Sommaren är en mer datorfri tid än vanligt. Därför mycket lite på bloggen. FRA orkade jag inte ens kommentera, det gjordes så förträffligt av många andra i bloggvärlden.

    Nu är det också semestertider med sommarprogram i radio som så småningom kan kommenteras. Björn Ranelid var inte särskilt rolig. Humor verkar han sakna i alla fall. Margot Wallström idag var inte heller någon höjdare. Hennes ambition att bevisa sin egen vanlighet var säkert äkta, men inte särkilt uppetsande. Politiska korrektheten förvånar inte, men förvandlar det hela till en gäspning. Vi får se om det blir någon intressant framöver.

    Uppehåll här en tid nu. Skön sommar önskas dig som eventuellt råkar titta in här. Till hösten har adrenalinet säkert runnit till och skrivklådan återkommit. Vi hörs då.

Efter Irakkonferensen i Upplands Väsby kan man fråga sig hur dum (alt. falskspelande) vår regering kan bli. Konferensen skulle blicka framåt, d v s bortse från att USA ockuperar och skövlar landet på dess tillgångar. Det kan bara finnas ett skäl till att man resonerar så; att det är USA som defacto bestämmer vår politik. När de kallar på oss (denna gång via Ban Ki-moon) så blir vi villigt deras knähund. Flera har skrivit just detta före konferensen, bland andra Carl Tham och Sverker Åström, men dessa röster marginaliserades helt.

    Alla mässade samstämmigt om att inte se bakåt. Ockupationen var visserligen fel, men den är nu ett faktum som inte kan ändras. Nu ska man istället blicka framåt och hjälpa den Irakiska regimen att få till så mycket säkerhet att man kan få igång affärerna.

    Varför resonerade man inte likadant i fallet Danmark och Norge under andra världskriget? - det vill säga struntade i folkrättsbrotten, ockupationerna, lät krigsförbrytarna få som dom ville och bjöd in dem på konferens för att bara blicka framåt? Varför resonerade man inte likadant när Irak angrep Kuwait? - det vill säga struntade i folkrättsbrotten etc. Varför resonerade man inte likadant när Sovjet ockuperade Afghanistan? - det vill säga struntade i folkrättsbrotten, ockupationen och lät krigsförbrytarna och deras marionetter få som dom ville samt bjöd dem till konferens för att blicka framåt? Ska man förresten resonera likadant i dagens Afghanistan, det vill säga strunta i folkrättsbrotten, ockupationen och låta krigsförbrytarna och deras marionetter få som dom vill och bjuda dom till konferens för att blicka framåt?

    Och slutligen. Ska man resonera likadant i Palestina, det vill säga strunta i folkrättsbrotten, ockupationen, folkfördrivningen och låta krigsförbrytarna i Israel få som dom vill och bjuda dom på konferens för att blicka framåt? Ja, det sista har provats många gånger under de senaste 60 åren, med känt och avskräckande resultat.

    Vad är folkrätten till för om inte för att hindra stora och små makter att angripa andra suveräna stater. Det kan i alla fall inte vara fråga om att hindra dödande. I Irak talas om 1 miljon döda och 5 miljoner på flykt sedan mars 2003. Nej, ju längre ockupationen tillåts fortsätta, desto blodigare blir den ofrånkomliga slutuppgörelsen med ockupanten och dess kollaboratörer. Folkrätten är i upplösning och utgör en stor risk för oss alla.

    I regeringskansliet ser man inga ökade risker och lägger ner hela det svenska försvaret. Skönt i alla fall att vi inte har en massa olja i landet.

Det tar tid att skriva böcker. De ska inte bara skrivas, de ska falla en förläggare i smaken också. Och väl är väl det. Annars skulle det säkert finnas för mycket hopplöst oläsligt på bokmarknaden. De flesta har inte ens en förlagskontakt innan de börjar sitt skrivande. Det hade inte jag heller först, men förra sommaren fick jag ett uppmuntrande besked från Karneval att mitt manusutkast om skolan nog skulle kunna bli en bra bok.

    Nu efter sammanlagt drygt två års jobb, tre olika versioner, och återkommande resonemang med Karneval är jag framme vid en möjlig karaktär boken kan få. Något namn har den inte längre. Jag har haft flera i huvudet, men de är dumpade sedan ganska länge.

    Alltså, bara att skriva klart; stuva om, stryka, lägga till, slå ihop, flytta isär, för att få klart och skicka in före midsommar. Siktet är nu inställt på utgivning nästa vår. Tur att jag inte visste hur lång tid detta skulle ta. Kanske hade jag då tappat sugen.

    Skolutvecklingen går fort idag. När jag blev utslängd 2005 hade mycket redan spårat ut, men följande var trots allt då ännu en omöjlighet: Datainspektionen har kollat in förekomsten av bevakningskameror på skolor och funnit att den ökat lavinartat senaste tiden. I SVT-Rapport framträdde idag Huddingerektorn Björn Grünstein [http://playrapport.se/ 21:38], som låtit installera 20 kameror i Annerstaskolan. Han förklarade att kamerorna installerats för att "ytterligare öka tryggheten och säkerheten”. Detta betyder att den var god redan då kamrorna installerades. Varför gjorde man det då? Och han förklarar vidare ”… om kameror är till för att bevaka, övervaka och kontrollera, då känns det inge´ kul. Men om de är en del av och kompletterar ett trygghetskoncept, då är dom jättebra.”

    Vad säger detta om rektorer, vad säger det om skolan och vad lär sig barnen av det här? Man kan också fråga sig vad som blir nästa utvecklingssteg.

Jag har skrivit om ADHD förr.  Personligen tror jag inte på diagnosen. SVT1-dokumentären Fördärvet den 14 april gav mig vatten på min kvarn. Den lyfte på ett pedagogiskt och tendensiöst sätt äntligen ordentligt fram anti-Gillberg-sidan i den stora fajten om bokstavsdiagnosernas vetenskaplighet.

    Som vanligt drog forskaretablissemantets tungviktare ut till försvar för professor Christoffer Gillbergs rön angående DAMP/ADHD från den så kallade stockholmsstudien i DN 2008-04-27. De lär enligt professor Martin Ingvar m fl. vara internationellt bekräftad från många håll. Även den i allmänhet så förnuftige PC Jersild åker med på deras vagn, fast i sin egen kolumn i DN 2008-05-03 och i något försiktigare ordalag.

    Ändå tillåter jag mig tvivla. Det finns framför allt två skäl. Det ena är att bevisen för att genetiska avvikelser är orsak till hyperaktivitet och uppmärksamhetsstörningar är mycket osäkra. Det finns tecken som kan tolkas åt det hållet, men det kan mycket väl vara annat som orsakar dessa beteenden. Det andra är att i de institutioner som har hand om barn (skolor, förskolor) påverkas personalen enligt min erfarenhet på ett sätt som är ett mycket större problem för stökiga ungar än deficit/disorder-beteende. Inget är så välkommet för hårt belastade barnomsorgspersoner eller lärare än en enkel förklaring till barns stökiga beteende. Vuxnas skuldavlastningen är en mäktig och farlig kraft mot dessa barn. Jag tillåter mig också att betrakta amfetaminbehandling som en mycket osympatisk terapi för dessa barn på så osäkra diagnoser.

    Jag är övertygad om att framtida hjärnforskning kommer att visa att det är helt andra processer som orsakar barns deficit/disorder-beteenden. Dessa problem kan dessutom lindras och/eller tränas bort med sociokulturell pedagogik.

    En annan faktor är den gamla insikten att med trygga uppväxtförhållanden under de tre första levnadsåren skulle alla barn (98,9%) senare klara skolan med glans. Men det går å andra sidan inte att fixa med piller.

PS. Programmakarna Tina Thunander och Kicki Hultin försvarade sig mot Ingvars m. fl kritik i DN 2008-05-06

Lärarnas riksförbund har undersökt hot och våld mot sina medlemmar. Det är som vanligt skrämmande siffror. Jag ska inte upprepa dem här.
    Jag har en nära vän och kollega som för ett par år sedan provocerades av en elev, vilket ledde till att denne gode lärare slog till killen i ett reflexmässigt självförsvar. Inget hände med eleven, men min vän blev indragen i en lång process som först ledde till avstängning och sedan till påtvingad partiell tjänstledighet och restriktioner för vilken form av undervisning han tilläts utöva. Det blev till slut en uppgörelse, som han gick med på. Jag skrev om detta redan 2006: Iskall lärarvår I och Iskall lärarvår II
    Problemet var den gången ledningens tafatthet. Ingen försvarade läraren som gjort ett misstag. Man försökte istället att bli av med honom så fort som möjligt. Men eleven som provocerat och uppfört sig uppseendeväckande respektlöst fick ostört vandra vidare till nästa incident.
    Jag råkade aldrig ut för något liknande. En gång blev jag dock hotad av en av mina elevers storebror. Jag var deltid skolledare då. Han steg in i mitt tjänsterum iklädd fjälljägarnas bomberjacka och fingervantar, som han inte tog av sig. Han vägrade ta mig i hand. Han klagade på att jag kört ut hans lillebror från en lektion dagen innan och avslutade med att hota ”… knäcka alla ben i kroppen på mig om det upprepades.” Jag upplyste honom att det är brottligt att hota. Då tittade han mig i ögonen och väste ”Det är inte ett hot, det är ett löfte”. Jag hade inte vett på att bli rädd. Jag blev snarast full i skratt och tyckte lite synd om killen.
    Det kan aldrig vara eleverna eller ungdomarna som är skolans stora problem. Det kan bara vara samhället, politiken eller skolan själv. I många fall är det just arbetsförhållanden på skolorna som är så pedagogiskt och politiskt nedgångna och ekonomiskt slimmade att alla lärare som inte är gorillatyper riskeras möta både hot och öppet våld. Lärare kan alltså vara hur skickliga som helst utan att lyckas i sin undervisning. Bilden som ges i TV-serien Klass 9A är en propagandistisk bild av alliansens skolvision, signerad Jan Björklund.
    Men, det hänger alltså inte på lärarna i första hand. Det är skolpolitiken som havererat.