Många delar nog Åke Grens lätt hysteriska hållning till homosexuella. Jag ser den som konstig och i vissa lägen även obehaglig. Men det är åsikter. Åsikter bör man inte lagstifta emot. Därför tycker jag att det  är bra att Högsta domstolen har frikänt Åke och hans värld.

Vi har en lag mot ”hets mot folkgrupp”. Det är en inskränkning i yttrandefriheten som de allra flesta länge har ansett rimlig. Men efter lagändringen nyligen där även homosexuella i lagens mening betraktas som en folkgrupp, tror jag många tappat respekten för denna inskränkning i yttrandefriheten.

    Problemet är att trosfrågor är just trosfrågor och i dessa ska råda frihet. Det ska vara vidöppet och alla människor ska kunna söka och ändra sig genom livet. Det här kallar vi religionsfrihet. Religiöst grundade normer för människors sexualitet finns överallt. Olika religioner och religiösa riktningar har olika normer. Många betraktar homosexuellt beteende som synd. Det hänger säkert samman med att sexualiteten är så nära förknippad med skapande av nytt liv, ett religiöst favoritområde. Det är alltså inte konstigt att många religiösa människor reagerar mot homosexuellas ”utkommande” i snart sagt alla sammanhang.

    I ett sexualiserat samhälle som vårt blir det förstås lätt att betrakta homosexuella som en folkgrupp. Är heterosexuella och a-sexuella också folkgrupper? Män och kvinnor blir då också olika folkgrupper. I ett sexfixerat samhälle övergår jämlikhetssträvanden mellan könen till könskamp. Små barn skräms lätt för vad de ska möta när dom blir stora. Lite varsamhet med det här är allt annat än vad vi visar våra barn idag. Det här blir snart ganska orimligt. Jag ser mer att problemet ligger i det översexualiserade samhället.

    Varför måste människor ”komma ut” om man i sitt kärleksliv dras åt partners av sitt eget kön. Jag tycker kärlekslivet är i stor utsträckning en privatsak. Jag vet att de allra flesta tycker likadant. Jag vet också att i många sammanhang spelar erotik och sexualitet faktiskt ingen roll. Det finns starka känslor och relationer människor emellan som är av annan art. Det finns alltså ett mycket större spektrum av relationer människor emellan än vad som till exempel framgår av kvällspressen. Det här vet folk, men man talar inte om det. Om man tycker all nakenexponering står en upp i halsen biter man ihop och låtsas inte se. Man kan bli betraktad som sipp.

    Det här resonemanget kan leda långt. Vems intresse tjänas av att allt fler tjejer och unga kvinnor klär sig allt mer ”utmanande” och att muslimska flickor och kvinnor blir allt strängare i sin klädsel med slöja och allt? Nej, jag bromsar här och återgår till Åke och hans värld.

    Religionsfrihet har länge varit djupt förankrad i det svenska samhället. Det är en sann demokratisk princip, som tjänar alla moderna samhällen. Iran och Israel är dåliga föredömen. Låt också människors sexuella läggning också vara en privatsak och inte något vi i alla sammanhang måste trumpeta så förbannat med. Låt oss, fast vi inte delar åsikterna, ändå visa en smula respekt för Åke och hans värld. När det behövs tar vi en diskussion. Men lagstiftning är en dålig metod att övertyga andra med.

Förra veckan var vi elva Uppsalabor som lyckades få in en entydigt USA-kritisk artikel Irakkriget kan inte försvaras på UNT-debatt. Idag skrev överste Bo Pellnäs en utmärkt artikel som tog upp i princip samma saker; Kriget startades på en stor lögn, inga massförstörelsevapen, inget samband mellan Saddam och Bin Ladin, klara samband mellan Vietnamkriget och Irakkriget och Sverige måste stå upp för det som är rätt även om det är en dålig affär.
    Men fortfarande finns det de som instinktivt reagerar för att några välformulerat och välunderbyggt vågar kritisera herrelandet USA. Håkan Engvall svarar oss i lördags. Vi elva hänvisade till Center for Strategic and International Studies (CSIS) som funnit att motståndet i mycket liten grad riktas mot civila. Samma institut kallar tydligen det som sker i Irak inte för krig, utan för "Low Intensity Conflict", vilket skulle förklara att det inte längre är ett krig, vilket i sin tur förklarar varför vi inte har några protestmöten mot kriget – typ Vietnam.
    Men jag är överens med Håkan Engvall om att våldet i Irak säkerligen syftar till ett inbördeskrig. Så har ockupanter och härskare i kris alltid resonerat, säkert långt före Macciavellis dagar, han som på 1500-talet formulerade maktens metod att härska genom att söndra. Det är alltså klassiskt. Men är det irakierna som försöker söndra, som Engvall påstår? Nej, här är vi inte längre överens. Det är ockupationsmakten som genom att sätta kurder mot sunni, sunni mot shiter och så vidare föra tt skapa oreda. Kan Irak splittras i småstater som man lyckats med på Balkan blir det lättare för herremakten att kontrollera oljan. Att sedan bomber briserar bland oskyldiga civila folksamlingar bevisar inget annat än att någon med intresse av splittring låter sådant ske. Vi är alla beroende av att kunna tänka självständigt och sila propaganda, som kommer från alla håll. Dock är USA:s makt på propagandaområdet vida överlägsen alla andras. Men våldets offer kan med tiden räknas. Redan nu kan man konstatera att den verkligt stora terrorn utövas av USA och dess allierade.

En mycket klargörande text skrevs i Lärarnas tidning nr 13-2005 av min namne Rignor Lindelöf. Har aldrig hört talas om denna kloka lärare, men välkomnar hennes ord och lägger här en länk till denna text: Utvecklingsplaner - en cacersvulst

”Ja, Ahmed är verkligen besvärlig. Det måste vara något annat, något mera djupgående inom honom själv, något annat än dåliga hemförhållanden eller liknande.”

Det här är ett exakt citerat ordval (utom namnet förstås) från en mycket klok person med ett stort och varmt klappande hjärta för barn som far illa. Det låter allt oftare på det viset i olika sammanhang när besvärliga barn diskuteras i skola och barnomsorg. Det är de neuropsykiatriska diagnoserna DAMP/ADHD som pockar på inifrån tröttkörda skolarbetare. Den professionella barnvälden håller på att lämna sociala synsätt till förmån för mer medicinska.
 
Om det funnes något att luta sig mot kunde citatet vara förlåtligt. Men det gör det inte - i meningen verkligt vederlagt vetenskapligt vetande. Det är faktiskt fortfarande så att DAMP/ADHD är att likna vid horoskop. Inte ett skvatt mer trovärdigt eller bättre underbyggt. Men till skillnad från astrologin är DAMP/ADHD-rörelsen av någon anledning mycket stark.
 
Portalfiguren för den svenska rörelsen är Professor Christoffer Gillberg. Gillbergs teori bygger på den så kallade Göteborgsstudien. Länge fick han hålla på ifred med sin forskning. Men Lundasociologen Eva Kärfve och Uppsalaläkaren Leif Elinder synade med stigande förvåning Göteborgsstudien i sömmarna. Man begärde till slut att få granska själva grundmaterialet för att kunna kolla om siffror och slutsatser var rimliga.
 
Istället för att lämna ut materialet till Kärfve och Elinder förstörde tre medarbetare till Gillberg (en av dem var Gillbergs fru) i maj 2004 det 12-27 år gamla materialet. I juni 2005 fälldes Gillberg och rektorn för Göteborgs Universitet Gunnar Svedberg i Göteborgs Tingsrätt till ansvar för tjänstefel för att inte ha lämnat ut handlingarna enligt offentlighetsprincipen. Ännu är rättegången mot de tre personer som körde pappren i tuggen inte genomförd.
 
Uppmärksamheten runt det här var förstås stor och man anade starka krafter bakom Gillbergsidan i denna konflikt. Var det verkligen omsorg om privatpersoners integritet som var skälet till att dom till slut körde alla originaldokumenten i tuggen?
 
Under resans gång har Gillberg själv varit mycket tyst och endast talat med sina vänner. Han har skapat bilden av sig som missförstådd och förföljd. Det här har varit lyckosamt och många familjer som tagits om hand inom ramen för neuropsykiatrin tror förstås blint på Gillberg, för de har ju blivit, om inte annat så i alla fall, andligt beroende. Tänk vilken tragedi det vore om DAMP-diagnosen vore lika trovärdigt som horoskop. Så kan det bara inte få vara. Därför måste Gillberg bli ett offer för onda krafter. Efter amerikanskt mönster bildade Gillbergs vänner en intresseorganisation för barn, ungdomar och vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder såsom ADHD, Damp etc. Den heter Attention www.attention-riks.se. Där framgår att man är mycket upprörd över domen och driver en insamling för att betala Gillbergs böter.
 
Attention vill vara en stark organisation och säger sig behöva stora ekonomiska resurser. Man har för närvarande bidrag från Socialstyrelsen och Skolverket, vilket verkar märkligt. Men man säger också att man sedan december 2003 har ett avtal om sponsring med läkemedelsföretaget Eli Lilly och förhandlar med bland annat Janssen-Cilag om någon form av samarbetsavtal. Dessa är två världsledande läkemedelsjättar.
 
På www.lilly.se/ kan man bland annat läsa att ”ADHD betyder Attention Deficit Hyperactivity Disorder, eller ´uppmärksamhetsstörning med eller utan överaktivitet´. ADHD är ett väl dokumenterat och studerat funktionshinder som drabbar mellan 3–6 % av svenska barn. Det betyder att mellan 40 000–80 000 barn i skolåldern lider av ADHD.” och ”Under 2006 planerar vi att lansera ett (läkemedel) mot ADHD.”
 
I Janssen-Cilags broschyr om ADHD står följande:
”Symptom på ADHD:
1. Har svårt att fokusera uppmärksamheten på en uppgift
2. Gör ofta slarvfel i skolarbetet (eller yrkeslivet)
3. Verkar inte lyssna på direkt tilltal
4. Har svårt att följa givna instruktioner och misslyckas ofta med olika uppgifter
5. Har svårt att organisera sina uppgifter och aktiviteter
6. Är ovillig att utföra uppgifter som kräver mental uthållighet
7. Distraheras lätt av saker i omgivningen
8. Är ofta glömsk i dagliga livet
9. Tappar ofta bort saker
 
Mer än två miljoner amerikanska barn har ADHD. De mest ordinerade preparateten mot ADHD är olika psykostimulantia. Strattera®, en ofarlig reaktionshämmare, fick FDA-godkännande 2002, lanserades i USA 2003.”
 
Så för dessa företag är det förstås livsviktigt att ADHD förblir en trovärdig diagnos. Marknaden är enorm. Att få forskare på sin sida är till stor hjälp i spridande av sina produkter, verkligt tung marknadsföring. Klart man stöttar Gillbergarna. Alltså Attention är en organisation för läkemedelsindustrin att sprida amfetaminpreparat till allt fler och bryta nya marknader. Säkert en god affär. Amfetamin har ju goda effekter på kort sikt, men är extremt beroendeframkallande på längre.
 
Ja om vi så återvänder till Ahmed, vår tänkte problemelev med invandrarbakgrund, som många av oss blåögda svenskar har lite svårt att tolka, så kan vi alla runt konferensborden i skolan konstatera följande: Han har svårt att fokusera uppmärksamheten på en uppgift, gör ofta slarvfel i skolarbetet, verkar inte lyssna på direkt tilltal, har svårt att följa givna instruktioner, misslyckas ofta med olika uppgifter, har svårt att organisera sina uppgifter och aktiviteter, är ovillig att utföra uppgifter som kräver mental uthållighet, distraheras lätt av saker i omgivningen, är ofta glömsk i dagliga livet och tappar ofta bort saker. Tanken att det kanske är  ADHD eller nå´t sånt kryper allt oftare upp till ytan allt oftare och hamnar där mitt på konferensbordet. Sekreteraren dokumenterar... 

Att skolan är Sveriges sämsta arbetsplats hörde jag i måndags morse på nyheterna i radion i bilen på väg till mitt jobb i skolan. Det var någon undersökning som konstaterat detta. Jag tror att denna snärtiga nyhetsrubrik uttrycker om inte sanningen så i alla fall någonting ganska nära sanningen. Ingen kan veta något säkert om hur skolan ligger till i denna omvända topplista. Men nog är det skit för många.

Jag kan vittna om detta efter att på senare tid faktiskt arbetat på inte mindre än tre skolor i två olika befattningar; som biträdande rektor och som lärare. Utan att gå in på några detaljer för min personliga del så kan jag ändå konstatera att i båda dessa befattningar kan man fullständigt slita ut sig. Inte nog med att jobbet är stort och tungt, det är även obegripligt.
    Försöker man tala med kollegor om detta ökar bara förvirringen. Alla allvarliga yrkesrelaterade samtal måste avslutas med en skämtsam knorr, att man gör sig löjlig över situationen, att man flinar åt någon överordnad någon förälder eller annat lämpligt offer. På så sätt står man ut ett tag till.

Jag ska nu flina över några stackars offer som tvingats ut på banan med fåniga uttalanden. Först vår socialdemokratiske skolministern Ibrahim Baylan som lanserar idén om nationella prov redan i åk 3. Det skedde dagarna före s-kongressen. Visserligen blev allt nedröstat på kongressen, men hur är det möjligt att komma med ett sådant förslag efter de gångna 30 årens socialdemokratiska skolpolitik?
    Kanske Baylan verkligen tycker att man ska skärpa upp kunskapsbedömningar i grundskolan, men det underliga är att han kan få igenom ett sådant här förslag. Var finns alla gamla betygsmotståndare och provfiender uppe i verk och departement? Har ingen talat om för Baylan att väldigt många som fortfarande jobbar i skolan följt hela utvecklingen bort från prov och betyg för att skolan på så sätt skulle bli bättre. Men så blev det alltså inte. Eller? Kunde man möjligen få en liten förklaring till helomvändningen. 
    Eftersom den förstås uteblir kommer vi som varit med några år inte att tro på den ärliga avsikten att vilja göra skolan bättre. Vi tänker att det är valtaktik, ett utspel för att samla röster och positionera sig i förhållande till moderater och folkpartister som länge plockat röster från socialdemokraterna i dessa frågor. 

Situationen är idag synneligen komplicerad i våra skolor. Skolutveckling fungerar inte längre på de allra flesta håll. Äldre lärare flinar dolskt och utvecklar någon form av gemensamt kodspråk för att inte helt tappa fotfästet i yrkeslivet. Dessutom består lärarkåren 2005 till viss del av yngre lärare som utbildats i sträng prov- och betygsfri anda. En generationsklyfta har öppnat sig mellan äldre och yngre, som splittrar kollegier och försvårar gemensamma tag. Som lök på laxen kämpar småpåvarna i lärarfacken mot varandra för sina egna små taburetter omkring den lilla soppskålen. Och som krydda på löken (om uttrycket tillåts) har barnomsorgens yrkesfolk målmedvetet arbetat sig in i skolans lägsta årskurser och på många håll lyckats skapa väl befästa egna och väl fungerande skolor inom grundskolan med egen pedagogisk filosofi. Det här har i praktiken splittrat grundskolans yrkesfolk i väl avgränsade personalgrupper. Minns någon möjligen diskussionerna för cirka 20 år sedan om problemen med stadieövergångar. De skulle på alla sätt överbryggas och slätas ut, alla skulle inskolas utskolas och mjukt överlämnas. Helt oplanerade nya helfnoskiga kulturklyftor har nu befästs inom grundskolan.
    Och skolledare tvingas hela tiden följa med i svängarna och riskerar därför också att bli utflinade. I prov- och betygsfrågan har dom i åratal tvingats förhålla sig lojala till lösare samtalspräglade bedömningssystem och betygsfrihet upp till åk 8.

Men som sagt nu är drömmarna om den konkurrensfria skolan över. Skolan är nu hårt segregerad. Det är bara betyg som gäller för dem som vill komma vidare till yrken som kräver akademiska studier. Friskolereformen genomfördes för att man av någon anledning trodde att fri konkurrens skulle göra alla skolor bättre. Det komiska är att drömmen om den konkurrensfria skolan (ingen konkurrens i skolan) frodats parallellt med tron på fri konkurrens mellan skolor, profilering etc som positiv utvecklingsfaktor. I dagarna har vi dessutom hört både moderater och folkpartister tvärbromsa i friskolefrågan och moderaterna har börjat försvara den kommunala skolan. Allt det här är lika komprometterande för dem som Baylans senaste kappvändning i skolfrågan.

Mina generationskamrater som gjort karriär i skolbyråkratin är också en maktgrupp i skolsystemet att flina åt. I början av 80-talet var vi ganska många som var överens om att skolan höll på att utvecklas från en folkbildningsinstitution med kunskap i centrum till en flummmig omsorgsinrättning. Då formades grovt sett två ”skolor” om vad som var "kunskap i skolan". Ingen vågade stå för flummet. Men alla då väletablerade flumbyråkrater klöste sig kvar, de blev inte arbetslösa. De kunde på heltid nu ägna sig åt att omformulera sina flumidéer i kunskapstermer. Några som stod på barrikaderna mot flummet då fick betydelsefulla positioner på institutioner, inom politik och förvaltning. Dessa två falanger slog sina kloka huvuden ihop och är nu en ny betydande maktgrupp.
    Jag känner igen dom när dom kliver ut på scenen i kortklippt grått hår och självsäkert förklarar för alla lärare hur systemet är tänkt att fungera med vårt sedan många år knackigt fungerande målrelaterade betygssystem. De skulle kunna vara mina barns kompisars föräldrar, dem jag med ganska stor sannolikhet kan möta på middag hos en gammal kompis, dem jag säkert skulle ha gemensamma fritidsintressen med, gemensamma mat- och alkoholvanor etc.
    Nå, de förklarar nu myndigt och som sagt självsäkert att allt kommer att fungera väl bara lärare kunde fatta hur de ska tänka. Gör dokumentationen proffessionell, utvecklingssamtalen utvecklande, tänk kvalité och inte kvantitet, koncentrera på kunnande inte på görande, förstå vad ett åtgärdsprogram är till för, fatta äntligen hur sekretessfrågorna hänger samman med det här, skilj ut sociala kriterier från ämnesspecifika kriterier, blanda inte ihop graden närvaro med kunnande, eller ambitioner med kravnivåer och ordna omgående så att alla elever har individuella utvecklingsplaner.
 
Vad kommer att bli av detta? Ja vi får se. Återkommer en annan dag.