MANA – ett lärorikt exempel

TidningsomslagTidskriften MANAs trovärdighet kan lätt ifrågasättas. MANAs framtoning i den svenska kulturella ankdammen leder lätt till utpekande som ful ankunge. Med iranskklingande namn, påhittade skribenter, kopplingar till iranska kommunistpartiet och dunkla finansieringskällor förlorar man snart sin fräschör.

Brottet i det här fallet är antisemitism. Vad är kännetecken på etablerad antisemitism? Några ledtrådar:

att ligga lågt och inte kritisera Irans president Ahmadinejad, utan istället hårt kritisera dem som uppenbarligen förvrängt vad presidenten officiellt uttalat i diskussioner om judendom, sionism och Palestina.

att lyfta fram öppen debatt om de svåra frågorna runt förintelsen, folkmord i allmänhet, sionism/judendom, judiskt(sionistiskt) inflytande på medier och på USA:s utrikespolitik, den så kallade israellobbyn, en- eller tvåstatslösning i Palestina.

att lyfta fram en annan syn på antirasism än den gängse, alltså ­den syn som ovillkorligen måste rökas ut från Ordfront härom året, en syn på folk och folkrätt som försökt sätta käppar i hjulet för de nya ”världsförbättrarnas” så kallade humanitära krig.

Skriverier i linje med dessa att-satser är idag etablerad antisemitism.

Och etablissemanget har nu valt att göra ett nytt tillsalag. Mot MANA den här gången med hjälp av Kulturrådets smakpolis. Eftersom ”dålig kvalité” inte ska ha stöd är saken egentligen klar. MANAs ”antisemitism” är smaklös och dålig kvalité. Sådant förtjänar inte stöd från Kulturrådet.

Denna hållning får starkt stöd i övriga pressen. Gabriel Byström skriver i GP 2008-01-26: ”För vad är det egentligen som hänt? Att en av ledamöterna i Kulturrådets referensgrupp reserverade sig mot att Mana skulle få stöd är knappast så förvånande som brösttonerna antytt. Dilsa Demirbag-Sten ansåg att tidskriften ´glider mellan Israelkritik och antisemitism´ och därmed borde diskvalificeras från stöd. Referensgruppen har att bedöma tidskrifternas kvalitet. Om man då gör bedömningen, rätt eller inte, att en tidskrift rör sig åt ett antisemitiskt håll är det självklart något som påverkar kvaliteten och som i förlängningen måste få konsekvenser.”

I UNT ­ KULTUR 2008-01-27 skriver fem kända mediepersoner efter att först ha angivit antal bevis (enligt att-satserna ovan) på MANAs antisemitism följande: ”Det är oacceptabel att en tidskrift som sprider och söker rättfärdiga antisemitism ska erhålla ekonomiskt stöd från en statlig myndighet som Kulturrådet. Vi finner det också djupt oroande att de uttryck för antisemitism som förekommer i MANA förnekas på många håll i debatten eller benämns ´antirasism´. Det är dess motsats.”

Det här är säkert uttryck för en mycket stark och etablerad mening som med stor sannolikhet kommer att breda ut sig. Kriterierna för erhållandet av tidskriftsstöd kommer säkerligen att kompletteras med lämpliga formuleringar om antisemitism – ­i etablerad sionistisk mening. Kanske väljer man att helt avskaffa stödet.

Därmed når vi den andra intressanta sidan av MANA-frågan; den om huruvida press- och tidskriftsstödet främjar eller hämmar yttrandefriheten. Tidningen FiB/K har från sitt första nummer (1972) avstått från att söka stöd av just skäl som MANA-härvan väl illustrerar. När staten ser sina intressen hotade justeras regelverket till statens fördel. De politiska partierna är djupt opålitliga i denna fråga. Den gamla arbetarrörelsen har sedan länge diat staten för sitt fortsatta privilegierade liv.

FiB/K har istället återknutit till den gamla folkrörelsetanken att endast vara beroende av sina läsare. Detta är den enda trovärdiga hållningen för en tidning som vill stå oberoende. Fler borde prova denna väg. En sådan reningsprocess behövs för demokratins skull.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *