Oktober 1917 – revolution med tycke av statskupp

Lenin talar till massorna…

Att samtiden fick bevittna en genuin folkresning i det ryska tsarväldet för 100 år sedan kan anses höjt över varje rimligt tvivel. Upproret ägde rum i februari (eller i mars enligt vår europeiska tidtabell) och innebar tsarismens slutliga fall efter månghundraårigt förtryck.

En provisorisk regering löste av den störtade Nikolaj II:s hovkamarilla, och en hel serie nya maktorgan – arbetar-, soldat- och bonde-sovjeter – växte fram i de större städerna. Dessa råd, ”sovjeterna”, kom rätt allmänt att uppfattas som embryon till ett framtida parlamentariskt system och behärskades helt och fullt av de politiska vänsterkrafterna: socialist-revolutionärer, mensjeviker, bolsjeviker, anarkister o s v. Därmed fanns i själva verket två maktcentra i stället för ett enda under stora delar av 1917. Den provisoriska regeringen med Aleksandr Kerenskij i spetsen tävlade mot sovjeternas representanter.

Februarirevolutionen kan bara tolkas som ett logiskt resultat av krigströtthet, hungersnöd, förtvivlans armod, bristfällig organisation och social förvirring ända från Vita Havet över Uralbergen till Ochotska sjön. Nederlagen i det pågående världskriget fungerade som revolutionsutlösande faktorer. Till saken hör att den folkliga resningen understöddes av en samtidig palatsrevolt, där brittiska diplomater med stöd av överlöpare från det kejserliga hovet agerade mot tsar Nikolaj.

Politiska falanger av vitt skilda åsiktsriktningar arbetade för högtryck under de mest hektiska dygnen i februari. Icke desto mindre uppträdde det gemena fotfolket i huvudrollen som ”aktivt subjekt” under revolutionsdagarna, medan de olika partiorganisationerna och dessas ledare fann sig degraderade till objekt. Slående är att de kommande sex-sju årens tre främsta scenaktörer alla lyste med sin frånvaro vid årets början: Dzjugasjvili/Stalin anlände till Petrograd först i mars från sin deportation på sibiriska tundran, Uljanov/Lenin slöt upp den 3 april efter att ha färdats genom större delen av Centraleuropa i ett plomberat tåg, och Bronstein/Trotskij infann sig inte förrän i maj, nyss släppt ur ett kanadensiskt interneringsläger.

Det var med Lenins ankomst som det mesta ställdes på sin spets. Redan onsdagen den 4:e utformade han sina omtalade aprilteser, lanserade slagordet ”all makt åt sovjeterna” och ställde ovillkorliga krav på ”fred, jord och bröd”. Med det programmet, och tack vare sin enorma auktoritet, kunde han rycka med sig de ledande kretsarna i sitt eget parti. Fr o m sommaren inriktades hela bolsjevikapparaten på väpnat uppror mot den rådande ordningen. En proletär diktatur skulle sedan vara den enda tänkbara statsformen.

Noterbart är att Lev Trotskij, som inom kort blev partiets andre man, formellt slöt sig till bolsjevismen först i juli. Ganska omgående kom han att leda den mäktiga Petrograd-sovjeten.

Under de turbulenta höstmånaderna ägde fyllnadsval rum till sovjeterna. Bolsjevikerna skördade idel framgångar, blev största parti i viktiga storstadscentra och kunde nu räkna ungefär dubbelt så många anhängare som vid årets början. Ingen annan politisk riktning var ens tillnärmelsevis lika mönstergillt organiserad.

Men till bilden hör att Lenins parti ingalunda hade någon folkmajoritet bakom sig. Sant är att man åtnjöt gediget stöd inom det numerärt obetydliga proletariatet, rentav 50 procent, men i de vidsträckta jordbruksdistrikten var bolsjevismen ett nästan okänt fenomen eller t o m ett ökänt på de få håll man etablerat sig. Den ca 135 miljoner stora bondebefolkningen slöt sig till socialist-revolutionärerna och i synnerhet till detta partis högerflygel.

Stormningen av Vinterpalatset i Petrograd, den i revolutions-annalerna så hyllade och mytomspunna, ägde rum natten till den 25 oktober (7 november enligt tabellerna i väst) och blev ett ganska fridsamt event med bara ett 60-tal sårade och femton dödsoffer. Makten låg under oktober/november i själva verket på gatorna och att lägga beslag på den var inget konststycke av det mer avancerade slaget. Att sedan det organisatoriska snillet Trotskij styrde och ställde med allt det praktiska under de avgörande timmarna borgade för att utgången inte kunde bli mer än en.

Med samtidshistorikern Roy Medvedev – upphovsman till Oktoberrevolutionen (Prisma 1980) – kan vi säga att det folkliga deltagandet och den folkliga spontaniteten inte hade någon egentlig roll att spela i det som hände vid stormningsdags. Lenin och hans kamrater grep makten under strikt organiserade former och ”nästan helt i enlighet med en i förväg uppgjord plan”.

Fanns det ändå grundad anledning att stödja de upproriska bolsjevikerna? Trots allt var ju ”fred, jord och bröd” de för dagen mest trängande behoven i hela det vidsträckta jätteriket, reaktionära krafter började formera sig, eländet tilltog på det ena området efter det andra, och nästan allt låg i spillror.

Frågan är inte helt enkel. Klart står att omvälvande förändringar var både önskvärda och nödvändiga, men jag tror att det rimligaste svaret måste bli NEJ: den bolsjevikiska gränden var en återvändsgränd. Lenin et co ville bygga ett socialistiskt samhälle med den proletära diktaturen som tilltänkt statsform, men de stolta ambitionerna baserades, tyvärr, på lösan sand och dessutom på felaktiga analyser. T ex beskrev man kapitalismen här i väst som både ”ruttnande och parasitär” och förutsatte, närmast som ett axiom, att Oktoberrevolten skulle ge upphov till likartade systemskiften också i de mer utvecklade länderna. Så blev det inte. Kapitalismen visade sig livskraftig långt bortom det troligas gränser, och de fåtaliga upprorsförsöken i vår del av Europa blev skoningslöst nedsablade.

Till detta kom att Lenin helt misstolkade den spirande demokratins innebörd i väst. I hans värld rörde det sig i huvudsak om ”sken och bedrägeri”, eftersom de ekonomiska maktrelationerna inte ändrades i grunden. Att det förhållningssättet inte hade någon mer intim bäring på verkligheten kräver väl inga särskilda kommentarer.

Även i bolsjevikpartiets ledande skikt fanns skeptiker: veteranerna Grigorij Zinovjev och Lev Kamenev motsatte sig upproret in i det sista, trots Lenins oupphörliga och till slut närmast desperata försök att rätta in dem i ledet.

Utanför de snävare particirklarna var kritiken utbredd. ”Det är uppenbart att var och en som tillägnat sig det minsta av Karl Marx teorier inte kan förespråka en socialistisk omvandling hos oss”, förklarade Georgij Plechanov, känd som ”den ryska marxismens fader” och även som Lenins mentor. ”Rysslands historia har ännu inte malt det mjöl som socialismens vetebröd en gång kommer att bakas av.”

Nej, de produktiva krafternas utvecklingsnivå i Ryssland var i ärlighetens namn inte mycket att skryta med. Men Lenin, Trotskij och deras kamrater litade blint på de stridslystna arbetarmassorna hos oss i väst och räknade kallt med att få överlämna de revolutionära stafettpinnarna till ”den det vederbör” i en nära framtid.

Under oktober-upproret fick vi se bolsjevikpartiet i rollen som aktivt subjekt, medan industriarbetare, landsbygdens bondemassor och folk i gemen reducerats till objekt. På det sättet blev omvälvningen i oktober en februarirevolution med omvända förtecken. Därför kom proletariatets diktatur att ganska omgående degenerera till en ren partidiktatur.

Med fog kan man hävda att 1918 blev ett lika dramatiskt år som 1917. Dekretet om fred och dekretet om jord får räknas Lenin och hans bolsjeviker till godo och betydde att Ryssland kunde sluta fred med central-makterna (i Brest-Litovsk söndagen den 3 mars) och att en välbehövlig och länge efterlängtad jordreform drevs igenom. Följaktligen bockades ”freden och jorden” av, men betydligt sämre gick det med ”brödet” för de nya styresmännen – liksom med åtskilligt annat. I praktiken etablerades ett slags hårdför livsmedelsdiktatur tämligen omgående, där allt handelsutbyte mellan stad och land förbjöds.

Alldeles i slutet av 1917, således under de nya makthavarnas auspicier, gick det ryska folket till val för att utse representanter till en konstituerande församling, med andra ord till ett nationellt parlament. Under hela det gångna året hade bolsjevikerna framställt sig som demokratins garanter och anklagat regeringen Kerenskij för att avsiktligt förhala valet.

Nu segrade inte oväntat socialistrevolutionärernas högerfalang, medan bolsjevikerna inte fick mer än ca 23 procent av rösterna (trots ett bara 50-procentigt valdeltagande). När de olika partiernas ombud samlades i Petrograd den 5 januari 1918, uppstod gräl, skarpa ordväxlingar och tumult. Detta i sin tur föranledde den av enbart bolsjeviker sammansatta regeringen – ”folkkommissariernas råd” – att helt enkelt upplösa den konstituerande församlingen. Den inkallades sedan aldrig på nytt.

I detta ligger en djup och tragisk symbolik. Någon egentlig koalitionsregering upprättades aldrig, trots att en sådan varit både möjlig och framför allt önskvärd.

Det förhärjande inbördeskriget (1918–1920) lät inte vänta på sig. Ansvaret för detta sorgespel delar bolsjevikerna med inhemska vitgardister och med ett helt batteri av interventions-arméer. Till pjäsen hör dock att Lenin i slutet av sitt korta liv vidgick att hans regim gjort flagranta misstag just 1917–18. Han varnade också för Stalins maktambitioner. Tyvärr fick hans varningar aldrig åsyftad verkan.

Men till pjäsen hör också att Lenin aldrig blev medveten om sitt kanske allra värsta felgrepp – tanken att proletariatets diktatur kan utövas av ett proletariatets ”mest avancerade skikt”. Inget talar för att det förhåller sig så. Lenins elitistiska organisationsmodell kontrasterar på ett avgörande sätt mot den gängse marxistiska, som med väl kända formuleringar i Manifestet understryker att ”kommunisterna inte utgör något särskilt parti gentemot alla övriga arbetarpartier” och att ”arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk”.

Steg för steg etablerades partidiktaturen i det som blev Sovjetunionen. Kuppen i oktober 1917 visade sig skickelsediger.

  22 kommentarer for “Oktober 1917 – revolution med tycke av statskupp

  1. Anders Persson
    2017-10-22 kl. 13:27

    Kul att någon annan än undertecknad har dristat sig att skriva om 1917 här på bloggen. Mats har fått med nästan allt i ett enda stort svep medan undertecknad gnetar sig fram vecka för vecka eller dag för dag. Men den period jag avverkat är ganska förbisedd i standardlitteraturen. Dock tycker jag mig ha visat att de framgångar som bolsjevikerna hade berodde mest på folkets revolutionära sinnelag, både i stad och på landsbygd, parat med upprepade politiska ”självmål” av bolsjevikernas motståndare.

    Ett sådant jag snart kommer till var ”Kerenskijoffensiven”, som ledde till spontana anarkistiska uppror, som bolsjevikerna fick skulden för och ledde till att ledande partimedlemmar antingen sattes i fängelse eller fick fly landet.

    Sedan kom det misslyckade kontrarevolutionära upprorsförsöket i augusti-september då Kerenskij satte vapen i händerna på det revolutionärt sinnade folket!

    Allt var således bäddat för Lenin när han i oktober – i sista minuten – kom tillbaka. Vilken tur han hade!

  2. Arne Nilsson
    2017-10-22 kl. 18:43

    De ledande bolsjevikerna i Ryssland var medvetna om att Ryssland på egen hand inte kunde börja bygga ett socialistiskt samhälle. Detta hängde i första hand samman med produktivkrafternas låga utvecklingsnivå. Den tekniska nivån på landsbygden hade inte utvecklats tillräcklig långt för att det skulle finnas självklara fördelar med ett gemensamt brukande av jorden. Dessutom ville bönder ha jorden för eget brukande. Inom industrin fanns objektiva och vissa subjektiva förutsättningar för socialism. Eftersom Ryssland vid denna tidpunkt i första hand var ett jordbrukssamhälle med inslag av industrialisering fanns på det hela taget inga förutsättningar för socialism i Ryssland i oktober 1917. För att komma runt dessa problem förutsatte bolsjevikerna att revolutionen i Västeuropa snabbt skulle infinna sig och komma Ryssland till hjälp och att de fattiga bönderna skulle kunna vinnas för socialismen. Bägge dessa antaganden var felaktiga. Dessutom byggde bolsjevikerna sitt agerande på att en minoritet skulle kunna ta makten och därefter vinna över en tveksam minoritet. Även detta antagande visade sig felaktigt.

  3. Bo Persson
    2017-10-22 kl. 20:34

    Anders P!
    Vi kan väl hålla med om att Oktoberrevolutionen bäst karakteriseras som en statskupp. Men hur kunde sedan dessa ”kuppmakare” vinna det inbördeskrig som följde.

    Du har tidigare skrivit, att det var den verkliga revolutionen. Men var finns den berättelsen? En ny uppgift för dig att skriva den?

    Visst körde den ryska revolutionen fast sedan man stoppat Hitler. Men hade vi haft en Mao-revolution utan den ryska revolutionen? Och hade vi utan den idag levt i slutet av den tid, som inleddes med Tordesillafördraget 1494.

    Det är alltså inte det Mats P skriver som är intressant, utan det han inte skriver.

  4. Arne Nilsson
    2017-10-22 kl. 21:39

    Bo P!
    Du skriver: ”Men hur kunde sedan dessa ‘kuppmakare’ vinna det inbördeskrig som följde.” Svaret är enkelt. Den stora massan av bönder och arbetare såg de vita och deras utländska uppbackare som ett värre hot än bolsjevikerna, som hade gett bönderna dispositionsrätten till jorden. De vita ville återgå till den gamla ordningen och ge jorden tillbaka till adeln.

  5. Anders Persson
    2017-10-23 kl. 6:04

    Det finns mycket att kommentera här. Men det slår mig att den sk. ”kuppen” i Petrograd 1917 har det gemensamt med den 31 år senare berömda ”kuppen” i Prag, att i bägge fallen, fast av olika anledningar, är det mer fråga om hur en icke-kommunistisk regeringen självmant ger upp sin ställning och lämnar ett politiskt vacuum, som kommunisterna är snara att fylla, än något sedan länge planerat kommunistiskt maktövertagande. Så t.ex. verkar ju ledningen i Kreml 1948 inte haft en susning om att någon kommunistisk ”kupp” planerades.

    Liksom de ryska bolsjevikerna hade tur 1917, hade de tjeckoslovakiska 1948.

  6. Mats Larsson
    2017-10-24 kl. 20:06

    Något överraskande får man leta sig fram till sid. 3 i Norrskensflamman, 8 november 1917, för att få reda på att något hänt i Petrograd. Bistånd från garnisonen gjorde det ”möjligt att genomföra statskuppen [sic] utan blodsutgjutelse”. DN, å andra sidan, uppmärksammar ”bolsjevikrevolutionen” på första sidan den 8 november. Någon revolutionär yra verkar inte råda i Norrskensflamman anno 1917.

    Annat skulle tongångarna i Norrskensflamman bli i början av december 1939, då det fascistiska Finlands oprovocerade angrepp på Sovjetunionen förbyttes i ett revolutionärt krig, där det finska folket med Kuusinen i spetsen skulle befria Finland från fascisterna och bilda ett Folkfrontsfinland (med visst bistånd av Röda armén, ska tilläggas).

  7. Anders Persson
    2017-10-24 kl. 22:27

    Går man till SvD:s och DN:s arkiv ser man under en månad efter ”oktoberrevolutionen” betecknades den som en ”statskupp” 6 ggr i SvD och 12 ggr i DN.

    Men den obesjungna ”februarirevolutionen” klarar sig inte mycket bättre. Under den följande månaden kallades den för ”statskupp” i SvD 3 ggr och 6 ggr i DN.

    Mest graverande för ”februarirevolutionen” är vad man kunde läsa i SvD och DN den 21 mars eftersom den provisoriska regering själv i en proklamation kallar det som hänt för en ”statskupp”.

  8. Bo Persson
    2017-10-25 kl. 20:37

    Anders P!
    Mitt intresse för det ryska inbördeskriget liksom för det motsvarande kinesiska är kopplat till utfallet i bägge fallen.

    En direkt slutsats man i sammanhanget kunde dra var att det varken i Ryssland eller Kina fanns någon borgerlighet som kunde fixa den kapitalackumulering som krävdes för att man skulle kunna komma ikapp den redan industrialiserade världen.

    Att sedan ondgöra sig över vad denna ackumulering kostade tror jag att man skall vara försiktig med och det även om det var lätt att genomskåda de statliga propagandahyllningarna av dem som i båda fallen gjorde jobbet.

    När det t ex gäller England fixades motsvarande kapitalackumulering till stor del genom en närmast världsomspännande utplundringspolitik. Jag tänker alltså på den brittiska kolonialismen.

    Så om vi sammanhanget skall moralisera så skall vi göra det konsekvent. Sedan tycker jag nog att vi här inte alls skall moralisera. Historien är ett alldeles för lätt byte för det.

  9. Arne Nilsson
    2017-10-26 kl. 9:17

    Bo P!
    Det finns en arbetarklassens moral på samma sätt som det finns en kapitalistisk och imperialistiska moral. Inom den marxistiska traditionen finns det en strömning som ensidigt lägger tonvikten på en del av produktivkrafternas utveckling. Fokus ligger ensidigt på den tekniska utvecklingen i form industrialisering. Därmed försvinner intresset för alienerat arbete, klasser och produktionsförhållanden. Detta är en spegelbild av kapitalismens behov av ökad konsumtion och tillväxt. Det finns två kontollfrågor. En övergripande och en konkret.

  10. Vilka klasser finns i samhället?
  11. Vilken klass tjänar på en konkret åtgärd?
  12. Det hela kokar ner till:

  13. Vem tjänar på att moral görs till en ointressant fråga?