Omläsning: Var Lenin en landsförrädare?

Artikeln publicerades 1 mars 2016 och pekade fram mot den serie som sedan Anders Persson skrev om Ryssland 1917. Läs gärna igen och låt dig påminnas om att historien inte alltid är så enkel och till och med ofta i avgörande ögonblick kan styras tillfälligheter.

lenin-stockholm

Lenin den 13 april 1917 i Stockholm, med sin nya rock från PUB, tillsammans med bland andra Ture Nerman och Carl Lindhagen.

Förspelet till kriget mot Irak kunde jag följda delvis från brittisk horisont. Som bekant var motståndet mot kriget stort också i Storbritannien. Som den inofficielle ledaren för fredsfalangen fungerade Charles Kennedy, den skotske ledaren för det liberaldemokratiska partiet. Hans tal på anti-krigsdemonstrationen 15 februari 2003 citeras fortfarande på massor av ställen på nätet.

Men när kriget blev ett faktum 20 mars 2003 blev jag besviken på Kennedy. På TV:n i puben där jag satt kunde jag på BBC höra honom önska de brittiska trupperna ”lycka till”. Som det heter i England ”Right or wrong – my country”. Något annat hade förstås varit politiskt självmord, som till exempel att säga: ”Detta orättvisa krig förtjänar inte Storbritannien att vinna!” På frågan om han i så fall skulle välkomna att brittiska soldater skulle stupa måste Kennedy då givetvis svara: ”Ja, ty de kämpar för en orättvis sak!”

En ny Lenin?
Men hade Kennedy gjort det hade han inte varit liberaldemokrat utan kommunist. Nä förresten, inte bara det, han hade varit en ”Ny Lenin”. Ty mig veterligt är Lenin den ende framträdande politiker som offentligt önskat sitt eget lands nederlag. När första världskriget bröt ut 1914 var han bland de få socialdemokrater (som de hette då) som vägrade sluta upp bakom sitt krigförande lands ledning. Kriget skulle istället förvandlas till ett revolutionärt inbördeskrig.

När befolkningen i Petrograd gjorde revolution i februari 1917 var det i protest både emot kriget och bristen på mat och andra förnödenheter. Orsaken till att myndigheterna oväntat gav sitt stöd åt revolten och lät avsätta tsar Nikolaus var att man hoppades på att med en ny regering skulle kriget kunna skötas bättre. Tsaren hade ju 1916 utsett sig till högste befälhavare. Men ett liberaldemokratisk styre vid det ryska rodert skulle kriget vara värt att vinna. Alla, inklusive toppen inom det bolsjevistiska partiet (Kamenev, Sinojev, Stalin, Molotiv m fl) ställde sig bakom denna politik – men inte Lenin, som fortfarande befann sig i utomlands.

Hans resa i den ”plomberade” järnvägsvagnen från Schweiz, genom Tyskland och Sverige till Finlandsstationen i Petrograd har blivit legendarisk, i Sverige dock mest ihågkommen för att han köpte en rock på PUB i Stockholm.

Landsförrädrare?
I Petrograd fick Lenin över de flesta av sina partikamrater på den ”landsförrädiska” linjen; att önska det egna landets nederlag i kriget. Detta var mycket kontroversiellt, till en början också hos allmänheten, som fått förhoppningar att med tsaren avsatt och med Kerenskij som premiärminister, skulle tyskarna och österrikarna besegras. Lenin fick fly till Finland där han också gick under jorden. Först sedan de ryska trupperna gjort nya misslyckade försök att gå på offensiven, vände opinionen och kravet på ”fred till varje pris” spred sig bland folket.

När Lenin och bolsjevikerna tog makten i ”oktoberrevolutionen” var det i första hand därför att de var de enda som reste denna paroll. De övriga vänsterpartierna hade samma sociala krav som bolsjevikerna (mat och jord mm) men inte detta om kapitulation inför de tyska och österrikiska kejsarna.

Lenins tanke var att det spelade ingen roll om man gick med på fred med stora landavträdelser (Finland, de baltiska staterna, Vitryssland och Ukraina), den spirande europeiska revolutionen skulle i vilket fall som helst sopa bort de gamla härskarna.

Var Lenin logisk?
När kriget bröt ut hade Lenin som sagt förordat att det skulle omvandlas till ett revolutionärt inbördeskrig. Ingen av de krigsförande stormakterna kämpade för något rättvist. Han fördömde i synnerhet de tyska socialdemokraterna som slöt upp bakom krigsmålen. Men här kan man fråga sig om Lenin var riktigt logisk.

Det som fick den tyska regeringen att samla också socialdemokraterna bakom sitt krig var deras avsky för det tsaristiska självhärskardömet. Hade inte Karl Marx uttalat sin förkastelsedom över detta ”folkens fängelse”? En tysk erövring av ryska lydstater och ett nederlag för Tsarryssland vore inte det en gud i behaglige gärning?

Nej, hade Lenin sagt 1914. Men 1917 var han beredd att utnyttja just detta element i den tyska krigspolitiken för att ta sig till Ryssland. Tyskland hade nästan sedan krigets börjat letat efter oppositionella ryssar som skulle kunna undergräva den tsaristiska regimen och öppna vägen för en tysk seger. Man hade tidigt haft ögonen på just Lenin där han satt i Zürich.

En ny kommunistisk princip?
När Lenin 1917 tog stöd av en imperialistisk makt, en fiende till hans eget land, stödde han sig inte på något som varken Marx eller Engels givit uttryck för i sina skrifter. Men det fungerade. I freden i Brest-Litovsk gjorde Ryssland stora landavträdelser, bland annat Ukraina.

Men dessa områden återvanns när Tyskland i sin tur besegrades av Ententen (västmakterna) och under det ryska inbördeskriget.

Så när de kommunistiska veteraner som under 1930-talet står inför de politiska domstolarna erkänner att de konspirerat med Hitlertyskland, är detta inte á priori något som är orimligt. Om de ansåg att Stalin och hans folk var en katastrof för Ryssland, lika mycket som tsardömet och Kerenskij 1917, så var det inget fel, ja i linje med ”leninismen” att ta stöd från Hitlertyskland, i synnerhet som regimen under sina första år inte komprometterat sig så mycket som den skulle göra senare under 30-talet och under 2:a världskriget.

  57 kommentarer for “Omläsning: Var Lenin en landsförrädare?

  1. Sven-Eric Holmström
    2017-05-17 kl. 6:56

    Hans A!
    Tack för de vänliga orden. Det har framförts allehanda förklaringar till varför de åtalade erkände, den ena förklaringen mer fantasifull än den andra. Tortyrförklaringen är den i särklass vanligast förekommande trots att den avfärdades redan då det här hände av de som närvarade vid rättegångarna som alltså var offentliga med hela den utländska diplomat- och journalistkåren på plats.

    Den amerikanske ambassadören Joseph Davies som var närvarande vid rättegångarna 1937 och 1938 skickade rapporter hem till amerikanska UD om rättegångarna. Davies var själv en erfaren jurist. Han skrev i båda fallen att hans slutsats efter rättegångarnas slut var att åtalen var styrkta och att Sovjetmyndigheterna kommit en allvarlig konspiration på spåren. Han tog med sig ett flertal exemplar av rättegångsprotokollen och delade ut till juridikstudenter i USA. Två erfarna jurister, tidigare justitieministrar, bedömde efter att ha studerat protokollen att bevisningen var av en sådan styrka att endast fällande domar kunde komma i fråga.

  2. Sven-Eric Holmström
    2017-05-17 kl. 6:59

    Däremot kan vi inte säga ”case closed” förrän vi har hela bilden klar och det kan vi inte få förrän allt arkivmaterial är frisläppt. Det gäller de kompletta rättegångsprotokollen och inte minst det gigantiska förundersökningsmaterialet.

    Det lilla som sipprat ut visar dock entydigt på de åtalades skuld och att de rehabiliteringar som gjordes under Gorbatjov-åren var felaktiga.

  3. Arne Nilsson
    2017-05-17 kl. 8:04

    I min första kommentar skrev jag:
    ”För att säkerställa att erkännandet är korrekt behövs det sidobevisning som stödjer den anklagades erkännande. I Moskvaprocesserna saknas relevant sidobevisning som stödjer de anklagades erkännanden.”

    Du har ännu inte kunnat hänvisa till relevant sidobevisning som framkom under rättegångarna. Du hänvisar enbart till material som framkommit efter rättegångarna. En person skall dömas på grundval av vad som framkommit UNDER rättegången, inte EFTER.

  4. Arne Nilsson
    2017-05-17 kl. 8:05

    Syftet med källor är att det skall gå att kontrollera ett påstående. Syftet med citat är att stödja det resonemang som anses vara väsentligt. Du anför inga citat. De källor du hänvisar till är inte lätta att kontrollera
    * Miyako Sinbun. Inget relevant citat för att backa upp påståendet. Inte heller var det går att få tag i källan.
    * Littlepage. Inget citat. Källan svår att få tag i. Enligt engelska Wikipedia var Littlepage biträdande minister för Sovjetunionens guldtrust och även dekorerad med sovjetiska förtjänsttecken.
    * Sedovs intervju. Inget citat för att stödja resonemanget som i sig är helt obegripligt. Källan svårtillgänglig.

    Är helt övertygad om denna blogg inte är rätt forum för en fördjupad diskussion om Moskvarättegångarna 1936-1938. För den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderar jag:
    * http://www.arbetarmakt.com... (särskilt de 12 sista frågorna)
    * http://www.marxistarkiv.se/klassiker…Moskvaprocesserna
    * http://www.marxistarkiv.se/sovjetunionen-ryssland/terrorn-pa-30-talet

    Därmed inte sagt att man ska tro på allt som skrivs på dessa sidor. Det är dags för ett kritiskt tänkande.

  5. Arne Nilsson
    2017-05-17 kl. 8:08

    Debatten mellan Holmström och Jones bekräftar att det 1932 inte fanns något Hotel Bristol i Köpenhamn. Oenigheten dem emellan handlar om vilka eventuella fysiska förbindelse som skall ha funnits mellan Grand Hotel och Bristol Konditori och hur en av de anklagade 1936 skulle ha kommit ihåg fel då han hänvisar till Hotel Bristol i stället för Grand Hotel. Men det kan även vara så att den sovjetiska underrättelsetjänsten har gjort ett slarvigt jobb.

    Denna enskilda och marginella detalj påverkar för mitt vidkommande inte helhetsbedömningen av Moskvarättegångarna 1936-1938: skenrättegångar baserade på erkännanden framtvingade under tortyr.

  6. Sven-Eric Holmström
    2017-05-17 kl. 10:32

    Felet med dig, Arne Nilsson, är att du bedömer rättegångarna efter våra mått.

    Från sovjetisk sida hade man erkännandena klara. Det fanns därför ingen anledning att lägga fram den kompletterande bevisning man hade och som kommit fram efteråt. Det var dessutom känsligt då det handlade om förhållandet till främmande makt (Tyskland och Japan samt i mindre utsträckning Storbritannien och Polen). Därför skulle de officiella företrädarna för dessa främmande makter inte namnges i de offentliga förhandlingarna utan bakom stängda dörrar.

  7. Arne Nilsson
    2017-05-17 kl. 16:43

    Svältdöden i Ukraina förklarar du bort med ”felslagna skördar”. Låt oss se vad Richard Sakwa skriver i Frontlinje Ukraina: ”Mer än två miljoner dog i svälten 1932-33, i kölvattnet av Stalins förödande kollektiviseringskampanj, då bönderna rycktes upp med rötterna och de så kallade kulakterna (rika bönder) sändes till Sibirien.” (s. 40 – 41) För de miljoner människor som dog i svälten lär det inte spela någon roll om det var uppsåtligt eller inkompetens hos statsledningen i Moskva som orsakade deras död.

  8. Arne Nilsson
    2017-05-17 kl. 16:46

    Det känns som vi nått vägs ände. Nu behövs det inga fakta längre. Vi skall enbart TRO.

    Vi skall TRO på de anklagades bekännelser.

    Vi skall TRO att det fanns (ej offentliggjord) sidobevisning som stödjer de anklagades bekännelser.

    Vi skall TRO att bekännelserna inte har framtvingats med hjälp av tortyr.

    Vi skall TRO att allt gick rätt till de hemliga rättegångarna.

  9. Arne Nilsson
    2017-05-17 kl. 16:47

    När företrädare för USA-imperialismen gör olika typer av uttalanden bör man ha en skeptisk inställning. Inte svälja allt med hull och hår. Det gäller även USA:s ambassadör i Sovjetunionen i slutet på 1930-talet då denne menar att de anklagade var skyldiga. Låt oss därför se vilka bevekelsegrunder som ligger bakom hans bedömning.

    USA-ambassdören Joseph E. Davies skriver följande 1942: ”Lenins och Trotskijs Ryssland – dvs. bolsjevikrevolutionens Ryssland – existerar inte längre. Genom successiv, hård och ofta brutal utveckling har regeringssättet utvecklats till vad som numera är statssocialistiskt system som tillämpar kapitalistiska principer, vilket stadigt och oundvikligt går allt längre mot höger. Eftergifter har gjorts till den mänskliga naturen för att få experimentet att fungera. … Efter kriget kommer dragningen (i världspolitiken) mot vänster att bli akut. Det finns en verklig risk att den blir alltför snabb och våldsam. Det skulle inte förvåna mig om de erfarenheter som gjorts i det ryska revolutionära experimentet kommer att fungera som en broms på denna tendens.” (Mission to Moscow, s. 326-7.)

    Inte undra på att Davies ville ge herrarna i Kreml draghjälp.

  10. Sven-Eric Holmström
    2017-05-17 kl. 18:51

    Arne Nilsson, du har hela tiden gnällt över ”källor”. Sen när du får det så gnäller du över att det ”saknas citat”. Vad blir det härnäst?

    Artikeln i ”Miyako Sinbun” har jag lyckats komma över tack vare Nationalbiblioteket i Kyoto. Men den finns också omnämnd i ”New York Times” den 2 mars 1937.

    Littlepage’s bok är inte minsta svår att få tag i om man bara anstränger sig. Den finns på UB i Stockholm bl a. Han kom till Sovjetunionen i slutet av 1920-talet ditlockad av en sovjetisk kollega vid namn Serebrovskij. Denne blev sedermera arresterad och avrättad anklagad för att ha hjälpt trotskistiska kretsar. Littlepage blev djupt chockad över gripandet och sa att han aldrig hade stannat så länge i Sovjetunionen om det inte varit för Serebrovskij.

    Nej, Bristol berodde INTE på att man gjort ett ”slarvigt jobb” utan Gol’tsman hade blandat ihop hotellet med kaféet. Kaféet hade för övrigt samma ägare som hotellet och var hotellets frukostmatsal.

    Ni som, till skillnad från Arne Nilsson, har ett fördomsfritt sinne uppmanar jag att läsa rättegångsprotokollen. Jag kan stå till tjänst med mer material om så önskas.

    Avslutningsvis det är inte frågan om att TRO nånting, utan fråga om att gå efter BEVIS i form av primärkällor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *