Killar utan framtid

090717 Fotboll, Gothia Cup, Final B13, Lärje Angered mästare, jubel. © Bildbyrån - 56056 - Foto: Nils Jakobsson

090717 Fotboll, Gothia Cup, Final B13, Lärje Angered mästare, jubel.
Foto: Nils Jakobsson

Den som vill ha en berättelse som ställer det svenska samhällsförfallett i blixtbelysning ska läsa Erik Niva i Aftonbladet. Den handlar om Josef Hällgren Abdulrahman, den den glimrande unga fotbollsstjärnan som nu är dömd till 14 års fängelse – tillsammans med fyra andra – för morden på Vårväderstorget i göteborgska Biskopsgården. Läs det först och läs vidare här sedan.

Hector Valeria, fotbollslaget Solväders FC:s 64-årige grundare, säger:

På 1990-talet var det som om det svenska samhället drog sig tillbaka och lämnade Biskopsgården. Området förändrades så snabbt då, och det saknades både ork och vilja att förstå det nya. Föreningarna försvann, skolorna orkade inte med… De erfarna svenska lärarna lämnade, och istället kom det in outbildade vikarier på timanställningar. På många sätt är det konsekvenserna av det vi ser nu. Killarna som är döda eller inlåsta nu är de som var småbarn då. De är de första som har behövt växa upp med en skola och ett lokalsamhälle som inte alls har fungerat.

I detta fångar han det väsentliga. Det är ett annat sätt att – ur ungdomsledarens i Biskopsgården perspektiv – att säga det som jag försökte beskriva i mitt tidigare inlägg: att det inte är pedagogikens fel att den svenska grundskolan rämnat.

Ibland måste man lyfta blicken för att förstå. Det är det som är så svårt. Vi som bor i våra trygga bostadsrätter, i trivsamma gentrifierade egnahemsområden eller i någon landsortsidyll, vill helst av allt inte se detta. Där vi bor är det helt naturligt att vara välförsörjd pensionär. Eller om vi är medelålders ha välbetalda jobb samt  daghem och skolor på nära håll. Visst är det lite snärjigt ibland att få ihop livspusslet och visst kan det vara jobbigt många gånger med intrigerna på jobbet och när ungarna strular. Men vi har det i grunden mycket bra. Det är för oss dagens samhälle är byggt. En del kanske till och med tänker att de där andra får skylla sig själva. I alla fall är det inte vårt fel att det finns problem i Biskopsgården.

Oftast tänker vi säkert att för oss är förhållandena i livet som de borde vara för alla. Det är därför det är så svårt att lyfta blicken och titta över muren till Biskopsgården och alla de andra svenska bantustans som tillåtis växa sig större och större sedan 90-talet.

Men Slatan gillar vi
Josef Hällgren Abdulrahman kunde lika väl ha varit en Zlatan Ibrahimotvic. Hade han hållit ut ett halvår till så hade det riktiga erbjudandet säkert kommit. Han kämpade länge, men tappade sugen lite för tidigt, kompisarna blev viktigare än laget. Strulandet tog över…

För dessa begåvade unga killar – det gäller faktiskt mest killar – är livet mycket farligt. När drömmen att bli stjärna går i kras finns inga fler alternativ. Allt är satsat på ett enda kort. Skola och utbildning är inte längre något alternativ i Biskopsgården. Ett vanligt jobb är inte att tänka på, allt kräver utbildning. Då blir man ett ätt byte. Genvägar till snabba pengar blir lösningen.

Vårt samhälle vill bara se och höra om Zlatan. Men, hur många Josef Hällgren Abdulrahman det går på en Slatan skulle man försöka ta reda på.

  8 kommentarer for “Killar utan framtid

  1. Leif Strandberg
    2016-08-31 kl. 7:43

    Knut!
    Du (och Erik Niva) skriver bra och gripande om det förskräckliga som händer med vårt land. Segregering är ju närmast en eufemism för ett Sverige som rasar ned i ett våldsamt klassamhälle som vi kanske inte ens har sett tidigare.

    Jag såg filmen om Ingvar Carlsson häromdagen. Han växte ju också upp i västra Sverige, i ett klassamhälle! Men övergången från den ena till andra sidan var möjlig den gången – det vara bara att gå över gatan och vara flitig i skolan (för jag är också ’begåvad men fattig’, som det stod på SSU-affischen).

    Men idag hjälper inte pedagogik skriver du Knut och har säkert rätt. Tankarna idag går närmast till Makarenkos arbetsskolor. Makarenko som tog sig an de miljoner barn som flöt omkring och blev kriminella i Ryssland/Sovjet efter revolutioner och inbördeskrig. Kanske är det dags för Makarenko, som alltså var mer än pedagog (jo jo, han tillhörde också säkerhetstjänsten, den s.k. tjekan)? Kanske är det dags att väcka upp Hasselakollektivet? De som tog sig an småbusar från storstäderna och gjorde om dem till arbetande folk (och sossar!).

    Men det är klart, idag är ju inte en socialdemokrat en målbild för arbetarklass och skötsamhet som den en gång var. Vem är målbild idag? Fotbollstränaren.

  2. 2016-08-31 kl. 8:14

    Så sant! Men hur började det, för drygt hundra år sen? Jo, killar som Josef gav sig fan på att de skulle få en bättre framtid, och var realistiska nog att inse att de bara kunde få det om de hjälptes åt.

    På något vis gick nog pedagogiken snett för mycket länge sen, då framtiden kom att handla om individuell karriär. Antagligen hände det redan på 40-talet.

    Jag minns en liten scen från sent 70-tal; jag och mina kompisar hade ockuperat ett tomt hus och en gammal tant kom förbi. Vi började prata, och hon sa, ungefär: Det är er ungdomar man får hoppas på. Den generation som ligger mellan mig och er tänker bara på sina bilar och tv-apparater.

    Det var dom som först började tro på den individuella karriären.

  3. 2016-08-31 kl. 9:14

    Det slår mig att mitt inlägg ovan är onödigt pessimistiskt. Enligt Jack Goldstone, är såna här cykler ”normala”.

    Perioder av tillväxt och lysande individuella framtidsutsikter följs normalt av perioder då de etablerade lyckas hindra andra från att komma in i värmen; dessa brukar då slå sig samman i radikala rörelser och ofta åstadkomma ganska mycket.

    Dock skiljer det himmelsvitt på resultaten beroende av vilka som har hegemonin i dessa. Om marginaliserade eliter dominerar blir resultatet rigida hierarkier, om de marginaliserade eliterna samarbetar med underifrånorganiserade folkrörelser kan resultatet bli ganska dynamiskt, med fokus på jämlikhet. Enligt Goldstone.

  4. Dennis Nilsson
    2016-08-31 kl. 16:11

    Intressant läsning. Tack för artikeln och lästipset.

    Det har i alla tider funnits ”killar utan framtid”. I min skola under 1970-talet, Alviksskolan i Bromma, hade vi några sådana killar.

    En av de ”killarna utan framtid”, Lelle, bodde med sin ensamstående mamma i Ulvsunda. Idag är han sedan många år en omtyckt lärare i Alviksskolan.

    Min bror arbetar i en skola i Sollentuna med att ta hand om ”ungar utan framtid”, och är lustigt nog även fotbolls- och hockeytränare, för många sådana ”ungar utan framtid”.

    En god vän från Brasilien, och f d proffs-basketspelare i Alvik Basket, är idag tränare på Fryshuset där han tränar ”ungar utan framtid”, till att disciplinera sig och skapa sig en framtid.

    Så länge det finns liv, så finns det hopp.

  5. Knut Lindelöf
    2016-08-31 kl. 16:35

    Det var ett uppmuntrande svar. Men jag förstår inte riktigt din poäng. Är jag för dystopisk?

  6. Hans Andersson
    2016-08-31 kl. 21:17

    Har i mitt arbete som lärare träffat många som Josef och deltagit i samverkan mellan skola och socialförvaltning samt polis. En del av dem strävade efter att bli en ny Zlatan, men några av dem är idag duktiga och framgångsrika på lägre nivå, faktiskt relativt högt uppe i seriesystemet.

    Samma sociala struktur och utanförskap i Rosengård, Norra Fäladen, Seveds plan och Linero i Malmö och Lund. Samma typ av skolor med lärare med utländsk bakgrund och få elever med traditionell svensk bakgrund, mångkulturellt och massor av olika språk och hög arbetslöshet och drogproblematik.

    Min slutsats är att den helt avgörande faktorn är en någorlunda lyckad skolgång. Forskningen är överens om att fullständiga betyg från grundskolan och även gymnasiestudier dramatiskt minskar risken för ett kriminellt liv inklusive drogmissbruk.

    Tyvärr är insatserna för de här eleverna i de flesta kommuner mer inriktade på sociala insatser än på att i skolan sätta in resurser i form av de bästa lärare som finns att få tag på. Utslagningen från skolan leder sedan direkt in i de kriminella strukturer som det finns gott om, inte minst i Biskopsgården.

    När det gäller Josef kan man inte heller negligera det han gjort, oavsett andra omständigheter. Alla gör sina val även om det är sämre förutsättningar att göra bra val för sitt liv i Biskopsgården än på Lidingö. Det är dock inte omöjligt och görs redan idag. Även i Biskopsgården. Det finns ungdomar där som inte mördar andra personer för pengar eller av svartsjukeskäl. Josef valde att göra det och då får han sitta där han sitter. Något annat alternativ finns inte.

  7. Hans Andersson
    2016-09-01 kl. 20:42

    Ungefär 100 000 ungdomar börjar gymnasiet varje år. Ungefär 25 % av dem hoppar av eller lämnar med ofullständiga betyg. Av de som lämnar hamnar ungefär varannan elev i utanförskap.

    De 13 000 som hamnar i den situationen är tillräckligt många för att fylla Globen och kostar samhället cirka 260 miljarder per årskull. I en svensk kommun med 110 000 invånare hamnar prislappen på 2.5 miljarder per årskull.

    Dessa utdrag ur nationalekonomen Ingvar Nilssons forskning säger också att det hade räckt med att samhället hade skjutit till 50 000 per elev och år för dessa elever i behov av särskilt stöd, så hade situationen varit dramatiskt annorlunda.

    Om eleven fått 50 000 kr per år i grundskolan i särkskilt riktat stöd (dvs. till skolan att ge det extra stödet) och under 3 gymnasieår 3 ggr 50 000 kr vilket sammantaget blir 600 000 kr för en elev hade många liv räddats och samhället fått stora ekonomiska vinster av detta.

    Varför görs inte dessa insatser med dessa tydliga signaler från olika forskare. Varför accepterar vi att 13 000 ungdomar varje år slås ut från det övriga samhället och hamnar i totalt utanförskap?

  8. Leif Strandberg
    2016-09-02 kl. 10:34

    Knut!
    Den dystopi du undrar över är redan här! När gator och vägar i de trakter där jag bor befolkas av onödiggjorda unga människor (mest unga män), som varken går i skola eller jobbar, förstår jag att pedagogik inte räcker. Sverige håller på att fostra flera generationer till fullfjädrade klienter. Jag tänker på en scen ur Hedebyborna när den socialdemokratiske agitatorn (spelad av Ingvar Hirdvall) ser hur Ville Vingåker och de andra sitter utanför Gästis och dricker öl mitt på dagen och skäller ut dem efter noter: Ni är ett trasproletariat! Skaffa er ett jobb! Och du, säger han till, Svensson – nyss utsläppt ur fängelset: Du ska gå hem till fru och barn du – skäms! Gå nu!

    Var finns denne socialdemokrat idag?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *