Khmerer (röda, vita, blå)!

kambodja-parner

Kambodja/Kampuchea har många ansikten

Den 12 augusti 1978 landade fyra svenskar på flygplatsen i Phnom Penh. Författaren Jan Myrdal var ålderman i kvartetten som i övrigt bestod av Marita Wikander, Hedda Ekerwald och Gunnar Bergström, alla medlemmar av ”Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea”.

Under ett par veckor togs de fyra om hand av betrodda guider och reste vida kring i landet. Vid återkomsten till Sverige berättade de – i bok-, reportage- och föredragsform och på en lång rad opinionsmöten – om de otroliga framstegen, det kollektiva ansvarstagandet och den folkliga mobiliseringen i ”Demokratiska Kampuchea”.

”Sannerligen, detta är tidens tredje ålder! Här skulle Thomas Müntzer och hans bröder i 1500-talets Tyskland ha känt igen sig. Här har Wat Tyler triumferat. Här härskar Jacques Bonhomme. Ty här reste sig jordens fördömda, utfattiga bönder tog upp kampen mot en härskara fiender, fördrev dem samtliga och inledde uppbygget av sina drömmars välde av gemenskap, jämlikhet och rättvisa…”.

Så tolkade Myrdal tecknen i det samhälle han besökte i augusti 1978.

Många år senare gav Peter Fröberg Idling ut boken Pol Pots leende: Om en svensk resa genom röda khmerernas Kambodja (Atlas 2006). Där undrade författaren hur det varit möjligt att fyra högutbildade svenskar undgått att se minsta spår av det folkmord som just Pol Pot och hans inre krets iscensatte och bar hela ansvaret för. I runda tal 1,7 miljoner människor eller en femtedel av landets befolkning tros ha mist livet under röda khmerernas era (april 1975 – januari 1979). Ja, hur var det möjligt att fyrmannadelegationen ingenting såg och ingenting anade?

Generellt kan man väl säga att den enskildes ideologiska beredskap förklarar mycket, kanske rent av det mesta. Man ser ju det man vill se. Den som tror sig vistas bland idel vänner upptäcker mera sällan de sneda leendena.

Så var det för mig i Dar es Salaam i november 1975. Nog hade jag hört, till förbannelse, att man helst inte borde släntra omkring utomhus i splendid isolation efter mörkrets inbrott. Då kunde man nämligen bli rånad. ”Illvilligt förtal”, menade jag. ”I denna fridens oas, med idel leende människobarn i alla väderstreck, riskerar jag noll och intet.” Sedan gick det som det gick: på väg hem till Seaview, där vi fredskårister tillfälligt logerade, blev jag efter ett sent biobesök påhoppad bakifrån av två snabbfotade ynglingar, bägge sannolikt av inhemsk härkomst, och i tur och oordning avhänd mitt armbandsur och min axelremsväska (vars innehåll utgjordes av böcker, därutöver absolut ingenting). Det inträffade blev en nyttig erfarenhet och ett välbehövligt uppvaknande för den bestulne.

Nu har Peter Fröberg Idling inte bara skrivit en utmärkt bok om den smilande Pol Pot. I sin väl så tankeväckande fjolårsroman, Sång till den storm som ska komma (Natur & Kultur 2012), ägnar han också stort utrymme åt den försmådde och nesligt avvisade Saloth Sar. Att skilja Pol Pot (1925 – 98) från Saloth Sar (1925 – 98) låter sig inte göras; de två var lika befryndade som Clark Kent och Stålmannen, även om täcknamnet Pol Pot kom i bruk först omkring 1970. Saloth Sar var alltså identisk med Pol Pot – och omvänt.

Anno 1955 ställdes allt – eller i varje fall det mesta – på sin spets för den mångsidige Saloth Sar. Kambodja hade nyligen blivit självständigt, och den 11 september (nine eleven!) skulle fria parlamentsval äga rum. Sar arbetade såväl över- som underjordiskt, officiellt för de rosafärgade Demokraterna med vänstermannen Keng Vennsack i spetsen, inofficiellt och illegalt för det marginaliserade kommunistpartiet. Rent yrkesmässigt var Saloth S lärare, utbildad i Frankrike, och mäkta populär i rollen som katederlejon. På sin fritid läste han Paul Verlaine och Victor Hugo och spelade fiol. Han visade prov på oanade kocktalanger och var en god fotbollsspelare. Med sin fästmö, prinsessan Soeung Son Maly (eller ”Somaly”) – utsedd till Miss Cambodia ett par månader tidigare –, skulle han nu gifta sig efter en femårig trolovningsperiod.

Men det fanns en hake: Demokraterna måste göra ett bra val och Saloth S därmed garanteras säte och stämma i regeringskansliet eller dettas omedelbara närhet. Annars lutade det åt att den skönas familjråd skulle avslå allt vad äktenskapliga planer hette.

I Sång till den storm… är den kärlekskranke Sar och hans nyutnämnda skönhetsmiss två av huvudfigurerna. Den tredje är en högerbuse vid namn Sam Sary, född år 1916 och en av prins Norodom Sihanouks handgångne. Med väsentligen tre pjäser – Sar, Sary och skönhetsprinsessan Somaly – iscensätter Fröberg Idling ett spännande och sinnrikt triangeldrama i tre från varandra avgränsade stycken, vart och ett med ovanligt stark verklighetsprägel. Författarens berättarkonst måste karakteriseras som extraordinär. Han bjuder oss på tre romaner i en, alla med sitt eget temperament och sin egen tonart.

Självfallet riggades parlamentsvalen och givetvis tog Sam Sary hand om Miss Cambodia (och gjorde henne med barn).

Det finns en uppenbar anledning till att en skildring, förlagd till ett land i 1955 års Sydostasien slår an våra (eller åtminstone mina) känslosträngar. Vi har ju tillgång till ett slags facit. Ja, vi känner till den storm som ska komma 20-25 år senare och den roll som Pol Pot ska spela, när han lagt sitt Saloth Sar-alias åt sidan.

Folkmordsstormen hade dock sina meteorologiska föregångare: Från mars 1969 till september 1973 fällde de amerikanska stridskrafterna 2,76 miljoner ton bomber vid 231000 olika uppstigningar mot 114000 skilda destinationer i det redan svårt sargade Kambodja. Detta överträffar med bred marginal de ca 2 miljoner ton som fälldes under hela det andra världskriget av Sovjetunionens, Frankrikes, Englands och USA:s samlade styrkor. Kambodja är krigshistoriens ojämförligt mest bombade land.
Att den sortens illdåd ger upphov till perverterade ideologier bland de terroriserade finns det många historiska exempel på.

Vilket scenario hade blivit framtidens, om inte Sihanouk och hans korrupta följe ägnat sig åt kvalificerat valfiffel 1955 – och om Saloth Sar fått sin rättmätiga plats i regeringskansliet (eller i dettas omedelbara närhet)? Det lär vi aldrig få veta. Icke desto mindre har kontrafaktiska tankelekar som dessa sin definitiva tjusning.

Ja, vad hade det blivit av den förhoppningsfulle biståndsarbetaren (och fredskåristen) Mats Parner, om han inte brutalt rånats på sina läroböcker och mödosamt hoptotade glosböcker i Tanzanias huvudstad en novemberkväll för ganska precis 38 år sedan?
Universitetslektor i kiswahili är nog inget oävet tips …

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , ,

  3 kommentarer for “Khmerer (röda, vita, blå)!

  1. Henrik Linde
    2013-11-26 kl. 10:28

    Jag har också läst Peter Fröberg Idlings ”Sång till den storm som skall komma” och fäste mig särskilt vid med vilken grym hänsynslöshet Sihanouk och hans anhängare såg till att vinna parlamentsvalet. Sihanouk brukar ju annars beskrivas som en riktig mysgubbe.

    Nyligen har jag också läst delar av Lissagarays bok ”Histoire de la Commune” som skrevs år 1876 av ett ögonvittne till Pariskommunen. Men framför allt har jag läst Folke Isakssons bok ”72 dagar i Paris” som först gavs ut 1971 av Pan/Norstedts och sedan av Ordfront år 1984 med ett nyskrivet efterord.

    Folke Isaksson beskriver hur 84 personer avrättades/mördades under kommunen medan mellan 20 000 och 30 000 av kommunarderna avrättades/mördades av Versaillestrupperna när upproret dränktes i blod för att återupprätta ”ordningen”.

    Sedan går Isaksson igenom ett antal svenska läroböcker i historia skrivna av olika författare mellan år 1879 och 1973 och visar att de flesta beskriver kommunen som ett ohyggligt skräckvälde. Det blev segrarna som formade historiens bild av kommunen.

    Så småningom har de exakta siffrorna för USA:s bombkampanjer mot Kambodja kommit fram. Mats Parner visar på dem. Men var finns siffrorna på hur många liv dessa bombningar tog?

    Man nämner siffror på mellan 3 och 4 millioner dödade i hela Indokinakriget. Men ingår de som döddes av bomberna över Kambodja i dessa siffror? Eller har man helt enkelt fört dem på Pol Pots konto? Det ser ju bättre ut så.

  2. Mats Parner
    2013-11-28 kl. 18:38

    Även jag har noterat att Norodom Sihanouk inte står särskilt högt i kurs i ”Sång till den storm som ska komma”. Någon godmodig och letargisk excentriker tycks prinsen inte ha varit (men jag kan tänka mig att Folkrepubliken Kina vid skilda tillfällen hade intresse av att prångla ut en sådan bild).

    ”Mats, denna plädering för en icke-auktoritär socialism!” har Folke Isaksson skrivit i mitt exemplar av ”72 dagar i Paris” (1984). Det är en bok som jag då och då återvänder till. Vi står alla på kommunens axlar, som det brukar heta. Men gjorde Pol Pot, röda khmererna och Angkar Padevat – den överallt närvarande organisationen – det? Rörde det sig inte i deras fall om en socialism med typiskt auktoritära förtecken?

    De röda khmererna menade sig, per definition, föra en i alla avseenden korrekt politik. (Leve den rättrådiga och extremt klarsynta organisationen! lyder det tänkespråk, ett av många liknande, som Peter F I återger på sid 355 i ”Pol Pots leende”). Men om nu den politiska linjen är axiomatiskt riktig samtidigt som planmålen inte uppfylls, skördarna slår fel, sjukdomar grasserar, folk svälter (o s v), så ligger det nära till hands att börja tro på den stora Konspirationen. Det är väl också vad man gjorde bland de ledande kadrerna, både lokalt, regionalt och centralt, i ”Demokratiska Kampuchea” 1975-78. Man anade förrädare i alla väderstreck. (Överlöpare fanns säkert, om än alls inte i den utsträckning man föreställde sig.)

    Bakom det här synsättet döljer sig, tror jag, en god del av det massiva dödandet under Pol Pot-eran.

    Många prominenta figurer i Demokratiska Kampucheas ledningsstab hade utbildat sig i Paris och där varit med i marxistiska samtalsgrupper. Jag frågar mig om det inte snarare handlade om marxist-leninistiska grupper (vilket är något annat). En populär föreställning bland deltagarna tycks ha varit att Historien med inneboende kraft rör sig i en viss, förutbestämd riktning. ”Den som sticker in en arm eller ett ben i historiens hjul kommer att få dem avslagna”, försäkrar Saloth Sar/Pol Pot både i Peter F I:s 2006-årsbok och i hans 2012-årsdito.

    Också det synsättet legitimerar ett massivt dödande.

  3. 2014-05-05 kl. 14:34

    Jag irriterar mig på att USAs bombningar av Kampuchea liksom alltid antingen glöms helt eller kommer i andra hand som en slags brasklapp på slutet. Ungefär som att ”jag stöder ju naturligtvis inte USAs bombningar heller”. Jämför med: ”jag är inte rasist men”.

    Själv anser jag att USAs bombningar är det primära här. Den viktigaste och utlösande ingridiensen. Den totala krigsförbrytelsen ur vilket alla de andra verkliga och eventuella krigsbrotten växte fram. Jag skrev min version här efter att ha läst Ulf Bjeréns utmärkta inlägg i Jinge. Sätt mig på svarta listan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *