Lärarnas status

sjalvportratt

Självporträtt av en elev i förberedelseklassen på Kvarngärdesskolan i Uppsala 2003. Elevens namn vet jag inte.

Igår slöt sig lärarfacken samman med regeringen och arbetsgivarorfanisationerna (inklusive Friskolornas Riksförbund) om en åtgärdslista för bättre arbetsvillkor för lärare – DN 2013-06-02. Mot detta hade den kände skolbloggaren Johan Kant endast en invändning, nämligen att de glömt resultatuppföljningen; ”Det verkar bara vara jag som tjatar om resultatuppföljning”. Den manifesterade enigheten handlar om åtgärder för höjning av lärarnas status (och därmed förbättring av deras arbetsförhållanden) och ingenting annat. Att i detta sammanhang ta upp ”resultatuppföljning” blir därför aningen udda.

Emellertid lockade han in mig i en redan från början skev diskussion. Jag lyfte fram hans klockartro på systematisk resultatuppföljning som den viktigaste åtgärden för att få den svenska grundskola på fötter, och sa att han verkade ha fått ”tomt i sin verktygslåda”. Det såg han som en förolämpning, klippte av meningsutbytet och tog bort mina kommentarer. Han fortsatte dock att diskutera mig med en av sina supportrar i kommentarsfältet. Det är lätt att komma på kant med Johan Kant.

Eftersom han inte tillåter diskussion på sin blogg, utan helst bara tar in glada instämmanden och eventuellt sådant han lätt kan bemöta med sina svallande ordmassor, har bloggen blivit tråkig och onyttig för skoldiskussionen. Hans skärpa i kritiken av det pedagogiska etablissemanget från det flummiga 70-talet var lysande, men har inte följts upp av det som senare hänt i skolan. Hans bok Yrke: Lärare ser jag som första steget mot hemmablindhet.

Alliansens skolpolitik snärjde honom; å ena sidan berättigad kritik av 70-talsflummet – å andra sidan blindhet för det stora skiftet då grundskolan blev en marknadsplats. Han har tappat överblicken och ser hela grundskolan ur perspektivet från sin egen rektorsexpedition. Han (liksom jag) har valt att som yrkespersoner i skolan agera offentligt, vilket innebär att han (man) måste tåla kritik. Han har tyvärr gjorts skolpolitiskt ofarlig. Bäddat för fortsatt karriär alltså.

Men vad med Björklunds m fl. manifestation för höjd lärarstatus? Efter att ha läst DN-artikeln igen och tänkt en vända till kan jag i alla fall säga följande:

I punt 1, som naturligtvis är den viktigaste, säger man att: ”Genom öronmärkta statsbidrag kommer många yrkesskickliga lärare att kunna få rejäla lönehöjningar de kommande åren.” Här är det ökad lönespridning man talar om. Är det bra för skolan? Jag tror inte det. Nej, hela lärarkåren ska generellt upp på en högre lönenivå för att lyfta yrkets status.

Punkterna 5 och 6 är ytterst tveksamma. Där talas om ”lämplighetsprov” för lärare och om ”stärkandet av didaktiken i lärarutbildningen”. På 70-talet hade vi ”lärarskicklighetsbetyg”. Professionella pedagoger från lärarhögskolan bedömde lärarkandidaternas skicklighet i klassrummet. Det var rena lotteriet. Vi protesterade vilt, med rätta. Sanningen är att många människor kan bli mycket bra lärare. Vilka är nästan omöjligt att bedöma från början. Ett lärarliv är långt och har toppar och dalar. Det enda riktigt självklara är gedigna ämneskunskaper. Utöver det är det framför allt omständigheterna runt omkring en lärare som avgör hur skicklig läraren blir. Det är alltså i mycket ringa utsträckning fråga om medfödda talanger.

När det gäller didaktiken, här definierat som ”hur undervisningen ska läggas upp”, finns lika många idéer som lärare. Saken ska diskuteras mycket, praktik ska ge erfarenheter, och lärare ska finna sin egen stil. Men Johan Kant och många andras ”receptpedagoger” är bra för sin egen självbild och kan i bästa fall bli utgångspunkt för diskussioner. Men lärare måste inom vida men tydliga pedagogiska ramar finna sina egna lärostilar. Varning alltså för didaktiken som listor med lektionstips och fram för en mer filosofisk pedagogisk diskussion där läraren som kreativ ämnesspecialist får större utrymme.

Till sist, det som slog mig allra mest vid återläsning av 10-punktsutspelet var likheterna med avtalet ÖLA 2000 och de avtal som sedan följde. I dessa intog fackförbunden en helt ny roll genom att förbinda sig att genomföra statens skolpolitik. Det var osminkad korporativism, men få diskuterade detta principiella skifte. Staten ska inte blanda sig i avtalsfrågor i en demokrati.

På skolans område har det nu blivit två arbetsgivarorganisationer, SKL och Friskolornas riksförbund. Och fackförbunden har blivit företrädare för både offentligt och privat anställda. En helt ny situation har etablerats (utan debatt). Men fortfarande är det skattebetalarna som står för fiolerna. Resultatet är att facken i praktiken har vingklippts i skolpolitiken, klyftan mellan fackledningen och medlemmarna har ökat och staten har beretts möjlighet att blandat sig i spelet på ett odemokratiskt sätt. Situationen är nu mycket märklig.

Därför anser jag att grundskolan ska återförstatligas, skattepengar till friskolor ska stoppas och det fria skolvalet på sikt ska avskaffas – närmaste skola ska vara god nog.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om:
, , , ,

  10 kommentarer for “Lärarnas status

  1. Ulla-Britt Niklasson Göteborgska
    2013-06-04 kl. 17:38

    Det shabblas och snattras hit och dit – vad det gäller är att stoppa ytterligare privatiseringar och förbjuda VINSTER I VÄLFÄRDEN! Sossarna försöker blanda bort korten för att fortsätta låta riskkapitalister försnilla våra skattepengar! MP:s medlemmar sa NEJ och fördömde språkrörens uppgörelse med kapten Bölja & Co! Vänsterfalangen i S fördömer Persson & Co. Förhoppningsvis kommer partiet att delas före valet! Taktiken från Persson som den ser ut idag är att tillsammans med MP samarbeta med FP och utesluta Vänstern!

    Så kommer det inte att bli! Godsherrarna och lobbyisterna kommer att avslöjas långt före valet!

    S tiger i alla lägen, vart har den ekonomiska taleskvinnan tagit vägen? Ingen vet vem hon var och ingen tycks sakna henne! Löfvén kommer som gubben i lådan, hoppar upp och säger något som Persson viskat i hans öra, sen är han borta! Persson och hans nickedockor brukar samlas vid en enklare middag med riskkapitalister, banker och andra för att lägga ut strategin för att förändra det svenska samhället i grunden. Nu har även Löfvén sällat sig till sällskapet!

  2. DZ
    2013-06-06 kl. 12:33

    Jaha, så var vi där igen! Att få bort alla ”vinster i välfärden” ska tydligen lösa alla problem. Då kommer alla invandrare att snällt och fogligt låta sig integreras i stället för att ställa till med försenade majbrasor på parkerade bilar i sina getton. Alla skolelever kommer direkt att bli högpresterande, studiebegåvade och kunskapstörstande. Alla vårdarbetsplatser kommer i ett nafs att bli väl bemannade med skickliga och ömsinta tjänstehjon. Och alla onödiga byråkrater försvinner som genom ett trollslag.

    Den här linjen kommer att vara lika framgångsrik som linjen att i alla lägen förorda kraftiga skattesänkningar blev hos moderaterna. Tur att den socialdemokratiska ledningen klart insett detta.

    Sedan kanske vi kan återgå till skolfrågan, som ju var det som Knut egentligen ville diskutera.

  3. Monica Löfberg
    2013-06-06 kl. 20:30

    Knut! Jag håller verkligen HELT med dej!

  4. Christer S
    2013-06-07 kl. 18:46

    Johan Kant har rätt. Resultatuppföljning är den absolut viktigaste enskilda insatsen för att vända utvecklingen i grundskolan. Finland har begripit detta och kontrollerar barnen i förskoleklass, åk 1 och åk 2 minutiöst. De som behöver extra insatser får det. De som behöver gå, om gör det.

    Sedan har du Knut, Johan och många andra förstås rätt i att de beslut om fritt val av skola, kommunaliseringen och elevstyrd pedagogik, också varit mkt negativa för utvecklingen av svensk grundskola. De två första har bidragit till den segregering vi ser idag. Friskolereformen är en katastrof för svensk skola och det jobbiga är att det råder politisk enighet om den.

  5. Knut Lindelöf
    2013-06-08 kl. 19:15

    Christer!
    Jag ser det som en självklarhet att man ska följa upp elevernas resultat redan från första skoldagen. Men detta är idag okontroversiellt i skoldebatten. Ingen säger emot på den punkten. Fortfarande är det problem att organisera detta på enskilda skolor, men inget man motarbetas för uppifrån. IUP, nationella prov, betyg och allt annat dokumenterande är försök att få kontroll över resultatuppföljningen.

    Den stora skolfrågan på riksplanet idag är istället att själva grundskolan är en segregationsmotor och inte tvärtom. Vad du än gör på din egen skola av t ex. resultatuppföljning så kommer segregationen ändå att öka.

  6. Helena Streijffert
    2013-06-13 kl. 11:39

    Knut,
    jag tilltalas av dina kloka synpunkter i skolfrågorna och det märks att de vilar på en lång och erfarenhetsrik praktik.

    Men detta med grundskolan som en segregationsmotor behöver empiriskt stöd för att bli trovärdigt. Jag noterar t.ex. att boendesegregationen i vårt land har en lång historia och som också kan beskrivas som en del av efterkrigstidens samhällsbygge med olika förorter för ganska så homogena invånare. Den ”närmaste skolan” formades därefter, eller annorlunda uttryckt var välfärdsstatens bostadspolitik ganska så segregerande.

  7. Knut Lindelöf
    2013-06-13 kl. 16:53

    Kul att du hör av dig Helena! Ja nog har jag erfarenhet alltid; 25 år som mellanstadielärare och 10 år som skolledare och en magplaskliknande sorti för att jag inte kunde anpassa mig till utvecklingen, vilket jag skrev boken ”Tack för idag, slut för idag” om som går att beställa.

    Nå, boendesegregationen är det ”fria skolvals”-försvararnas vanligaste argument. Men det håller inte i något avseende. Professor Bo Malmberg – kulturgeograf tror jag – på Stockholms universitet, har studerat dessa processer och konstaterat att det fria skolvalet är en segregationsmotor.

    Men visst präglar våra sedan 70-talet hårt klassmässigt segregerade områden de skolor som byggdes där. Men de hade standardiserad hög kvalité. Med 90-talets nedskärningar blev läget mycket värre. Detta har senare förvärrats genom att de flesta fattiga invandrare nu också befolkar dessa skolor. Med den kris och de mörka framtidsutsikter som väntar dessa förortsungdomar så är det inte märkligt att bilar brinner. Rekommenderar följande artikel av Pål Steigan.

  8. Carin
    2013-06-17 kl. 18:35

    Instämmer till fullo med en statlig skola, lika för alla – där ligger kruxet – inga pseudofria val, inga skattepengar till företagare. Och kruxet är problemet.

    Sen är jag lite förundrad över det här med segregation. Är inte Danderyd ett av de mest segregerade områdena i Sverige. I ordets egentliga betydelse. Vad gör vi åt det? Sänker bostadspriserna?

  9. Knut Lindelöf
    2013-06-17 kl. 20:50

    Carin!
    Äntligen en bra fråga. Det blir nog svårt att sänka bostadspriserna i Danderyd. Men med bostadsbyggandet måste något ske. De fria marknadskrafterna måste regleras och byggmonopolen brytas upp eller förstatligas. Samhället har länge varit segregerat, ”klassmässig”, men inte i samma utsträckning som nu. Alla viker sig för argumentet att bostadsområdena är segregerade, och att det därför inte hjälper att avskaffa fria skolvalet. Men det skulle visst hjälpa. Det skulle vara ett steg på väg mot lite mindre segregering. Väldigt många människor bor dessutom fortfarande i socialt blandade områden. Och skolor kan byggas mitt emellan ett villaområde och ett hyreshusområde och ha båda områdena som sitt upptagningsområde. Vad som krävs är en smula social ingenjörskonst igen. Det är hela saken.

  10. Tommy Sjöberg
    2013-07-14 kl. 20:28

    ”Vinster i välfärden” kommer antagligen bli Vänsterpartiets stora valfråga, dom har ju sina trognaste karriärister i välfärdssektorn. Det andra skälet är att knycka sosseröster bland dom som är emot vinster i välfärden.

    En märklig paroll enligt mig som arbetat ca 20 år i offentlig sektor där man inom den kommunala missbruksvården tar ut 1000 kr dygnet för ett omöblerat rum, vinst? Anställda inom Personalavdelningar som
    tillför vinster som ”jobbcoacher”.

    Om Vänsterpartiet skulle kräva ändring av Köp-Säljlagen från år 1992 som bäddade för ”vinster inom välfärden” vore dom mer trovärdiga. Men dom var ju med och röstade för den med några oväsentliga invändningar.

    Lästips: ”Baklängesrevolutionen” av Margareta Norlin.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *