Med Gunnar Odhner mot strömmen

odhner

Foto: Lena Bonnevier (VF)

Hanne Kjöller, ledarskribent på Dagens Nyheter, har som bekant nyligen gett ut boken En halv sanning är också en lögn. Den 6 oktober skrev Jan Guillou i sin ordinarie Aftonbladskolumn både om fenomenet Hanne K och om hennes nya bok. I förbifarten ställde sig Guillou kritisk till att Gellert Tamas fått recensera HK:s ”halva sanning” i AB, detta eftersom Tamas och Kjöller sedan tidigare har ett stort antal gäss oplockade med varandra, inte minst vad gäller synen på apatiska flyktingbarn.

Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturchef, blev inte Guillou svaret skyldig. Påtagligt irriterad skällde hon ut Jan G på sidan 5 i AB den 9 oktober och påpekade att hon aldrig skulle drömma om att låta Gellert T recensera Hanne K med tanke på de bådas konflikt. Bevisligen handlade det om kombattanter utan ömsesidig tilltro till varandra. Fiender kort sagt. Därefter fortsatte Linderborg:

”Självklart skulle vi aldrig lägga ut en bok för recension på en kritiker som redan har en historia med författaren. Det skulle inga kulturredaktioner i Sverige göra. Vi håller hårt och kollegialt på att samtliga våra utlägg ska vara ´rena´. Gellert Tamas skrev en debattartikel, inget annat. Det har alla andra förstått som läst texten.”

Otvivelaktigt en ytterst vältajmad debattartikel i så fall, vill jag stillsamt invända – samtidigt som jag i princip vill ge Åsa L rätt. Men hur är det egentligen i praktiken? Och hur ser det ut på recensionsfronten i Värmland och för min egen del? Låt oss kolla:

För ett par veckor sedan tog jag kontakt med tidskriften Wermlandiana och dagsavisan Värmlands Folkblad och avslöjade för de närmast berörda att jag gärna ville anmäla Gunnar Odhners nya bok Darwins ofullständiga idé, utgiven i september av Stockholmsförlaget Anomali. På båda hållen ställde man sig positiv, och nu i veckoslutet levererade jag – en längre text och en kortare. Men vem är då Gunnar Odhner?

Jo, han är en pensionerad lärare med ett mångårigt förflutet som adjunkt på ärevördiga Tingvallagymnasiet och – numera – med sina bopålar nedslagna i Högboda, Kils kommun. På senare år har GO sänt ut diktsamlingar och böcker i strid ström; det rör sig, för ögonblicket, om inalles elva utgåvor. Han formulerar sig lättillgängligt och är stilsäker, något som kontrasterar mot de idéer han för till torgs, speciellt i de mer politiska/filosofiska arbetena. Där kan hans tankar ofta vara svårbegripliga och te sig motspänstiga (åtminstone för mig). Till bilden hör att GO kritiserar allt och alla, ofta ganska så obarmhärtigt, med Kierkegaard, Sartre, Wittgenstein, Pierre Bourdieu och kanske ytterligare någon/några som lysande undantag. I stort sett går dock ingen fri.

Liksom Tamas och Kjöller har Odhner och jag drabbat samman i de värmländska spalterna vid några tillfällen, ja t o m i sådan utsträckning att både stickor och strån rykt. En gång fick jag veta att mitt språkbruk var fascistiskt. (Av outgrundlig anledning ville jag inte fullt ut ta till mig den kritiken…).

Allt detta är emellertid av mycket gammalt datum. Vida intressantare är det sätt på vilket mina och Gunnar O:s vägar korsades i ett betydligt senare skede. Året kan ha varit 1997 eller något i den stilen:

I de ständigt pågående försöken att rasera och underminera den svenska skolan infördes då ”individuella löner” för hela det blågula lärarkollektivet. Arrogans, despotism, godtycke och en näst intill ofattbar brist på lyhördhet präglade de metoder som sjösattes. Jag dristade mig att kritisera eländet och gjorde så relativt okonventionellt, närmare bestämt genom att tota ihop två stycken halvofficiella brev med ironisk touche och sin udd riktad mot det lönesystem som redan i konceptionsögonblicket gick under namnet Karlstadsmodellen. Jag vill inte påstå att brevinnehållet var särskilt smart, men det ansåg ett försvarligt antal av mina ärrade kolleger i när och i fjärran – lärare är ju anspråkslösa typer – och därmed fick mina skrivelser viss spridning och visst genomslag.

Inte oväntat blev dåvarande gymnasiechefen ursinnig. På stående fot mobiliserade han Karlstads stadsjurist, en ljusgestalt vid namn Bengt Kjellberg, för att med dennes hjälp göra mitt liv så surt som möjligt. Uppsåtet var att likvidera mig fysiskt eller i varje fall att deportera mig till saltgruvorna på Nordkap för evärdlig tid.

I det läget ingrep … Gunnar Odhner! Via en magnifik helsidesartikel i Värmlands Folkblad avslöjade GO hela den vämjeliga komplotten, stjälpte på det viset brädet överända och bröt i förbifarten en lans för Yttrandefrihet och Yttranderätt med versala Y:n. Mitt liv räddades, och jag slapp både Spetsbergen och Nordkap.

Mot den ovan redovisade bakgrunden är det väl glasklart att jag inte med bibehållen samvetsfrid kan recensera något av vad Gunnar O har skrivit. Inte sant?

Men kom igen! Min ambition har sannerligen inte varit att ge igen för gammal (Odhner)ost eller, än mindre, att erbjuda en gentjänst för den nyss relaterade 1997-årstjänsten. I praktiken har jag försökt anmäla snarare än att recensera. Bland annat vill jag upplysa den läsande allmänheten om att Gunnar O:s Darwin-opus finns. Man dör inte av att läsa det. Att få sin invanda världsbild rejält ifrågasatt och tilltufsad är välgörande. Bokens huvudtema är i stora drag följande … (här återger jag författarens bärande tankar så hederligt jag kan).

Som avslutning har jag konstaterat att Odhner rimligtvis har fel, trots att hans litteraturlista upptar inte mindre än sju sidor. Om GO har rätt, skulle nämligen hans Darwin-bok – jämte hans föregående utgåva – vara det mest angelägna som getts ut av trycket sedan den knarrige gamle kaniken Nicolaus Copernicus lanserade sina teorier om himlasfärernas kretslopp i maj 1543. Jag tillåter mig faktiskt att resonera så pass lättsinnigt. Det beror på att jag inte är särskilt intresserad av att granska Gunnar O:s uppfattningar i sak. Rätt eller fel.

Avgörande, för mig, är i stället hela det kulturpolitiska läget i dagens Värmland, om uttrycket tillåts. Den större av länets dagstidningar, Nya Wermlands-Tidningen (oberoende feodal), är dessvärre ingen normalt fungerande borgerlig avisa av DN:s eller SvD:s typ. I NWT blir den som misstänks för att tänka självständigt utmönstrad från såväl debatt- som kultursidorna. Har någon av Odhners fem diktsamlingar, tre romaner eller tre filosofiska verk uppmärksammats av NWT? Räck upp handen, alla ni som besvarar frågan jakande!

Och vad med universitetet uppe i Kronoparken? Jo, där skall den penningstinne norrbaggen Olav Thon koras till hedersdoktor vid den humanistisk-samhällsvetenskapliga fakulteten den 25 oktober – Galois’ födelsedag – trots sina uttalade sympatier för Fremskrittspartiet (eller är det, Gud förbjude, tack vare dessa sympatier?)

Mot dessa mörknande fonder utgör Gunnar O en motvikt. Han inser, som en av de allt färre, att det finns andra värden i tillvaron än att göra karriär och att tjäna pengar. Det tycker jag är bra och eftersträvansvärt. Därför blir det en kulturpolitisk handling, om än aldrig så pytteliten, att försöka anmäla honom – eller åtminstone det som han skriver. Skall vi gå någonstans, så bör vi gå mot strömmen.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: ,

  1 kommentar for “Med Gunnar Odhner mot strömmen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *