Länge leve morfar!

Percy-med-gitarr-1912_520

Välarrangerat självporträtt av 28-åringen år 1912.

Har börjat fundera på vad en morfar är för något. Det finns två skäl till det. Det ena är att jag sedan flera år fördjupat mig i min egen morfars liv genom det fotoarkiv och annat som han lämnade efter sig, vilket också satt spår här på bloggen. Det andra är att jag själv förmodligen kommer att vara morfar innan jag fyller pension i slutet av maj i år. De flesta hinner få barnbarn innan de blir 65, så också jag alltså. En generation räknas som 30 år, vilket betyder att det är lite sent, men ändå ganska normalt.

Jag tänker att en morfar står närmare sina barnbarn än en farfar. Kanske för att döttrar är närmare sina mödrar än sina fäder, varpå vi fäder som har döttrar hänger med på denna täta koppling. Och jag som har tre döttrar har aldrig tänkt annat än att jag är lika nära dem som deras mamma är, fast på ett annat sätt förstås.

Nej, det är fel att generalisera. Kanske skulle man kunna finna ett slags mönster i en sociologisk undersökning, men det kan vara hur som helst med det där från familj till familj. Min morfar stod i alla fall mycket nära sin dotter, medan hans två söner var betydligt mindre fadersbundna. Därför stod även jag och mina två systrar mycket nära morfar. Han var en vardagsmänniska i min barndom, medan mormor var lite för fragil för att passa i vardagen och komma mig nära.

Pappa försvann ur mitt vardagsliv före tonåren och blev en formalitet. Farfar dog samma år jag föddes och farmor var en helt främmande person. Man ställdes upp framför henne en gång vart annat år för att ta emot en konstig kram, fast det kändes som man skulle ta i hand. Men morfars kramar var varma. Jag tyckte om att ta ett famntag med honom.

Att nu se magen växa på min dotter känns genant befriande. Varför ska man bry sig så mycket om det? Det är deras barn och deras ansvar. Men de kanske kan ha lite nytta av en vardagsmorfar, en som finns till hands lite då och då. En som kan tala och vara med deras barn på ett annat sätt än de hinner själv. En som kan knyta samman och förmedla något av det som var när deras föräldrar var små, vilket alltid är spännande för små barn. ”Berätta när du var liten!” frågar dom ofta. Även i skolan var det ett av toppämnena när kontakten funkade i klassrummet.

Alltså en morfar (och mormor förstås) är inte skit. Att påtagligt se att ens liv får en fortsättning är en grundläggande lustkänsla, om än inte en nödvändig för ett rikt liv. Jag är tacksam för att min morfar var tillräckligt fåfäng för att se till att det han samlat och dokumenterat bevarades till eftervärlden. Han är död sedan 1973, men kontakten mellan honom och mig är självklar. Han betyder lika mycket för mig idag som hans stora varma kramar gjorde när jag var barn. Länge leve morfar!

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , ,

  1 kommentar for “Länge leve morfar!

  1. Svante Svensson
    2010-03-21 kl. 20:41

    En sån fin artikel om morfar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *