Men man hoppas att barna…

Hasse och Tage (och Gunnar Svensson) i 88-öresrevyn på Universum i Umeå januari 1971 (Foto: K Lindelöf)

I januari 1971 turnerade Hasseåtage med 88-öresrevyn, som även kallades deras minsta revy. Det var bara de två och pianisten Gunnar Svensson. Från april och året ut 1970 var den på restaurang Skeppet i Värtahamnen i Stockholm. I januari 1971 drog de ut på turné.

88-öresrevyn var återkomsten efter fiaskot (även ekonomiskt) med jättesatsningen ”Spader Madame”. Revyn var minimalistisk, vilket skulle spegla att AB Svenska Ord var närmast konkursmässiga.

I Umeå framträdde de framför en jättepublik på stolar i studenternas nya stora kårhus Universum. Jag minns inte att det serverades mat som varit fallet på Skeppet. Det var där och då jag för första gången hörde flera nummer och sånger som sedan blivit klassiska; ”På jobbet” (Roger Mooooooore), ”Elektricitetsvisan”, ”Blå Stetsonhatt” och Ett glas öl.

På Universum var tonen 1971 revolutionär och emot allt etablissemang. Socialdemokrater stod inte högt i kurs. Artister av alla slag befann sig på vänsterkanten. Det var bara en och annan, som den förträfflige skådespelaren Ulf Brunnberg t ex, som markerade mot vänstervågen.

Hasseåtage var självklart välkomna. Den stora salen var fullpackad, Barbro och jag kom lite sent och fick platser ganska långt bak. De värsta vänsterhetsporrarna i Kfml(r) t ex höll sig nog hemma denna kväll, men i övrigt var alla där. Alla älskade Hasseåtage.

Jag hade kameran med och tog en serie svartvita bilder som blev mer eller mindre suddiga på grund av att jag försökte komma nära med hjälp av mitt ljussvaga 135 mm teleobjektiv. Men som minnen av Hasseåtage funkar de.

Många har skrivit och talat bra om deras – och just nu främst Hasse Alfredssons – unika betydelse för vår generation. Leif Zern skrev i DN t ex:

Jag vet att det är en klyscha att säga att det var roligare förr, men det var det ju, och Hasseåtage var de sista vi skrattade åt tillsammans, innan offentligheten delades upp i särintressen, privatskolor och nya klasskrankor.

Just det, så var det ju. Med dem ”peakade” folkhemmets kultur. Vi kunde t o m skratta tillsammans ung och gammal, vänster och höger åt dessa allvarligt menande komiker. Det var vasst och politiskt verksamt utan att vara varken plumpt eller kränkande.

Under IB-affären tog de ställning mot (S)-etablissemanget med små geniala nålstick, som jag är övertygad om sved ordentligt även på hårdhudingar som Olof Palme, Carl Lidbom, Sven Andersson m fl. Det här av Tage Danielsson (DN någon gång 1972) glömmer jag aldrig…

När nu även Hasse Alfredsson är borta blir det faktiskt smärtsamt påtagligt att vår tid (min generations) nu är mest historia.

”Men, man hoppas att barna ändå får ett glas öl.” Skål!

  7 kommentarer for “Men man hoppas att barna…

  1. Leif Stålhammer
    2017-09-12 kl. 14:53

    Jovisst, men Ulf Brunnberg är inte så förträfflig alls, om vi skall vara uppriktiga. Men, roligare förr, det var det inte. Det är roligt just nu. Det gäller bara att vara uppmärksam. Jonas Gahr Störe t ex, är rolig. Han leder Arbetarpartiet i Norge och är god för 26 miljoner kronor och vår egen Wallströmskan kvalar in på 27 dylika, om jag hörde rätt nyssens. Alltså: bara lugn och fin, så ordnar sig allt.

  2. Knut Lindelöf
    2017-09-12 kl. 15:12

    Leif S!
    Men visst var Brunnberg rolig i Jönssonligan… Och visst kan det bli kul nu också, men någon måste göra det… Jag längtar så efter bra musik och härliga skratt.

  3. Leif Pettersson
    2017-09-12 kl. 17:26

    Nej då Knut Lindelöf, än är det inte slut på galna upptåg! Det finns massor med bärs i oändlighet att dricka. Det vet jag för burkarna inne på gamla Domus var märkta med ett oändlighetstecken! Din (vår) generation kommer alltid att finnas till. Du har väl hört talas om sega gubbar? Titta på Mick Jagger, Paul McCartney och Tony Bennett! Vilken formation! Dessa kan skrämma slag på vilka som helst. Även på såna som är mycket yngre än vi Knut. Bra musik komponerar de fortfarande dessa ”grabbar”. Sen får vi ju ta tekniken till hjälp där vi kan återse Hasse och Tage och kompani.

    Men jag förstår att det smärtar när folk man känner som familjemedlemmar lämnar jordelivet! Visst fattas de oss. Vi får vara glada att vi finns kvar. Som också har ett visst ansvar att allt det vi bär inom oss förs över till nästa generation. Det kan bli tufft, det är jag medveten om. Annars så har jag en gammal gitarr som faktiskt tillhört före detta Stones-medlemmen Bill Wyman.

    Så om det finns någon som orkar stå upp att hoppa och har en gammal kastrull till övers så kunde vi föra stafettpinnen vidare i Hasse och Tages anda. Varmt välkomna!

  4. Knut Lindelöf
    2017-09-12 kl. 17:43

    Leif P!
    Och jag har just strängat om min gamla gitarr och spelat Men man hoppas att barna… på pianot. Den var inte så svår.

  5. Leif Pettersson
    2017-09-12 kl. 18:42

    Knut L!
    Ha..ha..ler! Där ser du,..den låten är min nu.. skrattar! Allvarligt talat Knut! Du kan verkligen överraska hela tiden, som jag lär känna dig här på bloggen din! Och med det vill jag bara säga så här: ”många är strängarna på din gitarr” Helt enkelt oslagbart!

  6. Leif Strandberg
    2017-09-13 kl. 9:06

    Jag missade 88-öresrevyn på Universum eftersom jag försvarade fosterlandet vid Kungliga Hälsinge Regemente då när Hasse och Tage (och Gunnar) var i Umeå. Men från Umeå kommer ju humorgruppen Klungan, som är en värdig arvtagare till Svenska Ord (och salig Torgny Lindgren, faktiskt). Så än skrattar folket i gamla Svedala (men inte så ofta – och inte i ett gemensamt skratt).

  7. Hans-Erik Montelius
    2017-09-13 kl. 17:21

    Vad sysslar ni med på bloggen efter tre? Kanske en kopp te? Ser att det bildats en duo Knut-Leifz. Står väl inte på förrän Polarpriset blir utdelat till er! Knut L som han kallas numera får väl hämta litteraturpriset nu när Dylan fått det! Men man hoppas att barna… inte har fullt upp med sina föräldrar redan!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *