Livet kommer och går

Signe

Signe knappt 2 dygn gammal

Den här bloggen är också personlig. Därför kan jag inte undanhålla vad som hände mig den gångna helgen.

Klockan 13 i fredags var det minnsesstund för Gunnar Ohrlander. Kägelbanan på Mosebacke var välfylld av människor ur den förnuftiga delen av det svenska kulturlivet och några till. Det var gripande att höra hans kolleger, systrar och barn tala om honom. Yngsta dottern beskrev Gunnars villkorslösa strid för hennes rehabilitering från sin cp-skada, som mynnat i en fullkomlig seger. Den frimodiga, klarsynta och lyckliga människan som talade var det levande beviset. Jag minns plötsligt hans bok Åsas journal. Gunnars lillasyster antydde mörka stråk från barndomen, men att Gunnar blivit vägvisaren ut i den stora spännande världen – som skulle förbättras. Kolleger vittnade om hans arbetskapacitet, målmedvetenhet och mod. Jag är glad att jag hann dit.

Men jag var tvungen att hasta vidare redan i pausen för att inte missa besökstiden på SÖS BB. Skulle hälsa Signe välkommen till världen och krama om de nyblivna föräldrarna. Det är svårt att beskriva denna lycka. Den är inte omtumlande, den är som ett slags tillfredsställande lugn i hela kroppen. Omvärlden får ett hoppfullt och vänligt ljus. Signes minsta rörelse är en spännande signal att tolka och som man måste besvara på något halvfjolligt sätt. Ett öppnat öga ett brak i byxan, allt är lika märkligt. Ett nytt liv, men också en del av mig.

I lördags på FiB:s årsstämma fick jag en blomma av FiB:s ordförande som tack för mina insatser som webbredaktör för www.fib.se. Nu är det alltså slut på det för min del. Jag har gillat jobbet, men det har blivit allt krångligare de senaste åren. Det har gällt flera viktiga politiska frågor med direkt anknytning till FiB:s plattform. Men FiB är en tungfotad organisation som rör sig mycket långsammare än blogosfären. Om FiB ska  få ett ord med i debatten måste hemsidan kunna reagera snabbt. Föreningsledningen måste skaffa sig beredskap att kommentera dagshändelser inom ett dygn. En ledarblogg är vad som behövs. De problemen hoppas jag att den nyvalda styrelsen kommer att lösa.

Den tid som tills nu fyllts av webbredatörsjobbet kommer att fyllas med annat. Först slutförandet av ”skolboken”, sedan bloggen, snickerier, morfars fotoarkiv och så Signe förstås. Annat kan tillkomma.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: ,

  1 kommentar for “Livet kommer och går

  1. 2010-04-26 kl. 18:10

    Ja, vad säger man i en stund som denna? Gud välsigne Signe (och hennes stolte morfar)! Jag minns att jag recenserade Gunnar Ohrlanders bok Ã…sas journal, i Folket i Bild/Kulturfront tror jag det var. Den är bland det bästa han skrivit.

    Det var, på den tiden, rätt så ovanligt även i vänsterkretsar att män verkligen definierade sig som pappor, med allt vad det innebär av ansvar och glädje, när de fick barn. Och att de vågade tala om det. Därför blev jag oerhört glad, minns jag, när jag läste Ã…sas journal. Den var ett slag mot den alltför vanliga synen på barn och föräldraskap som någonting mindre viktigt än politiken och det politiska engagemanget. Gunnar Ohrlander visade hur en pappas kärlek till sitt barn kan yttra sig. Det var mycket upplyftande och inspirerande! Och inte blev han mindre politisk för det …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *