Jag är uppväxt i en bildad borgerlig kultur. Många böcker i ett bibliotek, utvald intressant konst på väggarna och ett piano centralt placerat i en bostad med många rum. Det här var lika självklart som att där fanns en säng att sova i och ett kök att laga mat i.
Men var alla människorna runt omkring mig klassiskt bildade, belästa och väl orienterade i samtidslitteraturen och konsten? Knappast. Alla läste visserligen böcker (mer eller mindre), men särskilt belästa vill jag inte påstå att många var. Jag minns att många läste Moberg. Utvandrareposet talades det om och att även jag (14 år gammal 1959), när Sista brevet till Sverige var nyutkommen, kunde räkna upp de fyra titlarna – men utan att ha läst dem. Strindberg och Shakespeare stod i bokhyllan, men de var olästa, utom möjligen Tjänstekvinnans son som man läste i skolan. Nyutgiven litteratur, sånt som talades om, var vad man läste. Och självklart fanns minst ett stort uppslagsverk.
Få bar på en egen erövrad bildning. Men alla respekterade den borgerliga bildningens grundläggande värden. Mycket grundstoff fastnade av bara farten genom att man levde i denna kultur. Det fanns en diskret, klassbetingad, allomfattande anda av bildning, kultur och livsstil (inklusive bordskick) som skänkte en känsla av betydelse och upphöjdhet. Växer man upp i detta bär man det med sig resten av livet.
Mina första litterära erövringar var Jorden Runt på 80 dagar, Djungelboken, Robinon Kruse, Fem- och Mysterieböcker samt serierna IIlustrerade klassiker, Vilda västern, Prärieserier och Mitt livs hjärtebibliotek. Och sist men inte minst, jag tyckte mycket om Barna Hedenhös. Visserligen var urokeserna lite plattkäftade, men Flisa lånade i alla fall ut sin docka till en liten urokesflicka.
Tänkte på allt detta nu på morgonen när jag satt en stund vid det gamla ostämda pianot, som hängt med alla år och som man idag måste betala för att bli av med. Jag klinkade några av mina gamla låtar, As times goes by, Ain´t misbehavin, lite Taube och barnvisor ur den oranga Nu ska vi sjunga från 1946. Oj, där på sidan 42-43 fann jag Familjen krokodil av lärarinnan Margit Gergårdh med sin klassiska inledningsstrof i tidstypisk språkdräkt: I Niggerland händer ibland … Det lät våra föräldrar oss sjunga långt in på 50-talet utan att blinka.
Jag lyckades emellertid pricka in några snygga maj7-or, sus- och dim-ackord och kände mig tillbaka på tidiga 60-talet därhemma i min barn- och ungdoms kultur, där alltså mitt musicerande och även pianoklinkandet tog sin början. Mina två äldre systrar spelade det förväntade Für Elise och Månskenssonaten, medan jag sökte mig på spelmansvis och utan noter in i den musik som snurrade i form av stenkakor på radiogrammofonen. Ain´t misbehavi´n med Fats Waller hade ett hårt grepp om oss borgerliga kulturplantor. Men var han en ”hous nigger” som svassade på de vitas scen? Döm själva.
En annan gigant höll jag på att glömma, Povel Ramel. Han var en av de verkligt tunga av 50-talets kulturella influenser. Han höll oss på gott humör med sin musikaliska ordkonst och sin humor från Far jag kan inte få upp min kokosnöt till Ta av dig skorna, Knäpp upp-revyerna och boken Min galna hage. Sverige hade varit ett sämre land idag utan Povel Ramel. Eller är han en av de skyldiga till att vi idag har sådana problem med jämställdheten? Döm själva.
Vi i de stora kulturfyllda ”våningarna” var privilegierade. I slutet av 60-talet hade vi en solid kulturell plattform att stå på som vi dessvärre dåligt förmådde förvalta. När USA-imperialismen visade sig för oss och vi drogs med i kampen mot det uppenbart skändliga, sökte majoriteten av de privilegierade nya auktoriteter långt bort från gamla kulturella hemtrakter, och många fina små barn försvann med det utspolade gamla badvatten, så att säga.
När jag senare läste klassresenärernas berättelser om hur de växte upp i små trånga och obekväma lägenheter eller stugor, ibland helt utan böcker och konst och med den borgerliga bildningen långt utom räckhåll har jag förstått bilden där fattiga barn med beundran och längtan smygtittar in i de rikas vackra ombonade bekvämlighet, där böckerna och konsten täcker väggarna och där gossen eller flickan sitter vid pianot och övar. Den borgerliga bildningen som ett hägrande skimmer.
Den senaste är Crister Enander. Inledningen i hans bok Skimrande speglar (H-ström – Text & Kultur) är ett kraftfullt manifest för borgerlig bildning, men ur hans ”proletära” perspektiv. Enander kommer från ett välordnat men dock arbetarhem, men dras ändå till kulturens giganter. Han erövrar själv med stor möda det klassiska och det borgerliga litteraturarvet (från Homeros till Balzac). Han tillägnar sig en radikal kultursyn som skiljer sig på ett avgörande sätt från ett mer gängse vänstersynsätt.
Det började för hans del som 16-åring – mitt i det glödande röda 70-talet – med ett möte i Humanistiska Förbundets finrum. De hade ordnat en föreläsning med Stig Strömholm, han med de ”långa snirklande” och mycket lärda understreckarna i Svenska Dagbladet. Strömholm blir emellertid en besvikelse där i den nakna verkligheten och det första fysiska mötet med den borgerligt bildade världen gör honom för alltid kluven.
”Till slut stegade han in i lokalen. Rak i ryggen som en pensionerad överste och med vattenkammat hår, från pannan och slickat bakåt. Han bar en oklanderlig kritstrecksrandig kostym, skuren på engelskt och konservativt sätt, som mest påminde om de oändliga leden av orubbliga och pedantiska ämbetsmän i statens trogna tjänst. Sedan höll professor Stig Strömholm sitt föredrag. Jag utgår ifrån att det var oklanderligt, att det var lärt och kanske kryddat med en och annan anekdot vars avsikt var att roa publiken.
Men jag minns det som en stor besvikelse. Jag hör hans entoniga röst och totala brist på lidelse. Jag hör hur förväntningarna grusas. Den akademiska världen var ännu ett främmande land. Inte kunde jag då föreställa mig en plats där man lyckades förvandla den levande litteraturen till dammiga diskussioner över knarrande seminariebord. Men varför satt jag där? Storögd, förväntansfull och blott sexton år. Vad hade jag att göra med alla dessa människor där de med sina falska spruckna leenden kramade varandra utan minsta ansats till äkta känslor? Vad hade jag med deras hycklande attityd att göra?”
Crister Enander är den ende skribent som idag rakryggat försvarar det klara förnuft jag anser var det kanske mest speciella med den rörelse som startade runt tidningen Folket i Bild/Kulturfront 1972 och som jag helhjärtat famnade redan från början. Man vägrade erkänna uppdelningen i fin och ”ofin” kultur. Försvaret av den borgerliga kulturen var en självklarhet vid sidan av återpresentationen av de då redan bortglömda svenska proletärförfattarna och den övriga radikala världslitteraturen. Jan Myrdal och en del andra utvecklade de första åren denna syn på detta som vi kallade ”en folkets kultur”.
Men med åren har ledande fibbare blivit allt mer osäkra i dessa frågor och alltmer gjort FiB till en närmast renodlad (utrikes)politisk liten politbyrå. De spretiga, svåra och filosofiska kulturfrågorna har därmed allt mer glidit ur fokus, på det att tidningen allt mer tappat kontakten med verksamma konstutövare, som aldrig gillat att styras av mer eller mindre anakronistiska politbyråer.
I sin upptäcksfärd – då på 70-talet – bland tänkare och konstutövare konstaterar Enander:
”Plötsligt hette det att allt var kultur. Skillnaden mellan olika kulturella uttryck och aktiviteter skulle raderas. Allt var lika bra. Allt ägde samma värde. Det var förvisso en tendens som låg i tiden, men den sammanfattades och torgfördes med stor övertygelse av Göran Palm. År 1978 utkom hans Kritik av kulturen på Författarförlaget. Det var ett slag riktat mot den så kallade finkulturen. De som hårdrog hans tankar sammanfattade budskapet – ganska korrekt – med att meta abborre är kultur. Att sitta bakom flötet var av samma betydelse som att läsa en bok.”
Jag får ingen ro förrän jag får någon i den inre kretsen kring FiB/Kulturfront att dra sig till minnes och reflektera tillsammans med mig (och Enander) över det vi kallade ”en folkets kultur”. För mig betydde det både ett erkännande av mina egna erfarenheter och en öppning till en helt ny värld fjärran från de billiga medelklassideal som idag präglar kulturen. Enander skriver:
”Idag måste man med nödvändighet skilja på å ena sidan bildning och å den andra det som förr kunde betecknas som den bildade borgerligheten. Det är en klass som utraderats och ersatts av konsumtionshungrig medelklass som inte direkt, för att tillåta en underdrift, utmärker sig för sina höga bildningsideal eller sin läshunger.
Klagomål på bristande bildning har dessutom under historiens gång ofta stått på de äldres dagordning då de klankade ner på de yngre – redan de gamla romarna betraktade sina ätteläggs okunskap som ett störande och upprörande dilemma.
Men idag är bildningsmisären inte längre en generationsfråga. Det är inte en tydlig klassfråga. Det är ett samhällsproblem av avsevärt mer omfattande proportioner.”
På 90-talet underminerades det självklara synsättet att kulturen är ett område för kamp mellan olika samhällsintressen för att etablera värderingar och erövra tankehegemoni – att kunna sätta dagordningen. Kulturkamp kallade vi det. Det resulterade i att kulturområdet åter inhägnades åt ”fint folk”. Från denna skyddade parnass kunde visserligen företas filantropiska missioner till förorterna och skolorna för att med lämpliga kulturella medel få alla att sluta slåss. Kulturen som ett fredsprojekt för lugn, välbefinnande och harmoni alltså. Ni minns väl Sven Melanders intervju med med barnet som inte fattade att svaret var FRED.
Kulturrelativismen ledde oss tillbaka till inlåsning av kulturen i ett nytt finrum. Överst tronar Statens Kulturråd med sina anslagsfördelningsinstrument och myndigheten Forum för levande historia som ska hålla de rätta åsikterna på plats. Det här har öppnat för Sverigedemokraterna som också lagt beslag på begreppen folk och folklighet och definitivt kapat det som man tidigare ganska problemfritt kunde se som uttryck för svensk kultur. Istället för att hänga upp sin nostalgiskt ohistoriska nationalism på etnicitet (ras) eller religion, så hävdar de nu istället ”rätten till en egen svensk kultur”, det som skiljer dom från oss svenskar.
I det här spänningsfältet har gjorts andra små framstötar. Göran Hägglund tog upp det gamla uttrycket ”verklighetens folk” för att försöka komma in på banan och matcha SD genom att fånga upp ett folkligt missnöje med den ”politiskt korrekta kultureliten”. Han blev bryskt tillbakavisad för att han haft fräckheten att (nästan som en Sverigedemokrat) ens antyda att det skulle kunna finnas en revirpinkande elit inom kulturen.
Efter det här blev alla diskussioner om hur man ska betrakta begrepp som folket, folklighet eller en folkets kultur hopplösa att väcka till liv. Alla hukar och lämnar därmed, som jag ser det, över till SD att fritt bolla med sina nostalgiskt nationalistiska schabloner på kulturområdet.
Läget är alltså allvarligt. Myndigheten för levande historia talar om för människorna i Sverige vad som är rätt angående Antisemitism, Antiziganism, Demokrati, Folkmordet 1915, Folkmordet i Rwanda, Förintelsen, Homo-, bi-, transfobi, Islamofobi, Kommunistiska regimers brott mot mänskligheten (Sovjet, Kina, Kambodja, Kirunasvenskarna), Kriget i forna Jugoslavien, Mänskliga rättigheter, Operation Anfal och Rasism (uppräkningen från hemsidanas menyn under fakta § fördjupning). Man undrar ju varför USAs bomber och krig i Hiroshima, Indonesien, Kambodjabombningarna, Afghanistan, Irak, Libyen, drönarna … inte finns med. Att fastslå vad som är rätt blir bara ett stort hån mot yttrandefriheten. Det är ju med den som majoritetens mening ska mejslas fram och tillåtas att bölja hit och dit. Insikten om att åsiktsförbud är yttrandefrihetens största fiende är märkvärdigt svag.
Åter till där jag började denna långa tankeutflykt. Det man har med sig kan inte tvättas bort. Det måste kritiskt övertas genom en medvetandeprocess. Det kan ta tid, men vi måste ändå tro att det är möjligt. Därför blir kulturrelativismen (allt är kultur) liksom peststämplande och undanstoppande av gamla barnböcker (Tintin, Barna Hedenhös, Familjen Krokodil, Vals i Valparaiso …) och annan konst och litteratur (Mein Kampf …) för att de representerar skadliga och förlegade värderingar, ett allvarligt hot mot att fritt få tillgång till källorna för att kunna studera och lära av historien. Läs utmärkt artikel av Benita Mattsson-Eklund i Ålandstidningen 2013-11-22. Nå, det var kanske detta som startade på 70-talet med peststämpeln på den ”borgerliga kulturen”.
Att så få ser sambandet mellan dessa överhetstendenser i Sverige idag och nazisternas kampanj mot det man såg som Entartete Kunst (degenererad konst) då förvånar mig. Det hjälper knappast att säga att nazisterna hade fel värderingar och vi har rätt. Det är ju själva förmynderiet som är det värsta demokratihotet på sikt.
Man bör visst fundera på vad man har med sig i sitt kulturella bagage, man bör till och med förhålla sig kritisk till mycket av det. Men att tro att det skulle finnas ett sätt att rena sig själv, eller ännu värre att samhället skulle kunna renas genom att sudda i historien och relativisera klassisk konst från antiken till industrialismen är så korkat att jag har svårt att begripa att så många så ofta visar fram bockfoten.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Barna Hedenhös, borgerlig kultur, Crister Enander, Entartete Kunst, Fats Waller, Folket i Bild/Kulturfront, Göran Hägglund, Göran Palm, Povel Ramel, Stig Strömholm, Sven Melander
”Det fanns en diskret, klassbetingad, allomfattande anda av bildning, kultur och livsstil (inklusive bordskick) som skänkte en känsla av betydelse och upphöjdhet. Växer man upp i detta bär man det med sig resten av livet.”
Skriver du. Och jag undrar hur du menar: Upphöjdhet kontra vad?
Jag, ett arbetarbarn, som växte upp på femtiotalet i förra seklet förundrades ofta över hur tjänstemannabarnen (på den tiden blandades det vilt i skolorna) var totalt likgiltiga inför de ”bibliotek” som byggts upp i deras hem. Själv hade jag, liksom Lena Nyman i den berömda solsketchen, vuxit upp med första delen (A till Ap-ollon) av ett uppslagsverk i bokhyllan. Men till skillnad från mina mer burgna kamrater så törstade jag efter kunskap.
När jag så småningom hamnade i radikala kretsar i Uppsala slogs jag av tomheten/omedvetenheten hos de borgarklassens barn som dominerade rådande rörelser. Jag kände mig oftast som en främmande fågel, trots att de värderingar som uttrycktes skulle gagna den klass jag tillhörde.
Jag har ibland undrat om det är den där ”upphöjdheten” som du talar om som blev direkt kontraproduktiv?
Frågan är om det går att se kultur som något avskilt.
Det tidiga 1900-talets arbetarrörelse förde en kulturkamp (i den mån de förde den) för att de slogs om makten, möjligheten att forma framtiden. Men i och med att denna kamp om makten har försvunnit finns ju inte heller nån anledning att slåss om kulturen – annat än som en tuttenuttig fritidssysselsättning vid sidan av verkligheten.
Kultur är ett verktyg att förstå verkligheten. Men – vilket påpekades i den geniala Tom Puss-serien Kunskapshatten från 1976 – kultur och förståelse är ju meningslösa om man inte tänker använda dem för något. Kunskap om verkligheten i vid mening följaktligen inte om man inte vill påverka verkligheten i vid mening.
Om vi får till en folklig rörelse för ett rimligare samhälle kommer vi att få en folklig kultur på köpet, det kan vi vara lugna för. Men i brist på detta …
Det tragiska med Folket i Bild och parollen ”En folkets kultur” är att med mer koncentration på dessa frågor kunde tidningen locka fler läsare och köpare än idag. Dom flesta människor jag träffar, socialbidragstagare, FAS 3-are och liknande förolämpade av samhället kan man diskutera böcker, film och musik, anti-imperialistiska frågor är en angelägenhet för dom som samhällets resurser ser till att dom är inne i värmen.
Jag är också uppvuxen i Göteborg och i en bildad arbetarkultur (född 1936)! Det är ju inte böcker och konst som avgör vad som är kultur! – och absolut inte om vem som
är eller inte är bildad! Som den borgerliga kulturen behandlat och fortfarande behandlar medmänniskor är ju den absolut lägst stående kulturen!
Min far växte upp vid Vidkärrs Herrgård i en statarlänga tillsammans med massor av arbetarbarn bl a förförra kommunalrådet i Göteborg, Thorsten Henriksson. Torsten Henriksson Socialdemokrat och min far Kommunist, på den tiden var socialdemokratin röda, inte som idag
ljusblå eller violetta! Under alla år hade de båda god kontakt. Thorsten Henriksson frågade min far vid flera tillfällen om han ville komma och tala på möten ”Gunnar du som har talets gåva” brukade han säga!
Som 13-åring började Gunnar arbeta hos Träpatronerna på Sävenäs Brädgård! Redan då hade han sin ideologiska kompass riktad mot Rött och Socialismen. När min far var 15 år och sett hur arbetarna behandlades som slavar sammankallade han till uppror mot dåliga löner och bostäder plus 10 öre mer i timmen! De äldre arbetarna kallade honom ”pöjkslyngel” som äventyrade deras arbeten – dom hade stora familjer att försörja och kunde när som helst bli sparkade!
Hur som helst så blev det en strejk och arbetarna fick 10 öre mer i timmen! Min far blev uppkallad till Patron som skällde ut honom och klargjorde för honom att det var han som var orsaken till det hela och nu hade han att välja på ”Lappen” eller dra möser i åa! Dra möser var att gå ensam i åa utanför där SKF nu ligger och dra upp rötter! Då tar jag lappen svarade pappa! Lappen var avsked på grått papper!
Att våga sätta sig upp mot överheten är riktig kultur! Vi fick tidigt veta att ingen var bättre än oss, arbetarklassen! Farfar hette Johan Napoleon Stenberg – det var lite kejsare över min far – det var ingen som sket honom på näsan! Han skulle aldrig gå med mössan i hand för någon!
Stor lång och välväxt hade han allt också ordet! Uppväxt i en familj med åtta barn, fem pojkar och tre flickor! Alla pojkarna idrottade, i GP stod det att Stenbergs pojkar var ett föredöme för all idrottande svensk ungdom! Fotboll bandy och mästartitlar i cykeltävlingar! Fortfarande som 85-åring slipade han sina skridskor i cykelaffären varje år! Min far blev 96 år!
Vi hade roligt i vårt hem även om relationerna mor och far inte alltid var så bra eftersom pappa var mycket dominant! Han hade humor skrattade och gråt på rätt ställe! Dagens feminister hade bett honom flyga och fara med all rätt!
Smockan satt löst och han spottade inte i glaset!
Han älskade kvinnor och skojade gärna ”Följa fröken hem det passar väl sig inte – bäddat för två har i väl inte tänkt på?”
Mina bröder idrottade liksom min far, en spelade fotboll med ÖIS, en spelade ishockey med Frölunda!
När TV kom in i huset med idrott var rena sensationen! Sverige spelade hockey mot Ryssland! Pappa hejade på Ryssarna! Mina bröder invände – sitter du och hejar på Ryssarna när Sverige spelar? Snart kommer pojkarna svarade pappa, vänta bara!
Min far vänder sig i sin grav när han ser den dekadens som är dagens Socialdemokrati, säkerligen hade han emigrerat till Ryssland!
Vid nazismens ockupation av Ryssland berättade pappa hur Stalin talat till folket när ockupanterna närmade sig Stalingrad – Hit men inte längre – varpå Stalinorglarna sattes in och pressade tillbaka packet!
Vem talar om detta idag när fascismen och nyliberalismen växer i Europa?
En av de saker som fördystrade min barndom var frånvaron av piano. Jag längtade alldeles oerhört efter att få lära mig spela piano, men när man inte hade något sådant i hemmet var det ju ingen mening att ta lektioner. Vi bodde i en enrummare och hade varken råd eller plats med ett så skrymmande instrument. Idag när jag har piano är jag för gammal för att kunna lära mig spela. Men jag klinkar mig ändå trevande igenom Bachs preludium nr 1 i Wohltemperiertes Klavier och känner en viss tillfredsställelse.
Det viktiga är dock att pianot är ordentligt stämt! Så stäm ditt piano, Knut, och slå vakt om den rena tonen! Då får du en säker grund för att diskutera folkets kultur. Dessutom låter det vackrare! Oavsett om man nu spelar efter noter eller på gehör.
Intressant text, som jag har svårt att svara på. ”Kultur” blev för mig inget begrepp förrän under 1970-talet med Folket i Bild/Kulturfront. Den rörelse jag tidigt dragits med i som exempelvis FNL-grupperna gav mitt liv ett värde i och med att jag började kämpa för andra mot en angripare som försökte erövra världen. Senare kom Fria Pro-teatern med NJA-pjäsen Norrbottensteatern med Pjäsen om Norrbotten och Fortsättning Norrbotten, sådant som skildrade det liv jag växte upp i.
Mycket av det Knut skriver om hade jag hört på radion utan att definiera det. Och fortfarande finns det mycket jag gillar. Med den politiska och kulturella rörelsen kom definitionerna om vad som var rätt och fel. Diskussioner jag själv inte var med i. Folk inom FiB, har sett mig som en kvarleva från 70-talet och jag har själv ibland tänkt att jag borde k-minnesmärkas. Givetvis finns inget sådant.
Jag blir inte alltid accepterad som den jag är och får hålla tyst med vad jag tycker och tänker. Jag har återgått till att bli en fattigpensionär, som dock försöker ”skapa själv” som Hoola Bandoola en gång uttryckte. Jag vaskar guld ur allt jag gör och vill den här gången citera fyra nya rader ur en av sångerna i Hertsö Kabaret Vilse, som jag medverkade i, där texten skrivits av Håkan Rudehill:
”Jag vill att mina barn ska få ett bra och säkert liv
jag vill att världen ska bli fri från hunger, svält och krig,
jag söker kärleken, vill ha ett hem och en familj,
jag vill att alla mänskor ska få säga det man vill”.
Tack Ulla-Britt för din personliga berättelse från andra sidan sta´n. Jag bodde i Örgryte. Vet inte om du någonsin besökte denna stadsdel på den tiden. Jag önskar vi hade kunnat ses då på 50-talet någonstans mitt emellan. Nu möts vi i alla fall här på min blogg. Inte illa tycker jag.
Det värsta Margareta är att förra gången jag lät stämma pianot fick stämmaren en bister min i ansiktet och sa att det nog var sista gången detta piano kunde stämmas. Det var nästan omöjligt att få upp de mest slitna stämnaglarna till rätt ton redan då för minst tio år sedan.
Köp då ett elektriskt! De behöver inte stämmas och är nu för tiden riktigt bra.
Kanske är din betraktelse en smula orättvis. En hel del av den mer seriöst syftande litteraturen som också nått en bredare publik under senare år har varit arbetarlitteratur. Åsa Linderborg, Susanna Alakoski, Kristian Lundberg, Jenny Wrangborg, Elsie Johansson mfl. Filmen Äta, sova, dö är ju ett annat exempel. Snarare är litteraturens arbetarrörelse starkare än dess politiska.
Kanske en smula orättvis, ja. Men dem du räknar upp sugs ju upp i och älskas ihjäl av medelklassen. Men visst de är bra. Även filmen Mig äger ingen, som jag såg idag på bio, är mycket bra.
Knut Lindelöf!
Då kanske vi har setts. Jag är född och uppväxt i Örgryte församling S:t Pauligatan 29, Gamla Lunden, alldeles ovanför Danska vägen!
Första och andra klass gick jag tillsammans med Ronny som skrev ”Mitt namn är Ronny” en klassresa! Första och andra klass i Gamla Lundenskolan och från trean i Nya Lundenskolan.
På den tiden blandades överklass och arbetarbarn. I trean frågade fröken ”Och vad arbetar din pappa med?” Det visste man knappt på den tiden, hade jag sagt att han var kommunist hade jag säkerligen straffats.
En var dotter till en präst en annan till en Professor – engagerade föräldrar som utstakat sina barns framtid! Blommor och fjäsk till fröken o s v! Vi hade inga trädgårdar och inga blommor att ta med oss till examen! Föräldrarna frågade bara om man fått godkänt och flyttats upp till nästa klass!
Ulla-Britt!
Från 1957 fram till 1963 bodde jag på Lunnatorpsgatan 5 ovanför Danska vägen, i villaområdet. Gick till spårvagnshållplatsen vid Bäckeliden varje morgon genom Överåsparken. Från 1960 körde jag bara moped. Våra spår kanske korsades redan på 60-talet.
Tommy!
Alla på den här bloggen känner till, att du aldrig missar en chans att ge FiB/K en känga. Men du kan inte förneka att från första numret till det senaste så har FiB/K gisslat nyliberalismen. Det vill säga till och med innan själva ordet fanns.
Det är alltså inte för att FiB/K är så udda som den organiserade politiska kampen mot nyliberalismen är så outvecklad, utan det är för att den kampen är så outvecklad som FiB/K är så udda, alltså därför som så få ”behöver” FiB/K. (Idag när den antiimperialistiska rörelsen också är så svag).
Alltså som Jan Wiklund säger: Utan organiserad folklig kamp ingen efterfrågan på en kultur som tjänar den kampen. Och inte så mycket utbud heller.
Bo Persson!
Hur kan du säga att det inte finns så mycket utbud? Numera finns mycket tillgängligt, ofta gratis, som tidigare var svårtillgängligt eller nästan omöjligt att komma åt. Ryska filmer som tidigare kanske endast visades någon enstaka gång på en filmklubb finns nu digitaliserade och fritt tillgängliga av Mosfilm. Engelsk textning är på gång.
Matts Arnbergs fina dokumentationsarbete av svensk folkmusik finns delvis tillgängligt på Youtube. SVT:s öppna arkiv innehåller klassiska föreställningar som Gula Hund. Jag hittade nyligen ett program om en ung Kalle Moraeus med unika filmklipp med hans far, som var spelman.
Sviatoslav Richter, som gjorde långa turnéer med flygel till byar i Sibirien, finns väl representerad på Youtube.
Runtom i Sverige, även på mindre orter, finns digitala biografer där man kan se operaföreställningar live från the Met i New York. För en billig summa (ca 40 kr) kan man se streamade föreställningar från the Met, ofta med textning på flera språk.
Tommy Sjöberg är väl något av en expert på att gräva fram intressant material från internet.
Bo!
Mitt inlägg bygger på Knuts text om folkets kultur, jag har aldrig haft för avsikt att ”ge FiB/K enbart en känga” utan påvisa brister för att laga pyspunkan. Kom i kontakt med begreppet Folket i Bild redan på 1950-talet och har köpt FiB/K sedan 1970-talet men är orolig för dess överlevnad. Tidskriften heter Folket i Bild/Kulturfront, är inte det falsk marknadsföring och jag har hört att på senaste stämman togs det upp förslag om att koncentrera sig ännu mer på anti-imperialistiska frågor.
Målsättningen måste ju vara att öka antalet prenumeranter och lösnummerköpare och då måste enligt mig antalet kulturartiklar öka eller finns det någon annan strategi? Knuts och Jan W:s frågor bör diskuteras.
”Men med åren har ledande fibbare blivit allt mer osäkra i dessa frågor och alltmer gjort FiB till en närmast renodlad (utrikes)politisk liten politbyrå. De spretiga, svåra och filosofiska kulturfrågorna har därmed allt mer glidit ur fokus, på det att tidningen allt mer tappat kontakten med verksamma konstutövare, som aldrig gillat att styras av mer eller mindre anakronistiska politbyråer
Jag får ingen ro förrän jag får någon i den inre kretsen kring FiB/Kulturfront att dra sig till minnes och reflektera tillsammans med mig (och Enander) över det vi kallade ’en folkets kultur’. För mig betydde det både ett erkännande av mina egna erfarenheter och en öppning till en helt ny värld fjärran från de billiga medelklassideal som idag präglar kulturen”.
Intressant inlägg Knut! Jag återkommer med svar under julhelgen.
Tommy S och Mats L!
Med min kommentar ovan ville jag med hjälp av ett konkret exempel slå ett slag för den ståndpunkt som Jan Wiklund tidigare på denna tråd gjort sig till talesman för.
Tommy S säger att den ståndpunkten är värd att diskutera men han gör inte det.
Om Mats L i sin kommentar vill säga något i denna diskussion, så är det väl att kulturen är en i rymden (IT-rymden?) fritt svävande företeelse. Alltså precis det synsätt som Jan W tar avstånd från.
Att kultur kan sväva fritt i rymden (eller ”etern” som den ibland kallas) är ju knappast något nytt, radion kom till Sverige 1925, TV någon gång på 1950-talet. Skillnaden är att nu är det inte distributören som väljer utan mottagaren. Men denna typ av enkel och fri tillgång till kultur är tämligen meningslös, om jag förstår dig rätt.
Jan Myrdal skrev en gång i FiB/K att Hasse Alfredsson var en stor representant för folkets kultur. Men bortsett från detta såg jag sällan något konkret om folkets kultur i FiB/K under de år jag prenumererade. Jag har inte blivit särskilt mycket klokare av den här diskussionen.
Snoddas hade aldrig slagit igenom nationellt utan radion och han kom sedan att dra mycket folk till bandymatcher eftersom han sjöng i halvlek. Jussi Björling hade också en stor radiopublik. Radiolaget på 1940- och 50-talet bestod av de absolut bästa spelmännen i Sverige (Pål-Olle, Nils Agenmark, Knis Karl etc.) och nådde en stor publik genom radion.
Är det folkets kultur att gå på Skansen och sjunga ”Drömmen om Elin” med Tommy Körberg som försångare? Det är ju inte rymdbaserad kultur, i alla fall inte för dem som finns på plats.
Jag vill ändå hävda att den stora valfriheten i dagens läge är en stor fördel. Om det sedan inte passar in i FiB/K:s definition och uppfattning om folkets kultur spelar i alla fall inte mig någon roll.
Mats!
Saker och ting på kulturens område har lämnat de enkla kategoriernas värld. Att kunna välja själv istället för att tvingas hålla sändningstiderna på radio- och TV-program är bra på många vis. Men med detta försvinner ju även kvalitéer. När man som individ till slut inte kan dela sina kulturupplevelser med någon annan är man tillbaka på ruta 0.
Men en slags kulturdefinition framstår allt mer som lika omöjlig som en allmän definition på fascism eller på ondskan. Vi kan möjligen enas om några karaktäristiska drag. Och nog är det fråga om en slags kamp om det allmänna medvetandet? Läs Enanders Skiftande speglar.
Knut!
Min poäng med mitt första inlägg var att situationen radikalt har ändrats på ett område, nämligen individens möjlighet att välja kultur till en obetydlig kostnad för sin egen konsumtion.
Många kulturella aktiviteter kvarstår och har knappast ändrats på ett antal decennier. Film gör sig bäst på bio, men en bioföreställning har inte ändrat sig någonting (ok, 70 mm finns inte längre).
Folkbiblioteken fungerar ungefär som de gjorde för 30 år sedan, även om en viss försämring kan märkas. I Stockholm fanns tidigare bokbussar som täckte områden som saknade filialer.
Andra kulturaktiviteter kräver en betydligt större ansträngning än att läsa en bok, se en film eller en teater/operaföreställning. För ett tiotal år sedan fick jag efter flera års köande frågan om jag ville vara med i Stockholms spelmanslag. Jag gick dit en gång, kände många i laget, men tackade till slut nej. Spelmanslaget gick inte att förena med mitt arbete, och inget spelmanslag är betjänt av en medlem som kommer ibland och inte kan låtarna ordentligt. Att spela låtar med andra till dans tillhör dock fortfarande bland det roligaste jag har gjort inom kulturens område. Jag gissar att personer som sjunger i kör, dansar, spelar amatörteater, etc. ställs inför samma val.
Mats!
Jag får väl skylla mig själv för att jag använde ord som ”efterfrågan” och ”utbud”. Det kan ju läsas som att jag skrev om kulturen som en vara, som man konsumerar som vilken vara som helst. Vi talar ju också om kulturproducenter och kulturkonsumenter.
Å andra sidan borde det väl av sammanhanget ha framgått att det inte var detta varuperspektiv eller marknadsperspektiv som jag i min ursprungliga kommentar var intresserad av.
För mig är FiB/K-parollen ”För en folkets kultur” ett sätt att tala om att vi i motsättningen ”folket och herrarna” är på ”folkets” sida och att ”en folkets kultur” alltså är en kultur som präglas av detta underifrånperspektiv.
Redan när jag skrivit mitt inlägg, förstod jag att ingen skulle kommentera det. Jag är som ett plakat för 1970-talet, som många idag vill komma bort ifrån. Jag har läst igenom inläggen och finner mycket som är intressant. Jag kan inte skriva utifrån de intellektuella svängningarna och har funderat på att ta mig tid till ett eget längre inlägg.
Jag vill inte ”bedöma” vem som har rätt och fel. Det fina med de rörelser vi byggde upp under 1970-talet och senare, var att vi kom i samspråk och diskuterade. Jag lärde mig mycket och framförallt, att tycka om människor, som arbetade åt samma håll. Kulturen blev för många, ett sätt att ge livet ett innehåll, när vi befriats från hårt kroppsarbete, fick olika apparater i hemmet och fick bättre arbetsmiljö på fabrikerna.
Idag har vi lyxen, att inte orka läsa, inte orka gå på film, teater, eller se TV. Vi har ett stort utbud. Det nya efter 1970-talet är att fler skapar själva och där har jag ett av mitt återkommande. Inom t.ex. amatörteatern finns det människor, som står på scen, som aldrig haft den tanken för några år sedan. I min tidskrift Krattan får jag med människor, vars självförtroende knäcktes av rödpennan när de skrev skoluppsatser. Därför gläder jag mig också att såväl Knut och Margareta lyckats få böcker utgivna om än på eget förlag.
Mycket intresseväckande diskussion detta. Jag fastnar på en mening i Mats Larssons senaste inlägg: ”individens möjlighet att välja kultur till en obetydlig kostnad för sin egen konsumtion”.
Är det inte just det som är problemet, precis som Bo Persson så riktigt påpekar. ”Folkets kultur” är inte någon individuell utan en kollektiv sak! Att den moderna kapitalismen ger oss möjlighet att odla våra privata intressen allt intensivare känner vi ju till. Det hänger ihop med den allt större marknadspenetrationen. Som konsument är du värd allt men som tänkande och kämpande intellektuell värd intet.
Knut L!
… ”vi idag har sådana problem med jämställdheten”
Vilka problem har vi idag med jämställdheten (eller hade 2013), enligt din mening?
Knut L!
Det jag menade med min fråga är detta: Är inte ”Vi har sådana problem med jämställdheten” ett sådant där påstående som man förväntas göra enligt god ton, på samma sätt som man förväntas säga att Sveriges stora problem är rasism och transfobi – socialt accepterade uppfattningar som distraherar från viktigare frågor om samhälle, arbete och välfärd?
Är det inte bättre att sticka ut huvet för social halshuggning och säga att vi inte har stora problem med jämställdhet?
Jan Arvid G!
Jag tycker vi har stora problem med jämställdheten, idag ännu större än på Povels dagar. Titta på skolan eller vården. Abnormt kvinnodominerade arbetsplatser! Ingen talar om detta som en jämställdhetsfråga. Pojkar (män) blir allt mer studieobenägna och ägnar sig åt fördummande machosysselsättningar som att bygga kroppen till hulkenavbilder. Sexualiseringen av hela samhället och synen på flickor och kvinnor som könsobjekt bara tilltar. Nu kan småbarn inte bada nakna och småflickor ska kläs i bikini och sexanspelande kläder redan i förskolan. Detta sker samtidigt som man kvoterar in kvinnor på höga poster i näringsliv och på riksdagslistor. Detta ser jag som ett nedvärderande av kvinnor. Varför kvoterar man inte in män i skolan och vården? Nej, problemen med jämställdheten ökar.
Var det detta du ville diskutera?
Intressant att en snart sju år gammal diskussion blossar upp igen! …som om ingenting hänt? Nja, det har det ju gjort och redan 2013 fanns fundamentet fastlagt i svenska lagar och regleringar. Det är väl inget att blunda för att Sverige är ett av de formellt mest jämställda länderna i världen. Men hur är det i praktiken?
I helgen gick skådespelaren Claes Malmberg till attack mot det såta paret Henrik Schyffert och Nour El-Refai för ett inslag i veckan på deras podd. Där hade de hängt ut en kompis till Malmberg (skådespelare han också men betydligt mindre känd) för att han anmält El-Refai när hon var 18 år för sexuella trakasserier mot honom och med åklagarens hjälp lyckats få henne dömd för detta. Vanlig blottning, såvitt jag förstår, och något som den då 18-åriga El-Refai sysslade med i inte ringa omfattning. I podden hävdade paret att manlig blottning var ett mycket värre brott och att det snarare var hon som utsatts för ett rättsligt (och psykiskt) övergrepp.
Fundera nu litet på detta ur ett jämställdhetsperspektiv. Är manliga blottare än värre plåga än kvinnliga? Bör de kvinnliga blottarna därför straffas lindrigare eller kanske inte alls? Var går gränsen för lika jämställdhet? Är somliga mer jämställda än andra?
Knut L!
Ursäkta att jag avvek från ämnet ”Folkets kultur” (eller kanske gjorde jag inte det?). Men det slog mig hur olika bedömningar av en viss fråga som olika debattdeltagare kan göra.
För mig är jämställdheten en strukturellt löst fråga, i stort sett. I dag har en ung kvinna reella möjligheter att bilda familj med en karl som vill ha jämställdhet vad gäller parets gemensamma hem och yrkesarbete. I stort sett kan hon välja utbildning och arbeta i ett yrke utan att nedvärderas, och behandlas jämställt i arbetsliv, i samhället, och av det allmänna.
Där finns utbredda dåliga attityder i samhället, som sexualiseringen du nämner. Men det är ett beteendeproblem, som att många berusar sig med alkohol och droger, eller att små barn blir indoktrinerade i en religion. Man har reell valfrihet att inte deltaga i sexualiseringen, och stödja sin barn i att inte göra det.
Tidigare i Sverige hade inte miljoner kvinnor reell möjlighet till jämställdhet, men det har de nu. Det är min poäng.
En detalj du nämner – barn kan ej bada nakna – beror väl mest på att vi nu fattat att pedofilin är ett stort biologiskt problem.
Jan Arvid G!
Jag håller med dig om att jämställdheten är juridiskt löst, eller som du uttrycker det ”strkturellt löst”. Men så har vi det där med kulturen, tankelagarna. De styrs av ekonomiska krafter som vrider allt i konsumtionsfrämjande riktning – på alla områden. Det finns inte längre några ”moraliska” stängsel som bromsar utbudet. Kvinnofrigörelse har en abnorm sida. Vill vi att kvinnor ska sextrakassera, förnedra och förminska män för att på så sätt uppnå jämställdhet? Är pedofili ”ett stort biologiskt problem”? Det får du förklara.