Josefsson grillar Östhammars kommunalråd Söderblom (m) i Uppdrag granskning. En riktig rysare för en gammal Östhammarsbo. Hon var inte bra. Hon är uppenbarligen en del av den dåliga säkerheten, eller det lutande planet, som hon nogsamt poängterade - inte sluttande! - och försökte näpsa Josefsson!
    Östhammars moderater är ihopväxta med Forsmark. Forsmarkschefer och politiker är ingifta, släkt eller tighta vänner sedan en generation tillbaka. Dessa moderaters vuxna liv har burits av Formark och givit dem ett tryggt och skyddat liv. Nu närmar sig många pension, alltmedan kraftverket åldras och organisation och rutiner slentrianiseras. En ny vital generation har ännu inte blivit varm i kläderna.
    Det är klart att problemen gror som mögel när ledningen tror att allt är 200% bra, att felaktigheter varken kan eller kommer att kunna finnas.
    Tekniken fungerar endast i händerna på ansvarsfulla människor i kloka organisationer. Inte minst gäller detta kärnkraften. Det är där det nu brister i Forsmark, det är klart som korvspad. Interna slitningar, avslappnad vaksamhet mot slarv och en smygande jargångartad besserwisserkultur har gjort sig bred. Sån´t skapar interna slitningar mellan dem som glider med och dem som håller emot. För det finns alltid kloka personer som ser faran och bromsar i utförslutet. Det här är klassisk organisationsteori.
    Jag är fortfarande inte rädd. Jag tror dessutom att Josefsson hycklar när han påstår att han är det. Men om man inte lyckas göra upp med nepotism och organisationsproblem kan det bli farligt. Som tur är finns det i Östhammarsalliansen folk som inte levt av Forsmark det senaste kvatsseklet. Och SKI har nog koll på läget. Och, trots allt fanns en frispråkig internrapport.

Svensk skola blir vad vi gör den till. Just nu söker man skapa ordning i en ända, medan man skapar en ännu större oordning i en annan.
    Ordningsbetyg kan sättas på elever eftersom de är just elever. Alla vet i grova drag vad som är oordning i skolan. Oordning handlar om klandervärda beteenden, som man förväntar sig att elever enkelt kan ändra av egen fri vilja. Lärare kan självklart ges det fulla ansvaret att subjektivt (obs!) bedöma elevers ordning. Subjektiviteten är viktig i den meningenen att det är läraren som avgör, precis som en fotbollsdomare. Domslut kan alltid diskuteras i efterhand, men domaren dömer. Så kan det också funka i skolan. Ingen djuppsykologi alltså. Snabba beslut, snart är saken ur världen. Sånt klarar barn. Det är vuxna som har problem med att formulera principerna runt det här. Inget är så lätt som att ge sig på en som argumenterar impulsivt och en smula känslomässigt i betygsfrågan eller om uppfostran i allmänhet. Jag kommer inte att protestera mot införande av ordningsbetyg bara för att det är en borgerlig regering som nu styr. Det vore att fullständigt strunta i sakfrågan.
    När nu ovanstående enkla insikt till slut nått höga kommunledningar och till och med regeringen, har en annan del av den politiska eliten tvingat den historieintresserad dataläraren Jan Bernhoff att låta sig köpas ut, för att han har lite ovanliga uppfattningar i för hans arbete helt ovidkommande frågor. Han skrev en historieuppsats om mytbildning runt nazisternas folkmord under andra världskriget. Ämnet var inte förbjudet och uppsatsen blev godkänd. Bland annat fann han att siffran 6 miljoner avrättade judar vara en överdrift. Om detta berättade han på en konferens i Iran i höstas, där flera "allmänt illa sedda" personer framträdde.
    Frågan är nu om det han skrivit, sagt och gjort är tillräcklig grund för Stockholms kommun att för en stor summa skattepengar köpa ut honom från tjänsten. Många bryr sig inte om att tänka sig in i det principiella, det kan ju bli pinsamt i salongerna. Här måste väl ändå ett rejält underbetyg i uppförande kunna delas ut utan bråk.
    Men för höge farao! Demokrati och yttrandefrihet bygger på principer. När de principerna ersätts av allmänt välmenande frasering är snart yttrandefriheten endast en frihet för de "väl sedda". Att det blivit så svårt att skriva det här, att bli tagen på allvar och kanske nå utanför blogosfären, skapar obehag och känsla av utanförskap - inte bara hos mig, utan hos många. Det blir en farligt återhållenhet. "Ärlig skattebetalare" får vatten på sin kvarn när Stockholms kommunen nu slänger pengar i sjön. Och när man samtidigt i bästa "välmening" vill hindra lärare och skolor att sätta ordningsbetyg för att få elever, som struntar i att respektera en anständig ordning, på bättre tankar, då gror föraktet mot de "väl sedda".

Det var bara med uppbjudande av min allra yttersta förmåga till ansträngning som jag kom över den första chockartade puckeln och sedan fasade in i ett sedan många år akterseglat helt annorlunda liv - livet utan dator - som jag levde mina första 50 år. 
    Det var på tåget mellan Uppsala och Stockholm den 5 januari klockan 14.49:28. Där satt jag och redigerade en text, då datorbilden av någon outgrundlig anledning frös fast i total livlöshet. Sedan dess har ingen lyckats ta sig in i hårddisken, trots konsultation av spetskompetens på området. Om jag inte haft alla mina arbeten i kopior i minst ett annat digitalminne utanför denna nu stendöda hårddisk hade jag troligen varit nästan lika död som hårddisken. Det hade varit som att alla ens tankar, minnen och bilder brunnit upp i en sekundsnabb explosion utan varken knall, eld eller rök. Jag vet inte hur det hade gått.
    Min vän poeten, som inte har för vana att göra backup på annat än papper, fick frossa och sprang genast till närmaste databutik och köpte en separat hårddisk. Han förstod att hans författarkarriär faktiskt hänger på en mikromererlång laserstråle i en obegripligt liten låda med obegripligt komprimerade tankar, drömmar och visioner. Allt kan frysa till döds på ett ögonblick utan förvarning. Anden i flaskan kan dö!
    Datorberoende är så ofantligt att känslan av tomhet när datorn kraschar är jämförbar med verkliga livskriser. Vad kan man jämföra med? Att vara urmakare och förlora sina fingrar, att vara löpare och förlora sina ben, att vara fotograf eller bildkonstnär och bli blind, att vara musiker och bli döv. Sådant är lyckligtvis relativt sällsynt, men hårddiskkrascher drabbar allt fler, ju fler som gör sig beroende av dessa drömmaskiner.
    Ja man lever farligt, stormarna blir allt starkare, hastigheterna allt högre, dataminnena allt större och katastroferna blir mer omfattande när något går snett. Det kan vara nyttigt att kastas tillbaka några år, som jag gjorde den 5 januari 2007, och känna hur det var att leva då det gick lite långsammare och det mesta var lite mindre. Men nu är jag igång igen, tempot ökar ...

Saddam Hussein, en gängse despot i ett arabiskt land, som trots allt var uppskattad av många och Iraks ende laglige statschef, har lynchats av dem som för tillfället inte gillade honom och som nu vill skylla allt ont i landet på honom. Till sin hjälp har de tagit världens enda supermakt USA, som hade allt att vinna på att Saddam röjdes ur vägen och som därmed åter visat upp sin öppet cyniska politik.
    De allvarligaste följderna av denna lynchning är att diaboliseringen av islam kommer att öka så att korstågshysterin kan skruvas upp ännu några snäpp. Det önskade ”inbördeskriget” kommer att blir allt blodigare. Saddam kan nu bli en samlande symbol för det nationella motståndet (på gott och ont) som han knappast kunnat bli lagligen dömd och straffad. 35 år av Irakisk historia följer med honom i graven. USA:s skurkpolitik i samband med Iran-Irak-kriget blir svårare att klarlägga.
    Mest iögonenfallande är väl att avrätta någon (även en gängse despot alltså) utan en juridiskt anständig rättegång - inom ramen för "demokrati och mänskliga rättigheter". Det borde vara en omöjlighet. Men Bush-regimen såg inga problem, vilket förstås är helt i linje med tidigare falskspel, ljugande, terrorbombande och torterande i just Irak.
    Jag sörjer inte Saddam Hussein, men jag inser problemet med att inte fördöma denna lynchning. Det är inte fråga om för eller emot dödsstraff, utan om lag och rätt - eller ej? Det kan här vara på sin plats att påminna om den dödsstraffdebatt vi hade i Sverige på 80-talet ungefär samtidigt som president Reagans sändebud (Donald Rumsfeld) bakom lyckta dörrar gjorde vapenaffärer med Saddam (1983). Det politiskt korrekta var då att helt motsätta sig dödsstraff, även mot landsförrädare alltså. Varför protesterar man inte nu då? Antingen har man ändrat uppfattning om dödsstraff, eller så är förslavningen under His Masters Voice (HMV) fullbordad.