Någon har läst föregående (I skamvrån) som att jag deppar för att jag hamnat i skamvrån. Möjligen kan det läsas så. Tonen var tänkt som aningen ironisk, vilket ofta misslyckas. Det är alltså omvänt. För min egen del är det närmast upplivande att mina ord i någon mån når fram till läsare samt att de även klipps och citeras. Min karriär i det offentliga är sedan en tid passerad och jag behöver inte oroa mig för egen del.
Däremot ser jag en stor fara i att många unga skribenter och andra yrkespersoner i det offentliga tystnar på grund av drevet mot till exempel Ordfront för en tid sedan och Folket i Bild/Kulturfront nu. De flesta hinner inte studera nyanserna genom att gå till källan, utan tror i brist på resurch på de stora megafonerna. De blir lätt fångade i tankevurpan ”ingen rök utan eld”, varpå man lägger sig lågt. De stora drakarna göder unga ”radikaler” som vågar kasta skit på andra icke rumsrena radikaler. Exemplet nu senast är Andreas Malm som lägger grunden för en spikrak karriär i något drakmedium genom att hysta skit på den lilla oberoende tidskriften och organisationen FiB/K. Han säljer sig som nyttig idiot mot en säker karriär i retur.
Resultatet av hans dyngspridning om FiB/K (senast i Flamman 7 dec 2006) gör att den otvivelaktigt antisemitiske Ahmed Rami vaknar till liv och tar oss som arbetar med FiB/K till sitt hjärta (Radio Islam). Ingen kan hindra honom, men alla som inte hinner studera nyanserna genom att gå till källan drar öronen åt sig. Andreas Malm, DN och Radio Islam verkar ha inlett ett hemligt samarbete för att knäcka Sveriges enda oberoende folkrörelsestyrda vänstertidskrift FiB/Kulturfront. Eller, det är nog så att DN håller sig med flera nyttiga idioter.
