Iskall lärarvår II

Nu samlas fler exempel på förnedrade lärare och andra i skolan. Det gör ont att berätta om sina svåra misslyckanden. Som lärare vill man nå fram till eleverna, upprätta en god relation för att man vet att denna är avgörande för hur undervisningen ska lyckas. Jag har tidigare antytt att min sista termin (ht -05) i skolan präglades av en mobbningshistoria som jag försökte gå till botten med, men där jag själv till sist blev mobbningsoffret och av 12-åriga flickor blev beskylld för ”otillbörliga tendenser”. Då är man chanslös.

Man kan förstås – liksom i alla yrkesgrupper – finna personer som faktiskt är olämpliga. Bland lärare har ”de misslyckade” alltid diskuterats bakom deras egna ryggar. Det hör delvis till skolans kultur, särskilt bland elever, att göra sig lustig över lärares egenheter och t ex ge dem smeknamn. En mycket omtyckt och framgångsrik lärarna som nyligen pensionerats på den där Östhammarsskolan kallades allmänt för ”Babyface”, även av andra lärare alltså, men förstås aldrig i hans egen närvaro. Det var aldrig nedsättande, men ganska träffande trots allt.

Men nu hopar sig tragedierna. Två nya exempel:

Psykologen (30) som på sitt första jobb tvingades jobba på ett sätt hon ansåg stå i direkt strid med hennes egna ambitioner samt med forskning och beprövad erfarenhet. Detta gjorde hon klart för sin chef (rektorn). Så blev hon med barn och under en sommarmånad innan hon skulle gå på sin barnledighet och var klar med sina uppgifter laddade hon en sysslolös stund ner ett gratisspel av oskyldigaste slag till sin arbetsdator. Detta snokades sedermera upp och blev till en ”erinran” och en vink att självmant säga upp sin fasta tjänst. Hon är allvarligt skakad och rädd att hon aldrig ska få ett jobb efter detta. Alltså, Det är farligt att inte ”ta skeden i vacker hand” i den kommunala skolan.

Skådespelaren som efter många år på den osäkra teaterarbetsmarknaden bestämde sig för att bli dramalärare, gick en specialutbildning och fick jobb på ett Stockholmsgymnasium. Där hjälpte han handikappade elever att komma på fötter och tro en liten smula på sin egen förmåga. Han var mycket framgångsrik under tre år och blev en av lärarna på skolan som konkret tog itu med bråk, mobbning och annat strul. Den 15 september 2004 riktades ett skjutvapen (som visade sig vara en skruvdragare) mot honom av en hotfull elev. Han blev mycket rädd och tog genast itu med situationen, men blev hånfullt utskrattad – ”Tål du inte skämt?” Då tappade han besinningen och gav killen en örfil.

Han borde inte gjort det, men det bara blev så. Han blev omedelbart skild från undervisningen, avskedad, ställd på bar backe och så småningom dömd för misshandel i en rättegång. Ingen vågade vittna till hans fördel, trots att det fanns vittnen till händelsen.

Vi har all anledning att befara att fler exempel kommer att dyka upp. Jag träffar många före detta kollegor som vittnar om hopplösheten och blinkar avundsamt mot mig som lyckats ta mig ur ekorrhjulet. Jag spårar i deras ansikten längtan till friheten att få ägna sig åt sina åsidosatta intressen innan man blir för gammal för att orka med resor, arbetsprojekt och andra lockande äventyr – eller som sagt, innan man råkar riktigt illa ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *