Kampen om de sista råvarona

Denna artikel av Åke Kilander publicerades första gången på webbridningen politiken.se i maj 2012. Det är en faktarik genomgång av Michael T. Klares bok "The Race for What’s left – The Global Scramble for the World’s last Resources” och är därmed en utmärkt bakgrund för att förstå vad som händer i världen idag. Det gäller inget mindre än miljö-, energi-, ekonomikriserna samt frågorna om krig och fred.

gulfen-brinner

Mexikanska golfen brinner.

Striden om jordens allt knappare naturresurser kommer att prägla världens affärer framöver. Konflikterna mellan storföretag och stater blir allt skarpare och ”hotar överlevnaden för djurarter, lokala samhällen, storföretag och hela nationer”. Det hävdar den amerikanske professorn Michael T. Klare i The Race for What’s left – The Global Scramble for the World’s last Resources.

Världens befolkning ökar, sju miljarder idag förväntas bli 9 miljarder år 2035. De materiella behoven är stora bland världens fattiga människor och växande medelklasser. Det behövs alltmer energi, metaller och odlingsbar mark. Så har det nästan alltid varit men behoven har hittills kunnat mötas genom att utvinna mer ur den till synes outsinliga jorden. Den tiden är nu förbi. Jordens icke förnyelsebara resurser är ändliga och det är uppenbart att de inte på långa vägar räcker till för att i längden upprätthålla dagens ekonomiska tillväxtsiffror och än mindre ge världens alla människor levnadsförhållanden i nivå med de amerikanska eller svenska genomsnitten.

the-raceMichael T. Klare har i många år studerat internationell politik och grundligt kartlagt världens naturresurser, bland annat i böckerna ”Resource Wars – The New Landscape of Global Conflict” (2001) och Rising Powers, Shrinking Planet – The New Geopolitics of Energy (2008). I sin nya bok undersöker han med stor sakkunskap och mängder av konkreta exempel hur storföretag och stater agerar i jakten på jordens rikedomar. Föga förvånande söker de tillskansa sig resurser åt sin egen industri och stat så att företagen går med vinst och överlever och så att de styrande kan behålla sin sociala ställning. Utvecklingen drivs fram av ekonomiska och maktpolitiska faktorer som enskilda aktörer – individer eller organisationer – svårligen kan avvika från. Kampen är hänsynslös samtidigt som alla inblandade mobiliserar media och PR-avdelningar för att framstå som goda samhällsmedborgare. Ibland är det fördelaktigt att samarbeta men i slutänden tycks det ändå vara den krassa egoismen som dominerar.

Historien om British Petroleum (BP) kan tjäna som exempel. I början av millenniet förklarade företagets VD John Brown att bolaget måste se bortom olja och gas som bränsle och i stället koncentrera sig på utvecklingen av förnyelsebara energislag som vindkraft, solkraft och biobränsle dvs. som kunde produceras lokalt och inte hotade klimatet. Men redan efter några år, år 2008, konstaterade BP att den nya verksamheten inte lönade sig, sparkade sin VD och återgick till basnäringen dvs. olje- och gasproduktion. Snart märkte de att inte heller den var särskilt lönade längre – den lättåtkomliga oljan och gasen var på upphällningen och BP tvingades satsa på ”okonventionella” reserver, bland annat på djuphavsexploatering som i Mexikanska Golfen där katastrofen i oljeriggen Deepwater Horizon inträffade i april år 2010. Den var på sätt och vis en logisk följd av de stora riskerna med sådan utvinning, BPs företagskultur och en desperat strävan efter resultat. Flera bolag ägnar sig åt denna typ av borrning men BP råkade bli först att utlösa en stor katastrof. Alla skyllde ifrån sig. BP var definitivt försumligt, men amerikanska tillsynsmyndigheter med skyldighet kontrollera verksamheten och rätt att stoppa den hade heller inte gjort något för att förhindra olyckan. Förenta staternas kongress och presidenter hade under många år uppmuntrat denna typ av oljeutvinning. President Obama höll 19 dagar före katastrofen ett tal där han föreslog oljeutvinning i havet inte bara i Mexikanska golfen utan även utanför Atlantkusten och Alaska. Detta upprepades från Vita Huset tre dagar efter katastrofen som betraktades som en engångshändelse.

Konkurrenternas, som Royal Dutch Shell, ExxonMobil och Chevrons, agerande är intressant. De beklagade omedelbart olyckan, menade att tekniken egentligen var säker och erbjöd hjälp i räddningsarbetet. De hade ett egenintresse av att rädda branschens rykte och säkra denna typ av utvinning i framtiden. Efter en tid övergick de till att poängtera att deras egen teknik och metod var bättre. De skulle inte ha gjort som BP. När skadeståndskraven mot BP ökade och dess kostnader skenade, kom bolaget på obestånd. BP, som före olyckan var världens fjärde största offentliga företag, stod nu på ruinens brant och var tvunget att sälja av en rad tillgångar (dotterbolag och energireserver) för att täcka alla skulder. Och konkurrenterna passade på att köpa billigt. De kunde utnyttja BPs prekära situation och betala underpris. Nu är BP ett betydligt mindre bolag än tidigare och med oklar framtid.

Historien är typisk. Kampen blir allt hårdare. Somliga får lägga ner. Andra – men allt färre – kan fortsätta. Mönstret går igen även i de otaliga exempel som författaren ger för metaller och odlingsbar jord.

Förenta staterna har (liksom tidigare Sovjetunionen) grundligt undersökt Afghanistans outnyttjade mineraltillgångar. Resultaten är häpnadsväckande. Där finns världens största kopparreserv, Asiens största järnfyndigheter och en rad andra reserver av guld, bly, tungsten, zink samt flera ”sällsynta jordmetaller”. Litium (strategiskt viktigt för batterier, mobiler, datorer, kameror mm.) finns i så stora mängder att vissa analytiker i Pentagon ser Afghanistan som ”the Saudi Arabia of lithium”. Dessa naturtillgångar beräknas ha ett sammanlagt värde av tusen miljarder USD. Författaren spekulerar inte i de krigförande staternas avsikter med sin närvaro i Afghanistan men konstaterar att kriget, liksom i flera andra resursrika länder, allvarligt försvårar exploateringen.

Många industriellt utvecklade länder förefaller dock vara beredda att i sista hand tillgodose sina behov av strategiska naturresurser med vapenmakt. Stora oexploaterade tillgångar finns i Arktis, ett område som blir alltmer åtkomligt på grund av temperaturhöjningen. Alla angränsande stater (Förenta staterna, Kanada, Grönland/ Danmark, Norge, Ryssland) tvistar om gränsdragningar och rättigheter i området och ligger i folkrättslig fejd. När en rysk mini-ubåt år 2007 placerade en rysk flagga (en replik av titan) på havsbotten vid nordpolen, fyra km under havsytan, för att markera sin rätt till området, utlöste det omedelbara protester. De övriga berörda staterna förklarade sig beredda att försvara sina strategiska intressen till det yttersta. En militär uppladdning runt Arktis pågår sedan flera år. Nato-manövern med 16000 man i Lappland, som ägde rum i mars i år, var därför inte bara en övning att bomba afghanska byar utan även en markering gentemot Ryssland av militär närvaro och beredskap runt nordkalotten. Området beräknas rymma en femtedel av världens outnyttjade tillgångar av olja och gas. Energibolagen är mycket aktiva och satsar stort på nya fyndigheter i nordöstra Alaska, väster om Grönland och Barents hav. Somliga anser att vi är i början av en ”guldrush” efter energi i Arktis.

Det är inga vackra historier som utspelar sig och de undandrar sig ofta offentlighetens ljus.

Flera faktorer försvårar verksamheten för de stridande. Tillgångarna av lätt åtkomlig och billig olja och gas sinar snabbt. Det innebär i praktiken att en allt större del av produktionsvolymen måste komma från mer svåråtkomliga reserver. Och ”peak oil” har redan passerats. Den andel av oljeförsörjningen som kommer från pumpar i marken eller ”off-shore” -riggar blir allt mindre och nysatsningarna kräver djuphavsborrning (”deep water”) dvs. på mer än 300 meters djup under vattenytan, i oländig terräng eller under mycket hårda arbetsförhållanden (som i Arktis eller krigshärjade områden). Eller också måste den utvinnas ur oljesand eller oljeskiffer. Sådan brytning är förknippad med stora tekniska problem, olycksrisker, miljöförstöring och skenande kostnader. Liknande förhållanden gäller även naturgasen. Investeringarna som krävs är enorma och ofta i samma storleksordning som rymdäventyren. Bara driften av riggen Deepwater Horizon kostade till exempel BP en miljon USD om dagen i hyra och löner. Chevrons styrelseordförande konstaterade år 2005: ”Den tid då vi kunde räkna med billig olja och ännu billigare naturgas är uppenbarligen slut.” Och bolaget annonserade: ”The era of easy oil is over”. Vi har gått in i en ny energiepok, ”den okonventionella eran”.

Mönstret från energin går igen, om än i varierande grad, för metaller. Det gäller såväl de vanligaste inom industrin som koppar, järn, tenn, titan och bauxit(aluminium) som de strategiska ”sällsynta jordmetallerna” (17 stycken som Yttrium, Neodymium, Erbium, Lutetium med flera). De senare kännetecknas av att vara lätta, extremt hårda eller för unika optiska eller magnetiska egenskaper. För närvarande bryts över 95 procent av dem i Kina (varav Förenta staterna förbrukar ungefär 20 procent), som nu minskar exporten till förmån för egen användning. Därför pågår en kapplöpning för att exploatera de reserver som finns i andra länder som Ryssland, Förenta staterna, Australien och Mongoliet. Men dessa metaller förekommer i liten kvantitet i jorden samtidigt som förbrukningen ökar snabbt. Flera metaller betraktas av Förenta staterna som extremt kritiska (indium, mangan, niobium och platinagruppen) medan ytterligare fem kräver ”betydande uppmärksamhet”. Förenta staterna är helt beroende av import för indium, gallium och vanadin.

Om några decennier kommer troligen odlingsbar mark att vara hårdvaluta, till och med viktigare än oljan. Det går, om än med möda, att leva utan olja men inte utan mat. I samband med finanskrisen år 2008 sköt matpriserna i höjden och flera livsmedelsproducenter minskade exporten. Det drabbade bland annat länder i Västasien med torrt klimat som Saudiarabien och Qatar med mycket liten egen produktion av livsmedel. Det utlöste en våg av ”land grabbing” framför allt i Afrika. Flera finansiellt starka västasiatiska länder har köpt upp eller kontrakterat jordbruksmark i andra länder för att garantera tillförseln av mat även i kristider. Etiopien, Sudan, Madagaskar, Egypten och flera andra länder har släppt till stora arealer.

Kina, Indien och Republiken Korea har också köpt land, men främst för att den egna odlingsbara marken är otillräcklig för att försörja en växande befolkning på längre sikt. Deras intresse riktar sig, förutom till afrikanska länder, även till länder som Brasilien, Indonesien, Australien och Ryssland.

Denna process har blivit möjlig sedan mat och jord i nyliberal anda i land efter land har börjat betraktas som vilka andra varor som helst. Det är fritt fram för stater och storbolag att spekulera i och exploatera dessa vitala resurser, även i andra länder än sina egna. Formellt kan dessa avtal förefalla jämlika. De är skrivna med legitima företrädare för stater och/eller företag och säljarna får ekonomisk kompensation. Köparen bidrar ibland med investeringar i infrastruktur (som Kina), men pengar går ofta i korrupta fickor. Nackdelarna för säljarna överväger som regel.

Den odlingsbara jorden krymper i stora delar av världen på grund av odling av t.ex. energigrödor, jordförstöring eller överexploatering och stadsbyggnad. Det mesta är redan fullt utnyttjat. Det är främst i Afrika, en glesbefolkad kontinent med stora odlingsbara ytor, (och i viss mån Sydamerika) som mark för nyexploatering finns att tillgå. Men där bor inte sällan en ursprungsbefolkning som brukat marken i hundratals år även om den inte har legal rätt till den. Ofta skyfflas den bort utan skrupler av härskande regimer. Nyodlarna kommer sedan med moderna maskiner och skyddas av väpnade vakter för att inte utsättas för övergrepp av den allt hungrigare och arbetslösa egna befolkningen.

Det är svårt att få tillförlitlig statistik på detta område eftersom många avtal inte är offentliga. Men Världsbanken har beräknat de köpen av utländsk jordbruksmark i världen till ungefär 10 miljoner acres årligen fram till år 2008. Sedan växte de år 2009 till 110 miljoner acres, en yta av Sveriges storlek.

Framtiden ser inte ljus ut i detta perspektiv. Vi kan förvänta oss en lång utdragen process med allt skarpare sociala konflikter och med kraftiga prishöjningar i takt med att knappheten växer av energi, metaller och åkermark. Detta ”race for what’s left” hotar att leda till ”krig, utbredd svält eller en väldig miljökatastrof”, skriver författaren. Det skulle behöva ersättas av ett ”race to adapt” dvs. en jakt efter ”gröna” lösningar, som inte förbrukar mer av jordens resurser än som kan återskapas. En komplikation med sådana lösningar är emellertid att de ofta förvärrar situationen på andra områden. Olika tillämpningar för ”ren” energi förbrukar idag 20 procent av de sällsynta jordmetallerna, en andel som förväntas öka. Vindkraft liksom solceller kräver energi och måste ofta drivas med olja, produktionen av biomassa för energibruk minskar arealen för matproduktion, utvinningen ur oljesand kräver extremt mycket energi och genererar stora mängder koldioxid, utvinningen av ”okonventionell” gas och metaller kräver mer energi ju mer svåråtkomliga de blir. Exemplen kan mångfaldigas.

Men författaren ser ändå positiva tendenser. Det finns en miljörörelse och många människor har blivit varse det ohållbara i situationen. Vindkraften har kommit ganska långt och ersättningar för sällsynta metaller utvecklas ibland. ”Gröna” lösningar införs på olika områden. Anpassningen har faktiskt börjat, om än i liten skala. Och investeringar görs för en miljö-och resursmässigt mer human och rationell utveckling. Författaren nämner särskilt Kina, vars ledning tycks förstå problemen och som förutser att 15 procent av landets totala energiförbrukning år 2020 skall komma från förnyelsebara källor. Kina blev år 2009 världens största investerare i ”gröna” energilösningar. Landet gick då om Förenta staterna som sedan dess har fallit ner till åttonde plats.

Teknikutvecklingen och förändringarna av livsmönstren – förmågan att avstå från attraktiva nyttigheter idag till förmån för ännu mer attraktiva i en framtid – utvecklas ännu långsamt. Det är ingen lätt uppgift att göra ”the race to adapt” dominerande. Men någon annan lösning ser inte Michael T. Klare. Företag skulle slås ut och maktstrukturen förändras drastiskt, både internationellt och nationellt, och våra levnadsförhållanden bli mycket annorlunda. Men de stora krigen skulle kunna undvikas och det är bättre än alternativet.

______
Källa: Michael T. Klare: The Race for What’s left – The Global Scramble for the World’s last Resources (Metropolitan Books)

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

  1 kommentar for “Kampen om de sista råvarona

  1. Tommy Sjöberg
    2013-10-13 kl. 19:35

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *