”Den som icke är med mig är emot mig, och den som icke samlar med mig han skingrar” (Matteus 12:30). ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men ändå förlorar sin själ?” (Markus 8:36). ”Om någon slår dig på den högra kinden, så vänd även den vänstra kinden till” (Lukas 6:29). ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: hanen skall icke gala, förrän du tre gånger har förnekat mig” (Johannes 13:38).
De ovanstående citaten är alla välkända och hämtade från den bok som uppges vara den överlägset mest lästa i världen. Det talande subjektet är naturligtvis Jesus. Han föddes enligt traditionen i Betlehem, dog på korset och har gått till historien som Guds enfödde son och som kristendomens grundare.
Men har Bibelns Jesus över huvud taget funnits? Alvar Ellegård (1919-2008), i många år verksam som professor i engelska vid Göteborgs universitet, svarade NEJ på den frågan i en bok som han gav ut relativt sent i livet. Den heter Myten om Jesus (Bonniers 1992), och jag kom att bläddra en aning förstrött i Ellegårds skrift den tröstlösa novembermorgon, då Lillemor enligt almanackan stod på tur att namnsdagsfiras. Snart nog greps jag av bokens innehåll. Två dygn senare hade jag läst ut den.
Jag tar mig nu friheten att återge ett par av huvudlinjerna i Ellegårds text: Det fanns, påpekar han, tre dominanta filosofiskolor (eller religiösa samfund om man så vill) i Palestina för 2000 år sedan: esséer, fariséer och sadducéer. I och med att Dödahavsrullarna påträffades i Qumran-grottorna (1949 och 1952) blev forskningsläget dramatiskt annorlunda. Rullarna innehöll nämligen esséernas religiösa urkunder.
Men någon Kristus-gestalt av nytestamentligt slag återfinns inte i dessa källskrifter, trots att flera av dem skrevs under det skede då Jesus skall ha levat och verkat – dvs fram till år 30 eller däromkring. I gengäld uppträder en helt annan kultfigur i urkunderna. Han tituleras Rättfärdighetens Lärare och är tidsmässigt ganska svårplacerad men, skriver Ellegård, troligen ca etthundra år äldre än evangelisternas Jesus. Vidare skilde sig Rättfärdighetens Lärare från den nytestamentlige Jesus i så måtto att han främst var en himmelsk existens. Visserligen skall även ”den rättfärdige” ha vandrat omkring här på jorden, dock utan att få rykte om sig som helgon, helbrägdagörare eller helare.
När Saul blev omvänd på sin väg till Damaskus efter att Jesus uppenbarat sig för honom, så rörde det sig i själva verket, alltjämt enligt Ellegård, inte om den Jesus vi har lärt känna. Det var i stället Rättfärdighetens Lärare som trädde fram i all sin glans och tillrättavisade Saul – eller Paulus som han i fortsättningen kom att skriva sig.
Paulus förkunnade att Jesus (således Rättfärdighetens Lärare) var Messias. Dennes död skulle uppfattas som ett försoningsoffer, varigenom de som tror på honom får syndernas förlåtelse och vinner evig frälsning vid Yttersta domen – som, åtminstone enligt tecknen i skyn, var nära förestående.
Som missionär och grundare av kristna församlingar i alla de fyra väderstrecken är Paulus en centralgestalt i vår kyrkohistoria. Men han var också teolog och förklarade att påbud i den mosaiska lagen – angående omskärelse, oren mat o s v – inte hade samma specifika vikt för den enskilde som dennes tro på Jesus. Endast genom att tro kunde man få evigt liv.
Tretton av Paulus’ brev återfinns i Nya Testamentet. De är adresserade till bl a romarna, korintierna, filipperna, galaterna och kolosserna och skrevs åren 40-60 efter vår tideräknings början. Ofta citerad är denna passus: ”Så bli de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre – men störst bland dem är kärleken” (1 Korintierbrevet 13:13). Slående är att Jesus Kristus också i Paulus’ tretton brev i allt väsentligt framställs som en himmelsk aktör.
Det är förbryllande. Om han under sin korta tid på jorden verkligen botat sjuka, uppväckt döda, gått på vattnet (mängder av andra underverk icke att förglömma), så borde väl Paulus – om någon – ha redovisat det. Men det gör han inte. Inte heller dåtidens främsta Palestinahistoriker, en Josefus och en Justus av Tiberias, har något att säga om Jesus från Nasaret.
De fyra evangelierna, Matteus, Markus, Lukas och Johannes, har placerats längst fram i Nya Testamentet, detta trots att de skrevs långt efter Paulus’ brev. Evangelierna är, med Alvar Ellegårds ordval, rena fiktionslitteraturen.
I en äldre tradition hette det att evangelisterna Matteus och Johannes var två av Jesu tolv apostlar, Markus i sin tur en av Simon Petrus förtrogna, medan Lukas stod i tacksamhetsskuld till den flitige brevskrivaren Paulus. Det synsättet är sedan länge övergivet. Numera tror vi oss veta att inget av de fyra evangelierna kan ha skrivits före år 70 (det år då templet i Jerusalem jämnades med marken). Äldst är Markusevangeliet.
Evangelisterna är i praktiken helt okända. Med säkerhet vet vi bara att Lukasevangeliet och Apostlagärningarna har samma författare. Ellegård tar för sin del hjälp av olika dignitärer, bland dem kyrkofadern Ignatius (som dog år 107), och konkluderar att samtliga evangelietexter skrevs först i början av andra århundradet, dvs tidigast år 100. Det skulle i så fall betyda ett tidsavstånd på sjuttio år eller ännu mer, räknat från Jesu förmodade offerdöd på korset. Till detta kommer, fortfarande enligt Ellegård, att evangeliernas innehåll är så väl anpassat till en rad Messiasprofetior i Gamla Testamentet att misstankar obestridligen väcks. Det som återges i GT fullbordas så att säga i NT via Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Genom evangelietexterna får Bibeln helt enkelt en avsevärt mer logisk och sammanhängande form.
Det vore naturligtvis förmätet av mig att ha åsikter om sanningshalten i Ellegårds analys; mina ämneskunskaper är minst sagt otillräckliga. Men jag kan väl säga att hans ”projekt” – att operera bort Jesus ur kristendomen och att klassificera evangelierna som fiktionslitteratur – visserligen ter sig dristigt och oförväget i mina ögon … men det torde också ha varit dödsdömt. Dock: en sanningssökare räds ingen och tar aldrig ovidkommande hänsyn.
Obotligt naiv som jag är, kan jag inte låta bli att vrida och vända på följande problem: OM det nu för 2000 år sedan fanns en människa här på jorden som tuktade vindar, stillade häftiga stormar, gav blinda synen åter, drev ut onda andar, utspisade femtusen hungrande med två fiskar och fem bröd (”kornbröd” enligt Johannesevangeliet), undervisade om himmelriket, rensade helgedomen i Jerusalem, i detalj förutsåg sin egen framtid, uppstod från de döda o s v, o s v, SÅ begriper jag definitivt inte varför dessa mirakulösa gärningar dokumenterades först långt senare – ja, minst fyrtio år senare, troligen mer än så.
Kan dröjsmålet ha berott på att (1) Yttersta domen uppfattades som mycket nära förestående av alla som mött Jesus – varvid inget dokumentationsbehov förelåg – eller kan det ha varit så att (2) ingenting alls av specifik vikt fanns att belägga? Är alternativ (2) riktigt, så är det i princip bara ideologiskt kattgull vi finner i evangelierna.
Ellegård hävdar att aposteln Paulus, inte Jesus, är den kristna lärans grundare. Det betyder i så fall att Paulus är för de kristna vad profeten Muhammed är för de islam-troende. I det perspektivet blir kristendom och islam än mer besläktade och likartade än de redan är.
Men kristendomen utan Jesus är rimligen lika otänkbar som psykoanalysen utan Sigmund Freud och marxismen utan Karl Marx.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Alvar Ellegård, Myten om Jesus, Saul, Paulus, Jesus, Muhammed, Mats Parner
Det finns ingen tid för eftertanke ”Förändra världen medan du lever i den” sägs det stå på Karl Marx gravsten”!
Denne Alvar Ellegård har ju redan gått hädan utan att få svar på sina frågor och ingen kommer någonsin att nå fram till sanningen om vad som varit! Biblar och Koraner är skrivna av människohand för att hålla människorna i schack eller som en lagbok – underkastelse för massorna!
Fanns det en Jesus var han den förste socialisten som predikade och fick massorna med sig, därför mördades han liksom sina efterträdare Che Geuvara, Alliende, Palme och miljontals andra före dem, som liksom Karl Marx i vår tid trodde på ett bättre och rättvisare samhälle!
Se hur världen ser ut idag med alla religionskrig där folk rycker ut citat ur bibeln som om det vore sanningen t ex kunde man höra en ung Israelisk kvinna år 2014 stå och säga att ”Israel tillhör judarnas folk – det stå i bibeln!” Hjälp – var finns utgången?
Jag, född 1936 och uppvuxen i fattigkvarteren Lunden i Göteborg, gick i söndagsskolan tills jag var 13 år sedan konfirmation – mina föräldrar var socialister och kommunister, som tur var fick jag lära mig hemma vad som var sanningen – de som predikade sanningen var de djävligaste! Att vara ateist är också en religion som jag nu håller mig till!
Sluta grubbla och fundera – sanningen finns redan, det är dags att protestera och agera!
Förändra världen medan du lever i den!
Jag utgår från att Jesus har funnits. Josefus nämner honom i Antiquities 18.3.63-64 och 20.9.200.
Men till frågan i slutet, varför dröjde evangelierna?
Jesus var en revolutionär, och eliten i Jerusalem var rädda för honom. OM Paulus hade varit den som förde Jesu lära vidare, så hade inga evangelier behövts. Men nu var det inte så. Paulus förrådde det judiska folket. Man behöver bara läsa Apostlagärningarna med öppna ögon, så ser man att judarna avskydde Paulus och försökte upprepade gånger mörda honom. Med ”judarna” avses då vanligt folk, och inte den elit som skötte landet på Roms uppdrag. Paulus förde inte Jesu budskap vidare, utan han förvanskade det sociala och upproriska budskapet och gjorde i stället Jesus till en som räddar folk från synden.
Varför dröjde alltså evangelierna? Jag ger ett alternativ (3).
Evangelierna var polemik mot Paulus. Det fanns en viktig grupp som inte accepterade Paulus och vad han lärde ut. Krig skymtade vid horisonten eller hade redan börjat. Troligt är att evangelierna skrevs för att berättelsen om Jesus skulle räddas undan utplåning i kriget. Just Jesu efterföljare var de som främst behövde frukta att dödas och skulle då inte kunna föra vidare Jesu lära.
Dels är vi evangelisterna stor tack skyldiga för att de skrev ned detta, dels måste vi börja läsa evangelierna med nya ögon. Jesu liknelser handlade inte om vad som helst, utan de gällde samhällsordning och levnadsvillkor. För att börja kunna se detta har man god hjälp av boken ”Palestine in the Time of Jesus. Social Structures and Social Conflicts” av K. C. Hanson och Douglas E. Oakman.
Tar man bort Jesus så blir det ju inte mycket kvar av kristendomen eftersom den uttryckligen bygger på Jesus. Och försöker man förvandla Jesus till en jordisk ledargestalt, möjligen till och med revolutionär, sätter man igång samma process fast lite mer dolt. Att Jesus ibland talade för de fattiga är inte märkligt, även profeter i Gamla testamentet dundrade ibland om hur de mäktiga behandlade de små. Ändå ses de inte som revolutionära.
Det speciella med kristendomen är väl att det är en trosriktning som bröt sig ur en snävare fålla (den judiska) och hävdade sig nu vara universell. Detta torde ha underlättats av att judar redan var spridda långt utanför Palestina. Den mänskliga basen fanns, det gällde bara för apostlarna att se till att den bytte vissa trosuppfattningar.
Uppskattar artikeln och tonen i kommentarstråden. Har även läst Stefan Gustavssons Skeptikerns väg till Jesus. Den tillför ytterligare aspekter att reflektera kring och pröva.
Med en glad hälsning från ett grådisigt Tjörn. Inte alla nätter erbjuder en kristallklar natthimmel som den senaste.
Egentligen spelar det inte så stor roll om Jesus funnits eller inte. Vad som spelar roll är att det i nästan 2000 år funnits vissa, på judiska tanke- och religionssystem grundade, livsåskådningstexter som människor trott på. Vad har deras tro betytt för deras handlande? I vad mån har religionerna bidragit till den mänskliga utvecklingen på gott och ont?
Eller för att bredda diskussionens utanför religionen. Uppskattar vi en viss text spelar det ju egentligen ingen roll vem som författat den. Skulle ”Pippi Långstrump” bli sämre om det hade visat sig att den skrivits av Astrid Lindgrens bror?
”på judiska tanke- och religionssystem grundade…” osv
Judendom baseras på flera äldre religioner i MÖ, bl.a. Zoroastrism och Gilgamesheposet. Människan har sedan urminnes tider ”uppfunnit” trossystem som svar på existentiella frågor. De abrahamitiska religionerna bygger alla vidare på varandra utifrån äldre trosuppfattningar.
Det är sannolikt att bibelns berättelser om Jesus baseras på en människa som existerat. Hur mycket dikt det finns i dem är en helt annan fråga – en fråga om tro. Från alla Abrahamitiska religioner har ”utbrytningar/avspjälkningar” skett som oftast haft sin grund i en grupps strävan efter inflytande/makt. Vi vet att Martin Luther och Joseph Smith existerat och att de ”skapat” nya religioner som fyllde deras behov. Det hjälper alltså oss inte vidare att dividera om Jesus existens. Se Life of Brian och ta del av dagens maktspel!
Här saknas en ”tråd”; kommentarerna drar iväg både hit och dit. Jag försöker härmed att ta oss tillbaka till vad som var frågan.
Artikelförfattaren slutar med ”… följande problem … varför dessa … gärningar DOKUMENTERADES FÖRST LÅNGT SENARE” (min betoning).
På det gav jag ett förslag, ett alternativ (3), nämligen att evangelierna kom sent därför att de var polemik mot Paulus.
Paulus reste kors och tvärs och grundade församlingar, och hans lära – att poängen med Jesus var att han räddade oss från synden – var ofarlig för Rom och deras vakthundar i Jerusalem. Hur var då läget för folk i denna romerska koloni? I skatt till Rom och Herodes betalade bönderna 25-50 procent av skörden av korn och frukt. Vidare en denar om året samt en rad andra avgifter. Till Jerusalems tempel gick tionden. Vidare en halv sikel per år samt djur och jordbruksprodukter som offer. Mot den bakgrunden måste evangelierna läsas med öppna ögon och föreställningsförmåga.
Ett till lästips är ”Jesus and the Spiral of Violence” av den amerikanske religionsprofessorn Horsley. Lägg till att romarna korsfäste, väl synligt, många som satte sig upp mot ordningen.
Två korta citat ur evangelierna:
Markus 12:1. Jesus: ”Därefter arrenderade han ut [vingården] och reste bort.” Jordägare på avstånd skulle inte ha nämnts, om inte åhörarna hade känt igen situationen.
Matteus 7:9. Jesus: ”Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd … ?” Vad betyder det? Troligen att en bonde som behöver pengar till skatter, men har mycket litet mat, inte kan ge mynt till sina barn att äta.
Jesus var dessa utsatta människors talesperson, men Paulus försökte att göra honom till något annat. Det var DET som evangelierna ville rätta till.
Man kan diskutera hur mycket som helst om den historiska Jesus. Jag kommer ihåg att någon naturvetenskapligt sinnad lärare på min skola, Fjellstedtska skolan i Uppsala, salig i åminnelse, påpekade att den nova som skulle ha uppträtt omkring år noll (Betlehems stjärna) i själva verket enligt senare rön uppträdde år 4 f Kr. Jesus skulle alltså ha varit fyra år gammal när han enligt Nya testamentet föddes. Det skulle ju kunna vara en förklaring till dogmen om jungfrufödseln. Jag har för övrigt varit på platsen för händelsen, födelsekyrkan i Betlehem i Palestina. I den lilla krypta som ska ha varit stallet står fyra stycken altaren. Alla fyra står på just den plats där, enligt respektive kristna uppfattning, krubban stod. När fyra olika kristna bekännelser på denna lilla ytan så självsäkert kan ange den exakta platsen (på fyra olika ställen) för Guds sons (för övrigt inte bara sonens utan även faderns, enligt läran om treenigheten) födelse kan man förstå att religionen inte är att leka med.
Gun Zacharias, som under några år jobbade på SIDA har berättat följande historia: På något kyrkomöte på 200-talet, kanske i Nicea, beslöt majoriteten av deltagarna att Jesus fötts av jungfrun, alltså oskulden, Maria. Denna uppfattning betraktades av minoriteten som en hädelse. På den tiden fanns det i stort sett bara den enda ortodoxa kyrkan. Minoriteten bröt sig ur och fick lov att flytta från Syrien till Mesopotamien för att inte bli ihjälslagna av sina trosfränder för att de hade tagit mödomen av Maria. Men bägge kyrkorna kallades sedermera assyriska, men bestod enligt Zacharias, av två olika kyrkor, den assyriska i Syrien och den nestorianska i Irak, som Mesopotamien sedermera hette. Under sextiotalet drabbades bägge dessa kyrkor av förföljelser och flera av deras medlemmar flydde till Sverige. Nestorianerna – de som inte trodde på den obefläckade avlelsen – bosatte sig i Jönköping medan assyrierna slog sig ner i Södertälje. Nu ville SIDA vara hyggligt mot assyrierna, som myndigheten kallade bägge menigheterna, och lyckades få en person utnämnd till biskop för dem, alltså för bägge församlingarna. Det gick bra till att börja med, men när biskopen reste ner från Södertälje till Jönköping höll han på att bli lynchad. Upprepade nestorianer sa: Här kommer en kättare och påstår att han är vår biskop.
Spekulationerna om vem Jesus var och hur han hade kommit till var tydligen igång ungefär samtidigt som evangelierna skrevs eller i varje fall när de började spridas och diskussionerna har inte avslutats än. Det är i alla fall skönt att se att ateister, agnostiker och religiösa (light?) kan diskutera en del av dessa problem lugnt och sansat på Knuts blogg. Men striden om var krubban stod pågår fortfarande för att inte nämna den nu aktuella striden om huruvida födelsekyrkan över huvud taget ska få stå kvar.
Ja, Herregud!
Jag tycker det verkar som en lärd akademisk konstruktion. Professorn bryr sig inte om att det rimligen borde ha utvecklats en muntlig tradition bland medlemmarna som inte kunde åsidosättas hur som helst av nån jeppe med en skriftlig version. Skrifterna måste rimligen bygga på de muntliga versionerna, eller åtminstone vara förenliga med dem för att vinna gehör.
Det är ungefär som om man skulle komma nu och uppfinna någon Petter Jönsson som ”egentligen” uppfann arbetarrörelsen i Sverige. Inte fan skulle nån bry sig om det.