ylva! Mycket få tror längre att detta är möjligt. Er gamla politik måste brytas. Socialdemokraterna måste tydligt stå för det som faktiskt Håkan Juholt försökt sätta ord på, det som du försökte göra till ditt ovan.

Drevet är nu igång igen i pressen. Några axplock: Epressen 1, Expressen 2, SvD Ledarblogg, SvD, AB

Några socialdemokrater som försöker hålla emot på sina bloggar: Bror Perjus, Bengt Silfverstrand

PS. Just nu har ca 100 kommentarer inkommit på hennes blogginlägg. Jag ögnade igenom och uppskattar att knappt 10 % är positiva, medan resten ser hennes inhopp som öppet svek, hyckleri, eller som dimridåer för att dölja sin egen skuld till dagens S-situation.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Ylva Johansson, Håkan Juholt, Socialdemokraterna, mer om Ylva Johansson på lindelof.nu

Johan och Martin bör söka nåd

Publiceringsdatum 2011-12-29 by Knut Lindelöf

Hittills har jag inte riktigt gjort klart för mig vad som är kärnfrågan i fallet med Johan Perssons och Martin Scibbyes fängslande i Etiopien. Å ena sidan är Etiopiens terroristlagstiftning och den i våra ögon farsartade rättegången kraftigt frånstötande. Men å andra sidan finns i skymundan ett svenskt fulspel med Carl Bildt som huvudperson.

För att orientera sig i fallet måste man nog tänka några varv till och fundera på vad som verkligen har (eller kan ha) hänt. Det finns en dold sida av historien som måste klarläggas.

Så här tror jag att det har gått till: Medan J & M planerade sin resa tipsades någon ”i närheten av” Lundin Oil om att två namngivna svenska journalister planerade att granska civilbefolkningens situation i skuggan av oljeutvinningen på plats i Etiopien/Ogaden. Någon från Lundin Oil var bevisligen inne på Martins hemsida och kunskapade om hans verksamhet. Informationen gick vidare till Etiopiska säkerhetsstyrkor, som lugnt kunde bevaka dem under förberedelsearbetet i Kenya och Sudan. Det var bara att vänta på att de skulle passera gränsen till etiopiskt territorium och knipa dem. Skjutandet omkring gripandet var säkert mest teater för att lättare kunna styrka ”terrorverksamhet”. Skjutandet upphörde så fort de gripits.

Etiopien införde en skärpt terroristlag några månader innan Johan och Martin startade sin resa. Den ökade risk som denna lag innebar var de antagligen inte medvetna om. Nå, omedelbart efter gripandet kommer Carl Bildts obegripligt korkade uttalande om att UD varnat för att resa till Ogaden. Därmed ger han i praktiken klartecken till Etiopiska regeringen att köra sin rättsprocess och fortsätta att fabricera bild- och filmbevis för att J & M stödde terrorstämplade ONLF.

Enligt Etiopisk lag är de nu terroristsympatisörer, vilket givit dem 11 års fängelse. Det kommer varken Sverige eller EU att kunna ändra på, varken på kort eller på medellång sikt. Det är till och med så att Sverige och EU bör visa respekt för Etiopiens självbestämmande och inte kränka deras nationella integritet genom att hota med sanktioner av något slag. Vi bör ha förståelse för att deras rättskipning ser ut på ett annat sätt än i vårt land, och inte slå oss alltför mycket för bröstet. Även Sverige har som bekant problem med sitt rättsväsendes trovärdighet just när det gäller ny antiterroristlagstiftning.

Jag vet att Martin är en varm anhängare av principen om alla staters rätt till nationellt självbestämmande, så han och Johan funderar säkert mycket på just det här. Etiopien är dessutom ett fattigt land med osäkra gränser. Ogaden är ett viktigt och oljerikt område som man krigat med Sudan om under lång tid. Det här är förstås den etiopiska regeringens viktigaste fråga, så i detta stora sammanhang är fallet J & M en liten spelbricka.

Det som är särskilt viktigt för oss är den svenska sidan av denna affär. Här framträder ett antal viktiga frågor. Hur har svenska oljeintressen bidragit till att stoppa J & M:s arbete? Hur agerar svenska oljeintressen i Ogaden? På vilket sätt utnyttjar dessa oljeintressen Etiopiens nödsituation för att kapa åt sig av oljerikedomarna? Vilken roll spelar svenska UD som vägröjare för oljebolagen (genom informella kontakter via sin chef)? Dessa vill jag först och främst ha belysta.

Under rådande omständigheter bör därför J & M undvika strid med Etiopiens regering genom att acceptera sin dom och söka nåd. Det är bästa sättet att få hem dem och så småningom få upp de viktiga frågorna på den inrikespolitiska agendan.

Viktiga artiklar: Bengt Nilsson i DN 2011-12-28, Sven Britton i SvD 2011-12-27 och Dagens Media 2011-12-30 Schibstedt är tvärt emot vad jag skriver ovan.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Carl Bildt, Etiopien, Johan Persson, Lundin Oil, Martin Schibbye

Varför fastnade just Johan och Martin?

Publiceringsdatum 2011-12-27 by Knut Lindelöf

De dömdes skyldiga, men efter den lägsta straffsatsen på 11 år. Det kan som Karin Schibbye, Martins mamma, säger kanske tolkas som en signal om att efter en nådeansökan få en snabb frigivning. Men säker kan man inte vara. Jag inbillar mig att om den svenska regeringen agerar bestämt nu kan de få reda på om ovanstående signal är rätt uppfattad. Att Johan och Martin söker nåd med en snabb frigivning som följd ligger rimligen i både den etiopiska och den den svenska regeringens intressen. Sverige och Carl Bildt kan visa på handlingskraft och Etiopiens regering får ”de oskyldiga” att acceptera domen – och i princip erkänna att det inte var journalistik de utövade i Ogaden.

Alternativet att överklaga är förstås mycket mer osäkert för dem själva och för de anhöriga. De tänker säkert att det ligger i båda regeringarnas intressen att killarna söker nåd. Hur långt är de personligen beredda att gå för att försvara yttrandefriheten och rätten att få rota i Lundins affärer med Etiopien? Det måste de bestämma själva och vi måste respektera deras beslut. Vad de än gör ska de undvika misstaget som Jan Guillou och Peter Bratt gjorde efter första IB-domen, att gå skilda vägar. Ett gemensamt beslut är det bästa under alla omständigheter.

Ur kampen för yttrandefriheten:s perspektiv vore förstås ett överklagande välkommet. Opinionen för deras hittills förda linje är mycket stark och borde rimligen även innefatta den svenska regeringen. Inte minst på grund av de nio miljarder i svenskt bistånd sedan 1973 som gått till demokratiuppbyggnad just i Etiopien.

Karin Schibbye ställer också en mycket viktig fråga i intervjun ovan. Hur kan det komma sig att Johan och Martin fastnat, medan andra journalister som åkt fast på liknande sätt varit frisläppta efter 14 dagar? Det kan man som sagt fundera på.

Läs även i dagens AB Demonstration utanför Etiopiens konsulat och Gunnar Bergdahl i dagens HD Tragedin i Etiopien

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Johan Persson, Martin Schibbye, Carl Bildt, Karin Schibbye

Ett stackars barn av sin tid

Publiceringsdatum 2011-12-19 by Knut Lindelöf

Foto: Percy Lundwall

En kvinnlig vinterturist i Mora framför Gustaf Erikssons staty i mars 1919. Snön har smält på södersidan av kullen, så det är dagsmeja. Kvinnan håller lite ängsligt en skidstav i högerhanden för att inte halka på det lömska underlaget. Varför flaggan är på halv stång nu i slutet av mars är oklart. Inte kan det vara för att Carl Larsson dog i januari detta år.

Kvinnan är min mormor, som förmodligen lite motvilligt följt med sin man och deras närmaste vänner på skidsemester till Dalarna under påskledigheten. Hon är 37 år och har två barn, det yngsta två år (min blivande mamma). Barnen är förmodligen hemma i Göteborg med en barnsköterska, ännu för små för att kunna vara med. Mormor ska få ännu ett barn i slutet av maj kommande år.

Vad kan man ana mer om min henne i denna bild? Hon är av bättre familj, som man sa på den tiden utan att tycka att det lät högfärdigt. ”Bättre” betydde allt från bildad stadsbo, ekonomiskt välbeställd till hög samhällsställning i allmänhet. Man ser det på skinnmössan och den eleganta kappan. Så gick Moraborna inte klädda. De bar lokalt präglade dräkter, dock mycket sällan de där färgglada med mycket rött, vitt, gult och ljusgrönt, som vi idag känner som Moradräkten.

Men Moraborna var stolta över att vara kullor och masar. Anders Zorn, Carl och Karin Larsson hade sedan lång tid tillbaka spridit sin bilder av Dalarna och sin formgivning i nationalromantisk anda. Det hade skapat ett stort intresse för trakten, dess människor, hantverk och formgivning som vore det det svenska ursprunget. Därför sökte sig den progressiva borgerligheten dit. Därför tog man in på hotell i Rättvik eller Mora för att få uppleva äventyret att känna sig som en del av detta svenska ursprung. Därför var min mormor där just denna påsk 1919.

Men att hon på denna bild inte åker skidor förebådar det som jag vet ganska snart ska hända med henne. Hon isolerar sig mer och mer i sin våning i Göteborg och träffar allt färre människor. Hon får ofta svår migrän, äter allt mindre – till slut som en liten fågelunge – och blir med åren allt tunnare och mer benskör. Hon blir rädd för att gå ut, kan inte gå över ett torg, måste smyga efter väggarna. Alltså, efter att hon fött tre friska barn blir hon en mycket olycklig kvinna. Inget yrke, inte ens sitt hem eller sina barn behöver hon sköta om. Det har de hembiträden och barnsköterskor till.

Runt omkring henne tar sig kvinnorna ton och argumenterar för kvinnors rätt att leva fullvärdiga liv med rösträtt. Men min mormor blev inte upplyft av det, snarare tvärt om. En ogift yrkeskvinna med pojkaktigt smeknamn blir hennes enda trygga och trogna sällskap. Mormor liksom vissnade.

Bilderna på henne talar tydligt, men ingen har fördjupat sig i frågan. ”Ja, hon bara var sådan, en skör och ganska klen människa.” Så sa man, och så var saken avklarad till nästa gång någon ställde den obekväma frågan.

Men, min mormor var inte sådan, hon blev sådan, i meningen – ett stackars barn av sin tid. Alla anande nog att det var ett utslag av det som kallades ”kvinnlig melankoli”, det där som Freud och Jung tvistade om i den intressanta filmen A dangerous method och som så lysande skildrades av PO Enquist i boken Blanch och Marie.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Anders Zorn, Carl Larsson, Dalarna, Freud, Jung, Karin Larsson, Mora, PO Enquist

Går det att finna en tredje ståndpunkt i skolfrågan?

Publiceringsdatum 2011-12-09 by Knut Lindelöf

Jag har många gånger bestämt mig för att inte skriva mer i den så kallade skoldebatten. Den har för länge sedan sprungit förbi mig känns det som. Men så hörs plötsligt en ny röst som säger det man själv vill säga, med på ett nytt och konstruktivt sätt, och med referenser som innebär nya och vidgade perspektiv. Bara det senaste året kan jag påminna mig tre sådana exempel: Maziej Zaremba (Zaremba 1, Zaremba 2, Zaremba 3), Sven-Erik Liedman och Johan Kant. Alla tre skrev jag om (länkade ovan), trots mina föresatser att inte skriva.

Så igår smög sig en länk fram till mig via en vän på Facebook. Läs Ronny Ambjörnsson i DN 2011-12-01. Och vips var jag fast igen. I stillsam och eftertänksam ton skriver den bildade klassresenären, med sitt bred perspektiv inympat i sina sinnen, om att grundskolans utveckling inte bara är antingen god eller ond. Det kanske finns något nytt att ta vara på även i 70- och 80-talens skolutveckling, som nu riskerar att spolas ut med det så kallade badvattnet. Han utgår från Ellen Keys viktiga iakttagelser redan på 1880-talet om att läraren bör ”lära lärjungen göra sina egna iakttagelser, lösa sina egna uppgifter, finna sina egna hjälpmedel i böcker, lexika, kartor, o dyl.” annars mister de till slut ”förmågan att själv se”. Det var en reaktion på att hon såg vad som hände med de arbetarbarn som förblev tysta i folkskolan, som bara lärde sig som papegojor, som inte blev litterata i någon mänskligt demokratisk mening. Klassperspektivet var för henne klart. Det var en viktig upptäckt.

Dessa idéer genomsyrade sedan de stora skolreformerna efter kriget. De idéer som initierades redan under mellankrigstiden, men föll i glömska under kriget, men blev ett stort och viktigt framsteg. Här har t ex. Zaremba och andra (Svensk näringsliv och Jan Björklund t ex.) en annan syn. De menar att det var här skolsveket började, alltså med Socialdemokratins sociala ingenjörskonst.

Nå, Ambjörnsson sätter sedan fingret på vad som idag saknas i dagens hopplösa skoldebatt. Klassperspektivet! Varje pedagogisk arbetsmetod (eller skolreform) som inte på allvar alfabetiserar utan pressar ut de kulturellt fattiga från den samhälleligt demokratiska scenen, är en dålig metod (eller reform). Han preciserar att …

”den progressiva dialogpedagogik som med entusiastiska unga lärare trängde ut i våra skolor på 70-och 80-talen var på många sätt en värdefull injektion i ett stelbent och ganska oreflekterat system. Problemet var att det var en pedagogik utformad i enlighet med ideal och vanor i medelklassen, den medelklass som befolkade våra högskolor och universitet. Medan arbetarna lärt sig att vara skeptiska till orden, har medelklassen ofta dessa som sitt levebröd. Självständighet prioriteras, medan det kollektiva inte sällan ses över axeln.”

Man kan alltså omfatta Ellen Keys grundhållning till skolbarnens lärande samtidigt som man kan vara kritisk mot 70- och 80-talens pedagogiska progressivism. Dessutom kan man ge Maciej Zaremba rätt i hans skolkritik, ge Jan Björklund kredit för de tankar som legat till grund för delar av hans reformvåg, samtidigt som man kan vara djupt kritisk till den ultraliberala ”valfrihetsrevolutionen” inom skolan – som skett under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Alla huvudansvariga, alla partier, har alltså haft både rätt och fel! En tredje ståndpunkt vore här kanske möjlig.

Eftersom jag nu är igång igen måste jag säga att det andra programmet i UR-serien Världens bästa skitskola med sitt Eftersnack berättade egentligen inget nytt. Allt som avslöjades var skåpmat. Eländet har länge varit värre än vad det anständiga sätter gränser för. Exemplen på skolor (Jordbromalmsskolan i detta fall) som lagts ner av valfrihetsideologiska skäl – och lämnat de kulturellt fattigaste i sticket äro många vid det här laget. Det är egentligen inget konstigt med det. Det är ju den antisociala klasspolitik som vunnit stöd i allmänna val. Dags för förändring! Kalla det bara inte för ”Change” eller något ”som gör skillnad”.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Ellen Key, Ronny Ambjörnsson