Mandela och jag

mandela-och-jag

Mandela och jag i november 2011

I Kapstaden står Nelson Mandela och de andra nyckelpersonerna för apartheidsystemets avskaffande statyer. Jag poserar här med den store mannen och provar hans ställning. Det var i november 2011 då vi gjorde en resa för att få en glimt av det stora landet på Afrikas sydspets.

Jag kom honom ännu lite närmare när vi lyckades lura oss med till Robben Island, trots att de som arbetade på båtarna och i färjeterminalen var i strejk i protest mot att ANC-ledningen levde i lyx medan de som visade Mandelas och de andra antiapartheidledarnas fängelseö slet för svältmässiga löner. Tack vare att jag slog mig i slang med en av strejkledarna och berättade att vi var från Sverige ordnades plötsligt så att vi kunde få några ”överblivna färjebiljetter” och kom med på båten ut till ön den dagen. Strejkledaren hade nämligen för flera år sedan kört Sveriges kung och drottning ut till Robben Island. Och han tyckte jag liknade kungen med min blå keps och mitt spretiga ljusgrå hår över öronen.

Ett annat och tidigare möte med Mandela hade jag 1987, tre år före frigivningen. Paul Simon gav då sin berömda Graceland-konsert i Harare, så nära Sydafrika som möjligt, för att manifestera mot apartheid och för att få Mandela frigiven. Den TV-sändes i flera afrikanska länder, bland annat i Uganda. Jag fick en videokasett från vänner som då var där och spelade in den. Vi såg sedan denna magiska konsert hemma i soffan i Östhammar, innan särskilt många svenskar sett den.

Djupast intryck gjorde jazztrumpetaren Hugh Masekela (som varit i exil i nästan 30 år på grund av sin avsky för apartheid). Han fattade mikrofonen, tittade ut över den enorma publiken, huvudsakligen av ditresta sydafrikaner, lyfte högerarmen i en symbolisk gest och började sjunga Bring Him Back Home.

”Bring back Nelson Mandela / Bring him back to Soweto (township). . . . ”

Masekela kommer förresten till Stockholms kulturfestival 13-18 augusti i sommar.

Även Mirjam Makeba och andra kända afrikanska artister medverkade och jag har sedan dess otaliga gånger återkommit till låtarna i detta fantastiska Paul Simon-album.

Här titellåten från en stor konsert i Central Park 1991.

Mandela är nu död och vederbörligen begraven. Något av hans kloka hantering av de bråddjupa konflikterna i apartheidens Sydafrika ska väl ändå sippra vidare trots all intern maktkamp som pågår. Landets stora rikedomar är en fantastisk möjlighet, men också en skattkammare för skrupelfria korrupta opportunister. Mandela var en god ledare med den sällsynta förmågan att dra sig undan innan det var för sent att förbli en samlande symbol för hela landet. Nu inleds Sydafrikas postmandelaperiod.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *