När fick kvinnor tillträde till roddsporten?

Damlag i Göteborgs Roddklubb 1909. Foto: P Lundwall

Med några knapptryck på datorn fann jag ett rimligt svar på rubrikens fråga.

”I slutet av maj 1910 beslutade Hammarby Idrottsförening att tillåta även kvinnliga roddare, att de skulle tillåtas bli passiva medlemmar och få använda föreningens materiel.”

Svaret behövde jag för att sätta in en bilden ovan ur min morfars fotoarkiv i ett begripligt sammanhang.

Nu var det inte främst detta jag tänkte skriva om, utan om det faktum att jag på mindre en en minut via Internet kan få fram detta svar. Vi har alla varit med om det och många har reflekterat över informationens fantastiska lättillgänglighet på nätet. Knappast någon faktauppgift behöver vara okänd för oss längre. Med datorn eller telefonen har vi svaret inom en minut. Jag kunde inte låta bli att googla mitt under På spåret-finalen och fick fram svaren före de tävlande. Det är som om mitt eget minne har fått ett utskott via mina fingrar och gör allt tillgängligt så länge telefonbatteriet har mer än 5% kvar.

Nå, inte heller det var vad jag tänkte skriva om, utan om det faktum att varenda människa – ung som gammal – numera har ett bibliotek i fickan. Ett ofantligt stort bibliotek dessutom, så stort att inget vanligt bibliotek skulle kunna rymma samma informationsmängd. Fördelarna med våra fickbibliotek är förstås enorma. Jag kan t ex. sitta hemma och forska mycket mer effektivt än om jag knatade upp till universitetsbiblioteket Carolina Rediviva här i Uppsala.

Medför då denna utveckling inga problem? Jo, förvisso. Den förändrar våra sociala vanor och mönster, som kan vara svåra för många att förstå och fördra. Jag förstår det knappast heller. Denna utveckling kommer att reducera våra vanliga bibliotek till något annat än platsen där litteratur och informationssökning är kärnan. Om biblioteken som demokratiska mötesplatser har en framtid är en knepig fråga.

De allmänna biblioteken har varit humanistiska finrum för alla medborgare, en i sanning demokratisk mötesplats. Här har världens alla stora och konstiga idéer samsats i hyllorna – åtkomligt för alla. Mycket har trots allt hållits borta, mest med tanke på att utrymmet är begränsat. Det självklart låga och mänskligt förnedrande materialet har då ställts åt sidan och hamnat utanför. Vi kallar det för att bibliotekens information håller en god kvalité. Vad som ska hållas utanför och vad som ska upp på hyllorna har krävt kontinuerliga diskussioner på varenda bibliotek. Ska de gamla klassikerna bort för att ge plats åt bestsellerlitteratur? Ska musik, film, datorer och caféverksamhet in och ta upp plats? Etc.

Men, i fickbiblioteket finns inga begränsningar. Utrymmet är utan gränser. Där finns allt – och då menar jag verkligen allt! Den mest avskyvärt köttstinkande pornografin är lika nära mina fingertoppar som svaret på frågan när kvinnor inträdde i roddsporten. Jag minns chockvågen som gick genom min skola den där gången då en liten pojke skrev in White House i Google-sökfältet, varpå ett formidabelt porrfyrverkeri utlöstes. Hur ska detta kunna stoppas blev genast frågan. Filter, blev svaret. Det var 10 år sedan och sedan dess har mycket hänt.

Den gränslösa webbvärlden med högt och lågt i fickan på varje människa kommer att fortsätta förändra människors livsvillkor. Alla vill ha full yttrande- och informationsfrihet, men många vill också ha filter. Stater vill filtrera bort politiska fiender och morallobbyn vill filtrera bort våld och snusk.

Inte tror jag vi kan skydda våra barn från våldet och snusket, de kommer att påverkas. Men frågan om hur barn ska bygga upp inre personliga filter kommer att bli mycket stor. Och då är vi tillbaka till grundskolan och biblioteken där man gör urval och där vuxna möter barn IRL (in real life). Den sortens personliga möten blir allt viktigare och måste än mer medvetet organiseras och schemaläggas. Om så icke sker är risken stor att det formas en underklass helt utan filter, vilket är den värsta formen av mänskligt förtryck och ett hot mot den sociala och demokratiska ordningen.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

  4 kommentarer for “När fick kvinnor tillträde till roddsporten?

  1. Henrik Linde
    2012-03-05 kl. 13:59

    Visst hittar man mycket på Internet men en bredare och djupare kunskap finner man fortfarande i det bibliotek man bygger upp kring sina specialintressen. Så jag går genast till bokhyllan och plockar fram ”En bok om rodd”. Sammanställd av Åke Svahn och Sten Thunvik och utgiven på Sohlmans förlag med anledning av Svenska Roddförbundets 40-årsjubileum den 27 november 1944. Samtidigt plockar jag med mig ”Roddsport”, ett särtryck ur Nordisk Familjeboks Sportlexikon, band V år 1943. Med en snabb titt på Svenska Roddförbundets hemsida http://www.rodd.se förvissar jag mig sedan om att där finns inte mycket att hämta.

    Mitt intresse för roddsport härrör sig från ett antal år som aktiv kapproddare i Akademiska Roddföreningen vid Norra Brunnsviken under 1950 och 1960-talet. Där hade vi som tränare den legendariske stroken Herbert ”Branting” Johansson som 1925-30 rott hem 6 nordiska och sju svenska mästerskap i fyra med styrman i sitt lag från Vaxholms RF. ”Bralle” tränade vår damfyra som deltog i europamästerskapen i Poznan 1958. Det första deltagandet av svenska kvinnliga roddare i så stora sammanhang men konkurrensen från de många öststatslagen blev alltför svår.

    Men tillbaka till frågan ”När fick kvinnor tillträde till roddsporten?” Åren 1867 till 1878 hölls ett antal roddregattor på Södra Vaxholmsfjärden som närmast hade karaktären av folkfester med ett stort antal både deltagare och åskådare. Ur ett samtida tidningsreferat saxar jag följande:
    ”Ett pittoreskt inslag i tävlingarna utgjorde de kvinnliga båtlagen, som stundom uppträdde i vita eller röda liv och halsdukar och ofta nådde nära nog lika goda tider som männen. År 1870 erövrades tredje pris (en kaffeservis) i damtävlingen av ett lag fiskargummor från yttre skärgården, av vilka ingen var under 70 år.”

    Den 16 december år 1851 stiftades Göteborgs Ro-Club av nio göteborgare med konsul T.W. Duff i spetsen. Den var den första roddföreningen i Sverige och i den bevarade stiftelseurkunden stipuleras att medlemsantalet skulle begränsas till tretton personer. Vilket kanske var en bidragande orsak till att den bara existerade ett tiotal år. Intresset för roddsporten växte dock lavinartat och under 1880-talet intog rodden en dominerande ställning i svenskt idrottsliv. Bröderna Wirström från Stockholms RF blev nationalhjältar när de i en tävling år 1884 lämnade lagen från Christiania RK och Köpenhavns RK långt bakom sig.

    Redan på 1890-talet började emellertid intresset för roddsporten att märkbart avta i Sverige. Ungdomen intresserade sig för nyare idrotter. Speciellt cykelsporten blev en farlig konkurrent. Så småningom skulle bröderna Fåglum ersätta bröderna Wirström som folkhjältar.

  2. Knut Lindelöf
    2012-03-06 kl. 9:14

    Du har ett stort, välordnat och välfiltrerat bibliotek, det visste jag. Men att du dessutom har ett stort intresse för roddsport var en rolig överraskning.

  3. Per Konradsson
    2012-03-06 kl. 19:17

    Vad det gäller roddsporten har jag nog inget att tillföra. Det skulle i så fall vara att idrottsrörelsen är en icke föraktlig del av det folkrörelseSverige vi måste luta oss mot när samhället och demokratin ska utvecklas. Många barn och ungdomar får där ett första bra tillträde till föreningsliv och social samvaro. Javisst, en del utslagning sker men det förs också viktiga resonemang om att tona ner tävlingshetsen och att alla är välkomna att delta.

    Knut, din fundering är viktig – hur ska vi få barn att välja bort skräpet och istället bli aktiva och samhällstillvända unga som vill mötas IRL. Den obligatoriska skolan är den bästa arenan för den processen, hemmen är för osäkra, ensamma! Skolan ska ta in den nya, snabba informationstekniken så fort som möjligt, helst en dator till varje elev och självklart en till läraren och självklart en kanon i varje klassrum. Som vuxen, som pedagog ska du visa på möjligheterna, det fantastiska med att med några klick få svar på enkla frågor. På de svåra frågorna krävs samtal, möten, utbyte av personliga erfarenheter, lyssnande. Det ska ske i klassrum, tillsammans vuxna och barn. Så länge vi smiter från att vara rättvisa och kunniga lärare – dvs. auktoriteter – och istället slappt överlämnar åt barnen själva och de kommersiella krafterna att fixa detta ser framtiden dyster ut.

  4. Knut Lindelöf
    2012-03-06 kl. 21:27

    Skönt att du förstår min fundering. Att träffas (IRL) är trots allt mer än hela ”Digitalien”. Till slut måste människor ändå träffas – trots alla förfärliga konferenser och dåliga lektioner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *