Lärarnas riksförbund har undersökt hot och våld mot sina medlemmar. Det är som vanligt skrämmande siffror. Jag ska inte upprepa dem här.
    Jag har en nära vän och kollega som för ett par år sedan provocerades av en elev, vilket ledde till att denne gode lärare slog till killen i ett reflexmässigt självförsvar. Inget hände med eleven, men min vän blev indragen i en lång process som först ledde till avstängning och sedan till påtvingad partiell tjänstledighet och restriktioner för vilken form av undervisning han tilläts utöva. Det blev till slut en uppgörelse, som han gick med på. Jag skrev om detta redan 2006: Iskall lärarvår I och Iskall lärarvår II
    Problemet var den gången ledningens tafatthet. Ingen försvarade läraren som gjort ett misstag. Man försökte istället att bli av med honom så fort som möjligt. Men eleven som provocerat och uppfört sig uppseendeväckande respektlöst fick ostört vandra vidare till nästa incident.
    Jag råkade aldrig ut för något liknande. En gång blev jag dock hotad av en av mina elevers storebror. Jag var deltid skolledare då. Han steg in i mitt tjänsterum iklädd fjälljägarnas bomberjacka och fingervantar, som han inte tog av sig. Han vägrade ta mig i hand. Han klagade på att jag kört ut hans lillebror från en lektion dagen innan och avslutade med att hota ”… knäcka alla ben i kroppen på mig om det upprepades.” Jag upplyste honom att det är brottligt att hota. Då tittade han mig i ögonen och väste ”Det är inte ett hot, det är ett löfte”. Jag hade inte vett på att bli rädd. Jag blev snarast full i skratt och tyckte lite synd om killen.
    Det kan aldrig vara eleverna eller ungdomarna som är skolans stora problem. Det kan bara vara samhället, politiken eller skolan själv. I många fall är det just arbetsförhållanden på skolorna som är så pedagogiskt och politiskt nedgångna och ekonomiskt slimmade att alla lärare som inte är gorillatyper riskeras möta både hot och öppet våld. Lärare kan alltså vara hur skickliga som helst utan att lyckas i sin undervisning. Bilden som ges i TV-serien Klass 9A är en propagandistisk bild av alliansens skolvision, signerad Jan Björklund.
    Men, det hänger alltså inte på lärarna i första hand. Det är skolpolitiken som havererat.

Vi är några på vänsterkanten som i skolpolitiken sprattlat emot så gott vi kunnat de senaste 30 åren. Det har ofta känts ensamt och tungt att stå emot den enade fronten av moderater, folkpartister, centerpartister, socialdemokrater och vänsterpartister. Glöm inte att de i stor enighet genomförde Lgr 80, ett slags all time high i skoletablissemangets flumrace. En kulturkonservativ höger var de enda som förstod vad vi sa på den tiden.

    Folkpartiet var tidigast ute med en omsvängning i skolpolitiken. Jan Björklund var länge ensam om en konsekvent linje, som nu givit hela högeralliansen en framgångsrik antiflumpolitik. Han får alltid sista ordet och avrundar elegant med en släng mot 30 års socialdemokratiskt skolflum. Marken är plöjd och han skördar för fullt.

    I DN 2008-04-07 skriver Haninge kommuns ledande skoltrojka (en skolchef, en socialdemokrat och en moderat) om hur man dramatiskt lyckats höja kunskapsnivån med hjälp av effektiv kunskapskontroll och betygsliknande omdömen. Det fantastiska är inte att kunskapskontroll och betyg fungerar (det har de flesta vetat hela tiden), utan det märkvärdiga är att man i Haninge kommun, efter 30 års skolflum, lyckats genomföra en pedagogiskt klok politik, tillämpat den under flera år, så att man nu kan visa på resultat. Det är alltså inte bara en (1) bra skola det gäller, utan en hel kommun. Ibland blir man lite uppmuntrad även av skolnyheter.

    Hade jag haft barn i skolåldern hade jag flyttat från Uppsala till Haninge kommun. Det är nu bara att avskaffa friskolesystemet och genomföra Haningemodellen i hela landet.

Svenska akademiker, framför allt historiker, har framträtt i ett upprop mot statlig kampanjhistoria. Det gäller nu kampanjen till gymnasieskolorna, som producerats av den statliga myndigheten Forum för levande historia om kommunismens brott. I UNT 2008-04-06 karaktäriserar Håkan Holmberg (politiks chefredaktör) uppropet som En kampanj nära avgrunden. En angreppspunkt är att vänsterinriktade akademiker tiger när nazismen fördöms, men går till attack när kommunismen granskas. Så kan man skriva om man inte orienterar sig i politiken eller önskar vilseleda.

    Det fanns en principiell ”vänsterkritik” av kampamjen Om detta må vi berätta (den förra myndighetsproducerade historiska åsiktskampanjen) redan då den pågick. Den grundades i den farliga tendensen – i Tyskland, Frankrike, Turkiet och alltså även i Sverige – att statligt fastslå historiska sanningar och förbjuda utmönstrade åsikter. Alltså, nazismens brott förnekades inte, men de som stod för kritiken klassades inte sällan som förintelseförnekare.

    När det nu gäller kampanjen mot kommunismens brott tillkommer komponenten att kommunismen är ett mångfacetterat begrepp jämfört med nazismen, som kan vändas och förstås på många olika sätt. Håkan Blomqvist illustrerar detta utmärkt i Aftonbladet 2008-04-02. Någon enighet eller samsyn om förklaringar och om brått begångna i kommunismens namn existerar inte annat än inom snäva politiska allianser. Fenomenet ”statlig kampanj mot totalitarism” rymmer således en tydlig motsägelse. När den dessutom dras igång av en liberal politisk allians skapas stor komik – om det hela inte vore så allvarligt förstås. Men det passar alltför väl in i samtidens populära bombdemokratisering – det så kallade kriget mot terrorismen.

    Jag är övertygad om att svenska gymnasieungdomar kommer att genomskåda hyckleriet.

I Uppsala samlades mycket folk för ett par år sedan när det kallades till protest mot USA:s ockupation av Irak. Ärkebiskopen talade på Stora torget i Uppsala 16 mars 2003. Nu har dessa protester reducerats till pliktskyldiga promenader av något hundratal demonstranter rytande slagordet ”Krossa USA-imperialismen!”. Politiskt betydande organisationer som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Missionskyrkan och SSU har dragit sig ur. Kvar i ”Fredskoalitionen” finns Vänsterpartiet och de riktigt små på vänsterkanten. Själv representerar jag FiB/Kulturfront i koalitionen, men arbetet där känns allt mer isolerat.

    Det här är mycket olyckligt. Vår uppgift är att skapa opinion mot det skändliga Irakkriget genom att samla alla som kan instämma i parollen USA ut ur Irak! Det gör vi inte längre. Det har alltså gått så långt att de politiskt betydelsefulla organisationerna inte längre deltar i eller stödjer demonstrationerna, för att de inte vill bli förknippade med ”sektvänstern”. I sin tur betyder det att årsdagen av USA:s invasion av Irak blir en lam tillställning för endast dem som vill krossa USA-imperialismen, vilket är mycket få i detta land. Den stora och breda fredsopinionen passiviseras och hindras i praktiken från att delta.

    Det borde vara lättare att samla stora demonstrationer mot USA:s krig i Irak än till protester mot Israels övergrepp i Palestina. Den frågan är betydligt mer komplex. Men palestinierna i Uppsala lyckades få med sig Socialdemokraterna, SSU, Missionsförbundet och Miljöpartiet i demonstrationen 19 januari mot isoleringen av Gaza, som blev en stor framgång. Till denna demonstration inbjöd alltså Palestinska folkets förening – inte Fredskoalitionen.

    I Uppsala har fredskoalitionen spelat ut sin roll. Dessa små – i och för sig hedervärda – vänstergrupper kommer att förlora denna sin heder om de inte inser att de med sin koalition faktiskt står i vägen för solidaritetsarbetet med Iraks heroiskt kämpande folk för att befria sitt land.

Köket börjar nu bli klart. Vatten och avlopp ska kopplas, spishäll, kyl och frys är på plats. Spisen har tack vare att det nu är fråga om så kallade keramikhällar, placerats vid sidan av spispanna och vedspis. Det gamla vedskåpet revs bort och ett nytt byggdes att passa utrymmet som fundament för keramikhällen – enklaste från IKEA.

    Hur spisarna skulle inramas var länge ett problem. Vilket material blir snyggt, utan att vara glassigt, utan att vara orimligt dyrt. Trä går inte runt vedpisar. Funderade länge på svart mosaik, men det slog aldrig rot. Allt som tillhandahålls av köksinredningsfirmor var antingen fult eller hutlöst dyrt. Lösningen fann vi plötsligt på gården Katrinelund i Norrskedika hos bondeförbundare Spangenberg. I deras kök lades sågad skiffer runt vedspisen för flera år sedan, men det hade vi inte riktigt noterat förrän nu.

    Stenen hade levererats av Hans Lamberg som driver den gamla cementfabriken nere vid vägen. På 90-talet försökte han slå sig in på lecablocksmarknaden och de gamla träbyggnaderna hyser nu en inaktiv jättestor produktionsanläggning för lecablock. Han visade runt och klagade på den hopplösa prisbilden, som kanske svänger någon gång i framtiden. Nå, han kan också såga Offerdalsskiffer i rektangulära skivor på beställning. Billigare och snyggare än allt annat som bjuds ut i den glassiga köksinredningsbranschen.

    Nu är även skifferplattorna på plats, satta i bruk och blir ett härligt material att ställa heta pannor och kastruller på. För att undvika fettfläckar ska man olja in stenen med matolja då och då tipsade magister Spangenberg om. Den blir då glansigt grafitgrå. 

    Ovanför spisarna har en enkel kåpa snickrats av en träram och 3 mm björkfanérskivor. Allt ska målas vitt. Muren bakom spisarna var klädd med vitt kakel. Det såg lite badrumsaktigt ut, så det revs ganska enkelt ner med hammare och huggmejsel. Trots skyddshandskar hade jag flera veckor efteråt värk i vänster tumme och pekfinger. Man missar mejseln lite för ofta.

    Nu börjar det stora målarjobbet.