Nutidshistoria med Jan Guillou, del 4

Jan Guillou vid frigivningen efter IB-affären

Efter publiceringen av memoarerna exploderade pseudoskandalen om att Jan Guillou varit KGB-agent. Det blev ett herrans liv. Ja, till och med själva föremålet var uppenbart skakad av Expressens våldsamma angrepp.

Jag läste inte Expressen, utan följde endast TV-nyheter, min morgontidning UNT och läste här och där på nätet. Även jag blev lite oroad första dagen. Kunde det vara så att Guillou verkligen jobbat för KGB? Det verkade otroligt, men man hade ju funnit dokument som i svart på vitt bekräftade att han fått betalt för att utför tjänster åt KGB:s man i Stockholm, Jevgenij Gergel.

Efter att ha lyssnat på Guillous egna förklaringar i TV och läst i tidningar klarnade bilden. Hans närmaste arbetskamrat på FiB-aktuellt, Arne Lemberg, hade anmält honom till SÄPO 1967. De hade tillsammans försökt nästla sig in i KGB för att avslöja dess verksamhet i Sverige, men Lemberg hade drabbats av samvetskval. Det hela föranledde inga åtgärder från SÄPO, vilket var bevis nog för mig.

Pocketutgåvan av memoarerna har nu kompletterats med ett nyskrivet avsnitt på 85 sidor om ”KGB-skandalen”. På grund av Expressens exempellösa behandling (55 sidor enligt Guillou), som gav enormt genomslag i  medievärlden, blev denna randhändelse enligt Guillou nu till en storfight mellan Expressen och Guillou. Något förvånande anmälde han Expressen till Pressombudsmannen – Yrsa Stenius, som först uttalade si i för Guillou positiv riktning och sände därefter ärendet vidare till Pressens Opinionsnämnd. Fighten slutade med ett antiklimax. Expressens rubrik som påstod att Guillou varit betald ”Sovjet-agent” ansågs av nämnden – efter Expressens långa invecklat motsägelsefulla inlagor – inte som en anklagelse för att han skulle ha varit spion. Därmed friades både Expressen och Jan Guillou.

Guillou argumenterar väl för sin sak och påvisar effektivt hur tunn tråd Expressen spunnit ihop denna härva av. Det enda de hade var Lembergs SÄPO-anmälan och Guillous egna uppgifter. Skildringen av själva drevets dynamik adderar en ny dimension till historien och blir till en helt ny skandal. Att hålla nerverna i styr, svara rakt och sant på alla dumma frågor, att inte göra någon ”Freivaldare”, att inte i sin ilska köra för fort mellan Stockholm och Östhammar, att kort sagt inte öppna för blottor eller som ”sargat byte” lämna några blodspår, är mycket svårt. Det är mycket bra beskrivet och man kan förstå hur pressande det kan vara. Hela hans yrkesheder stod faktiskt på spel.

Tanken att hela IB-affären egentligen var ett beställningsjobb för Sovjets räkning – för att avslöja Sveriges spel under täcket med USA och CIA emot Sovjet – framfördes faktiskt på fullt allvar. Hade denna historieskrivning kunnat göras en smula rumsren hade det också kunnat påverka synen på hela det svenska politiska 70-talet. Jag tror Guillous kompletterande 85 sidor är mycket viktiga för framtiden.

En liten invändning mot Guillous beskrivning framför Stefan Lindgren på sin blogg. Att Gergel skulle ha ”härjade runt bland FNL-arna, eftersom KGB var [ju] besatt av tanken att FNL-rörelsen var maoistisk” (sidan 474) är helt fel enligt Lindgren. KGB härjade aldrig runt i FNL-rörelsen påstår han och ger intressanta argument för den saken. Jag har svårt att bedöma vem som är mest trovärdig, men även Jan Guillou slarvar nog med sina slutsatser ibland och han klagar faktiskt många gånger helt ärligt över sitt bristande minne.

Men hans övergripande bild är trovärdig. Guillou drivs av ärliga uppsåt.

Nutidshistoria med Jan Guillou, del 1
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 2

Nutidshistoria med Jan Guillou, del 3

Läs även: Expressen 2010-08-16, Sydsvenskan 2010-07-21

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

  2 kommentarer for “Nutidshistoria med Jan Guillou, del 4

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *