Natomotståndet får inte vara försvarsfientligt

Från en repetitionsövning i Söderarms skärgård i september 1985.

Aurora 17 är den stora svenska försvarsövningen som just har inletts. Den ska sätta det lilla svenska försvaret på fötter i Sverige, men ska också – precis i linje med den svenska försvarspolitiken – samverka med främmande makter (Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Litauen, Norge och USA). Sverige har ett avtal med Nato om s k värdlandsstöd och det är det som nu ska tillämpas i övning. När det gäller det alliansfria Finland ska vårt avtal om försvarssamarbete också övas. Både Sverige och Finland har så kallat Nato-guldkort, d v s ett särskilt extra nära samarbete med Nato.

Så det är Sveriges Nato-synkroniserade och -uppbackade försvar som ska övas. Vi som är för alliansfrihet och därför emot svensk Natosamarbete och Natoanslutning tycker förstås att Aurora 17 är ett oklokt sätt att öva vårt försvar. Vi kritiserar att USA-trupper och vapen (kanske kärnvapen) ska stationeras på svensk mark. Men att Sveriges försvar efter många år av utlandsuppdrag i USA och Nato-tjänst nu äntligen inriktas på vårt eget territorium är både bra och nödvändigt. Att ta hjälp utifrån är inte heller självklart fel. Det är samarbetet med USA/Nato som är problemet.

För min del är Natomotstånd inte ett utslag av ett allmänt försvarsmotstånd. Jag gjorde min militärtjänst i Kustartilleriet på en minutläggningsdivision och lärde mig mycket nyttigt som skulle kunna ha kommit till nytta för försvaret av vår suveränitet och alliansfrihet. Nej, det är övergivandet av alliansfriheten som jag motsätter mig.

Sambandscentralen på Lidö gård utanför Norrtälje där all båttrafik samordnades. Mycket improvisation, men värnpliktiga yrkesmänniskor löste problemen.

Att nu motståndet mot Aurora 17 tar sig idealistiskt passifistiska uttryck är olyckligt. Att en av initiativtagarna till Aurora 17-motståndet, Pelle Sunvisson, uttalat sig i Stockholms Fria på följande sätt…

Kanske är det bättre låta sig bli ockuperad och sedan jobba stenhårt mot förtrycket. Kanske ska försvaret inte rikta in sig på att förhindra invasion utan på att omöjliggöra ockupation.

…finner jag minst sagt oklokt. Det splittrar och försvagar Nato-motståndet som självklart måste inkludera oss som är för ett självständigt svenskt territorialförsvar byggt på värnplikt.

Vådan av att bädda in det svenska Natomoståndet i ett allmänt antimilitaristiskt sammanhang syns bland annat i DN:s ledare den 8 september. Där lyckas man koppla samman det svenska Natomoståndet med gammalkommunism, antimilitarism och putinism  och skriver bl a:

Rysslands drivande roll i den alltmer inflammerade säkerhetssituationen nämns inte alls. Det är som att Georgien och Ukraina aldrig anfallits, Krim aldrig annekterats.

Den är ett våldsamt och nyanslöst angrepp på alla som är kritiska mot Aurora 17. På alliansfriheten.se skriver man om det här problemet.

Många av de grupper som nu demonstrerar mot övningen saknar också nyanser i sin kritik av övningen. Sveriges försvarsmakt måste faktiskt kunna öva för ett anfall mot vårt land – och egentligen tillsammans med vilka väpnade styrkor som helst. Det viktiga är att det utkämpas en försvarsstrid och att det är Sverige som är den försvarande parten. […]

Avvisandet av övningen som sådan är därför totalt kontraproduktivt: det försvårar arbetet för att återställa och stärka vår nationella försvarskraft. I motståndsleden ryms också rent försvarsfientliga krafter, vilka bidrar till att underminera tilltron till den svenska alliansfriheten.

Det är fullkomligt avgörande att Natomotståndet inte framstår som en försvarsfientlig rörelse. Annars blir den en marginell och betydelselös företeelse som är mycket lätt att bortse ifrån för Natovännerna.

  23 kommentarer for “Natomotståndet får inte vara försvarsfientligt

  1. 2017-09-09 kl. 10:34

    Men motståndaren är väl heller inte ett fast block: där finns vad jag uppfattar stenhårda Nato-förespråkare som nästan till varje pris vill ha in Sverige i alliansen och sedan ett spektrum över till de som vill ha samarbete men inte medlemskap. Och kanske ytterst i detta spektrum en del personer som kan övertygas om att det inte är så lyckligt att kuckla i buskarna med Nato. Idealisten du citerar ovan kan ju ses som en spegelbild av den stenhårde Nato-entusiasten.
    Tycker signalist 094 Nilsson

  2. Kenneth Lundgren
    2017-09-09 kl. 15:57

    Bristerna i detta citat från alliansfriheten.se ovan borde vara uppenbara. För det första så ”gömmer” kommentatorerna sig bakom beteckning ”Utgivarna av alliansfriheten.se”, de borde ha uppvisat sig men sina namn, Rolf Andersson (RA), Anders Björnsson (AB) och Lars-Gunnar Liljestrand L-GL), så man direkt kunnat se vilka som sitter på denna sak.

    Men den största bristen är avsaknaden av all konkretion t ex exempel på vilka ”Många av de grupper som nu demonstrerar mot övningen saknar också nyanser i sin kritik av övningen” är. Detta förblir vi okunniga om, liksom att vi inte får reda på vad dessa grupper sagt och gjort. RA, AB och L-GL borde ha kommit med exempel och citat från dessa ”många grupper” som styrker deras tes.

    Men huvudfelet är att RA, AB och L-GL skriver att: ”Avvisandet av övningen som sådan är därför totalt kontraproduktivt: det försvårar arbetet för att återställa och stärka vår nationella försvarskraft.”

    Man måste se på vad som är huvudinnehållet i övningen. Enligt min mening är det att öva samverkan med Nato. Hela övningen är – oavsett vad Hultqvist och försvarsledningen än säger – riktad mot Ryssland.

    Ska vi vara alliansfria borde vi bygga upp ett självständigt försvar (med att t ex återinföra en verklig värnplikt, kraftigt öka numerären, minska vårt flygvapen – så långt neutralitetspolitiken tillåter – och istället bygga upp ett modernt luftförsvarsrobotsystem, sluta att steg för steg inlemmas i USA:s krigspolitik och öva vårt försvar självständigt.

  3. Bo Persson
    2017-09-09 kl. 16:27

    Ett inlägg i rättan tid av bloggredaktören. Det finns nu också att läsa på alliansfriheten.se och jag ser fram mot det seminarium om Bernadotte-linjen, som utgivarna av denna sajt planerar.

    Bernadottedoktrinen höll oss utanför krig i nära 200 år, men på 1990-talet började den monteras ned. Och sedan dess har vi redan varit med i flera krig.

    Som jag ser det är motsättningen mellan dem, som vill återupprätta Bernadotte-linjen och dem, som inte vill det huvudmotsättningen i vårt land just nu. Pacifismen har aldrig varit något alternativ och är det inte idag heller.

  4. Knut Lindelöf
    2017-09-09 kl. 18:19

    Nu förs debatt på facebook (efter min länk) i ganska upphetsad ton. Jag svara här, eftersom detta är mitt främsta forum. Har inte tid att diskutera i olika facebook-grupper också.

    Tord Björk och andras invändningar visar att de tror jag vill mota ut pacifister och antimilitarister. Så är inte fallet. Alla som vill vara med är välkomna. Men jag vill att fronten mot Nato och för svensk alliansfrihet ska bli framgångsrik på riktigt. Därför måste det vara tydligt att det är just detta vi kämpar för. Om fronten framstår som allmänpacifistisk och/eller för svensk nedrustning eller för ickevåldsförsvar… tappar vi fokus på att bevara alliansfriheten och ha ett försvar byggt på värnplikt. För övrigt accepterar många pacifister (antimilitarister) att Nej till Nato är för ett värnpliktsförsvar, vilket är bra. Dessa saker kan diskuteras var som helst, men inte i just Nej till Nato-arbetet, då spricker fronten. Så ser jag det.

  5. Tord Björk
    2017-09-09 kl. 23:15

    Knut Lindelöf hävdar att han inte vill mota ut pacifister och antimilitarister ur rörelsen. Uttryckligen sägs att om radikalpacifister yttrar sin åsikter så är det oklokt: ”Det splittrar och försvagar Nato-motståndet ”. Ni får vara med men ni ska hålla tyst!

    Att just Pelle Sunvisson, ordförande för Stockholms fredsförening och Folket i Bild/Kulturfront – en av de som bäst lyckas förena pacifister och antiimperialister – kritiseras av DN och nu även av Lindelöf.

    Det är även komiskt. Fredsrörelsen har en betydligt längre historia trots tillfälliga inhopp från sektorsfixerade vänsterfolk som tror sig ha den rätta synen på vad som är brännpunkten. Att Internationella Fredsbyrån (126 år) tätt samarbetar med Nej till krig – nej till Nato internationellt visar att Lindelöfs teser är inkrökt svenska. Det går mycket väl att ena radikalpacifism, antimilitarism och de som vill ha ett försvar bakom konkreta paroller utan att sätta munkavle på någon, vilket Lindelöf önskar.

    Men att som Lindelöf gör skapa skenmotsättning mellan kampen mot militarismen och önskan om ett oberoende eget invasionsförsvar tillhör avdelning självmål.

  6. Knut Lindelöf
    2017-09-10 kl. 8:49

    Tord Björk!
    Jag kritiserar Pelle Sunvisson för att han som representant för ”Stoppa Aurora” och i viss mån Nej till Nato vädrar sina privata funderingar på att det kanske vore bäst att släppa in främmande militärer vid ett eventuellt angrepp … Detta uppfattas förstås som Stoppa Auroras ståndpunkt. En sådan åsikt är ganska extrem och samlar inte särskilt många svenskar. Och den är inte Nej till Natos ståndpunkt. Jag tror därför att hans privatprat i Stockholms Fria skadar Nato-motståndet. DN-ledaren är ett tecken på det.

    Det svåra är inte att ena olika fredsgrupper i Sverige mot Nato. Det svåra är att nå ut till den stora svenska allmänheten med detta. Det har DN förstått och skrev därför denna effektivt splittrande ledare.

    Efter IB-avslöjandet 1972 gick Olof Palme ut och skällde FiB (och IB-avslöjarna) för kommunister och extremister. Det svetsade samman vänsterns olika grupper för en tid, men kontakten med det stora folkrörelsesverige bröts. Det var oerhört effektivt.

    Vårt anti-Nato-arbete måste avpassas efter svenska förhållanden.

  7. Erik Darpö
    2017-09-10 kl. 8:58

    Håller med dig i sak Knut, men undrar över problembeskrivningen. Är det verkligen sant att pacifisterna dominerar den offentliga bilden av motståndet? Känner inte riktigt igen den bilden.

  8. Knut Lindelöf
    2017-09-10 kl. 9:05

    Erik D!
    Min erfarenhet är att det är lättare att få namnunderskrifter mot Nato på Stora torget i Uppsala nu i höst än det var i våras när det gällde värdlandsavtalet. Små misstag i ledningen kan få oanade konsekvenser. DN:s ledarredaktion har makten att sätta dagordningen. Men folk man möter på stan är fortfarande välvilliga.

  9. Anders Persson
    2017-09-10 kl. 9:31

    Jag har nu gjort det jag borde ha gjort från början, nämligen läst intervjun med Pelle Sunvisson och nu vill jag nog tolka hans yttrande ”Kanske är det bättre låta sig bli ockuperad och sedan jobba stenhårt mot förtrycket. Kanske ska försvaret inte rikta in sig på att förhindra invasion utan på att omöjliggöra ockupation” helt annorlunda än uttryck för någon pacifism eller antimilitarism.

    Vad som verkar föresväva Sunvisson är ett folk som redan i fredstid är rustat och utbildat för gerillaförsvar. Fienden må komma in men när han vaknar på morgonen nästa dag har han halsen avskuren.

    Kanske fungerar det så på Kuba. Det är därför USA förvånande nog inte dristat sig till att invadera ön under någon av sina ofta använda förevändningar. Men det är ju, tyvärr, helt orealistiskt i det politiskt splittrade Sverige.

    Sunivisson är kanske idealistiskt naiv, men ingen pacifist eller antimilitarist.

  10. Knut Lindelöf
    2017-09-10 kl. 10:08

    Anders P!
    Jag tar Sunvisson på orden. Han markerar, så fort har får en chans, att han är antimilitarist och emot ett militärt försvar. Senast på Stockholms fredsseminarium. Men han är fullt medveten om att t ex de flesta i FiB/K inte är antimilitarister. Jag uppskattar hans tydlighet här. Det är i Nato-motståndet som denna öppenhet blir kontraproduktiv. Han bör där företräda det som förenar maximalt många i huvudfrågan: för alliansfrihet och värnpliktsförsvar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *