Nu pucklar de unga kvinnorna på gubbarna. Läs i Aftonbladet idag. Naturligtvis plockar dom poäng hos eliten med att slå på Jan Guillou, Göran Skytte, Björn Ranelid och andra principfasta herrar. Just att vara principfast kan man också fnissa åt. Sociologer analyserar och tycker det är tråkigt att gubbarna för diskussionen på en så "låg nivå" (programmet Gender i P1).
    Män och kvinnor har av natur och tradition motsatta perspektiv på kön. I vårt samhälle är mannen socialt dominant. Men det är alldeles för enkelt att därmed förklara kvinnor som generellt underordnade på alla områden. För alla som tycker frågan är enkel rekommenderar jag boken Den manliga dominansen av Pierre Bourdieu. Den förenklar inte det komplicerade mönstret bakom mäns symboliska makt över kvinnor.
    Strävan att på alla områden kunna bortse från kön och betrakta alla som likvärdiga människor skadas allvarligt av dessa fåniga mediala och politiskt korrekta hönsgårdsfighter. Man kan tycka att Guillou och grabbarna (gubbarna) borde förstå bättre än att gå till attack. De borde förstå att de är dömda att förlora. Söta Gabriella Ahlström och vulgära Linda Skugge (Var jag nedsättande nu?) tar lätt hem spelet. Men Guillou och ... har inget att förlora. Deras generation av kvinnor och män förstår lite mer om det här med människovärde och kön.
    Men yngre människor blir alls inte klokare av könskriget. Och den primitiva krigsstämningen sprider sig. Det håller på att uppstå ett utbrett gubbförakt lite varstans i samhället. I skolan t ex får allt oftare manliga lärare (55+) problem med flickor i förpuberteten. De ser allt som gubbarna kommer med som ointressant, konstigt, orättvist och hotfullt. Låsningar uppstår mycket lätt i relationen. Om läraren behandlar det som bråkigt beteende kör han fort fast. Faller han undan och försöker anpassa sig, blir han än mer hånad. Många kan vittna om liknande situationer. När flickorna lite löst inför psykolog och kurator vittnar om att de känner sig otrygga, att dom blir rädda när läraren blir arg, att han kommer så nära när han ska förklara något, att läraren tar hårt i dom på ett konstigt sätt o s v. Ja, då förstår vi alla vart det är på väg. Gubbarna gör då klokast i att bara vända och gå ur alltihop. De är ändå chanslösa. Så här var det inte för 10 år sedan. Det är ett nytt fenomen.
    Vad är mobbning? Jo, alla som försökt förstå detta gissel vet att där ingår allt från en nedsättande fnissning till brutalt våld. Framför allt är det när grupper håller ihop mot enskilda som det är lättast att urskilja. Men det är alltid en fråga om maktkamp, kamp om den sociala rangordningen. Könskriget har mycket av mobbning i sig.
    Klart att flickor är rädda idag. Klart att flickor skräms av att killar och män misshandlar flickor och kvinnor. Klart att många småflickor försöker att förbli barn. Det tar sig uttryck i anorexi (ätstörningar), självskärning, sömnrubbningar, depression, självmord och mobbning. Känner man sig nedtryckt tar man chansen att trycka ner andra i förebyggande syfte. Sexualiseringen och kroppsfixeringen i hela samhället skrämmer vettet ur alla flickor och pojkar, som inte har trygga och pålitliga vuxna att gå till när det blåser snålt utanför. Vem vågar och kan tala med barn om det här på ett trovärdigt sätt? Vem ger flickor och pojkar framtidstro? Var finner flickor och pojkar sina förebilder för att skapa kamratliga och kärleksfulla relationer över könsmuren. Hur river vi denna primitiva människofientliga mur? Inte genom att fnissa och göra sig löjlig över gubbar i allmänhet i alla fall.

Klockan 15:00 samma dag som Nobelfestligheterna framträdde Ahmed Yusuf på Rinkeby Folkets Hus. Han kommer att få betalt för sitt anförande. En lång rad personer, däribland Kjell-Olof Feldt, lovade i ett upprop i Aftonbladet samma dag att arvodera honom med 1.001 kronor var och till skattemyndigheten inbetala skatt och sociala avgifter. Om detta blev det tyst i tidningar, radio och TV (sånär som på ett Eko-inslag) denna Nobelsåpadag. Sidenfrasande kjoltyg, medaljprydda frackar, galamenyer, slimmade journalister och en armé av manliga kockar dominerade TV-rutan detta dygn. Mycket lite snille och väldigt mycket smak alltså.

Denna pompa döljer det som verkligen sker. Tänk att så många faktiskt blir djupt gripna av pråliga kulisser - inklusive journalistkåren. Det är runt Nobelfesten man ska snurra och ta nya radikala grepp och visa nya oväntade vinklar. Och förbluffande många människor sugs med av glittret. Nobelfesten är ju dokusåpa på riktigt med Madeleine som vore hon plockad ur en amerikansk ungdomsserie på 5:an. Att många förhäxas av frasande festkreationer, blanka frackslag, ordnar och medaljer, ädelstenars gnistor, sån´t som folk aldrig ens kommer i närheten av, är ett faktum. 

Men inte jag? Jag känner instinktiv olust inför detta teaterspel. Jag minns hur man i min barndoms solida medelklassmiljö såg upp till det här som det allra mest eftersträvansvärda. Några gånger nådde de mina nästan ända fram. Då blev dom konstiga. Kalla, stressade, stela och luktade starkt av parfym. Då skiftade fokus, som om de kommit nära meningen med själva livet. Jag var då en förundrad utpuffad åskådare, som kände starkt obehag. Kanske är det därför jag tycker de på TV nu bara ser dumma ut. Jag ser t ex. att Persson inte är van, utan har kämpat sig upp. Hans stela överläpp vittnar om att situationen inte är honom bekväm. Det ser de där uppe också och tittar överseende lite neråt på honom. Jag minns att de fina, när jag var liten, nedlåtande kallade Erlander för Erlandsson. Men Palme kunde föra sig. Han var den där sortens finfina överklass som till och med kunde klä sig illa. 
    Vore det inte för Harold Pinter skulle årets Nobelkarusell varit helt poänglös. Nu blev det lite lustigt att höra de fina tvingas avstå från att spotta sitt förakt över hans folkliga budskap i föreläsningen. Men vad som sägs bakom ”gobelängerna av lögner” kan vi bara ana. En del kommer säkert få allergiska reaktioner i närheten av ständigt sekreterande Engdahl. Han tillstod ju modigt att han blivit en smula berörd. Politiken hade därmed trängt en aning in i detta illustra sällskap. Han kommer att bli hatad för det, men i smyg.

Samtidigt med prisutdelningen talade alltså Ahmed Yusuf och fick några tusenlappar betalt. Nu får vi se om de som pröjsat blir stämplade och dömda som terrorister. Harold Pinter är definitivt en säkerhetsrisk i våra nya lagars mening. Han blir snart gripen hemma i Storbritannien, eller så låter de honom självdö. Han har ju strupkancer i framskridet stadium. Kanske får han sällskap bland terroristkramarna av vår f d finansminister Kjell-Olof Feldt och de andra som undertecknade uppropet.

Hör på dagens Eko att riksdagen idag (2005-12-07) fattade ett konstigt beslut. I propositionen "Mål och medel", som diskuterats mycket lite, föreslogs att svenska ska bli "lagstadgat majoritetsspråk". Men så blev det inte. I samband med beslutet att anta en ny språkpolitik passade man på att ta bort denna självklara markering. Sverige har däremot fem lagstadgade minoritetsspråk, men alltså inte ett majoritetsspråk. Svenskan ska benämns som huvudspråk.
    Det här är konstigt och inkonsekvent. När det gäller t ex samiska och finska har de lagstadgad rätt som minoritetsspråk. Svenskan som i vårt kulturklimat länge varit utsatt för våldsam attack från det angloamerikanska språkområdet skulle behöva skydd. Men det vågade man alltså inte besluta om. Varför kan man undra.
    Majoriteten för att inte lagstadga om svenskan som majoritetssråk var bara 2 röster större än minoriteten i denna omröstning (147-145). Vad ska svenskan då vara enligt beslutet? Jo "svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige och svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk." Men alltså inte majorietsspråk. Det politiskt korrekta har blivit subtilt.

Klarspråk var det när Harold Pinter idag talade till Svenska Akademien. Utsagt med stor auktoritet. Pinter skakar om etablissemanget. Till och med Horace var en smula berörd. Men bannstrålarna kommer nog att piska vad det lider. Nu får vi andra ta vid och slåss för den klara tanken och det fria ordet.
I svensk översättning
Som film

Min känsla av att bli förd bakom ljuset varje kväll 19.30 – 20.00 framför Rapport har bara ökat på senare tid. Mina vanor gör att jag oftast sitter där i alla fall. Har mer och mer övergått till att läsa ”typ” mellan raderna.

Regeringens schabbel efter Tsunamin förra julen dominerade totalt igår. Att Persson och Freiwalds gjorde bort sig har dom erkänt gång på gång själva. Men tror någon på allvar att Fredrik Reinfeldt skulle ha klarat provet bättre? Säkert mycket få tror det.
   Men det intressanta med riksnyheterna – de med den stora publiken – är vilket urval de gör och hur de kommenterar. Urvalet styrs av en dold politisk agenda och kommentarerna blir mer och mer ointressanta, ja ofta rent korkade, som om dom inte orkar kolla fakta. 
    En av de få ventiler mot fördumningen i Sverige – med något inflytande över nyhetsklimatet – är Aftonbladets kultursida. Här finns åtminstone en liten motvikt mot den i övrigt plågsamt USA-styrda svenska mediavärlden. Idag har man en artikel av John Pilger som just talar om medieljuget. Han drar många avslöjande exempel och ger många tips på var man själv kan komma vidare och betydligt närmare sanningen.
    Jag tycker mig se att Västvärldens mogulstyrda medier allt mer börjar kliva in i samma självcensurerande och inbäddande koloss som en gång medierna bakom järnridån som styrdes av Sovjetunionens ideologiska tvångströja. Där fanns dock ingen yttrandefrihet. 
    Håller ”yttrandefriheten” på att bli mogulmedias fikonlöv på samma sätt som ”mänskliga rättigheter” är Bushs ideologiska motivering för tortyr, napalm och fosforbomber?  
    Bakom järnridån lärde sig människor att genomskåda ljugandet och läsa mellan raderna. En marknad uppstod för illegal konst och illegala trycksaker. Så kommer det förstås snart att bli här med, ju tydligare mogulljugandet blir. Ännu är inte oberoende tidningar förbjudna. Misstänkliggörandet av allt som försöker existera oberoende av mogulmakten pågår ständigt. De flesta lever på skattepengar förresten (dock ej alla), så de hänger på en skör tråd.
    Pilger berättar i sin artikel om den indiska författaren Vandana Shiva och om ”den kuvade kunskapens uppror” som pågår för fullt. När ska det nå oss? Det är kanske snart här.
    Jag har i alla fall övergått till Internet för att informera mig om världsläget. Det är lite krångligare, men det finns många som hjälper till och du får kontakter. Gå med i nätverk och anslut dig till intressanta mailinglistor. Sök upp de stora oberoende nyhetsförmedlarna och verkligt undersökande reportagen på Internet. Sluta lita på Rapport och Aktuellt. Än har vi yttrandefrihet.

Min kloke vän Henrik Linde är en person som tar sig tid att gå till källorna. Han tar fram grunddokumenten på nätet, skriver ut dem och läser. Nu har han tagit itu med Försvarsberedningens rapport "Försvar för en ny tid" och regeringens "proposition 2004/05:5" där han kan konstatera att huvuduppgiften för Sveriges militär nu blivit väpnad strid.
    Han skriver sedan en saklig notis om detta på en mailinglista (FiBforum) så att vi andra, som inte hinner kan ta del av hans läsfrukter.
    Han skriver följande om grundtanken i reformen om vår nya krigsmakt:

"Det mindre - men flexibla och användbara - insatsförsvaret ska utformas
för att kunna användas för uppgifter både utomlands och i Sverige avseende
väpnad strid i alla konfliktnivåer. Reformen ställer den internationella
förmågan i centrum, det vill säga det är de internationella uppgifterna som
ställer de högsta kraven på vår omedelbara förmåga."

Och så konstaterar han: "Det har hänt en del sedan jag vid fyrtiofem års ålder valde att gå in i hemvärnet och vid Sveriges inträde i EU valde att lämna hemvärnet. Det är nu dags för det som en gång hette krigsmakten och sedan döptes om till försvarsmakten att byta tillbaka till det ursprungliga namnet."

Jag får åtminstone två viktiga tankar av det här:
1) Vi måste försöka få många fler att förstå vad som verkligen är på gång och i vilket sammanhang den här försvars(krigs)politiska omsvängningen sker.
2) Fler borde göra som Henrik Linde, det vill säga ta sig tid och gå till källorna, läsa grunddokumenten och inte som de flesta av oss andra brukar göra; skumma lite på ytan, och sedan snickra inhop lite tyckande.