Jan Myrdal är en frisk tänkare. Har man som jag följt hans skriverier sedan 1972 känner man förstås igen sig. Men lika förbannat träffar han huvudet på spiken som ingen samtida när han i FiB/Kulturfronts majnummer upprepar eller refererar till detta gamla citat av Strindberg. Jag citerar:
    "Om underklassen (och medelklassen) visste vad Samhället är, och vad Överklassen är. De undre ana det ibland när de väckas ur sin slummer, men så stirra de sig återigen blinda på den ekonomiska fördelen, och glömma, att det finns andra tryck uppidrån, som håller de undre i osynliga kedjor. Folket, (vi veta nog vad ordet betyder) får motsatta lagar stiftade för dem, uppifrån, det veta de. Men allt vad de tänka, själva tankelagarna äro stiftade däruppe ... "
    Jag kommer på mig själv med att känna mig lite underklassigt fåraktig när man i radion diskuterar kultur och samhällsfrågor. Jag förstår ofta inte vad de talar om. Jag blir också ilsken och undrar om dessa unga karriärister givit upp allt annant än sin egen framtoning på mediascenen. Häromdan var det en vänsterpartist som talade sig varm för den på senare tid ökade individuella valfriheten inom vård, skola och omsorg. Vem talar man för? Har de inte förstått att denna valfrihet är den starkes rätt? Är solidariteten med fattiga och svaga död? Är kulturklimatet så tankekrypande att världen bortom kröken inte längre existerar annat än på Internet?
    Ja, det känns ofta som man hamnat bredvid som åskådare. Men jag tänker också att, kanske är det så att det är de många individerna, som flyter i den medialt marknadsstyrda malströmmen, som hamnat bredvid. De kommer vad det lider att känna marknadens iskalla hand och själva gripa efter mer mänskliga tankar. Då kommer de att förundras över vad redan Strinberg skrev och senare Myrdal och andra påminde om. Ja, de kommer att återupptäcka världen bortom kröken.

Jag har läst någon gång att kulturen är som syret, den finns men vi tänker inte på den. Fanns den inte skulle vi dö omedelbart. Kultur är så viktigt att man inte bör slarva, framför allt inte hyckla runt begreppet. Tänk om den tunnas ut så att vi kvävs? Har så länge jag kan minnas känt olust när man talar om "kultur".
    Ett dagsfärskt exempel. Annika Flams (2007-05-24) tar upp frågan om det finns en särskild P1-ska, det vill säga om man i P1 talar ett särskilt språk som utesluter lyssnare av annan klass och kultur. Hur märks eventuella Sociolekter i Sveriges radio P1? frågas. Programmet är ännu inte sänt. Men bara frågan - och det sätt som den framförs på i olika trailers - vittnar om aningslöshet och hyckleri. Förmodligen förstår hon inte ens problemet. De på P1 känner sig alltmer träffade av den kritik som ibland mumlas fram i lite mer eftertänksam ton.
    Visst tar man i P1 upp viktiga frågor. Ovanstående är en viktig fråga. Men det är tråkigt, erbarmerligt tråkigt, trots flamset. Varför saknas Hasse&Tage idag? Inte för att det inte finns begåvningar, utan för att kulturlivet blivit som ett zoo. Alla sitter och kurar i sina små kulturburar. Att röra sig fritt som AB Svenska Ord gjorde verkar numera omöjligt.
    Betänk att man i radions P1 skiljt på tal och musik. Vilket kulturmord! Vilken grottmentalitet! Klart att folk tvingas välja bort P1. Så blev det väl för att popmusiken en gång tvingades ut ur salongerna. Samtidigt pinkades så kallad klassisk musik in i sitt revir (Musikradion i P2) såsom svår och ofolklig. Vilket trams! Ur detta steg en gigantisk schlagercirkus, som är underhållande och välljudande, men dränerad på allt utom pengar, ungdom, sex, flärd, teknik och form. Allt är kultur, men trots allt bara en liten smal rännil i folkets verkliga kultur. Det stora som förbigås förpassas till utkanternas skuggor. Vem ser exempelvis arbetet någonstans?
    Kulturens egna program i SVT och SR är ännu tråkigare. Det tas många gånger upp bra saker, men den språkligt diskriminerande tonen tillhör kanalens sympatiska nervsystem (det viljelösa). Möjligen kan det bero på att det leds av personer med namn som Epstein, Lundström, Blomberg, Wikars, Bolin och Dufva. Man faller liksom in i tonen, det sitter i väggarna som man säger.
    Därför försöker man lätta upp med Annika Flams. Och Ring P1 har pågått flera år för att få vanligt folk att låta i radion. Ibland är det tänkvärt, men målet är underhållning och "folklighet", inte upplysning eller omrörning. Rutinerade radioprofiler balanserar och leder tyckanden in i rätta fåror så att inget farligt inträffar. En olämplig åsikt bemöts alltid eller får stå helt oemotsagd med slutkommentaren: "Ja, nu har du fått säga ditt, tack och hej då."

   

    Och hur är det möjligt för "kultursverige" att blunda för de pågående krigen? Skygglapparna är stora som dasslock och otroligt komiska. Vem gör bilden, vem skriver pjäsen, vem diktar sången, vem skrivet texten - kort sagt - vem gestaltar och blottar denna stora tragikomik? Ja, det kommer inte att komma från parnassen, det kommer att komma underifrån. Men det kommer att bli en förening av högt och lågt, ungefär som hos Hasse&Tage, framfört av sådana som Monica, Lena, Gösta och andra. Dylan, Cornelis och Lars Forsell har få andliga efterföljare. Och vem minns förresten Lasse O Månsson?

Det är märkligt att det ska vara så svårt att säga som det är. Trots att vi vet vad vår nya alliansregim med nyliberala idéer vill, så vågar dom inte säga det. Det gäller väl inte bara nyliberalalliansen förresten, även den gamla sossealliansen svajade ut i opportunism.
    Det finns flera saker som man uppenbarligen inte vågar ge sig på, trots att alla vet att de i samhällets topp ser dessa saker som reliker från en svunnen tid. Man ser det som att folk inte har fattat den nya tidens verkliga rörelse och nödvändiga krav. Det har bara eliten fattat. Men det kan man inte säga, det skulle låta mycket illa. Masken är ju demokratisk.

Några exempel:
    Public Service ska vara kvar, men innehållet anpassas till det nya "medialandskapet" som det heter. Detta medialandskap ser vi i TV3, 4, 5 och allt vad de heter. Där dominerar engelska, kommersialiseringen är allt hårdare, allt mer folkfientlig och ungdomsfixerad. Pengar ska sparas på Public Service, trots att Sverige badar i pengar. Snart har vi inte längre någon Public Service bara ett stort statligt mediaföretag som påstår sig ge Public Service. Varför vågar dom inte klippa till med ett beslut att sälja ut?
    Allmän värnplikt ska vi ha kvar. En mycket liten del av årskullarna gör värnplikt numera. De flesta mönstrar men gör inte värnplikt. Nu säger försvarsministern att vi ska utreda om att ta bort värnplikten i fredstid, men ha den kvar i orostider. Vilket stolpskott. Ett land med värnplikt bara i krig? Vi har redan en yrkesarmé där personalen går på välbetalda kontrakt helt inställd på utlandstjänst. Varför vågar dom inte klippa till med ett beslut om en yrkesarmé?
    Sverige ska inte vara med i NATO, men av någon anledning vara med i allt som NATO ordnar. I Bryssel sitter en stab av svenska militärer sedan länge och samordnar allt med NATO. Några folkpartister har tagit på sig omaket att tala klartext, men resten hukar och kallar oss fortfarande alliansfria. Vi är redan med i NATO i alla praktiska avseeenden. Varför inte klippa till med ett beslut och att gå med?
    Grundskolan är en självklarhet. Så är inte längre fallet faktiskt. Det är precis som med NATO, fast tvärt om. Vi har haft en allmän och likvärdig grundskola, men den har vi avskaffat med hundratals små beslut. Innehållet har ändrats i grund och förvandlats till något helt annat än en allmän och likvärdig grundskola, vi har gått ur den. Men alla talar om den som om den fanns, trots att vi fått en ny parallellskola av modernt mulisnitt. Varför inte klippa till med ett beslut om att avskaffa grundskolebegreppet också. Man vill ju inte ha en allmän och likvärdig grundskola.
    Dessa beslut kan man inte fatta. Då förlorar man makten, vilken allians man än företräder. I det här ljuset är det inte konstigt att politiker uppbär så ringa aktning. Och det har folk fattat.

Det som inte är skrivet eller sagt om Göran Perssons piruetter inför svenska folket är inte lätt att krama fram. Därför tänkte jag strunta i detta. Men, några saker slår mig trots allt.
    Så började jag ett inlägg efter hans TV-såpa härförleden. Då trodde jag att det skulle vara sista gången jag skrev om denna man, som jag instinktivt ogillat och betraktat som en inställsam klättrare. Jag skrev precis efter valet en liten blänkare om hans dåliga tajming med egna herrgår´n. Hans uppsyn och utstrålning runt det här talade tydligt till min instisnktiva klasskänsla (vad det nu är för en borgarspoling från mitten av 40-talet). Det här skadade förstås Socialdemokraterna. Det kliv han nu tagit över till kapitalets innersta krets fullbordar bara denna hans redan tydliga ökenvandring. Man skäms ta mig fan.
    Men vad kan man vänta av detta parti. Jag innehade flera förtroendeuppdrag på 90-talet i Östhammars arbetarekommun. Där försöktre jag driva skol- och kulturfrågor utan resultat. Jag lyckades bidra till en pamps reträtt, men partiets urartning var ett faktum redan då. Partiets starke man och kommunalråd var inte ens medlem i partiet, han betalde inte sin medlemsavgift. Jag vet det för jag var kassör i hans s-förening i två år. Arbetarekommunens ombudsman var snäll och välmenande men förmådde inte ens få fram protokoll från styrelsens eller AK:s möten. Medlemsfusket var omfattande. Medlemslistorna var långa, men listan på inbetalade avgifter var inte ens hälften så lång. Många gamla människor hade befriats från medlemsavgiften. Om de fortfarande levde brydde man sig inte om att kolla. När jag var kassör halverades medlemsantalet, vilket ledde till att föreningen fick färre ombud i repskapet osv. Jag misstänktes för sabotage och blev allmänt misstrodd bland de aktiva.
    De trots allt ganska många passiva medlemmarna hukade passivt i utkanten och väntade bara på att patriarken skulle lämna plats till en yngre. Men så skedde inte. Nu är man kraftigt försvagad i Östhammars kommun och har ingen egen politik på något område.
    På toppen av denna maffiotiska organism satt Göran Persson. Nu sitter Mona Sahlin där istället. En ansiktslyftning, men folkrörelsen är djupt nergången och utan vitalitet. Ledaren kan inte vända detta. För det krävs en vitalisering av hela rörelsen, och den tror jag inte på längre. Ingen tror ju längre på folkrörelsearbete i det Socialdemoratiska ledarskapet. Det har jag erfarit in på bara skinnet.

Folkhemmet är ett slitet begrepp, men ändå något som vi sakta håller på att återupptäcka. Man kan också längta tillbaka. Begreppet står för en slags samhällsgemenskap som bland annat hyser en likvärdig sammanhållen bottenskola för folkhemmets alla barn. Jag vägrar att tro att denna folkhemmets samhällsgemenskap endast var ett resultat av framgångsrik industripolitik efter kriget som gav landet stora inkomster och människor en ökad materiell välfärd. De stora inkomsterna hade kunnat fördelas på annat sätt. Andra sätt att ordna samhällets gemensamma institutioner hade varit möjlig. En fortsatt parallellskola hade kunnat bli verklighet istället för vår sammanhållna grundskola. Och en mindre allmän sjukvård hade varit fullt möjlig.
    Den så kallade sociala ingenjörskonsten hade sina blinda fläckar, men bar på ett grundläggande socialt patos av rättfärdighet. Den hävdade värdet av lika villkor för alla i samhället. Det gamla privilegiesamhället ville man städa bort. Om man bara lyckades omstöpa den gamla realskolan och folkskolan till en enda sammanhållen likvärdig bottenskola för alla, så skulle vi vara en god bit på väg mot ett kulturellt mera högtstående samhälle. Skolans kulturella betydelse var glasklar för den tidens radikaler. Den sågs som nyckeln till en rättvisare framtid. Man insåg även att en bredare folkbildning innebar ett ökande av landets kulturella kapital, som så småningom skulle kunna växlas in i materiella tillgångar. Man såg ett samband mellan ökat utbildningskapital och ökat ekonomiskt kapital, för att tala med Bourdieu. Dessa idéer var djupt inympad i folkhemmets sociala ingenjörskonst. Idéer och politiska beslut kunde leda till en bättre värld.
    Dessa tankar har nu hamnat på museum eller i historieböcker. Där kan man se artefakter och korta sammanfattningar som knappast förmedlar det sannare innehållet. Folkhemmet finns också på loppis och i antikaffärer. Prunusporslinet och Blå koka som var vardag i folkhemmet är exklusivt och förbehållet de köpstarka idag, ungefär på samma sätt som rokoko och gustavianskt var fint i min barndoms borgerlighet. En ny borgerlighet har tagit över folkhemmets goda form, men spolat innehållet.