Omläsning: Var Lenin en landsförrädare?

Artikeln publicerades 1 mars 2016 och pekade fram mot den serie som sedan Anders Persson skrev om Ryssland 1917. Läs gärna igen och låt dig påminnas om att historien inte alltid är så enkel och till och med ofta i avgörande ögonblick kan styras tillfälligheter.

lenin-stockholm

Lenin den 13 april 1917 i Stockholm, med sin nya rock från PUB, tillsammans med bland andra Ture Nerman och Carl Lindhagen.

Förspelet till kriget mot Irak kunde jag följda delvis från brittisk horisont. Som bekant var motståndet mot kriget stort också i Storbritannien. Som den inofficielle ledaren för fredsfalangen fungerade Charles Kennedy, den skotske ledaren för det liberaldemokratiska partiet. Hans tal på anti-krigsdemonstrationen 15 februari 2003 citeras fortfarande på massor av ställen på nätet.

Men när kriget blev ett faktum 20 mars 2003 blev jag besviken på Kennedy. På TV:n i puben där jag satt kunde jag på BBC höra honom önska de brittiska trupperna ”lycka till”. Som det heter i England ”Right or wrong – my country”. Något annat hade förstås varit politiskt självmord, som till exempel att säga: ”Detta orättvisa krig förtjänar inte Storbritannien att vinna!” På frågan om han i så fall skulle välkomna att brittiska soldater skulle stupa måste Kennedy då givetvis svara: ”Ja, ty de kämpar för en orättvis sak!”

En ny Lenin?
Men hade Kennedy gjort det hade han inte varit liberaldemokrat utan kommunist. Nä förresten, inte bara det, han hade varit en ”Ny Lenin”. Ty mig veterligt är Lenin den ende framträdande politiker som offentligt önskat sitt eget lands nederlag. När första världskriget bröt ut 1914 var han bland de få socialdemokrater (som de hette då) som vägrade sluta upp bakom sitt krigförande lands ledning. Kriget skulle istället förvandlas till ett revolutionärt inbördeskrig.

När befolkningen i Petrograd gjorde revolution i februari 1917 var det i protest både emot kriget och bristen på mat och andra förnödenheter. Orsaken till att myndigheterna oväntat gav sitt stöd åt revolten och lät avsätta tsar Nikolaus var att man hoppades på att med en ny regering skulle kriget kunna skötas bättre. Tsaren hade ju 1916 utsett sig till högste befälhavare. Men ett liberaldemokratisk styre vid det ryska rodert skulle kriget vara värt att vinna. Alla, inklusive toppen inom det bolsjevistiska partiet (Kamenev, Sinojev, Stalin, Molotiv m fl) ställde sig bakom denna politik – men inte Lenin, som fortfarande befann sig i utomlands.

Hans resa i den ”plomberade” järnvägsvagnen från Schweiz, genom Tyskland och Sverige till Finlandsstationen i Petrograd har blivit legendarisk, i Sverige dock mest ihågkommen för att han köpte en rock på PUB i Stockholm.

Landsförrädrare?
I Petrograd fick Lenin över de flesta av sina partikamrater på den ”landsförrädiska” linjen; att önska det egna landets nederlag i kriget. Detta var mycket kontroversiellt, till en början också hos allmänheten, som fått förhoppningar att med tsaren avsatt och med Kerenskij som premiärminister, skulle tyskarna och österrikarna besegras. Lenin fick fly till Finland där han också gick under jorden. Först sedan de ryska trupperna gjort nya misslyckade försök att gå på offensiven, vände opinionen och kravet på ”fred till varje pris” spred sig bland folket.

När Lenin och bolsjevikerna tog makten i ”oktoberrevolutionen” var det i första hand därför att de var de enda som reste denna paroll. De övriga vänsterpartierna hade samma sociala krav som bolsjevikerna (mat och jord mm) men inte detta om kapitulation inför de tyska och österrikiska kejsarna.

Lenins tanke var att det spelade ingen roll om man gick med på fred med stora landavträdelser (Finland, de baltiska staterna, Vitryssland och Ukraina), den spirande europeiska revolutionen skulle i vilket fall som helst sopa bort de gamla härskarna.

Var Lenin logisk?
När kriget bröt ut hade Lenin som sagt förordat att det skulle omvandlas till ett revolutionärt inbördeskrig. Ingen av de krigsförande stormakterna kämpade för något rättvist. Han fördömde i synnerhet de tyska socialdemokraterna som slöt upp bakom krigsmålen. Men här kan man fråga sig om Lenin var riktigt logisk.

Det som fick den tyska regeringen att samla också socialdemokraterna bakom sitt krig var deras avsky för det tsaristiska självhärskardömet. Hade inte Karl Marx uttalat sin förkastelsedom över detta ”folkens fängelse”? En tysk erövring av ryska lydstater och ett nederlag för Tsarryssland vore inte det en gud i behaglige gärning?

Nej, hade Lenin sagt 1914. Men 1917 var han beredd att utnyttja just detta element i den tyska krigspolitiken för att ta sig till Ryssland. Tyskland hade nästan sedan krigets börjat letat efter oppositionella ryssar som skulle kunna undergräva den tsaristiska regimen och öppna vägen för en tysk seger. Man hade tidigt haft ögonen på just Lenin där han satt i Zürich.

En ny kommunistisk princip?
När Lenin 1917 tog stöd av en imperialistisk makt, en fiende till hans eget land, stödde han sig inte på något som varken Marx eller Engels givit uttryck för i sina skrifter. Men det fungerade. I freden i Brest-Litovsk gjorde Ryssland stora landavträdelser, bland annat Ukraina.

Men dessa områden återvanns när Tyskland i sin tur besegrades av Ententen (västmakterna) och under det ryska inbördeskriget.

Så när de kommunistiska veteraner som under 1930-talet står inför de politiska domstolarna erkänner att de konspirerat med Hitlertyskland, är detta inte á priori något som är orimligt. Om de ansåg att Stalin och hans folk var en katastrof för Ryssland, lika mycket som tsardömet och Kerenskij 1917, så var det inget fel, ja i linje med ”leninismen” att ta stöd från Hitlertyskland, i synnerhet som regimen under sina första år inte komprometterat sig så mycket som den skulle göra senare under 30-talet och under 2:a världskriget.

  57 kommentarer for “Omläsning: Var Lenin en landsförrädare?

  1. Sven-Eric Holmström
    2017-05-12 kl. 6:36

    Jag gillar speciellt sista stycket om processerna på 1930-talet. En bra liknelse. Det här är ett ämne jag studerat särskilt noga vilket resulterat i en artikel och ytterligare en som är på väg att publiceras i en antologi om år 1937 i Ryssland. Jag arbetar också på en bok i ämnet.

    Fakta 1: De åtalade i alla de här processerna erkände sig skyldiga.
    Fakta 2: Det finns inga som helst bevis för att dessa erkännanden på något sätt skulle vara framtvingade.
    Slutsats: De åtalade var skyldiga till i vart fall det som de erkände sig skyldiga till.

  2. Anders Persson
    2017-05-12 kl. 10:31

    Sven-Eriks blygsamhet förbjuder honom kanske att ge en hänvisning till hans intressanta artikel, som jag tidigare puffat för. Den har också refererats till av andra forskare t ex Kerry Bolton i hans Stalinbok. Sven-Erik har dock fått mothugg av en Mike Jones.

  3. Arne Nilsson
    2017-05-12 kl. 11:43

    Du har helt rätt då du beskriver Lenins uppfattning på följande sätt:
    ”Kriget [första världskriget] skulle istället förvandlas till ett revolutionärt inbördeskrig.”

    Detta slog Lenin fast 1914 direkt efter att kriget hade brutit ut, men detta var en total revidering av vad han hade framfört två år tidigare. Då hette det: ”Det är absolut nödvändigt att sluta upp bakom den demonstration för fred som ägde rum i Basel i samband med den internationella socialistiska kongressen. Krig mot kriget! Mot all inblandning! För fred! Sådana är arbetarnas paroller.”

    Här sätter Lenin helt rätt fred i centrum. Medan han 1914 framför kravet på ett ”revolutionärt inbördeskrig”. Ytterst sekteristiskt. Hur många var beredda att ställa upp på detta? Kan nog räknas på ena handens fingrar. Så i den bemärkelsen kan man nog säga att Lenin var en ”landsförrädare” Han var inte beredd att samla maximalt stöd i huvudfrågan, stoppa kriget – fred, istället tog han upp den ytterst absurda inriktningen på ”ett revolutionärt inbördeskrig”.

    Sedan vet ju alla att det inte var ”ett revolutionärt inbördeskrig” som ledde till att bolsjevikerna kunde ta makten. Inbördeskriget och interventionskriget kom EFTER att bolsjevikerna tagit makten.

  4. Arne Nilsson
    2017-05-12 kl. 11:44

    Du är ute på tunn is, för att uttrycka det försiktigt, då du anser att erkännande är bevis för att den anklagade är skyldig. Ett falskt erkännande kan vara både frivilligt eller framtvingat. För att säkerställa att erkännandet är korrekt behövs det sidobevisning som stödjer den anklagades erkännande. I Moskvaprocesserna saknas relevant sidobevisning som stödjer de anklagades erkännanden. Denna princip, stödjande sidobevisning, är en viktigt del i rättsstatens juridiska system. Då denna princip sätts ur spel får erkännanden från Tomas Quick avgörande betydelse och han skickas oskyldig i fängelse.

    Det finns åtskilliga historiker som på ett övertygande sätt beskriver hur tortyr användes vid Moskvarättegångarna för att tvinga fram bekännelser. Se till exempel: Stephen F Cohen, Bucharin och den ryska revolutionen.

  5. Sven-Eric Holmström
    2017-05-13 kl. 7:05

    Anders P!
    Jag måste ha missat att du ”puffat” för den. Har du länk? Här är en länk till mitt svar till Jones.

    Sedan jag skrev artikeln har jag via en kollega i Moskva kommit över tidigare hemligstämplat material från ryska säkerhetstjänsten FSB:s arkiv som fullt och fast stärker det jag skrev.

  6. Anders Persson
    2017-05-13 kl. 8:49

    Sven-Erik: När jag skrev kommentaren igår fungerade både länken till din artkel http://clogic.eserver.org/2008/holmstrom.pdf och till genmälet http://clogic.eserver.org/2011/jones.pdf Men nu sägs de båda vara oåtkomliga: ”The webpage at http://clogic.eserver.org/2008/holmstrom.pdf might be temporarily down or it may have moved permanently to a new web address.”

  7. Anders Persson
    2017-05-13 kl. 8:55

    Sven-Erik: När jag skrev kommentaren igår fungerade både länken till din artkel och till genmälet Men nu sägs de båda vara oåtkomliga: ”The webpage at http://clogic.eserver.org/2008/holmstrom.pdf might be temporarily down or it may have moved permanently to a new web address.”

  8. Anders Persson
    2017-05-13 kl. 9:13

    Lägg märke till att min slutkläm inte avser att vara ett indicium på att de anklagade 1937 var skyldiga, utan att alla de som senare sagt att dessa gamla bolsjeviker ”omöjligen” kan ha tänkt på att störta Stalin med Nazitysklands hjälp, inte har rätt. Tvärtom, de anklagade hade kunnat göra det och, och om de lyckats, motiverat sin marxist-leninistiska ”renlärighet” med att hänvisa till Lenin 1917.

  9. Kerstin Stigsson
    2017-05-13 kl. 12:00

    Ryssland hade nog inte brist på mat och andra förnödenheter. Maten gick till storbönderna – kulakerna – och till den välbärgade befolkningen. Då som nu. Eller så exporterades maten till andra länder.
    Stalin – och kommunismen – har alltid beskyllts för att ha orsakat den stora svälten före 2:a världskriget. Men det är en sanning med modifikation. Vad kallar man den irländska svälten 1845-52? Jo, att det var missväxt. Det var ju missväxt även i Sovjetunionen.

    Fotnot: En miljon irländare dog och lika många utvandrade (en enorm summa för ett litet land). Men det fanns mat och förnödenheter. De engelska godsherrarna på Irland odlade andra grödor än potatis och hade andra produkter som de exporterade till England. Det fanns ingen engelsk godsherre som dog – de blev desto fetare för varje dag.

  10. Sven-Eric Holmström
    2017-05-13 kl. 13:41

    Arne N!

    Det jag skrev är att de var skyldiga till det de erkände sig skyldiga till. Det är en vanföreställning att deras bekännelser är den enda bevisning som finns. Det finns dokumentarisk bevisning; det finns ofrivilliga erkännanden från tyskt och japanskt håll och slutligen finns det också oberoende bevisning. Flera av de åtalade sa dessutom inte hela sanningen utan ljög för att skydda andra skyldiga.

    Det finns inga historiker ”som övertygande visat att tortyr användes”. Du använder Cohen som exempel. Hans Bucharin-bok är gammal skåpmat. Sedan dess har han uttryckt sin fasta övertygelse att Bucharin inte blev torterad. De närvarande utländska diplomaterna och journalisterna kunde tvärtom vittna om att de åtalade såg ut att vara vid god vigör.

    Det finns ett gigantiskt förundersökningsmaterial i alla de här processerna. Enbart i Bucharin-rättegången uppgår det till 276 volymer. Detta material är bland det mest hemligstämplade som finns i de ryska arkiven. Skulle det finnas något där som på något vis skulle stödja tesen om att de inte var skyldiga skulle det ha visat sig för länge sen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *