Operationen kan lyckas, men …

Stefan (Pyrrhus) Löfvén

Vi som önskat oss något nytt och mera ”hållbart för framtiden” har varit naiva. S-ledningen bankar nu fast sin hårt kritiserade ekonomistiska politik med en iskall medelklass som fokus. Det var visserligen väntat, men målmedvetenheten skrämmer faktiskt. Nu gäller endast ökat tempo och tillväxt för att klösa åt sig promille av marknadsandelar på den stenhårt globaliserade marknaden. Här trummas för en politik som faktiskt nådde vägs ände 1973 med den första oljekrisen. Denna politik kommer möjligen att vinna valet 2014 för något som kallar sig Socialdemokrati, men för ett mänskligt samhälle på sikt är den dödsdömd.

Språkvalet är ingen slump. Allt som står i DN-artikeln ”Vi presenterar en ny affärsplan för Sverige” skulle kunna vara skrivet av Reinfeldt och Borg (utom alla yviga slängar mot regeringsalliansen). Med detta språk vill man markera framför allt mot oss socialdemokrater som sett ”förnyelse” som något annat än marknadsliberalism, konkurrensutsättning, ökad valfrihet och tillväxt.

Alla antydda ”lösningar” för utbildning och kompetenshöjning ”till världsledande nivå” och talet om ”mer samarbete” är bara luft. Alla partier säger exakt samma sak. Det som saknas är det som Miljöpartiet (och Socialdemokraterna) nu överger – idén om ett samhälle på hög tekonlogisk nivå – där temposänkning, hushållning med resurser, strävan mot ekonomiskt och politiskt oberoende av världskapitalismens krigs- och kasinoekonomi inte är fagra drömmar, utan historiska nödvändigheter.

Möjligen kan operationen lyckas (marginalisering av den interna kritiken och valvinst), men med detta dör förmodligen patienten (Socialdemokratin), en klassisk pyrrhusseger med andra ord.

Läs fler reaktioner: En ambivalent ledare i AB, en tänkvärd Ehrenberg i ETC, en satirisk ledare i Expressen, en kritisk ledare Norran och den marknadesliberalaste av alla sossar Vidar Andersson i Folkbladet.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

  2 kommentarer for “Operationen kan lyckas, men …

  1. Annika Lönneborg
    2012-09-25 kl. 12:42

    Nu är det avgjort för min del: Jag byter till Vänsterpartiet!

  2. DZ
    2012-09-28 kl. 12:04

    Hej, Annika! Din slutsats är intressant – och typisk! För en besviken svensk ”vänster” alltså!

    Löfvéns (och ledande socialdemokraters) dilemma är ett klassiskt sådant. Det har funnits sedan partibildningen såväl nationellt som internationellt. Hur få möjlighet att driva en politik i folkflertalets intresse? Delar av underliggande problemområden är hur radikala ingrepp kan man göra i den existerande samhällsstrukturen?

    Under Erlanders långa regeringstid från det första året efter det andra globala omfördelningskriget mellan de imperialistiska staterna i världen fram till skarven mellan 1960- och 1970-tal (nästan 25 år!) var hantering av dilemmat kärnan i politiken och klarades suveränt.

    Vi byggde med demokratiska medel en hyfsat anständig stat (med skönhetsfläckar som IB och Enbomsaffärer) och ett ökande välstånd för folkflertalet.

    Fortfarande har vi ett hyfsat välstånd (visserligen med lite långsammare ökning) och någorlunda rättssäkerhet, men folkets (genomsnittligt alltså) förbättrade ekonomi har också lett till förändringar i tänkandet.

    På den tiden arbetarklassen bara kunde förlora sina bojor kunde valet synas enklare. Men i takt med att man även riskerade sina högbelånade villor och en allt högre levnadsstandard (fattigdom fördras ju bäst om den delas av de flesta) blev tänkandet mer borgerligt. Vi påminns ju i dessa bokmässedagar och i FiB/K av ”Liten katekes för underklassen”. Se där om ”tankelagarna”.

    Marginalstriden står således i dag inte kring någon 50%-andel utan kring helt andra procenttal.

    Därav följer den nuvarande S-politiken!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *