Omläsning: Något om Mamabatik och tillvarons vedermödor

Denna artikel av Mats Parner om Mats Parners afrikanska lillasyster förtjänar att läsas igen. Den publicerades för ungefär ett år sedan. Människoöden av stort format når sällan den stora uppmärksamheten.

Parner-5

Elizabeth Msengi är inte min svenska, men väl min afrikanska lillasyster. ”Eliza” föddes i juni 1959 – eller kanske snarare i juni 1960 – som nummer fem i en familj på tio och tog sina första stapplande steg bland kacklande värphöns och fåraktigt bräkande getter i metropolen Kinampanda i Tanganyikas mest utarmade jordbruksdistrikt. Hennes föräldrar ägde ingenting förutom sin lerhydda, sin arbetskraft och en alltmer omfångsrik barnaskara.

”Msengi” betyder lejon på kiiramba, alltså på Iramba-språket. Min afrikanska syster är följaktligen en lejoninna, vilket onekligen förpliktar.

Kinampanda är definitivt ingen bondhåla tappad bakom en släpkärra. Osökt minner platsen om en tempererad ödeby i det inre av Norrland i skiftet mellan 18- och 1900-tal. Man blickar ut över kvadratmil av ödslig väldighet och längst i norr, ungefär halvvägs mot Arusha, reser sig det grågröna Mount Hanang som en fågel Fenix ur den ostafrikanska savannaskan. Söderöver i riktning mot provinshuvudstaden Singida behärskas landskapsbilden av gigantiska stenformationer, tillsynes besjälade jätteblock, enormt stora och ödmjukt vädjande om frid och fred.

Detta är silhuetternas eget rike; ja, det är vår månes fingeravtryck här på jorden! Jag brukar säga att Kinampanda är solsystemets ändstation och den gamla världens främsta kontrollstation. En bättre utsiktspunkt finns nog inte.

Vid sju års ålder blev det ingen skolgång för ”Eliza”. I stället tvingades hon flytta c:a 50 mil i nordvästlig riktning, till kaffestaden Bukoba vid Lake Victoria, där hon anställdes som passoppa och sällskapslady åt en äldre kvinnlig släkting. Men efterhand blev läget kritiskt: Idi Amins flygstyrkor gjorde oavlåtliga raider från baser i Uganda och släppte sina dödsbringande bomblaster över Bukoba och alla övriga gränsstäder. Tanganyika hette nu Tanzania, och för ”Eliza” fanns ingen annan återvändo än att vända åter till Kinampanda.

Tolv år gammal fick hon börja första klass i Primary School. Läsa kunde hon inte, men i gengäld behärskade hon fem olika stamspråk och åtskilligt mera. På sin obefintliga fritid sjöng hon i kyrkokören och spelade volleyboll på landslagsnivå. Av genetiska och klimatologiska skäl gick hennes sinnesförfattning oftast i dur.

Efter primärskolan i Kinampanda väntade sekundärskolsstudier i tvillingstaden Moshi invid foten av Kilimanjaro för ”Elizas” del. Därifrån gick klassresan vidare till Tabora Girls mitt i landet och till de övre gymnasieklasserna – Form V och Form VI. Studentexamen och obligatorisk national service blev sedan nya milstolpar.

I nästa fas rekryterades ”Eliza” till statlig tjänst inne i Dar es Salaams kväljande bastuvärme. Där fick hon arbete som siffergranskare och auktoriserad revisor med fri och öppen sikt mot Indiska Oceanens varma sandstränder, spretiga korallrev och 37-gradiga badvatten. Med detta trodde hon sig ha nått sin karriärsteges översta pinnhål – men så var alls icke fallet.

På hösten 1988 utsågs ”Eliza” nämligen till tanzanisk statsstipendiat. Därigenom fick hon chansen att utbilda sig till ekonom … i Bulgarien av alla världens länder! En dyster och däven novemberkväll landade hennes chartrade aeroflyg planenligt i Sofia, där hon försågs med eget krypin i Darvenitsa, den internationella studentstaden, och där hon fick lära sig oklanderlig bulgariska på bara några månader. Det gick relativt smärtfritt. Vidare måste hon fördjupa sig i och tentera på kamrat Georgi Dimitrovs skrifter – inte minst Enhetens och Folkfrontens problem – och andra för afrikanska ekonomer så omistliga verk. (Kommunismen var alltjämt en levande realitet i det sena 80-talets Bulgarien.)

En februaridag 1995 satte ”Eliza” punkt för sina universitetsstudier i Sofia och kunde långt om länge styra kosan mot Afrikas gröna berg, gulbruna vidder och susande palmer igen, nu med ett examensbevis i handbagaget och nästan idel honnörsbetyg i trosspackningen. Framtiden badade i aftonljus, och morgondagarna sjöng minst lika klockrent som Miriam Makeba. Nu skulle föräldrarnas skamfilade lerhydda i Kinampanda äntligen förvandlas till ett minne blått eller snarare till en restaurerad boning tegelröd.

Men så blev det inte. I stället följde sju magra år eller åtminstone fem. ”Eliza” sökte den ena befattningen efter den andra, inalles 80 stycken, men fick sina meriter till trots inte ett enda löftesrikt svar. Däremot fick hon tyfus och drabbades av malaria i tre omgångar.

Emellertid gäller det att överleva och att inte ge tappt. Utifrån den insikten började Miss Msengi tillverka kläder i nära nog industriell omfattning och blev på kuppen afrikansk östkustmästarinna i ren och tillämpad batik. Tack vare den prestationen kallades hon, från och med nu, Mamabatik i allt vidare cirklar. Knäsittande vid den plattformen kunde hon under några år försörja både sig själv och en ansenlig skara närstående.

Emellertid var undrens tid ännu icke förbi. Torsdagen den 9 augusti 2001 slog blixten ner från Tanzanias azurblå himlarund i och med att ”Elizas” 81:a tjänsteansökan helt oväntat bar frukt. Lätt förstummad och själaglad fann hon sig plötsligt enrollerad som legitimerad heltidsekonom i självaste presidentkansliet, The President’s Office, i Dar es Salaam. Slagrutan hade äntligen sänkt sig, och anförvanterna i det gudsförgätna Kinampanda jublade.

Precis tio dagar dessförinnan – måndagen den 30 juli – hade ”Eliza” låtit sig intervjuas på en helsida i Värmlands Folkblad av Johanna Bergström, tidningens dåvarande ”Hela Livet”-redaktris. Allt tyder på att Johannas intervju lästes med både andakt och förstoringsglas söder om Sahara…

Som trägen arbetare i Presidentkansliets vingård i Dar es Salaam trodde sig Mamabatik, alias Elizabeth Msengi, än en gång ha nått karriärstegens översta pinnhål, men också denna gång tog hon miste. Nya uppgifter väntade henne runt hörnet: sommaren 2003 utsågs hon till Tanzanias representant i en panafrikansk handelsdelegation, som besökte Kina i det uttalade syftet att stärka de ekonomiska banden mellan kineserna och länderna i Svarta Afrika. Deputationen leddes av Sudans handelsminister. Under de närmast följande åren fick hon också resa till Thailand, Sydkorea, Kenya, Egypten och Schweiz å tjänstens vägnar och av skäl snarlika de nyss redovisade.

Kommande onsdag, den 25 maj, har det gått exakt 40 år sedan jag blev medveten om min afrikanska lillasysters existens. Det blev jag genom att hon vid 18:30-snåret denna vårdag för precis 40 år sedan helt diskret knackade på dörren till den bostad som jag delade med Mwalimu Mapollo och blygt frågade, om hon fick bli hushållerska i vårt enkla hemvist med exklusiv rätt att tillreda våra måltider. Det fick hon naturligtvis. Ndugu Mapollo och jag var hårt arbetande lärare vid Tumaini Secondary School i Kinampanda och gladdes åt att vår enformiga apelsin- och getmjölksdiet i fortsättningen kompletterades med kycklingfilé med ris och cashewnötter.

Vilket tveklöst är min favoriträtt än i dag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *