Nytt år? Ja, det är ju så man räknar. På så sätt tror vi att vi håller reda på det som hänt. Men vad har egentligen hänt? Det är svårare att beskriva.

    Elefantmedia frossar i årskrönikor, som serverar repriser på den kuliss som halats fram och tillbaka genom deras sinnrika maskineri, som fångat och delvis format tankar och sinnen under de senaste 364 dagarna. Bilden är emellertid inte sannare än den färggranna teaterkuliss som utgjorde bakgrund till August och Siri i Birro/Larssons slutscen i SVT:s dramasatsning denna julhelg. Skillnaden är att som teaterkuliss funkade just den bra. Man fattar ju att det är teater.

    Men som sagt, det som verkligen hänt det gångna året har vi sett mycket lite av i elefantmedia. Vad är då det? Vi förbereddes att gå med i Nato och för att avskaffa värnplikten. Vi anslöt oss också till koloniala krigsäventyr i främmande länder, vi förbereddes på att avskaffa tryckfrihetsförordningen och vi vande oss vid att det är helt OK att driva skolor som vinstgivande företag. Vi lärde oss att statsministern och hans regeringskolleger i den borgerliga alliansen i stora drag fortsätter samma politik som den förra vänsteralliansen öppnat vägen för, fast i ökat tempo.

    Och! vi bytte språk. Förutom att svenskan tappade ännu en smula status i Sverige polvändes en del ord som magnetfältet runt en spole koppartråd när strömriktningen skiftas. Arbetarpartipolitik blev privilegiepolitik, miljösatsning blev biltrafikleder, integritetsförsvar blev avlyssning, exportförbud blev vapenexport, anfall blev försvar, krig blev fred, demokrati blev terror, islam blev extremism och förintelsen blev ett svepskäl för etnisk rensning.

    Alltså! om detta knappast ett ord i våra årskrönikor. Enda politiska ljuspunkten jag kan komma på under året är att kärnkraften förlorade sin officiella peststämpel. Men det förtegs också i årskrönikorna, de har endast förmedlat snabbversionen av elefanternas potempkinkuliss.

    Men det går trots allt fortfarande att se kulissernas stöttor, lägga örat mot backen och läsa mellan raderna. Det får vi bli bättre på nästa år.

Att utreda behovet av skollokaler är en drömuppgift för kommunala skolpolitiker. Det finns siffror och hårddata på allt; ytor, antal lokaler av olika kategorier, geografiskt läge, ak­tuellt antal elever i olika åldrar, nybyggnadsprognoser, prognoser på antal barn in och ut i olika åldrar och kommunala befolkningsprognoser. Modeller bör kunna skapas för olika alternativ av förändringar. Ja, man skulle kunna skapa eleganta flödesscheman och över tid exakt kunna utläsa var flaskhalsar, överbeläggningar och tomrum uppstår. Det här har man nu gjort för Uppsala kommun, säkert på ett oklanderligt professionellt räknenissevis.
    Men! Det blir bråk ändå. Kan det vara så att dessa kalkyler och prognoser trots allt inte fångar in hela den komplicerade verklighet som skola ändå utgör? Kan det vara så att siffermaterialet trots allt inte berättar den objektiva sanningen om skollokalerna? Kan det vara så att kalkylerna missar specifika tankegångar som kan förknippas med just den enskilda skolans lösningar för både lärare och elever? Kanske skolan med en smula lokalöverskott fyllt upp tomrummet och skapat sig en smula svängrum och på så sätt förbättrat de pedagogiska villkoren för elever och lärare. Och att det, tack vare detta, gör att förhållandena trots allt är ganska bra på sina håll. 
    Nej, det enda förnuftiga är att behålla nuvarande lokaler och i stället underhålla, renovera och varsamt riva och bygga nytt i ett tempo som kan variera med konjunktur och behov. Det är en kostnad som kommunal skola måste bära för att kunna garantera god kvalitet.
    Kanske är den föreslagna lokalkrympningen just den dödsstöt mot den kommunala skolan - till förmån för friskolor och avknoppningar - som vi alla vet är på gång? Alliansens politik är ju offentlig. Drastiska skolnedläggningar - utan lokal medverkan - är kapitalförstöring av ett slag som professionella räknenissar har svårt att förstå.

UNT 27/12 2007

Vilka är julens fröjder? Julklappar – nej! Vi i vår julaftonsfirarkrets har infört julklappsransonering. Vadå ransonering? Jo alla köper en enda julklapp för max 300 kr. Det får också vara hemslöjd. Tidigare år har vi lottat ut paketen så att alla kan få vilket paket som helst. Det blev i år lite svårt att köpa en sak som passar alla från ungdomar till farmor (90).

    Därför har bestämts med stöd av preparerad lottning vem som ska köpa till vem, så att alla får en passande julklapp. Det går så länge vi inte har barn under 25 i kretsen. När det blir fallet får vi se om det går att fortsätta med det här. Kanske det då kan motiveras med att vi måste spara på utsläppsrätter.

    Maten har istället blivit den absoluta höjdpunkten. Vi samlas detta år i farmors sommarhus i Bohuslän. Där kvartar vi på madrasser ett par nätter och firar jul med maten, promenader, sällskapsspel och bokläsande (för dem som gillar det). Och vi har endast SVT 1 och TV2. Karl Bertil Jonsson kommer mitt i jlbordet, vilket är ett lagom avbrott. Nyckelreplikerna läser vi med i unisont.

    Efter ett par nätter är det nog med detta täta umgänge. Då far många iväg till andra familjers julfirande och lugnet sänker sig åter över oss kvarvarande, så vi kan börja tänka i vanliga banor igen. Datorn kommer fram, mailen kan kollas, vad som hänt i världen kan analyseras i lugn och ro.

    Vad blir behållningen? Svårt att säga, men det har med återseenden och vården av ritualer och relationer att göra, d v s kulturen. Det som knyter samman människor i familjen, släkten, klanen, kasten, klassen är kulturella värden. Markörer av bilder, smaker, toner och ord ramar in denna sociala manifestation av sammanhållen mänsklighet. Baksidan är de ensammas tunga ensamhet. Men de kan inkluderas och därmed berika introverta familjeghetton.

    Julgemenskapen är som bekant på gott och ont. Men dra till landet, eller till moster, eller till farmor, eller till någon gammal vän som behöver sällskap. Då kan julen bli till en vilostund och som en sladdlös jätteladdning av alla våra humanbiologiska batterier.

    God Jul då …

Inte är jag expert som Al Gore på utsläppsfrågan, inte heller på de världshistoriska parallellerna som kan skådas i djupsinniga analyser. Men nog förvånas jag av att ingen vill se längre än näsan räcker. Klimathotet, som verkar vara en realitet, tjänar uppenbarligen som skygglappar och alibi för politiker, experter och medier att följa med USA-strömmen.

    Vad  var det som hände på Bali? USA satte sig på tvären i förhandlingarna och hotade att starta en egen vip-klimatklubb. Upprördheten var stor, men byttes i samfälld optimism (om än i varierande grad) när USA till slut skrev under ett urvattnat avtal om att börja förhandla.

    Men vad kan man vänta sig av en imperialistisk supermakt? Angreppskrig är miljöförstöring i en skala som får klimathoten att framstå - för ”terrorist targets” - som en mild västanfläkt (ofrivillig ordvits) i jämförelse med den eldstorm man dagligdags tvingas uppleva. Hur kan man underlåta att se sambandet mellan ”global warming” och USA:s hämningslösa oljeeldande?

    Jag kan inte förstå annat än att slingrandet på Bali av USA uppfattas som ett tyst godkännande av deras korståg efter oljan. Hur är det möjligt att tala om klimathotet utan att entydigt kräva att USA ska dra sig bort från Mellanöstern och sköta sin energiförsörjning med modern miljöacceptabel teknologi.

    Att få med USA på FN-tåget är ingen större prestation, med tanke på ovanstående. Snarare riskerar FN att hamna ännu mer i USA:s klor genom att lydigt sitta ner och samtala med krigsförbrytaren. Jag har svårt att inte se likheter med exempelvis München 1938. Ingen utropar trosvisst ”Peace in our time”, det vore för korkat. Men etablissemanget andas aningslöst ut efter Bali.

Vad är viktigt? Om Fälldin och Johansson varit kunder hos Doris Hopp (bordellmamman) kommer aldrig att kunna bevisas. Det är inte heller den stora frågan idag. Den stora frågan är Olof Palmes offentliga ljugande då 1976. Vi vet med till sanning gränsande visshet att den socialdemokratiske justitieminister Lennart Geijer var kund hos Doris Hopp. Detta fick inte komma ut. Därför gick Palme igång med stora ljugarsprutan. Det hade han gjort några år tidigare i IB-affären och om sjukhusspionen, så han visste att det fungerade. Alltid lika tjänstvilliga Hasse och Ebbe ställde upp som mörkläggningsexperter. 
    Om han själv varit kund hos Doris Hopp kommer vi aldrig heller att kunna få reda på. Deanne Rauscher och Janne Matsson påstår i sin bok Makten, männen, mörkläggningen att det var honom som småflickorna pekade ut efter att ha tittat på TV. Men mer handfasta bevis måste fram för att det ska kunna visas.
    Vad man också glömmer är att just planterade överdrifter är ett beprövat sätt att ta udden av ett avslöjande. Så skedde i IB-affären. Uppgifter läcktes till FiB/Kulturfront att Olof Plame träffade Birger Elmer ofta (varje vecka om jag minns rätt) och använde då en bakväg till Elmers hemliga kontor. FiB svalde betet förde det vidare och visade bilder på den hemliga bakvägen. Det kunde lätt visas vara lögn, varpå IB-avslöjarna av Palme kunde pekas ut som fabulerande sagoberättare i breda penseldrag. Planterade överdrifter finns säkert även i bordellhärvan. Ljugandet om Lennart Geijer är allvarligt nog, vilket idag måste anses vara bevisat.

Yttrandefriheten debatterades på Uppsala stadsteater tisdag kväll (2007-12-04). I panelen Cecilia Wikström, Mohammad Fazlhashemi, Staffan Helgesson och Elsie Johansson. Arrangemanget ordnades av UNT, Radio Uppland och Stadsteatern och sändes i radio. Några skådespelare läste korta texter om olika censuringripanden.
    Det blev en lam historia. Elsie Johansson försökte dock få grepp på Cecilia Wikströms provokativa mohammedbildsförsvar och instrumentella kultursyn och lyckades i alla fall vara en folkets röst för sans och förnuft i detta sällskap som för kvällen hakat upp sig vid ordet contextuell. Cecilia Wikström är retoriskt slipad, men grovt onyanserad och släpper grodor, som att konsten och yttrandefriheten är instrumentella friheter som står över allt annat. Hon skulle nu leda ”sitt utskott” på en resa till Egypten och predika demokrati. Hon kallade Mubarak för Mugabe och anklagade dem för att tillåta publicering av Sion vises protokoll. Bevare dem. Mohammad Fazlhashemi hade en poäng på slutet; att man i Egypten inte kan tala om västerländsk demokrati utan att betraktas som fiende. De ser västerländsk demokrati som ett hot.
    Så kom så äntligen publiken och vände på steken. Uppsalas allestädes närvarande kommunist Fred Torssander fick i ett alldeles för långt anförande fram att Sverige faktiskt är i krig. Ingen svarade. Därpå manade Sigrid Kahle debattörerna att se utanför den svenska ankdammen och förstå att det är väldiga krafter i rörelse i den enorma kraftmätningen mellan västerlandet och den islamska världen. Ser man inte världen? Stora applåder. Mohamed Omar fick mikrofonen som siste frågare i publiken och undrade om Cecilia Wikström ansåg att svenska medier borde publicera Sion vises protokoll eftersom hon tycker det är så viktigt att stödja Danskarna och NA:s publiceringen av Vilks rondellhundar? Det vore olagligt påstod hon.
    Mediernas höga företrädare och politisk elit kan idag inte formulera problemet. Det hummas och de verkliga problemen förblir i det fördolda. De räds den verkliga debatten. Yttrandefriheten är ett bräckjärn underifrån. Vad annars?

Läste apropå nedanstående i bladet häromdan. "Rebellgrupper i Tchad förklarar den kommande EU-styrkan krig". De kommer att behandlas som ockupanter. Se till exempel SvD 2007-11-30. Sverige är alltså i början på 2008 i krig i två länder; Afghanistan och Tchad.