Iskall lärarvår I

Nu kommer våren och värmer nerfrusna själar, men inte alla. En god lärare och vän blev sparkad av en elev när han skulle ta upp sina tappade glasögon från golvet. Han värjde sig i självförsvar och blev polisanmäld av sin rektor med stöd av högste skolchefen i Östhammar.

Skit samma hur det är med detaljerna i denna incident. Saken kommer att utredas och ingen kommer att fällas för något brott. Elever som trakasserar lärare går alltid fria och denne lärare kommer att klara sig, för att facket kan lagen och min vän är av segt virke och kommer att stå upp för sin rätt.

Men denna historia är tragisk på framför allt två sätt. Först för att denne hedervärde yrkesperson som i åratal givit elever av sitt bokliga kunnande, egna historier som är av sällsynt värde och tagit ut elever i naturen för att komma dem nära och förmedla en hållning till liv och arbete som sätter djupa spår hos dem som fått vara med. Nu när hörseln blivit nedsatt utnyttjas det av några respektlösa flockledare som gör sig lustiga, hånar svaghet och tillåter sig till och med att sparka på en som ligger – även i bokstavlig mening alltså. Segt virke kan också brista. Många har fått känna denna förnedrande behandling i skolan åren före pension. Det har blivit värre med åren. Det här problemet rår man inte på om man inte håller ihop i arbetskollektiven (kollegialt stöd), vilket för mig in på den andra tragiska aspekten på denna historia.

Skolan har blivit oförmögen att hantera dessa frågor. På radion hör jag att man diskuterar att lägga ner en hel högstadieskola för att oordningen blivit så oöverstigligt djävlig. På skolan i Östhammar är man också helt hjälplös, man har inget annat att ta till än polisanmälan, läraren avstängs två veckor (medan utredningen pågår) och eleven går i skolan som vanligt.

Detta är alltså vad som är kvar av skolans fostrande funktion, att ropa på polis. När utvecklingen släppts så här långt kan det förstås bli nödvändigt att polisanmäla, men det stora felet är skolans. Varför kräver man inte respekt för alla människor, lärare och elever? Varför upprättas inte vettiga regler som alla måste följa? Varför ser man inte till att alla elever sätter sitt skolarbete främst? Jo, för att man glömt hur man gör.

Det krävs en sammanhållen, genomarbetad metod, som alla i personalen lojalt tillämpar. Den saknas i de allra flesta skolor. Jag vet att den saknas på denna Östhammarsskola. En erfaren grupp lärare har arbetat troget många år under svag och splittrad ledning. Dessa lärare har allt mer flutit isär till små informella arbetskotterier och ett antal ensamvargar. Nya yngre gör som alltid – anpassar sig så gott det går. Arbetet går från dag till dag efter en invand eftersträvansvard lunk. Den hoppas man ska bestå, men den avbryts allt oftare av valhänta försök att hitta på något nytt (som aldrig slår rot) eller av utbrott av bråk, förstörelse och andra disciplinproblem. De vuxnas samlade otydlighet genererar ofrånkomligen otrivsel och testning av alla gränser från flockar av pubertetsungdomar. Den som inte fattar detta borde inte vara varken lärare eller skolledare. Men de blir tyvärr allt fler. Det är nämligen på denna osäkerhet man gör karriär i skolan, eller klarar sig själv i sina egna klasser (tills hörseln sviktar t ex.).

Skolan har upphört att vara skola. Skolan har blivit en ”trivselplats” där omsorgen blivit huvuduppgift, men där få trivs. Till och med omsorgen blir dålig. En skolas verksamhetsidé måste vara kunskapsförmedling. När detta blir diffust ramlar allt sakta sönder.

Vi är där nu. Eleverna är de största förlorarna, men även trotjänare, som skulle kunna vara föredömen och erfarenhetsbankirer för nya lärare och för respektfulla elever slås ut på ett ovärdigt sätt. Det är särskilt de som vågat skaffa sig en egen personlig lärarstil och vågat ge av egna erfarenheter som råkar extra illa ut i denna mobbens snålblåst, en isande vind som fryser ner lärarsjälar även om våren.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *