Konst i Uppsala

konstmuseet-uppsala

Bild från dagens UNT

Jag är intresserad av bilder och konst i största allmänhet. Jag vet vad som talar till mig och känner omedelbart inne i mitt nervsystem när ett konstverk griper tag. Detta första intryck försöker jag distansera mig ifrån till att börja med för att få syn på lite mer, men känslan blir ofta kvar länge efteråt och gör ett slags upplyftande avtryck därinne någonstans. Det kan lika väl vara rofyllande som upprörande.

Det tråkiga är emellertid att väldigt mycket, kanske till och med det allra mesta som kallas ”konst” är mig likgiltigt. Ja det kan till och med ibland göra mig ilsken och rent av förbannad. Kanske konstnären önskade provocera, så då har hen väl då lyckats i någon mening. Men jag känner mig då inte upplyst eller upplyft, snarare är känslor av nedstämdhet, mörker och ensamhet sånt som brottas omkring därinne.

I Uppsala är den officiella konstens företrädare djupt oense om konstmuseet ska ligga upphöjd långt från folkstråken i Vasaslottet på åsen. Eller om det ska byggas ett nytt modernt funktionellt nere i stadsvimlet. Jag har ingen klar mening i just den frågan.

I dagens UNT ägnas ett helt uppslag åt konstmuseifrågan. Konstkritikern Sebastian Johans har tidigare kritiserat ”kulturnämndens ordförande och kommunens kulturdirektör” för deras sätt att hantera museifrågan och tillsättningen av en ny museichef. Allt verkar falla tillbaka på grundfrågan om museet ska ligga kvar eller om man ska bygga nytt.

Kanske inte själva placeringen är den viktigaste ändå? Kanske är det något annat?

Kanske döljer sig trots allt en liten opportunistisk bockfot bakom åsikten att slottet är för långt från folket. Om bara konsten hamnade närmare människorna (i geografisk mening) skulle folket ta till sig konsten lättare. Jag tillåter mig tvivla.

Men när konstens fyra främsta lokala makthavare – med titlarna: kulturdirektör, kulturstrateg, ansvarig för affärsområde kultur inom Uppsala Vård- och bildning, samt t f konstansvarig intendent pedagogik och program på Uppsala konstmuseum – framträder tillsammans med en politiskt inställsam och pompös programtext, som egentligen är en småskuren kritik av Sebastian Johans, då drar jag som snigeln in mina känselspröt. Gravad hund känns lång väg på lukten.

För lite äkta konstintresse och för mycket moderna konstentreprenörer! Varning för att göra kommunens ”konstuppdrag” för stort och vidlyftigt! Det är mina omedelbara tankar. Konst behöver ju inte vara stor för att beröra, uppröra och upplysa.

Är det inte också så att konsten är något vi måste vara oense om för att den ska bli något mer än dekoration, design och inredning? Gränserna kommer ju aldrig att kunna definieras, för så fort ett staket är rest kommer någon att försöka tas sig över till andra sidan.

Stort alltså, men strävan att omfatta allt kommer aldrig att lyckas. Medveten begränsning och koncentration tror jag mera på, hur det nu ska se ut. En lidelsefullt konstintresserad museichef, varken mer eller mindre, förefaller vara vad konsten och museet behöver. De andra (direktörer, strateger och pedagoger) tror jag man kan undvara. Någon kanslist behövs förstås också och några som hänger utställningar och sköter lokalerna.

Väl hängd och väl presenterad konst är vad jag vill se. Om det sedan berör beror på mig och konsten.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *