Vår kollektiva present till Jan Myrdal, Mekanopojken av Kerstin Thorvall.

Jan Myrdal har nu fyllt 90 och är fortfarande i fullt arbete. Jag lät mig bjudas och deltog i minglandet och firandet på restaurang Vurma i Stockholm på själva födelsedagen den 19 juli. För mig som varit med i Folket i Bild/Kulturfront sedan 1971 var det förstås ett tillfälle att återse gamla vänner och jag fick t o m tillfälle att tala med jubilaren, bland annat om när jag hämtade honom på Arlanda och körde honom till Fagervik – efter att han fått sin stora hjärtinfarkt under ett besök i Moskva (1988?). Jo, det mindes han och sa att…

– Då mådde jag djävligt dåligt, eller hur?
Nja, inte värre än att du när vi kom till Fagervik ville visa mig alla leksaker du köpt i Moskva, som du väl skulle ge till dina barnbarn.
– Nej, nej för fan, de skulle jag ha själv. Det var ju riktigt sovjetiskt Mekano.

Det var mycket folk och stämningen var hög. Folk snackade så högt i bakgrunden att jubilaren knappast hördes när han skulle tacka för hyllningarna, trots att han ännu har en bra stämma.

KL i samspråk med Annika Hagström (som gjorde reportaget om Myrdals hjärtoperation) om att Myrdal nu fått 27 år efter operationen, man gissade 7-8 år då. (Foto: Dan Kotka)

Som vanligt, kanske man kan säga, var Annika Hagström, Leif Zetterling med hustrun Lena Söderblom där. Och Thage G Peterson, som de senaste decennierna varit en betydelsefull förkämpe för att lämna Afghanistan i fred. Och detta är mycket tack vare Jan Myrdal, vilket han tydligt framhöll.

Några personer saknade jag faktiskt, som brukar visa sig i vimlet när Myrdal fyller jämt. Jan Guillou t ex var inte där. Inte heller Robban Aschberg. Han brukar alltid ha något spirituellt och lätt ironiskt att framföra till ”mästaren”. De hade kanske förhinder?

Att jag sällade mig till hyllningskören denna dag har säkert många svårt att förstå. Myrdal är ju så officiellt bespottad idag och utestängd ur kulturlivet (även om 90-årsdagen pliktskyldigt rapporterats här och där). Honom kan man väl inte vara vän med?

Var det då en politisk handling, eller var det bara en medmänsklig gest att delta? Klart att det i hög grad var politiskt. Men det var också personligt. Jag har faktiskt lärt känna denne man lite grand genom åren, och han känner till mig. Han vet mycket väl att jag varit kritisk mot honom vid många tillfällen, t ex när det gäller Jan Myrdalsällskapets ”Leninpris”. I just denna fråga har jag framfört min mening, och jag kan säga att jag är förvånad att han låtit sig dras in i det där pris-projektet. Men alla är vi människor och det har förstås för hans personliga del varit stimulerande att vara så omsvärmad.

Men, det gick ju inte så bra. Jag hoppas dock att de reder ut trassligheterna så att JM-biblioteket kan få en pålitlig och beständig driftssäkerhet. Men, alltför mycket hänger än på en persons pengar och välvilja, om jag förstått saken rätt.

Jag kan även tillstå att jag alltid haft svårt att få ihop Jan Myrdals ”kommunism” (sovjetiskt 30-tal) med hans benhårda försvar av yttrandefriheten. Jag har nöjt mig med att helhjärtat ta till mig hans försvar för yttrandefriheten. Där är han ovanlig grundligt, principiell och trovärdig. Frågan om ”kommunismen” däremot lämnar jag öppen.

Men, hur ett land ska styras i folkflertalets intressen har varit en svår fråga ända sedan franska revolutionen. Särskilt svår är den idag med tanke på hur inskränkt bestämmanderätten är för våra nationella demokratier. För egen del hägrar inget alternativ till rättssäkerhet och till att ett land måste byggas med medborgarskap och lag. I laglösheten frodas elitism, despoti, godtyckliga fängslanden och summariska nackskottslösningar.

Något jag också funderat på är att i en viss vänstertradition (kominterntraditionen) beskrivs i stort sett all politik som krig – klasskrig. Jag ogillar det. För i krig gäller alltid undantagslagar där medborgarrätten inskränkts. Om man verkar inom denna tradition är det kanske närmare till att se sig som – och upphöja sig själva till – ett folkets avantgarde. Kanske sitter demokratin lösare i dessa kretsar? Jag tycker mig ha märkt det.

Anders Ehnmark, en nära vän till Jan Myrdal (som numera tyvärr tystnat av ålder), skrev en artikel en gång på 80-talet i Folket i Bild/Kulturfront (tror jag) som handlade om detta (tror den finns tryckt i någon av hans böcker också – tipsa gärna var man kan finna artikeln!). Rubriken var mycket torr: ”Motion nr XX” och den handlade om att man alltid måste hålla sig till formella demokratiska spelregler, särskilt när det blir politisk strid. Den var ett inlägg i en diskussion, som då var mycket laddad inom vänstern; om huruvida representativ- eller direktdemokrati var bästa metoden. De främsta klasskampsretorikerna ville ha stormöten och direktdemokrati, de såg oss andra som formalister och småborgerliga reformister. Den artikeln betydde mycket för mig.

Men! jag har samtidigt svårt att förstå Mats Parners och Erik Wijks (se bilaga) hängivna jakt på någon slags slutlig sanning om Myrdals grundläggande tankefel, att slutgiltigt finna programbuggen. Behovet att reda ut detta kanske bär på en släng av ett eget behov av självrening, för att äntligen få Jan Myrdal på armlängds avstånd.

Jag tänker emellertid så här: även Jan Myrdal måste ses och läsas i sitt historiska sammanhang. Jag märker till exempel själv mycket tydligt att det håller på att växa en tidsklyfta mellan mig och mina barn. De lever inte längre i min värld. För att överbrygga den klyftan krävs samtal, som inte alltid är lätta. Allt förändras således och ingen kan omfatta allt i sitt intellekt, varken Parner, Wijk eller Myrdal.

Jag har stor behållning av alla dessa tre sanningssökares intellektuella arbeten, skulle förresten gärna också haft Erik Wijk som medarbetare här på bloggen. Men, i grenen ”fritt och obundet tänkande” är Myrdal svårslagen – ännu så länge… och även om han haft fel ibland.

Avslutningsvis: trots att man kan komma till andra slutsatser än Jan Myrdal i HBTQ-frågor, om vilka tidningar man bör medverka i, om hur man bör förhålla sig till KFML(r)/KPML(r)/KP och i mitt fall; om Leninpriset och om hur han resonerar om ”det stora och det lilla livet” (som jag kanske kan återkomma vid tillfälle), så är det ganska märkligt att denne entusiastiske Mekanopojke – som 90-åring – kan sätta så mycket myror i våra huvuden. Det är väl ända en prestation värd viss respekt.


Bilaga:

Föregående artikelDETTA HAR HÄNT – IT-DRAMAT STEG FÖR STEG
Nästa artikelTomater och äpplen
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

8 KOMMENTARER

  1. En bra krönika över Jan Myrdal. Inte okritisk som så ofta om honom. En bra skildring över personen JM. I viss mån är han naturligtvis värd beundran (även om beundran inte är något bra begrepp om en författare/debattör) och till viss del finns stora frågetecken kring JM. Du nämner dessa och det finns fler. Hans provocerande sätt har nog JM med sig sedan barndomen. Få om ens någon kan ha upplevt en så märklig barndom där det säkert varit svårt att hitta fram till vuxenlivet. Trots men kritik är det bra med uppmärksamheten och hyllningarna på hans 90-årsdag!

  2. Jag har bara pratat med Myrdal direkt en gång, när jag fick möjlighet att fråga om hans möte med de indiska maoisternas ordförande. Då svarade han vänligt. Det var väl bra?

    Det förefaller mig som om en del av de som angriper Myrdal försöker spela rollen av myran som pinkar på elefanten – och tror att elefanten bryr sig.

  3. Jan Myrdal är en av få svenska intellektuella med anseende även internationellt. Den ende svenska tungviktaren av mått helt enkelt.
    Mats P:s syfte förstår jag inte och avsikten har kanske sin rötter i något personligt hos Mats.

    För mig har JM bidragit till mycken kunskap och insikt. Faurisson debatten var en sådan händelse. 1981 rasade debatten mot Faurisson och Rassiner, de så kallade historierevisionisterna och i Sverige stod en del av striden mellan Jan Myrdal mot Arne Ruth.

    Samma år höll Myrdal i Paris inbjuden av Lúnion de Ecrivans och ett författarförbund på vänsterkanten. Myrdal skrev: ”Därefter betraktades jag allmänt som en obehaglig pronazist och antisemit – förvånansvärt många sade att det var skönt att någon tog upp det. Men de sa det blott privat och i förtroende.”

    Detta är JMs styrka. Obekväm och ständigt i strid och mod saknar han inte till skillnad från merparten av svenska intellektuella.

    Böcker om Afghanistan, Rapport från kinesisk by, Indien väntar, En illojal intellektuell Europes bekännelser och alla skriftställningarna är tunga fundament av absolut högsta internationella standard.

    Trilogin om barndomen är dessutom fantastiks litteratur, men för mig är han just den störste politiska skriftsällaren och analytikern i Europa, samt överlägsen en så tung gestalt som Noam Chomsky.

    Frågorna och påståendena om hans eventuella homofobi är inte oviktiga, men helt klart av underordnad betydelse. Där är han för förvånande irrationell och svamlar en hel del. Tror att det till en del är en generationsfråga och motsvarande okunnighet och irrationella beteende kan man höra från gamla fackföreningskämpar exempelvis bland gruvarbetare i 70-90 års åldern i Malmfälten.

    Visst ska han kritiseras och analyseras samt diskuteras, men 90 år gammal och så intakt och intellektuellt förmögen och ett rejält hurrande och jubel över denne gigant är verkligen på sin plats.

  4. En sak som jag tror man kan lära av Jan Myrdal, som kanske i sin tur har lärt det av Lenin, är att ”säga som det är”. När jag för så där 50 år sedan först hörde Myrdal uttala sig i någon kontroversiell fråga blev min första reaktion ofta negativ, så där är det inte.

    Men jag glömde inte bort vad han sagt. Det satt kvar i huv’et tack vare de provokativa formuleringarna och när sedan mina erfarenheter gav vid handen att ”så är det” gick det snabbare att växla in på det nya spåret. Hade han använt ett mindre provocerande ordval hade jag helt enkelt inte lagt på minnet vad han sagt.

    En annan sak han lärt oss är att ”gå till källorna”. Alltför ofta nöjer sig progressiva med att läsa in sig på något kapitel i Bonniers ”Sveriges Historia” och sedan göra en ”marxistisk analys” med instuckna nyckelord som ”mervärde”, ”överbyggnad” och ”klasskamp”. Men går man, efter att ha läst de gängse skolböckerna, till arkiven – eller läggen – så kan man skriva historia som är i högsta grad ”marxistisk” utan att ett enda av ”signalorden” finns med.

  5. Jan Myrdals historia är också vänsterns historia med dess inre konflikter från den tiden då man förökade sig genom delning.
    När jag som 20-åring blev medlem i KFML(r) var det betoningen på arbetarklassen som lockade. På den tiden betraktades JM som ”småborgare”.

    Idag ser jag rörelsen som ett familjeförtag, som finansierades av tryckpressen på Fjärde Långgatan, och som hade täta kontakter med palestinska terrorister, på samma sätt som Röda armé-fraktionen i Västtyskland, vilket tack och lov stoppades av Baude själv.

    För min del är det glädjande att JM tar klar ställning i HBTQ-frågan. Det visar att han är en klassisk marxist och inte någon representant för Frankfurtskolans kulturmarxism.

  6. Är dissandet och hissandet av Jan Myrdal ett intressant fenomen? Säger det något om dagens Sverige?

    I Svenska Dagbladet den 10 oktober 1998 hade Jan Myrdal en artikel med rubriken ”Frågan om neutraliteten”. Den väckte inte någon större uppmärksamhet. Men i hans nittonde skriftställningsvolym 2002 redigerad av FiB-juristernas ordförande Erik Göthe – Det odelbara ordet – fanns den med.

    Sedan var det tyst igen ända fram till helt nyligen då en tidskriftsredaktör fick tillstånd av Jan Myrdal att trycka den i sin tidning.

    Då blev det ett himla liv. Men inte om för eller mot neutraliteten, utan om för eller mot Jan Myrdal. Detta kan jämföras med när några aktivister i mitten av 1960-talet reste parollen ”USA ut ur Vietnam”. Då blev det också ett himla liv och det just om denna paroll. För den och mot den.

    Men den diskussionen slipper alltså etablissemanget idag när det gäller neutraliteten.

    Vad har alltså hänt sedan 1960-talet? Har etablissemanget blivit smartare? Eller är det vi andra som blivit dummare?

  7. Säg Jan Myrdal och jag ryser av bara namnet. Jag känner inte honom personligen. Men hörde honom föreläsa för 15–20 år sedan. Han var ung redan då! Tyvärr så minns jag inte så mycket av innehållet. Men opåverkad det var jag aldrig minns jag. Fragmentariskt kommer jag ihåg en sällan skådad utstrålning plus en grabbig ungdomlighet som naglades fast på näthinnan. Lite av ödets ironi är det därför att jag själv inhandlade ett antal böcker av denne Myrdal i ett antikvariat nyligen. Ren bonus och fullträff att läsa om honom på Knut Lindelöfs enormt fina blogg! Apropå Knut, i honom ser jag en hjälte och ett mod att våga stå upp för sin sak. Bra gjort! Det finns hopp i denna värld med såna människor som han!

  8. Jan Myrdal med de runda glasögonen snitsig mustasch och en igenkännande frisyr. Han som har skrivit otaliga böcker. Det är en stor författare som många kanske missat. Det finns flertalet högintressanta böcker att det kan vara svårt att välja. Att vissa anser honom som väldigt kontroversiell gör att intresset för honom bara ökar.

    Hans personlighet är oslagbar och i dennes sällskap finner man en mysfarbror av stora mått. Sveriges Radio p1 dokumentärredaktionen sände för en tid sedan ett program som skildrar Jan Myrdal på ett mycket underhållande sätt. För er som missade denna händelse rekommenderas att gå in på radions arkiv webben. Mycket nöje och högtidsstund tillönskas er som är intresserade!

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.