Mina år med Socialdemokraterna, del II

Jag dras in i Östhammars S-föreningsarbete, skriver brev till partiombudsmannen om missförhållanden, partiet motsätter sig beställar- utförarmodell men går ändå med på den mot att skolan åläggs de mesta besparingarna och jag skriver om saken i UNT och funderar över Birger Norén som politiker.

Folk på marsch en vacker majdag 1993 på Rådhustorget i Östhammar

Folk på marsch en vacker majdag 1993 på Rådhustorget i Östhammar

I januari 1993 skickade jag ett kort brev till partiombudsmannen A. Jag försökte genom några exempel förklara att situationen i föreningen var orimlig, ja faktiskt sjuk. Ingen gör något, allt står still. Utom den heltidsanställde kommunombudsmannen, som ändå mest vänder papper som en kommunal byråkrat. Det sista skrev jag inte, för jag ville komma till tals med A om saken. Men inget svar kom.

Den timide A, som ville vara vän med alla, fick ännu ett bekymmer. Vad skulle han göra med brevet? Visa det för ledningen? Birger? Ännu visste jag inte att Birger tålde A mycket dåligt. Birger tyckte att A var en mespropp.

Det var i februari 1993. Jag var på mitt första årsmöte i lokala S-föreningen. På en halvtimme var allt på dagordningen avklarat. Verksamhetsberättelse på femton rader antogs. Ekonomisk berättelse godkändes efter revisorernas snabba granskning och godkännande. Tre styrelseledamöter omvaldes, trots att ingen av dem yttrat ett ord, eller ens deltagit i något av de tre föreningsmöten jag bevistat. Enmansvalberedaren B, en med mig jämnårig och sympatisk högre kommuntjänsteman, hade undvikit alla bekymmer genom att göra som året innan och året dessförinnan, alltså endast fråga om personer ställde upp för omval. Alla omvaldes, bland annat Birgers sympatiske svåger som sammankallande i studiekommittén, trots att denna kommitté sovit djupt hela året. En yngre kvinna C, som jag kände från tiden som elev på ortens högstadium och som varit med i FiB-gruppen, omvaldes till ordinarie på plats nr. 13 (av föreningens 15) i arbetarekommunens representantskap och ledamot i föreningens studiekommitté. Hon var inte närvarande, men henne röstade jag förstås för och tänkte att henne kunde jag kontakta för att söka en allierad i vitaliseringsarbetet. Även jag invaldes i studiekommittén.

Inga motioner fanns att behandla.

Därefter begärde som vanligt Birger ordet. Han ställde sig upp, klippte på sitt speciella sätt med ögonen, det såg ut som han blundade, vaggade lite i Gunnar Sträng-stil och inledde ett för dagen passande eftertänksamt anförande. Han kände oro för partimedlemmarnas och grundorganisationernas passivitet och brist på initiativ. Kanske det ändå skulle finnas underlag för nå´n form av aktivitet i till exempel EG-frågan? EG-frågan var het och Birger var själv svuren EG-motståndare. EG hade ännu inte blivit EU med sitt Maastrichtfördrag och Sverige hade ännu inte sökt medlemskap. Han nämnde att föreningsstyrelsen behandlat frågan men inte kommit till skott. Sanningen var den att medlemmarna var djupt splittrade i EG-frågan och att ett initiativ genast skulle visa en spricka i fasaden.

Anförandet var en tydlig produkt av mitt brev till A. Det hördes på tonfallet, kändes i luften och anades i Birgers blick. A hade alltså visat brevet för Birger, som hade läst och tagit intryck av. I alla fall funderat på ett sätt att hantera saken. Många nickade instämmande, jag instämde också i hans funderingar i en kort replik. Så lägrade sig åter lugnet och mötet tog slut. Det var något på TV som lockade.

Ingenting hände förstås. Man låg lågt och inväntade partitoppens riktningsgivande utspel i EG-frågan. Våren och sommaren passerade utan aktiviteter, men i oktober skulle plötsligt en ny ledningsorganisation för skolan beslutas i fullmäktige. Socialdemokraterna var i opposition och partiets fullmäktigegrupp hade i beredningsarbetet opponerat mot de borgerligas idéer om en ”marknadsanpassad beställarutförarmodell”. För att få ihop en lösning åkte kommunalråden (inklusive oppostitionsrådet Birger Norén) på Finlandskryssning. Man lyckades trots allt enas om ett så kallat marknadsanpassat beställarutförarkoncept, alltså precis det som Socialdemokraterna dittills motsatt sig. Man enades också om att behålla det mesta i den gamla organisationsöverbyggnaden och istället lägga de tunga neddragningarna ute i den så kallade skolverksamheten. Det sista var förmodligen det Birger Norén fick mot att gå med på marknadskonceptet.

Det här skrev jag öppet om i en artikel i UNT 1993-10-20. Jag fick ta emot diskreta ryggdunkar från för mig både kända och okända Socialdemokrater. Enligt flera informella rapporter från kommunhusets kafferum var många av kommunens tjänstemän positiva till det jag skrivit. Men ordningen rubbades förstås inte. Överenskommelsen rullades igenom som planerat. Birger Noréns grepp om den allt mer malätna S-apparaten var järnhårt.

Birgers politiska karriär började som radikal SSU-are och byggnadsarbetare. Senare blev han känd som sossen som kompromissade om vräkningen av familjen i Lars Molins film Baddjävlar. Som vaktmästare på kommunala daghemmet Logården blev han fackligt och polititiskt aktiv. Det blev hans plattform tills kommunpolitiken som snart var hans levebröd. Vid sidan om drev han hela tiden sitt jordbruk på hemgården i Valö. Han levde med sina hästar och tittade till dem nästan varje dag. Till kommunkontoret kom han ofta i den gamla duetten full med jord och halm iklädd blåbyxor. Ortens ungdomar mötte honom ofta på lördagskvällarna med stora guldbrickan på bröstet. Han var ordningsvakt på ungdomsdiskon och andra offentliga festiviteter. Birger var ett föredöme, en man av folket som uppbar stor respekt från många. En rejäl och pålitlig karl helt enkelt.

Till sin hjälp hade alltså Birger Norén sin familje- och släktklan, de så kallade Norénarna – med flera centralt placerade personer i olika kommunala verksamheter, alla Socialdemokrater. Flera i den stora släkten insåg det djupt osunda i dessa förhållanden och skämdes. Men istället för att ta strid, drog de sig bort från den kommunalpolitiska hetluften och lämnade därmed fritt fram för de politiskt aktiva Norénarna.

Jag var kluven inför pratet bakom Birgers rygg. Vid mina möten och diskussioner med honom tyckte jag mig se bred bildning och ett ärligt politiskt engagemang, något jag såg mycket lite av hos alla andra. De flesta var rädda och hukade för hans politiska utfall. Jag tror att han uppskattade att jag sa emot och ställde frågor. Inom vissa gränser förstås. Problemet i Östhammars arbetarekommun var absolut inte bara Birger Norén. Det var lika mycket en partikultur som formats under lång tid och som präglades av medlemmars underordnande attityd till den/de man valt som sina företrädare. Man lät Birger hållas för att själv slippa kliva fram och ta ansvar. Det här vet jag att Birger också tänkte, även om han aldrig sa det rent ut. Han var obrottsligt lojal mot partiet, men ofta kritisk mot sina undersåtar. Om det var vi faktiskt ganska överens.

Jag kontaktade C för att tala lite om tillståndet bland Östhammars sossar. Hennes kritik visade sig betydligt mer förbittrad än min. Hon hade nästan gett upp och tänkt lämna partiet eftersom hon ansåg att partiet faktiskt förde en politik i strid med kongressbeslut. Hon ansåg att lokalsossarna helt styrdes av Norénarna. De kontrollerade praktiskt taget alla viktiga poster. Vi beslutade att försöka delta i något möte gemensamt för att därmed bli två som öppet opponerade.

Fortsättning följer …

Bloggportalen: Intressant

Andra bloggar om: , , , , , ,

  3 kommentarer for “Mina år med Socialdemokraterna, del II

  1. Gerd Vading
    2010-11-23 kl. 18:44

    Du beskriver situationen väldigt bra. Jag tillhörde de rädda, som inte vågade yttra mig på mötena. Det ska bli intressant att följa din berättelse.

  2. Knut Lindelöf
    2010-11-23 kl. 20:59

    Du efterträdde mig i Kulturnämnden efter att jag avgick med buller och bång – om jag inte minns fel. Mer om det i senare avsnitt.

  3. Kjell Martinsson
    2010-11-23 kl. 23:18

    Spännade att läsa, tycker en västkustbo.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *